Äventyr 2012:15 Bröllopsäventyr i Åre

Jomen visst. Då har man varit på sommarbröllop i Åre också. Och ett sommarbröllop i Åre skiljer sig egentligen inte så mycket från ett vinterbröllop i Åre. Okej, det är två andra personer som står vid altaret och säger "Jaarå" till varann och på marken finns ingen snö. Men annars är det sig ganska likt. Fortfarande någon slags kollokänsla där folk springer ut och in i stugorna till varann som yra tonåringar, ett allmänt skönt häng med mest roliga stunder men även en del pinsamma, och lägg därtill en herrans massa aktiviteter utomhus innan själva bröllopsfesten.

Kabinbanan, Åreskutans stolthet.
Foto: Paula Ljunggren

På onsdagen har de flesta samlats, iallafall från "Lulegang" som vi så fränt kallar oss, vi som pluggade ihop någon gång för 153 år sedan på Luleå Universitet. Numera är vi spridda över landet från Kiruna i norr till Malmö i söder, men några gånger per år händer det att vi alla sammanstrålar på ett bröllop, en roadtrip genom Norge, en sommarträff eller möjligtvis en Halloweenfest. Och då är det som om ingen tid har passerat, vi tar bara vid där vi var sist. Allt är precis som vanligt. Fast tittar man riktigt noga börjar gråa hår synas på någras hjässor och lyssnar man ordentligt så hörs ålderskrämporna mellan glädjetjuten. En och annan bebis tittar fram bakom Goretex-jackorna (eller heter det Gråtex...?). Men ändå, det är precis som vanligt. Lika kul och lika skruvat som alltid.

Matias drar klassiska rövarhistorier på Åre Strand,
tveksamt om Elin tror honom....
Foto: Paula Ljunggren

Redan på torsdagen är diskussionerna livliga om vilken aktivitet som ska företas. Vi kan enas så långt som att någon form av cykling ska företas. Paula och Elin tar med sig grabbarna för att visa var skåpet ska stå i  downhill-banan, medan jag och Ullis är nyfikna på att utforska Pyramiderna i Issjödalen med mountainbiken.

Har tjejerna redan kört slut på killarna?
Foto: Paula Ljunggren

Ullis har aldrig cyklat mountainbike förut, och ni vet hur det är när man själv tycker så mycket om en sport, då vill man gärna att den person man visar för ska få samma kick som man själv får när flytet infinner sig. Just i det fallet skiter det sig direkt. Stigen börjar brant uppför på en MYCKET stenig stig som är omöjlig att cykla på egentligen. Ullis fattar inte alls tjusningen med mountainbike just då men håller god min. Vi leder cyklarna på den bökiga stigen och hejar på vandrarna vi möter på väg neråt med stora ryggsäckar som skaver på deras axlar. Vi hinner ändå avhandla det mesta som hänt i våra liv sen sist vi sågs. (Jag som "cyklat" Upplandsleden i våras tycker inte att terrängen är sååå farlig ändå..) Men efter bara några kilometer planar det ut och en myr med färdiga hjortron breder ut sig och dekoreras av blåaktiga fjäll i bakgrunden. Det är oändligt vackert och vi är väl värda en paus med bränslepåfyllning efter att ha forcerat den första stigningen.

Hjortron funkar som fjällbränsle väl? 

Hjortrona sitter som en smäck i magen och med nya krafter tar vi oss an spängerna över myren, som till en början är breda och fina då det på förkrigstiden varit en hästgård här. Men tidens tand har gjort sitt, flera multna och bortfallna delar gör att vi får kånka hojarna på fler ställen än vi önskar. Någon håller på att laga de värsta, men har inte riktigt hunnit klart innan semestern lockade.

Det börjar bra på spången iallafall

Vid Stora Varg-tjärnen tar sig Äventyrshunden ett dopp för att svalka sig i den nästan tropiska hettan som råder i fjällen just nu. Efter tjärnen går det faktiskt att cykla, och det är ganska kul dessutom. Tycker jag iallafall. Ullis håller fortfarande god min.

Äventyrshunden på väg
för att guida Ullis rätt  på stigen

Sista stigningen innan vi når platån suger ur de näst-sista av våra krafter, men det är värt det när vi kommer upp ovan trädgränsen och skådar utsikten över Lunndörrsfjällen. Dessutom existerar de jämtländska pyramiderna! Något som vi trodde var en två äpplen hög grushög visar sig ju vara småstenspyramider av egyptiska mått.

Egyptiska, nej jag menar jämtländska pyramider! 

En tupplur i knott-riset och några matsäcksmackor senare är vi på väg runt pyramiderna på högplatån. Landskapet känns osvenskt och nästan lite månlikt. Vi är nu helt ensamma på fjället och cyklingen är fullständigt plan uppe på  platån. Det är nästan overkligt, men jag njuter i fulla drag. Det är så förbannat härligt att vara här i fjällen med en svettig kompis och en välrullande mountainbike!

Tillräckligt platt för Ullis också! 

Vi passerar ett ensamt tält som är uppställt vid floden vi vadar över och strax bär det brant nedför i ravinen några hundra meter innan stigen blir sådär himmelskt rolig igen då vi följer bäcken som rinner längs fjäll-kanten. Det sluttar lätt nedför och hjulen rullar mjukt medan jag nynnar glatt på en obestämbar melodi och skrattar för mig själv mellan varven. Äventyrshunden firar av ystra skall och skuttar glatt vid min sida. Stigen korsar bäcken några gånger och vid varje bro-passage väntar jag in Ullis. Och faktiskt, redan vid andra bron säger hon att hon känner flytet! Hon har förstått mountainbikens innersta väsen och tycker att det är fantastiskt roligt! Jag menar på att det var en medveten strategi från min sida att börja med det svåraste för att sedan leverera det lättare delarna senare på turen.... Hrmm... Just det ja. Helt planerat...!
Men jag kan inte annat än att hålla med henne, det är helt makalöst kul att rulla nedför fjället med vinden i håret, solen i ryggen och frånåkta mygg bakom öronen.

Vad är en liten bro-passage
när resten är himmelskt rolig cykling?

En heldag på fjället gör vem som helst nöjd med livet, men kvällen är ung. Nästa aktivitet på schemat är bro-pendling?!? Ingen av oss har egentligen någon aning om vad det är, men när vi ansluter vid bron är redan hela gänget där och pladdrar oavbrutet om vem som ska göra´t och inte. Brudgummen riggar de sista och knyter sen själv in sig i det tunna repet för att testa om konstruktionen håller. Bruden och deras lilla dotter Ellen står lugnt på bron och vinkar hej då när pappa försvinner under bron för att genast pendla upp igen och sedan gunga fram och tillbaka några gånger innan gänget hissar upp honom igen.

Okej, Jerry klarade sig.
Då borde det vara lugnt eller? 

Där och då, bestämmer sig några för att inte utföra detta stunt-trick. (En av dem är jag). Andra övertalar sig själva att de ska göra det, men när de väl står med benen på andra sidan räcket tar de förnuftet till fånga. Någon skyller på höjdrädsla för att slippa och någon på att de håller i ett barn. En ber mamma om förlåtelse och en annan meddelar att han hatar oss alla innan han kastar sig ut från räcket högljutt skrikande.

Yabbadabbadooo! 

Adrenalinet sprutar ur öronen på dem som hoppat och på de som inte hoppat smyger förnuftet bakom dem som en osynlig skugga. Det är nog ingen som kan sova den här natten.

Fredagsmorgonen gryr och det dröjer inte länge förrän debatten är igång gällande vilken aktivitet som det ska sportas med idag. Det visar sig att Ullis inte blivit skrämd av mitt sällskap igår utan hänger glatt med på skärmflygning på förmiddagen, medan några underhåller sig med klättring och andra drar fler repor i Åres downhill.

Skärmarna lastas på Kabinbanans tak
i något slags ordnat kaos. 

Ullis ska flyga med en galen norrman, Henning, och jag ska få åka med token Oliver, båda från Åre Skysport. Kabinturen upp till toppen är förväntansfull och en aningens nervös måste medges. Jag får inte många minuter på mig att tänka efter förrän Oliver låter skärmen lyftas av vinden från den snöfria marken på toppen och skriker åt mig att springa. Jag kutar för allt vad jag är värd, men kommer ingenstans egentligen och helt plötsligt blir allt tyst omkring mig och vi seglar högt över Åreskutan och renarna som joggar över de lilla snöfält som finns kvar ovanför Östra ravinen.

Inte ofta man får se Åre från ovan

När vi flyger över kanten vid Hummeln suger det till i magen och till vänster om mig ser jag Ullis göra en trippel spinn med skruv och tillhörande förfärat skrik med sin pilot. Jag säger strängt till min skärmkille att så ska vi INTE göra. Självklart ska han testa mina gränser och sätter även vår skärm i spinn, men slutar genast när jag bryskt meddelar att jag kräks snart....
Åresjön blänker stilla och blank och vi kan se vår spegelbild i sjön när vi går in för landning. Givetvis glömmer jag att springa när vi ska stila framför verandan på Draklanda, men Oliver löser det på något sätt. Trots hans heroiskt räddade landning med klumpig helgäventyrerska framför knäna får vi inga applåder av publiken som hänger på verandan till Draklanda-villan. Konstigt....

Efter flygturen ansluter vi till klättergänget som hänger på Välaberget öster om Åre. Det känns som ett sagolandskap när vi kliver över det stora klippblocken för att nå fram till själva klätterväggen. Ullis och jag flåsar i värmen och beklagar oss lite över all packning som vi bär med oss, men tystnar tvärt när vi ser att det står en barnvagn inkilad mellan de största stenarna. Det var nog inte så jobbigt att gå in till klippan iallafall... Hrmm... Vi hinner bara klättra några vändor innan armarna värker och det är dags att flänga vidare på nästa aktivitet.

Jon på väg upp...

Matias håller koll så att Jon inte ramlar ner..

Ett envist regn sveper in Åredalen i ett grått dis när vi närmar oss grillplatsen vid sjön, men stannar inte kvar tillräckligt länge för att släcka grillkolet. Regnbågen kikar fram bakom Renfjället och snart skiner solen över bröllopsgänget igen. Vi firar Anna och Jerrys sista kväll som ogifta med grillning och brännbollsturnering. Imorgon ska vi fira deras första kväll som gifta med en rejäl bröllopsfest.

Paula tycker att köket jobbar lite långsamt...

Brännbollsturneringen där alla kämpar på liv och död,
men ingen som vet vilket lag som vann...!

Tiden går fort när man har roligt med Lulegang och det är redan lördag, dagen vi egentligen kom hit för allihop. Jerry och Annas bröllop. Vi dristar oss till en sovmorgon, mest för att skönhetssömnen ska verka och göra oss så snygga som möjligt. Det går sådär för oss, desto bättre för Herr och Fru Bengtsson som lyser upp hela Jämtland med sina lyckliga leenden.

Brudparet och Susa rockar sig genom vigseln

Självklart gör de sorti på Segways! 

Bröllopsfesten går verkligen inte av för hackor med skönsång om tallar, afrikanska trumtakter och episka tal om Ferdinands korkek. Det är precis lika roligt att fira bröllop i Åre på sommaren som på vintern. Nu återstår att se vilka som kommer att gifta sig på våren och hösten, för Åre har fortfarande fler äventyr att erbjuda. Inte trodde ni väl att vårt tajta aktivitetsschema lyckades beta av allt som finns att göra i denna dal?