Expedition 52:4 Etappen som Gud glömde

Första delen börjar väl ungefär som den föregående slutade. Mer eller mindre helvete helt enkelt. Det känns som om det rätt ofta är så på den här så kallade vandringsleden. Till en början är jag ganska lugn och forcerar kontrollerat och bara en aning andfått hindren som dyker upp i min väg.

Är det någon som kan se var leden går? 

Det är inte att tala om någon slags cykling.  I vanlig ordning är det mer kånka, lyfta, knuffa, bära, trycka fram hojen över den krångliga terrängen. Det regnar inte, men dagens outfit är ändå dyngsur för att "den välröjda leden" daskar och piskar mig över hela kroppen när jag försöker ta mig framåt.

Kan det var här leden går tro?

Och för att ge dagens fyspass en extra dimension går leden längs ån som förbinder sjön Vällen med Aspdalssjön. Säkert jättevackert i vanliga fall, men dagen till ära är det mer vatten än vanligt i ån. Första taktiken är att cykla snabbt som fan genom pölarna och hoppas på att de inte är för djupa. Det går helt okej till en början, men när jag vid varje tramptag doppar hela kängorna i vattnet inser jag att det måste till en annan taktik. Jag börjar istället leda cykeln och klänga på de träd som växer längs å-kanten. En väldigt tröttsam taktik visar det sig och snart klafsar jag bara på, rakt genom vattnet. Men när vattnet når mig ovanför knäna är det läge att byta taktik igen. Jag tar långa genvägar över den täta skogen ett tjugotal meter från ån. Skogen är så tät att det känns kusligt att gå där. Jag ser inte ledmarkeringarna från där jag hugger mig fram. Jag ser ingenting framför mig faktiskt. Jag skulle lika gärna kunna vara i Amazonas där jag slår mig fram med machete. Har verkligen någon levande människa varit här före mig? Jag är livrädd för att tappa ledmarkeringarna, men tröstar mig med att leden enligt kartan går enligt ån. Och så länge det luktar fuktig jord och sunkigt vatten så är jag nog på rätt väg. 

Äventyrshundar hade behövt flytväst
om de följt med på dagens etapp.

Tålamodet tryter och jag undrar faktiskt på allvar vad jag håller på med. Och detta redan efter bara några kilometer! Det är många mil kvar på dagens etapp. Mörka tankar snurrar i huvudet; Det här kanske var min mest korkade idé hittills, att mountainbika på Upplandsleden. För den är ju inte ens gjord för att vandra på..?
Jag stretar förbi en skabbig kanot som inte verkar fastbunden. Jag funderar på allvar i säkert 2 minuter om jag ska låna kanoten och bara flyta med i ån, cykeln skulle få plats i. Vore inte det skönt? Men ärlig som jag är knatar jag vidare utan kanot.

Jag skymtar en bro i den svenska djungeln och mycket riktigt, en kort stund senare står jag flämtande lutad mot broräcket och kollar kartan för att försöka röna ut hur det ser ut den kommande biten. Hittills har jag bara avverkat (så sant ord efter brottningsmatchen med den ogenomträngliga djungeln) 6 km av 4,5 mil. Leden går en lång bit längs sjön Gisslaren visar det sig. Mina tidigare erfarenheter när leden går längs sjöar är inte goda. Och kanske att jag faktiskt ska lära av mina misstag för en gång skull? Det går en grusväg samma sträckning som leden, fast ett hundratal meter väster om istället. Jag rådbråkar min expeditionshjärna, det är ju samma antal mil tänker jag. Beslutet fattas, det får bli grusväg. Ni kan kalla det fusk om ni vill, jag kallar det ren överlevnadstaktik.

Vilken autostrada! 

Det känns fantastiskt skönt att känna vinden i håret under hjälmen. Jag susar fram i 200 knyck minst. Myggorna kan inte nå mig, så fort cyklar jag. Solen tittar fram samtidigt som magen börjar kurra, det blir lunch mitt på vägen. Orkar inte leta efter någon slags sittsten. För hungrig för det.

Med ny energi tar jag mig an nästa utmaning. Jag cyklar nu på Upplandsleden igen och snart viker den av in i skogen. Det är fortfarande blött i skogen trots att solen skiner och jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har regnställ på mig, då kan bara myggen bita mig i ansiktet nämligen. Alltid något. Jag halkar på stenar och mossor. Och på vissa ställen är gräset så högvuxet att jag inte vågar cykla för jag ser inte marken. Men det skulle säkert gå, men jag vågar inte. Hade Äventyrshunden varit med så hade han försvunnit i allt det gröna. Kanske att hans vita svanstipp hade stuckit upp ovanför gräset..?! Vid Olvsjön har jag chans att välja väg, jag har redan på förhand bestämt att jag tar den som verkar enklast att ta sig fram på. När jag står där i vägskälet kan jag välja mellan pest eller kolera. Hala stenbumlingar eller midjehögt taggbuskage. Så det får bli den kortaste vägen. Den går över en gammal järnvägsbank, där man förr i tiden fraktade timmer från sjön Vällen till Gimo såg. För första gången idag tycker jag att det är roligt att cykla! En smal och torr stig tar mig genom blåbärsriset. Ett vildsvin blir skrämt av mig och skuttar iväg in i skogen.

Järnvägsbankar är fina grejer att cykla på! 

 Det rullar på och nästan innan jag hunnit blinka är jag i Gimo samhälle. Jag cyklar givetvis fel och får vända tillbaka innan jag är på leden igen som passerar Gimo Herrgård.

Lyxigt värre! 

Jag kikar in genom grindarna till lyxhotellet som nu inryms i herrgården. 5-stjärnigt, jo jag tackar! Det lockar att få spendera natten mellan rena lakan, men det är tveksamt om de skulle husera en så lerig och blöt filur som jag. Jag trampar vidare istället. Jag vet ju att min käraste har lovat att hämta mig i Österbybruk. Det är lika mycket värt som 5 stjärnor på hotellhimlen.

Den natursköna cyklingen längs Gimo damm tar jag tacksamt emot. Jag lyxar till det med en lång paus i en solig glänta med utsikt över vattnet. En ståtlig räv korsar mitt synfält i kvällsolen. Leden växlar sedan mellan att gå i skogen, på kalhyggen och på grusvägar. Och till sist kommer jag ut vid flottningskanalen som också kom till en gång i tiden för att serva Gimo Bruk.

Här har det flutit en hel del timmer en gång i tiden.

Pojkvän ringer och meddelar att han är på väg för att hämta en sliten äventyrerska! Jippi! Snart framme vid målet. Jag öser på och någonstans öster om Österbybruk möts vi på grusvägen. Fantastisk känsla att bli mött  vid etappmålet av en visserligen liten hejaklack, men ändock en hejaklack! Cykeln lastas i bilen och det är härligt att ha någon att prata med om dagens hårda etapp. Definitivt en etapp som Gud glömt bort. Vägen tillbaka till min bil är längre än vi tror och det är nästan midnatt innan vi är tillbaka på svärföräldrarnas landställe för nattvila och påfyllnad av energiförrådet inför morgondagens etapp.

4,5 mils cykling från Kasbol till Österbybruk, det är inte fy skam får jag väl lova och säga!