måndag 31 mars 2014

Äventyr 2014:4 Med skidor till lyxen

1,3 kilometer från Skarvruet har vi skidat när Sofias stavhandtag går sönder.

Bra utrustning är a och o på tur!

Silvertejpen åker fram och en provisorisk lagning får duga tills första depåstoppet vid våffelstuga nr 1. Vi är på väg från Tänndalen till Ramundberget denna soliga morgon i slutet på mars. Rutten är upplagd så att vi ska passera inte mindre än fyra (!) våffelstugor på vägen, allt efter Sofias önskemål. Det jag och Jonas inte har berättat för Sofia är att vi kommer skippa första våffelstugan (Malmbäcksstugan) för det blir en liten, liten omväg att ta sig dit.
Varken jag eller Jonas har något fäste i uppförsbackarna som leder oss upp till kalfjället genom den glesa björkskogen. En liten omväg känns då ödesdigert lång. Vi tog beslutet i all hemlighet när vi räddade en lurvig larv från att bli mosad under våra skidor samtidigt som vi diskuterade vallavalet. Ingen av oss hade med sig varmvallam vi har dragit på kallvalla på burk och visste redan från början att vi skulle få slita idag.
Sofia som kör på vallningsfria skidor travar på i jämn takt längre fram tillsammans med Äventyrshunden som fått sällskap av bästa kompisen kelpien Reka.

Familjen Demnert på äventyr med 52 adventures.

Solen slickar våra kinder och svetten skiner i våra pannor. Skogen öppnar upp sig ibland och vi skymtar Hamrafjället och liftarna i Tänndalen. Vi är i Funäsfjällen för att skida Solskensturen, dock gör vi den baklänges (och lite längre) för att få nedförsbacke tillbaka hem.

Första (enligt en ovetandes Sofia och andra för oss som har koll på kartan) våffelstugan Andersborg dyker upp när backarna planar ut och vi märker att vi är på en platå.

Solen gör att lunchrasten blir lång och skön
vid våffelstugans vägg
Jonas MacGver-lagar Sofias stav medan hon äter våffla och kliar Reka bakom öronen. Vi inser att om vi ska hinna till nästa våffelstuga innan de stänger måste vi lätta på rumporna snart, fast vi egentligen bra vill sitta här hela dagen.

Leden smiter i kanten på Lill- och Storskarvens mjukt rundade toppar och Anderssjön på andra sidan. Förhoppningen om att skidåkningen ska vara platt på platån grusas rätt snart. Leden knixar upp och ner hela tiden och de som kommer från andra hållet säger att det bara har gått uppför hittills. Konstigt för vi känner ju samma sak?
Men det kan ju bero på fästet som varken Jonas eller jag har sett skymten av. Felvallat från början och vi dividerar om solkräm kan hjälpa oss på traven.
En och annan nedförsbacke korsar faktiskt vår väg, då passar jag på att koppla i Diesel i sin dragsele för att få extra skjuts när det bjuds. Jonas har på GPS:en och vid Svaltjärn konstaterar vi att vi har vilat längre tid än vi skidat och i det här tempot kommer vi komma fram vid midnatt till Ramundberget. Hundarna är trötta och lägger sig ner så fort vi stannar.



Vi står vid ett vägval. Till Våffelbruket vid Kariknallen eller fortsätta rakt fram kortaste vägen till Ramundberget. Vi överväger till och med att avbryta planen och glida ner till Bruksvallarna och ta en taxi till hotellet i Ramundberget.
Sofia vill ha våffla men blir nedröstad av de två som har dåligt fäste. Vi försöker trösta Sofia med att om vi pinnar på så kommer vi hinna till Ösjöstugan innan de stänger. (I verkligheten har vi inte en chans att hinna innan de stänger, men de säger vi inte högt.)

Vi lämnar de dragna högfjällspåret och fortsätter på den rösade vinterleden för att gena lite. Svagt uppförslut blir snart brant nedförslut. Jonas vurpar när Reka skuttar i hans väg. Trötta ben behöver ny energi. Vi hittar en kal fläck i kvällssolen och bestämmer för oss att fylla på bränsledepåerna.

Glöm inte vilan på fjället, det bästa med turen. 
Jag tvekar länge om jag ska orka byta mina plaskvåta svettiga strumpor. Men ett gnagande skavsår övertalar mig att ta tag i saken.

Vi tar tag i backen som gäckat oss hela rasten, rundar in mellan Ramundberget och Ösjökläppen och kliver på draget spår igen. När vi skidar i skuggan av Ösjökläppen får plötsligt jag och Jonas fäste! Temperaturen har börjat falla under nollan igen när solen inte längre värmer, och vår kallvalla får äntligen ge skäl för namnet. Sofia får därmed slita hårdare än någonsin.
Hon blir inte gladare när vi når Ösjöstugan och den är tokstängd. Inte en våffla i sikte. Faktum är att vi inte ser en endaste kotte. Vi känner oss lite kvarglömda på fjället.
Fårn Ösjöstugan bär det uppåt igen och när vi når kammen får vi utdelning för dagens slit. Kvällssolens mjuka sken smeker huden och det är så vackert att jag vill gråta.

Så värt det. 
Den efterlängtade nedförsbacken till Ramundberget blir inte den avslappnande utförslöpa som vi hoppats på. Det är så brant på vissa ställen att vissa av oss tar av skidorna och går ner. Känslan när vi äntligen når hotellet är lättnad, hunger, utmattning och stolthet. Vi fullföljde uppdraget trots att vi nästan gav upp med 12 km kvar till Ramundberget.
Vi kommer överens om en att raggaduscha för att snabbt kunna bänka oss vid middagen. Tanken är tom och behöver fyllas på.
Det blir inte mycket sagt vid middagen, hjärnan är för trött för att hantera tal. Vi orkar dock be om ursäkt till Sofia för att dagens utlovade fyra våffelstugor bara blev en. I ett svagt ögonblick avslöjar vi också vår plan om att det aldrig var inplanerat att vi skulle nå fyra stycken...

Mest stirr i ljusskenet. 
Gårdagens totala urladdning till trots står Jonas och jag i givakt när skidshopen öppnar nästa morgon. Här ska köpas valla. Superduperklister som är snordyrt, jajamän absolut.
Vi blandar burkvalla och klister hej vilt i desperat hopp om att få fäste idag.

Fasen om vi inte har fäste nu... 
Hundarna tycker att det är mycket intressant när vi kladdar och kletar på skidorna. De stryker tätt intill och får klister i pälsen så klart.

- De är ju ändå vallhundar, säger Jonas övertydligt, när Reka sätter tassen i klistret.

Gapflabbet som utbryter tyder ändå på att vi inte är helt återhämtade från gårdagen. Tur då att det mesta av turen idag går i lätt nedförsbacke längs Ljusnan. Ibland högt ovan älven, ibland alldeles intill. Så nära att man kan dricka direkt ur älven. Strax innan Bruksvallarna korsar vi älven på en välvd bro.



-Jag känner att våfflan är nära nu, ropar Sofia innan hon stupar tvärt i nedförsbacken som svänger före Sofia hinner reagera.

Vi möter fler människor idag och hundarna har jämt sjå att akta sig för skidor och förbipasserande småungar dragna av jättelika bernersenner-hundar. All hejar dock glatt på oss.

I Bruksvallarnas Vävstuga hittar vi ett fik som serverar våfflor, Sofia som trodde att dagen skulle förlöpa utan våfflor blir så till sig att hon tappar mobilen i en vattenpöl.

Ett kilo ris inhandlas på ICA Sitg-Myhrs
i hopp om att torkprocessen ska rädda Ifånen. 
Med våffla i magarna och ett kilo ris i ryggsäcken i Sofias ryggsäck fortsätter vi mot Funäsdalen i de perfekt dragna spåren som vindlar längs med älven. Solen steker och när spåret planar ut på myren tar vi en eftermiddagslur bredvid en falukorvssjö. Jonas hävdar att alla lärde sig vad en falukorvssjö är för något i femte klass. Men både jag och Sofia ser oförstående ut när han förklarar att när älven ändrar riktning och bryter ny mark för att ta kortaste vägen kan den snörpa av en sjö som då ser ut som en falukorv.

Sofia och Reka somnar ifrån
diskussionen om falukorvsjöar. 

När benen är som tröttast inser jag att jag bokat fel hotell och att vi måste ta oss ända ner till Funäs by (istället för att slagga på Funäsberget) för att finna vårt natthak med tillhörande middag. Men för att nå dit måste vi först forcera en överjordisk uppförsbacke som aldrig tar slut.
På toppen av backen som aldrig tar slut, tar orken slut, så även snön. Sista biten får vi knata på torr asfalt.

Middagen hägrar! 

Vi är lite piggare under kvällens middag och orkar till och med utvärdera och rangordna vårt äventyr och dess lyxmiddagar.

Dagen efter checkar familjen Demnert ut från äventyret, Reka är trött och har skavsår efter dragselen och den manliga hälften av familjen skyller på att denne ska vara i London för jobb dagen efter. De tar en taxi tillbaka till bilen.
Äventyrshunden och jag blir ensamma på sista etappen. En sex kilometer lång uppförsbacke upp på en myr innan det går nedför i två sekunder och vi är framme där vi började för två dagar sedan.
Men med fäste under skidorna känns uppförsbacken som en baggis. Cocktailen av burkvalla och klister har äntligen hittat den rätta sammansättningen.

Knotiga träd möter en
när man når myren vid Skarvruet. 

Uppdrag slutfört och en dröm som går i uppfyllelse.  Tack Demnerts för att ni ville dela den med mig! Summa summarum, skida med lyx som morot funkar fint!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar