... så går det att få ett exakt klockslag på när jag går in i väggen och klappar ihop fullständigt under Vasaloppet. Om ni sms:ar till 72777: VASA OS 6407
så kan ni tydligen följa mig till min undergång på Öppet Spår på söndag.
För er som har en sådan där modern iPhone så finns det säkert någon ball app för samma ändamål..
fredag 25 februari 2011
torsdag 24 februari 2011
Hugaligen...
... Vasaloppet närmar sig med stormsteg! Vad fasen har jag gett mig in på? Kommer jag överleva det här? Kommer jag överhuvudtaget ta mig i mål? Kanske borde ha tränat lite mer och ätit lite mer pasta... Hmm för sent nu...
onsdag 23 februari 2011
Pris till tid-tippar-tävlingen
Nu är det ingen hemlighet längre, jag kommer här och nu avslöja priset till tid-tippar-tävlingen... Den som gissar närmast på vilken tid som jag (och Paula) kommer att skrota in på i Vasaloppet vinner inträdes-biljett till Vildmarksmässan! Tadaa! Så kom igen nu! Tippa lite tider! "E-type" får inte vinna så lätt bara för att han var den enda som tippade en tid..! Gissa på nu!
tisdag 22 februari 2011
Föreläsningstider på Vildmarksmässan
Nu är det bestämt när jag ska inspirera folket på Vildmarksmässan, kolla in programmet för föreläsningar . Nu är det bara att hålla tummarna att det kommer någon och lyssnar också! Det är en aningens svårt att konkurrera med Ola Skinnarmo om man säger så...
Om du inte orkar leta i programmet för att hitta 52 adventures så kommer tiderna här nedan också:
Torsdag Kl. 16.30-17.00, Vildmarkscafét
Fredag Kl. 16.30-17.00, Vildmarkscafét
Lördag Kl. 17.30-18.00, Vildmarkscafét
Söndag Kl. 15.30-16.00, Vildmarkscafét
Tippa tiden!
Nu är det dags för en liten tävling! Jag tänkte att ni skulle få gissa vilken tid jag kommer att få på Vasaloppet. Fina priser utlovas! Så varsågoda, sätt igång och gissa! Skicka en kommentar på det här inlägget bara!
måndag 21 februari 2011
Uppladdning inför Vasaloppet
Jag försöker mest förtränga vad som ska hända i helgen... Känner mig inte det minsta redo att skida nio mil. Men jag tänker att jag får preppa mentalt. Alla råd jag fått om hur jag ska ladda upp har jag inte följt alls. Det här med att åka en herrans massa mil har inte gjorts. Inte heller har jag åkt 4,5 mil i ett sträck som var ett hett tips. Inte heller har jag ätit en massa kolhydrater (om inte Ahlgrens bilar räknas då förstås)och sömn har varit en bristvara minst sagt. Till råga på allt så strular foten också. Den har fått för sig att den ska göra extra ont just den här veckan. Suck.
Men lite har jag tränat, om än en aningens okonventionellt. Jag tänker som så, att om jag tränar under sämsta möjliga förhållanden så kan det bara kännas bättre på själva loppet sen. Alltså åker jag i så stora och bylsiga kläder som möjligt, för att sen när jag drar på mig min fantom-fartdräkt så kommer det kännas som det går sjuuukt fort bara för att jag inte har stora termobrallor som är i vägen i varje skidtag. Jag kör bara i ospårad och eländig terräng, bara för att kunna vara nöjd med Vasaloppsspårningen, hur det än ser ut. Jag kör ovallade skidor, bara för att under loppet när jag får proffsvalla så kommer det kännas som en nytändning! Vad tror ni, kommer min uppladdning att räcka?
Men lite har jag tränat, om än en aningens okonventionellt. Jag tänker som så, att om jag tränar under sämsta möjliga förhållanden så kan det bara kännas bättre på själva loppet sen. Alltså åker jag i så stora och bylsiga kläder som möjligt, för att sen när jag drar på mig min fantom-fartdräkt så kommer det kännas som det går sjuuukt fort bara för att jag inte har stora termobrallor som är i vägen i varje skidtag. Jag kör bara i ospårad och eländig terräng, bara för att kunna vara nöjd med Vasaloppsspårningen, hur det än ser ut. Jag kör ovallade skidor, bara för att under loppet när jag får proffsvalla så kommer det kännas som en nytändning! Vad tror ni, kommer min uppladdning att räcka?
 |
| Nja, jag ljög, lite valla har jag i form av bark faktiskt... |
söndag 20 februari 2011
Äventyr 7: Vatten överallt
Detta äventyr kan man verkligen säga att det har handlat om vatten. Vatten i alla möjliga olika former. Vatten i flytande form, fast form, fuktig form och förbannad form. Läs nedanstående punktform för att förstå vad jag menar.
1. Det hela börjar med att jag och min sambo äntligen får ändan ur vagnen och bestämmer oss för att kolla upp de där spruckna kakelplattorna i badrumsgolvet hemma i lägenheten som vi har haft sen vi flyttade in för sju år sedan. Det visar sig att sprickorna i kaklet hör ihop med en rejäl spricka i betongen under. Och i denna eminenta spricka har det sipprat ned vatten i alldeles för lång tid och fuktat betongen ända ner till grannen under. Där det en gång var ett badrum är det nu bara ett dammigt betonginferno med en snygg spricka rakt genom badrumsgolvet. Läget just nu är att vårt försäkringsbolag och föreningens försäkringsbolag ska gnabbas klart om vem som ska stå för vad i denna härva av paragrafer och regler. Det pågår en UTREDNING om huruvida detta ska hanteras. Och vi alla vet ju hur lång tid UTREDNINGAR kan ta. Att bo i en lägenhet som dammar lika mycket som ökensträckan i Dakar-rallyt är inget jag önskar min värsta fiende ens, och därtill ingen möjlighet att duscha av sig resdammet heller. Suck.
2. Vi hade precis accepterat faktum när rörmokaren som vi bokat till att göra om badrummet på landstället ringer och säger att han kan komma dit redan på måndag då han har fått ändrade planer på sina andra jobb. Så det är bara att kasta sig i bilen med kofoten i högsta hugg och åka till landstället och riva ut badrummet där också. Att riva ett badrum i -20 grader är inte mumma för händerna kan jag tala om. Suck igen.
3. Nu kan man ju tycka att det räcker med badrumshistorier, men se det slutar inte här. Jag och sambon bestämmer oss för att flytta in hos min pappa för att åtminstonde ha nära till jobbet och få en efterlängtad dusch. Men den efterlängtade duschen blir inte så fantastisk som den har fantiserats om. Vattnet luktar avlopp och smakar salt. En snabbkoll visar att reningsfiltret är uttjänt och behöver bytas. Lyckligtvis finns ett nytt i garaget. Men när själva bytet ska ske så pajar hela behållaren och en ny är givetvis en beställningsvara och ingen vet när den kan tänkas komma. Ytterligare en suck.
4. Summa summarum, jag och sambon åker alltså till min lillasyster för att duscha. Så en vanlig dusch som kanske går på 5 minuter, tar istället cirka en timme med transporten dit och tillbaka. Mera suck.
5. Men vatten är inte bara av ondo, även om det känns som om att det har varit det temat såhär långt på helgens äventyr. Vatten kan vara väldigt vackert i frusen form, och på söndagen är jag trött på allt vad badrum och flytande vatten heter. Jag och min familj styr kosan mot Sigtuna och isarna där. Vi har fått säkra rapporter om att där var finaste isen under Vikingarännet. Det är så skönt att äntligen få komma ut ur dammiga badrum och få andas frisk luft. Solen skiner genom ett tunt lager av rosaskimrande moln. Vinden ruskar vassen lite lojt. Minusgraderna stannar runt cirka nio. Det är faktiskt skridskopremiär för oss i år. Det är skönt för kroppen att få utföra en annan form av rörelse än den mekaniska som är på längdskidor. Skridskorna glider lätt, så lätt. Ett tunt lager av snö täcker isen, vilket är bra för hunden som får fäste för sina tassar då, men desto värre för oss som inte ser sprickorna i isen. Det blir ett par spektakulära vurpor, men vad är ett par blåmärken mot att få skratta lite efter helgens alla missöden.
Vi stannar till på en liten bänk invid en brygga och fikar med varm choklad från termosen. Solen värmer nästan lite i ansiktet om man känner efter ordentligt.
Vi tittar på människorna som passerar oss där vi sitter och njuter. Vi konstaterar snabbt att det inte bara är skridskor som gäller på isarna numera. Tydligen går det alldeles utmärkt att cykla eller bli dragen av pappa på snowracer. Många åker längdskidor och några promenerar med sina hundar. Isjakterna får upp en anmärkningsvärd hög fart i den nästan obefintliga vinden.
Vi glider hemåt i lätt medvind och njuter av varje skär. Vi avslutar med en promenad i pittoreska Sigtuna. Staden bjuder på historisk charm blandat med uppsluppna barnfamiljer. De små trähusen som kantar kullerstensgatorna är sneda och vinda och ser nästan ut som de också vill kika runt hörnet för att se vad som döljer sig där bakom. På vägen hem svänger vi in vid Steninge Slott för en liten, liten promenad till. Vi vill inte riktigt åka hem än, vi vill njuta lite till av det fina vintervädret.
Medan vi strosar i slottsparken funderar jag på när ett slott blir ett slott. Är det antal rum som en byggnad har som avgör om det är ett slott? Räcker det med att vara adlig för att få kalla sitt bohag för slott? Eller är det antal kvadratmeter som gör det till ett slott? Men framförallt undrar jag om de som bor i slottet har ett badrum som går att använda....
1. Det hela börjar med att jag och min sambo äntligen får ändan ur vagnen och bestämmer oss för att kolla upp de där spruckna kakelplattorna i badrumsgolvet hemma i lägenheten som vi har haft sen vi flyttade in för sju år sedan. Det visar sig att sprickorna i kaklet hör ihop med en rejäl spricka i betongen under. Och i denna eminenta spricka har det sipprat ned vatten i alldeles för lång tid och fuktat betongen ända ner till grannen under. Där det en gång var ett badrum är det nu bara ett dammigt betonginferno med en snygg spricka rakt genom badrumsgolvet. Läget just nu är att vårt försäkringsbolag och föreningens försäkringsbolag ska gnabbas klart om vem som ska stå för vad i denna härva av paragrafer och regler. Det pågår en UTREDNING om huruvida detta ska hanteras. Och vi alla vet ju hur lång tid UTREDNINGAR kan ta. Att bo i en lägenhet som dammar lika mycket som ökensträckan i Dakar-rallyt är inget jag önskar min värsta fiende ens, och därtill ingen möjlighet att duscha av sig resdammet heller. Suck.
2. Vi hade precis accepterat faktum när rörmokaren som vi bokat till att göra om badrummet på landstället ringer och säger att han kan komma dit redan på måndag då han har fått ändrade planer på sina andra jobb. Så det är bara att kasta sig i bilen med kofoten i högsta hugg och åka till landstället och riva ut badrummet där också. Att riva ett badrum i -20 grader är inte mumma för händerna kan jag tala om. Suck igen.
3. Nu kan man ju tycka att det räcker med badrumshistorier, men se det slutar inte här. Jag och sambon bestämmer oss för att flytta in hos min pappa för att åtminstonde ha nära till jobbet och få en efterlängtad dusch. Men den efterlängtade duschen blir inte så fantastisk som den har fantiserats om. Vattnet luktar avlopp och smakar salt. En snabbkoll visar att reningsfiltret är uttjänt och behöver bytas. Lyckligtvis finns ett nytt i garaget. Men när själva bytet ska ske så pajar hela behållaren och en ny är givetvis en beställningsvara och ingen vet när den kan tänkas komma. Ytterligare en suck.
4. Summa summarum, jag och sambon åker alltså till min lillasyster för att duscha. Så en vanlig dusch som kanske går på 5 minuter, tar istället cirka en timme med transporten dit och tillbaka. Mera suck.
5. Men vatten är inte bara av ondo, även om det känns som om att det har varit det temat såhär långt på helgens äventyr. Vatten kan vara väldigt vackert i frusen form, och på söndagen är jag trött på allt vad badrum och flytande vatten heter. Jag och min familj styr kosan mot Sigtuna och isarna där. Vi har fått säkra rapporter om att där var finaste isen under Vikingarännet. Det är så skönt att äntligen få komma ut ur dammiga badrum och få andas frisk luft. Solen skiner genom ett tunt lager av rosaskimrande moln. Vinden ruskar vassen lite lojt. Minusgraderna stannar runt cirka nio. Det är faktiskt skridskopremiär för oss i år. Det är skönt för kroppen att få utföra en annan form av rörelse än den mekaniska som är på längdskidor. Skridskorna glider lätt, så lätt. Ett tunt lager av snö täcker isen, vilket är bra för hunden som får fäste för sina tassar då, men desto värre för oss som inte ser sprickorna i isen. Det blir ett par spektakulära vurpor, men vad är ett par blåmärken mot att få skratta lite efter helgens alla missöden.
 |
| Lycklig hund och lycklig matte på hal is i Sigtuna |
Vi stannar till på en liten bänk invid en brygga och fikar med varm choklad från termosen. Solen värmer nästan lite i ansiktet om man känner efter ordentligt.
 |
| Gemensam spaning över isen |
Vi tittar på människorna som passerar oss där vi sitter och njuter. Vi konstaterar snabbt att det inte bara är skridskor som gäller på isarna numera. Tydligen går det alldeles utmärkt att cykla eller bli dragen av pappa på snowracer. Många åker längdskidor och några promenerar med sina hundar. Isjakterna får upp en anmärkningsvärd hög fart i den nästan obefintliga vinden.
 |
| Sigtuna cykelklubb viker inte ner sig fast det är snö och is överallt. |
 |
| Isjakterna håller hög fart över isen |
 |
| Diesel visar upp sig i slottsgången vid Steninge Slott |
fredag 18 februari 2011
Loa Falkman i off-pisten
Har glömt att berätta att jag hade det stora nöjet att springa på Loa Falkman invid VM:6an i Åre. Jag var ju bara tvungen att slänga några ord med honom, han var väldigt trevlig! Vi stod och småsnackade lite om off-pisten i Susabäcken och jag gav honom några tips om skidåkningen i Åre... Han borde kanske gett mig några tips om hur man gör när man sjunger, för det är jag helt värdelös på... Jag tyckte att han skulle komma och sjunga på bröllopet.... Fast han var nog inte så pigg på att göra några gig på sin semester för han dök aldrig upp i kyrkan... ;)
Om ni inte har haft nöjet att se "Nisse Hults historiska snedsteg" så har ni verkligen gått miste om något! Loa gör en absolut lysande tolkning av Bellman i första avsnittet.....
 |
| Loa Falkman i egen hög person! |
Om ni inte har haft nöjet att se "Nisse Hults historiska snedsteg" så har ni verkligen gått miste om något! Loa gör en absolut lysande tolkning av Bellman i första avsnittet.....
Äventyr 6: Mirakel i Åre
Veckan i Åre har varit helt otroligt fantastiskt underbar! Det finns inte superlativ nog att beskriva hur bra det har varit. Veckan började med att Åre bjöd på sig själv i form av den sedvanliga kylan och snöstormarna, men det gjorde inte så mycket eftersom "vår gata" trivdes så bra ihop! 50 bröllopsgäster hade hyrt in sig på Tott och det var ett himla springande ut och in i stugorna. Alla skulle socialiseras med alla och det funkade hur bra som helst. Vi trotsade kylan och åkte skidor ändå för att det var så roligt att hänga med alla nya vänner och bara snacka skit! Åre bjöd trots hårda vindar och kyla på ganska mjuk och fin snö.
Men så kom bröllopsfredagen. Den perfekta dagen. Något annat går inte att säga. Åre hade under nattens snöstorm förvandlats till ett skidparadis i Canada-klass. Vinden hade mojnat till obefintlighet, solen sken från en klarblå himmel och minusgraderna var närmare tjugo än tio, men vad gjorde det när det ligger cirka 40 cm FLUFFIGT champagne-puder över vissa utvalda delar av berget. Vinden hade gått hårt åt västsluttningarna, men höll man sig på de östra delarna så var snön helt enkelt makalös. Om sanningen ska fram så har jag aldrig åkt så bra snö i Åre. Lycko-skriken avlöste varann på berget och precis alla som släntrade in i liften hade det bredaste leenden som Åre skådat denna säsong!
Jag och min nyfunne vän Nadine (som tillhör den galnaste men roligaste familj jag någonsin träffat) hade turen att få åka med Chateaux Annas personliga och lokala guide. Så vi fick troligen det bästa av kakan som Åre hade att erbjuda denna dag. Lite hiking blev det, men det var såååååå värt det på vägen ner när superlätta och stora mängder av snö svepte som en våg upp över benen och magen. Jag kan inte förstå hur en så egentligen enkel och banal företeelse kan få hela kroppens alla endorfiner att kick-starta på en och samma gång...?! Jag ville bara åka mer och mer. Tillsammans stretchade vi ut tidsgränsen till max innan vi vände skidspetsarna mot vår gata för att åtminstonde hinna kamma håret och raggarduscha innan bröllopet.
Med andan i halsen och det svettiga understället fortfarande på under klänningen sladdar jag in vid Åre Gamla kyrka bara någon minut före brudparet. Den redan perfekta dagen fortsätter och även här vid kyrkan kunde man skåda Åres bredaste leenden. Sveriges sötaste par, och mina bästa vänner, gifter sig och det är så vackert att jag har gråtit bort det mesta av mascaran innan brudparet ens har hunnit fram till altaret. Jag gråter inte mindre heller när Chateaux Anna med tvillingsyster Marie sjunger och spelar dragspel så hela kyrkan värms upp.
Kvällen fortsätter sedan med den roligaste bröllopsfesten som någonsin kommer att upplevas i Åredalen.
Dagen efter tillhandahåller även den magnifik puder-åkning av världsklass. Undertecknads reaktionsförmåga är dock inte i närheten av världsklass efter bröllopsfesten, men trots det så lyckas jag få till några riktigt sköna åk i Åres hemliga skogsrännor.
En veckas intensiv koncentration för att hitta tillbaka till telis-åkningen efter fotleds-brottet har satt sina spår. Socialiserande till långt in på nätterna och konstant mjölksyra i låren samt en hejdundrandes bröllopsfest bidrar också till att söndagen startas med en känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält. Kroppen är sliten, men mycket nöjd.
Med nöd och näppe lyckas jag hasa mig runt 5 km-spåret i Åre Björnens längdcenter. Det hade nog gått fortare att krypa runt, men nu är det ett Vasalopp som ska åkas snart. Tur att fjällskogen som omger mig erbjuder ögongodis i form av ett nästan mystiskt snö-landskap.
Det är bara att konstatera att denna vecka inte riktigt blev som jag tänkt. Jag hade ju planer på att göra toppturer vid Storulvån och ta turskidorna till Blåhammaren. Jag skulle träna längd varje kväll i Åre Björnen. Men så blev det inte... Det blev bättre! Jag har träffat massor av underbara människor, åkt puder i Åre och fått uppleva mina bästa vänners bröllop. Jag kan inte begära mer än så. Jag har fått vara med om ett mirakel i Åre.
 |
| Brudgummen gör bruden knäsvag med sina telis-svängar... |
 |
| Simon guidar till Åres fluffigaste puder |
Jag och min nyfunne vän Nadine (som tillhör den galnaste men roligaste familj jag någonsin träffat) hade turen att få åka med Chateaux Annas personliga och lokala guide. Så vi fick troligen det bästa av kakan som Åre hade att erbjuda denna dag. Lite hiking blev det, men det var såååååå värt det på vägen ner när superlätta och stora mängder av snö svepte som en våg upp över benen och magen. Jag kan inte förstå hur en så egentligen enkel och banal företeelse kan få hela kroppens alla endorfiner att kick-starta på en och samma gång...?! Jag ville bara åka mer och mer. Tillsammans stretchade vi ut tidsgränsen till max innan vi vände skidspetsarna mot vår gata för att åtminstonde hinna kamma håret och raggarduscha innan bröllopet.
 |
| Nadine på väg upp för att ta del av det fina pudret på vägen ner |
Med andan i halsen och det svettiga understället fortfarande på under klänningen sladdar jag in vid Åre Gamla kyrka bara någon minut före brudparet. Den redan perfekta dagen fortsätter och även här vid kyrkan kunde man skåda Åres bredaste leenden. Sveriges sötaste par, och mina bästa vänner, gifter sig och det är så vackert att jag har gråtit bort det mesta av mascaran innan brudparet ens har hunnit fram till altaret. Jag gråter inte mindre heller när Chateaux Anna med tvillingsyster Marie sjunger och spelar dragspel så hela kyrkan värms upp.
Kvällen fortsätter sedan med den roligaste bröllopsfesten som någonsin kommer att upplevas i Åredalen.
Dagen efter tillhandahåller även den magnifik puder-åkning av världsklass. Undertecknads reaktionsförmåga är dock inte i närheten av världsklass efter bröllopsfesten, men trots det så lyckas jag få till några riktigt sköna åk i Åres hemliga skogsrännor.
En veckas intensiv koncentration för att hitta tillbaka till telis-åkningen efter fotleds-brottet har satt sina spår. Socialiserande till långt in på nätterna och konstant mjölksyra i låren samt en hejdundrandes bröllopsfest bidrar också till att söndagen startas med en känsla av att ha blivit överkörd av en ångvält. Kroppen är sliten, men mycket nöjd.
Med nöd och näppe lyckas jag hasa mig runt 5 km-spåret i Åre Björnens längdcenter. Det hade nog gått fortare att krypa runt, men nu är det ett Vasalopp som ska åkas snart. Tur att fjällskogen som omger mig erbjuder ögongodis i form av ett nästan mystiskt snö-landskap.
 |
| Mystisk skog i längdspåret, där det när som helst kan dyka upp en liten tomtenisse kanske? |
Det är bara att konstatera att denna vecka inte riktigt blev som jag tänkt. Jag hade ju planer på att göra toppturer vid Storulvån och ta turskidorna till Blåhammaren. Jag skulle träna längd varje kväll i Åre Björnen. Men så blev det inte... Det blev bättre! Jag har träffat massor av underbara människor, åkt puder i Åre och fått uppleva mina bästa vänners bröllop. Jag kan inte begära mer än så. Jag har fått vara med om ett mirakel i Åre.
 |
| Vackert så det förslår.. |
onsdag 16 februari 2011
52 adventures på Vildmarksmässan
Jojomen, 52 adventures har slagit sin in bland de stora grabbarna! Det blir presskonferens med Ola Skinnarmo och Fredrik Sträng på torsdagen innan mässans öppnande! Jag kommer även föreläsa i Vildmarkscafét och ha en egen monter i anslutning till det! Roooligt! Någon som har lust att hjälpa till på mässan? Någon som har piff-tips på hur montern ska se ut? Martina, jag har hört att du är bra på det där med att piffa??!!
Var på möte igår med proejktledarna för mässan, och de tror verkligen på mitt projekt! Jättekul att få sådan respons!
Kolla in Vildmarksmässan för mer information.
Var på möte igår med proejktledarna för mässan, och de tror verkligen på mitt projekt! Jättekul att få sådan respons!
Kolla in Vildmarksmässan för mer information.
söndag 13 februari 2011
Pow-Pow Na-Na
En helt underbar vecka i Åre har nu tyvärr nått sitt slut. Jag har klivit ut ur min lycko-bubbla som jag befunnit mig i sedan förra lördagen, och insåg då att de fortfarande tjafsar i Egypten och att schlagerfestivalen tydligen är ett fiasko i år. Jag har inte haft en endaste tanke på att det funnits en värld utanför Åre den här veckan.
Jag har fått vara med om ett sagolikt fjäll-bröllop i Åre Gamla Kyrka mellan mina bästa vänner, jag var på Villa Tottebo där århundradets roligaste bröllopsfest gick av stapeln, jag har fått äran att lära känna en hel drös med fantastiska människor och dessutom har jag åkt midjedjupt puder i Åre! Hur ofta händer det? Just precis, inte särskilt ofta.... Jag vill bara njuta av den här härliga känslan en stund till.... Ni får därför vänta på uppdateringen om senaste äventyret, för jag vill suga på karamellen lite till för mig själv.... Jag bjuder på en bevis-bild på det midjedjupa pudret så länge. Jag vill bara poängtera att jag står raklång på bilden....!!
Jag har fått vara med om ett sagolikt fjäll-bröllop i Åre Gamla Kyrka mellan mina bästa vänner, jag var på Villa Tottebo där århundradets roligaste bröllopsfest gick av stapeln, jag har fått äran att lära känna en hel drös med fantastiska människor och dessutom har jag åkt midjedjupt puder i Åre! Hur ofta händer det? Just precis, inte särskilt ofta.... Jag vill bara njuta av den här härliga känslan en stund till.... Ni får därför vänta på uppdateringen om senaste äventyret, för jag vill suga på karamellen lite till för mig själv.... Jag bjuder på en bevis-bild på det midjedjupa pudret så länge. Jag vill bara poängtera att jag står raklång på bilden....!!
 |
| Det är sant! Pudret i Åre räckte mig till midjan på vissa ställen. Foto: Simon Oest |
torsdag 10 februari 2011
Snöstorm!
Jojomen, full snöstorm är det i Åre. Om det bara mojnar tills imorgon så kan det bli fin-fin puder-åkning. Idag har det blåst som fasen men vi har hållit till mestadels i skogen och där var det riktigt mjukt och fint, ibland till och med puderspray upp över knäna! Najs!
Jag har dessutom lyckats förfrysa vänster kind, det är hårt att vara äventyrerska...! :)
Jag har dessutom lyckats förfrysa vänster kind, det är hårt att vara äventyrerska...! :)
onsdag 9 februari 2011
Kollo-verksamhet
Jag måste bara berätta, det här är lite som att vara på kollo! Vi är ju cirka 50 gäster här som ska gå på bröllop på fredag och de flesta har varit uppe sen i söndags för att åka skidor och umgås innan bröllopet. Och det är ett helt fantastiskt härligt gäng! Alla är väldigt olika och i olika åldrar, och ingen kände egentligen varandra innan denna resa, men alla har så roligt tillsammans! Vi har hyrt varenda stuga på en av gatorna här i Åre och folk springer in och ut till varann i stugorna och bytlånar saker av varann. Någon bjuder på after-ski i sin stuga och en annan bjuder på middag i deras krypin. Vi utbyter erfarenheter och har hur roligt som helst! Och alla ser fram emot bröllopet på fredag!
Sol, vindstilla, 10 cm nysnö...
... kan det bli bättre? Nej, inte om man pratar om Åre iallafall! Detta händer typ en gång vart femte år!
En mycket bra skiddag idag, då både Tvärågrytan, västra ravinen och östra ravinen har åkts med ett leende på läpparna!
En mycket bra skiddag idag, då både Tvärågrytan, västra ravinen och östra ravinen har åkts med ett leende på läpparna!
tisdag 8 februari 2011
Äventyr 5: Konstant mjölksyra i Åre
Äventyrerskan är fortfarande kvar i Åre, men vill ändå ge er en liten update på vad som händer här i de nordligare delarna av Sverige. Åre visar sig mestadels från sin vanliga sida, väderrapporten säger sol och ett par minusgrader. Men i själva verket ligger ett lågt moln som ett kastrull-lock över hela berget och vindmätaren närmar sig 32 sekundmeter. Högzon kan inte öppna för att det blåser för mycket och kabinbanan måste isas av innan liftchefen ens vågar tänka tanken på att skicka upp förvirrade turister i den. Allt är precis som vanligt.
Men det är så härligt att vara här. Hela Åre är för mig nostalgi. Jag gjorde två säsonger här 1998 och 1999, och det var här som min passion för skidåkning verkligen rotade sig. Och sedan dess är jag obotligt beroende av skidåkning och snö. Jag är en puder-knarkare.
Helgens äventyr innehöll faktiskt INGA felkörningar, men det kan förstås bero på att sambon styrde vårt transportmedel det mesta av färden. Väl i Åre inkvarterade vi oss hos en gammal Åre-kompis eller "Chateaux Anna" som jag tycker rättfärdigar vår vistelse hos henne mycket mer. Vi fick en superb middag och bäddade sängar och blev så väl ompysslade att jag trodde att vi hamnat på ett slott med full service! Chateaux Anna kan tillhandahålla allt, från testskidor av senaste modellen, skidskola för förtappade själar som ska lära om från början i telis-branschen till smycken för en glömsk äventyrerska som ska på bröllop i Åre senare under veckan.
Telisåkningen har gått framåt sen mitt senaste sammanbrott i Funäsfjällen. Men åker jag i pisten känner jag mig som en nybörjare eftersom jag bara kan svänga åt ena hållet och hackar mig nerför backen i en blandning mellan plogsväng och störtloppsposition. Men, och det här är intressant, kommer jag in i skogen där det är lite trångt och bökigt då känner jag igen mig själv igen, då dansar mina skidor nästan som förr. Och blir det brant, då känns allt som vanligt. Jag bara njuter av flytet. Nere i Susabäcken där det är lite buggligt och stökigt, där hittade jag skidglädjen igen! Lyckan for som en projektil genom kroppen, det är såhär det ska vara att åka skidor. Full koncentration på det jag gör just nu, men ändå fullständigt avslappnad.
Igår hände något fantastiskt. När vi kommer upp med VM8:an (gamla Olympialiften) ser vi att "ägget" till toppen på Åreskutan är öppen! Då infinner sig genast puder-hetsen! Pulsen ökar och jag vill bara hoppa av sittliften på en gång för att hinna med ägget ifall liftpatrullen får för sig att de skulle stänga liften igen. Ett fint åk ner i västra ravinen hann vi innan vädergudarna satte stopp för fler topp-expeditioner. Snön var mjuk och fin men kanske något vindpackad, men det kunde varit värre (vi är i Åre).
Måndagskvällen passade vi på att åka kvällsåkning i VM8:an, bara för gamla tiders skull. Självklart hängde vi på låset och självklart var först upp i liften och först ner för Gästrappet. Nypistad manchester är inte helt fel det heller med slalomlagg under galoscherna!
Det är så fantastisk roligt att åka skidor! Jag har saknat det så oerhört mycket under mitt rehab-år. Och med facit i hand, skulle jag ha nog rehabat kanske lite hårdare... Mjölksyran sprutar ur öronen och låren befinner sig i ett konstant smärtsamt tillstånd. Och jag konstaterar som jag gör varje ny skidsäsong att jag skulle tränat hårdare och en aningens mer benstyrka.
Nu ser jag fram emot en vecka till i Åre och mina bästa vänners bröllop på fredag i Åre kyrka!
 |
| Snöstormen river och sliter i Åre kabinbana. Foto: Gustav Holmer |
Men det är så härligt att vara här. Hela Åre är för mig nostalgi. Jag gjorde två säsonger här 1998 och 1999, och det var här som min passion för skidåkning verkligen rotade sig. Och sedan dess är jag obotligt beroende av skidåkning och snö. Jag är en puder-knarkare.
Helgens äventyr innehöll faktiskt INGA felkörningar, men det kan förstås bero på att sambon styrde vårt transportmedel det mesta av färden. Väl i Åre inkvarterade vi oss hos en gammal Åre-kompis eller "Chateaux Anna" som jag tycker rättfärdigar vår vistelse hos henne mycket mer. Vi fick en superb middag och bäddade sängar och blev så väl ompysslade att jag trodde att vi hamnat på ett slott med full service! Chateaux Anna kan tillhandahålla allt, från testskidor av senaste modellen, skidskola för förtappade själar som ska lära om från början i telis-branschen till smycken för en glömsk äventyrerska som ska på bröllop i Åre senare under veckan.
Telisåkningen har gått framåt sen mitt senaste sammanbrott i Funäsfjällen. Men åker jag i pisten känner jag mig som en nybörjare eftersom jag bara kan svänga åt ena hållet och hackar mig nerför backen i en blandning mellan plogsväng och störtloppsposition. Men, och det här är intressant, kommer jag in i skogen där det är lite trångt och bökigt då känner jag igen mig själv igen, då dansar mina skidor nästan som förr. Och blir det brant, då känns allt som vanligt. Jag bara njuter av flytet. Nere i Susabäcken där det är lite buggligt och stökigt, där hittade jag skidglädjen igen! Lyckan for som en projektil genom kroppen, det är såhär det ska vara att åka skidor. Full koncentration på det jag gör just nu, men ändå fullständigt avslappnad.
 |
| Åreskutan i dimma, precis som vanligt alltså.. Foto: Gustav Holmer |
Igår hände något fantastiskt. När vi kommer upp med VM8:an (gamla Olympialiften) ser vi att "ägget" till toppen på Åreskutan är öppen! Då infinner sig genast puder-hetsen! Pulsen ökar och jag vill bara hoppa av sittliften på en gång för att hinna med ägget ifall liftpatrullen får för sig att de skulle stänga liften igen. Ett fint åk ner i västra ravinen hann vi innan vädergudarna satte stopp för fler topp-expeditioner. Snön var mjuk och fin men kanske något vindpackad, men det kunde varit värre (vi är i Åre).
Måndagskvällen passade vi på att åka kvällsåkning i VM8:an, bara för gamla tiders skull. Självklart hängde vi på låset och självklart var först upp i liften och först ner för Gästrappet. Nypistad manchester är inte helt fel det heller med slalomlagg under galoscherna!
Det är så fantastisk roligt att åka skidor! Jag har saknat det så oerhört mycket under mitt rehab-år. Och med facit i hand, skulle jag ha nog rehabat kanske lite hårdare... Mjölksyran sprutar ur öronen och låren befinner sig i ett konstant smärtsamt tillstånd. Och jag konstaterar som jag gör varje ny skidsäsong att jag skulle tränat hårdare och en aningens mer benstyrka.
Nu ser jag fram emot en vecka till i Åre och mina bästa vänners bröllop på fredag i Åre kyrka!
Det är sant!
Det är nu det vänder! Vi ses på Vildmarksmässan den 10-13 mars kära vänner!
Nyfikna? Det kommer mer information alldeles, alldeles strax...
Nyfikna? Det kommer mer information alldeles, alldeles strax...
fredag 4 februari 2011
Kan det vara möjligt...
... att jag för en gång skull har lite flyt och tajming i mitt liv? Är det så? Nej, det kan inte vara sant.. Jo, kanske.. Eller?? Är det nu det vänder?
onsdag 2 februari 2011
Lite utrikisk film också...
Min Darling filmade också lite åkning från Alp-resan, kolla in om ni vill insprireras!
Lite utrikiska bilder
Min Darling var i Alperna förra veckan och här kommer lite sköna bilder från tripen! Man blir riktigt sugen på att åka skidor när man tittar på dem! Det är min käre vän Gustav Holmer som har plåtat. Håll till godo!
Veckans citat...
... kommer sig av att jag under mina äventyr har jag träffat på åtminstonde två personer som har tagit ett stort beslut i sitt liv och valt ett annat leverne än ekorrhjulet.
Först var det den glade smeden som alltid har drömt om att få jobba med smide trots att han inte hade några förkunskaper alls. Han fick en chans att hoppa av sitt hektiska liv som chef på Ericson när en fallskärm erbjöds och företaget skulle lägga ner på orten där han jobbade. Han investerade pengarna i en smedja och lever idag lycklig varje dag över sitt beslut och ett lugnare liv som han kan leva i sin egen takt.
I helgen träffade jag Eva och hennes man som jobbade med att hjälpa företag att investera i Kina. De levde också ett stressat liv där de reste kors och tvärs över världen, men tröttnade och ville ha mer tid. Tid till att bara vara. De hoppade på ett erbjudande som dök upp om att starta ett vandrarhem i byn Mörkret med naturen inpå knuten. De har aldrig ångrat sig och stormtrivs med sitt lugna tempo och att ha mer tid för barnen.
Så ska det här bli temat för äventyrsåret 2011? Att träffa på människor som har känt efter vad de verkligen vill och vågar göra det?
Veckans citat: "Ska man leva för att jobba eller jobba för att kunna leva?"
Först var det den glade smeden som alltid har drömt om att få jobba med smide trots att han inte hade några förkunskaper alls. Han fick en chans att hoppa av sitt hektiska liv som chef på Ericson när en fallskärm erbjöds och företaget skulle lägga ner på orten där han jobbade. Han investerade pengarna i en smedja och lever idag lycklig varje dag över sitt beslut och ett lugnare liv som han kan leva i sin egen takt.
I helgen träffade jag Eva och hennes man som jobbade med att hjälpa företag att investera i Kina. De levde också ett stressat liv där de reste kors och tvärs över världen, men tröttnade och ville ha mer tid. Tid till att bara vara. De hoppade på ett erbjudande som dök upp om att starta ett vandrarhem i byn Mörkret med naturen inpå knuten. De har aldrig ångrat sig och stormtrivs med sitt lugna tempo och att ha mer tid för barnen.
Så ska det här bli temat för äventyrsåret 2011? Att träffa på människor som har känt efter vad de verkligen vill och vågar göra det?
Veckans citat: "Ska man leva för att jobba eller jobba för att kunna leva?"
tisdag 1 februari 2011
Äventyr 4: Ljuset i Mörkret
Sådana här vägbeskrivningar gillar jag:
"Från riksväg 70, fyra km norr om Särna kör in på väg 1056 mot Gördalen. Strax före byn Mörkret är det skyltat till Fulufjällsbyn. Kommer ni till Mörkret har ni åkt för långt, vänd och kör tillbaka 500 meter".
Då kan till och med kart-loosers som jag hitta fram utan felkörningar. Känt sen tidigare är att man inte ska ropa hej förrän man har hoppat över ån... Mycket riktigt, jag vänder i Mörkret för att jag kört fel. Denna gång skyller jag på att det är hårt att vara ensam äventyrerska då jag måste studera vägbeskrivningen, sätta upp håret, underhålla hunden, ringa till bilförsäkringsbolaget, öppna kapsylen på Festisen med guanabana-smak och pilla näsan samtidigt som jag rattar bilen. För att stanna till vid vägkanten finns ju inte på kartan. Men iallafall, fram till Fulufjällsbyn kommer jag. När jag kliver ur bilen slås jag av hur tyst det är. Min blick söker sig uppåt och miljarder gnistrande stjärnor blinkar ner mot mig från den mörka himlen. Vandrarhemsvärden Eva välkomnar mig i receptionen och där blir jag kvar ett tag. Innan jag får nyckeln till mitt enkelrum har jag hört nästan hela hennes livs historia. Det gör ingenting, för jag har inte bråttom. Inte denna helg. Jag ska bara leva i nuet har jag bestämt.
Mitt enkelrum visar sig ha förvandlats till en allldeles egen 12-bäddsstuga med eget lyxigt kök, öppen spis och bastu. Jag väljer ut sängen med det fluffigaste täcket och kryper ner med min Harry Potter-bok. Mobilen har absolut ingen täckning. Perfekt, då måste jag leva i nuet. Det dröjer inte många ögonblink förrän jag har somnat med boken över ansiktet och hunden draperad över magen.
Lördagen bjuder på sovmorgon och en gnutta sol. Idag blir det snöskovandring till Sveriges högsta vattenfall som ligger i Fulufjällets Nationalpark. Vattenfallet heter Njupeskär och är 93 meter och vattnet faller helt fritt i 70 meter. På sommaren iallafall. Nu är det väl antagligen bara is. Stigen till fallen är väl upptrampad så snöskorna får hänga på ryggsäcken så länge. Granar och tallar klädda i snö omger mig. Nu och då korsar jag pittoreska träbroar där porlande små bäckar letar sig fram i det mjuka snötäcket. Jag går längs kanten på en djup ravin som leder allt längre upp på fjället. Ju högre upp jag kommer ju mer gör sig vinden påmind. Den kompakta tystnaden från skogen övergår till sist i ett konstant vinande. Tofsen på mössan står rakt ut. En snygg entré glidandes på rumpan ner mot fallet blir det i den branta trappan som finns där för att lotsa vandrare över den strida floden på sommaren.
Jag kisar mot vinden och nu ser jag isfallet, och det är mäktigt. Nästan hundra meter av turkos is tornar upp sig framför mig. Medan jag närmar mig Njupeskär funderar jag hur det går till när ett vattenfall fryser. När jag var liten trodde jag att allt frös på ett ögonblick, för så var det ju i Ronja Rövardotter-filmen. Men hur funkar det egentligen? Jag gör en mental post-it lapp att jag ska fråga min vän Gustav när jag kommer hem. Diesel och jag tassar försiktigt på den frusna floden som är täckt av ett tunt snölager, jag har ingen aning om det kommer att bära eller brista. Under mina fötter kan jag höra hur vattnet porlar, en mycket märklig känsla och jag är beredd på att jag ska gå igenom när som helst. Hjärtat hamrar i bröstet, men jag bara måste upp till den där iskanten och kika ner i fallet. Diesel klättrar upp först, inga konstigheter för en som har klor att spjärna emot med. Jag har inga klor, bara vanliga skor och en halvtaskig högerfot. Det slutar med att jag klamrar mig fast med ena handen om en istapp medan fötterna desperat försöker finna fäste i den hala isen. I den andra handen håller jag kameran i ett krampaktig grepp och fotar febrilt innan jag tappar greppet och kanar ner för fallet under högljutt tjoande. Det är inte alla som har åkt rutschkana nerför Sveriges högsta vattenfall!
Den hårda vinden kyler ner mig ganska ordentligt och jag bestämmer mig för att knata hemåt. Jag tar andra sidan på ravinen ner och här är det färre vandrare som har gått så nu kommer snöskorna väl till pass. Jag går och småskrattar lite åt mig själv eftersom jag känner mig lite som Börje Salming där jag hjulbent stolpar fram för att inte trampa på innerkanten på snöskorna och därmed skulle kunna fälla mig själv.
Lugn i själen och vindrosig om kinderna blir det obligatorisk korvgrillning i öppna spisen i min flotta 12-bäddsstuga på kvällen. Harry Potter förtrollar mig tidigt med några sovförbannelser så jag orkar inte läsa ut boken ikväll heller.
Även söndagen bjuder på en sovmorgon och dessutom underhåller Popsen med Vinterstudion till frukosten. Solen lyser med sin frånvaro när jag tar bilen till Mörkret för turskidåkning på fjället. Jag följer skoterleden mot Brottsbäcksstugan. Det blåser rejält när jag kommer upp på fjället men utsikten är vidunderlig. Känslan av att vara helt ensam i fjällen är både skrämmande och härlig. Och då, där i Mörkret, kommer ljuset. Det där speciella magiska ljuset som bara finns i fjällen. Jag ler inombords. Det är så härligt att leva. Och att göra det nu. I nuet.
"Från riksväg 70, fyra km norr om Särna kör in på väg 1056 mot Gördalen. Strax före byn Mörkret är det skyltat till Fulufjällsbyn. Kommer ni till Mörkret har ni åkt för långt, vänd och kör tillbaka 500 meter".
Då kan till och med kart-loosers som jag hitta fram utan felkörningar. Känt sen tidigare är att man inte ska ropa hej förrän man har hoppat över ån... Mycket riktigt, jag vänder i Mörkret för att jag kört fel. Denna gång skyller jag på att det är hårt att vara ensam äventyrerska då jag måste studera vägbeskrivningen, sätta upp håret, underhålla hunden, ringa till bilförsäkringsbolaget, öppna kapsylen på Festisen med guanabana-smak och pilla näsan samtidigt som jag rattar bilen. För att stanna till vid vägkanten finns ju inte på kartan. Men iallafall, fram till Fulufjällsbyn kommer jag. När jag kliver ur bilen slås jag av hur tyst det är. Min blick söker sig uppåt och miljarder gnistrande stjärnor blinkar ner mot mig från den mörka himlen. Vandrarhemsvärden Eva välkomnar mig i receptionen och där blir jag kvar ett tag. Innan jag får nyckeln till mitt enkelrum har jag hört nästan hela hennes livs historia. Det gör ingenting, för jag har inte bråttom. Inte denna helg. Jag ska bara leva i nuet har jag bestämt.
 |
| Hur tänkte turistchefen egentligen vid namngivningen av den här byn? |
Lördagen bjuder på sovmorgon och en gnutta sol. Idag blir det snöskovandring till Sveriges högsta vattenfall som ligger i Fulufjällets Nationalpark. Vattenfallet heter Njupeskär och är 93 meter och vattnet faller helt fritt i 70 meter. På sommaren iallafall. Nu är det väl antagligen bara is. Stigen till fallen är väl upptrampad så snöskorna får hänga på ryggsäcken så länge. Granar och tallar klädda i snö omger mig. Nu och då korsar jag pittoreska träbroar där porlande små bäckar letar sig fram i det mjuka snötäcket. Jag går längs kanten på en djup ravin som leder allt längre upp på fjället. Ju högre upp jag kommer ju mer gör sig vinden påmind. Den kompakta tystnaden från skogen övergår till sist i ett konstant vinande. Tofsen på mössan står rakt ut. En snygg entré glidandes på rumpan ner mot fallet blir det i den branta trappan som finns där för att lotsa vandrare över den strida floden på sommaren.
 |
| Rutsch-kane-metoden visar sig vara den mest effektiva ner för den branta trappan |
Jag kisar mot vinden och nu ser jag isfallet, och det är mäktigt. Nästan hundra meter av turkos is tornar upp sig framför mig. Medan jag närmar mig Njupeskär funderar jag hur det går till när ett vattenfall fryser. När jag var liten trodde jag att allt frös på ett ögonblick, för så var det ju i Ronja Rövardotter-filmen. Men hur funkar det egentligen? Jag gör en mental post-it lapp att jag ska fråga min vän Gustav när jag kommer hem. Diesel och jag tassar försiktigt på den frusna floden som är täckt av ett tunt snölager, jag har ingen aning om det kommer att bära eller brista. Under mina fötter kan jag höra hur vattnet porlar, en mycket märklig känsla och jag är beredd på att jag ska gå igenom när som helst. Hjärtat hamrar i bröstet, men jag bara måste upp till den där iskanten och kika ner i fallet. Diesel klättrar upp först, inga konstigheter för en som har klor att spjärna emot med. Jag har inga klor, bara vanliga skor och en halvtaskig högerfot. Det slutar med att jag klamrar mig fast med ena handen om en istapp medan fötterna desperat försöker finna fäste i den hala isen. I den andra handen håller jag kameran i ett krampaktig grepp och fotar febrilt innan jag tappar greppet och kanar ner för fallet under högljutt tjoande. Det är inte alla som har åkt rutschkana nerför Sveriges högsta vattenfall!
 |
| Bara inte en istapp lossnar just nu... |
 |
| Diesel spanar över dalen inifrån vattenfallet |
Den hårda vinden kyler ner mig ganska ordentligt och jag bestämmer mig för att knata hemåt. Jag tar andra sidan på ravinen ner och här är det färre vandrare som har gått så nu kommer snöskorna väl till pass. Jag går och småskrattar lite åt mig själv eftersom jag känner mig lite som Börje Salming där jag hjulbent stolpar fram för att inte trampa på innerkanten på snöskorna och därmed skulle kunna fälla mig själv.
 |
| Att gå med snöskor är inte så lätt som man kan tro |
Lugn i själen och vindrosig om kinderna blir det obligatorisk korvgrillning i öppna spisen i min flotta 12-bäddsstuga på kvällen. Harry Potter förtrollar mig tidigt med några sovförbannelser så jag orkar inte läsa ut boken ikväll heller.
Även söndagen bjuder på en sovmorgon och dessutom underhåller Popsen med Vinterstudion till frukosten. Solen lyser med sin frånvaro när jag tar bilen till Mörkret för turskidåkning på fjället. Jag följer skoterleden mot Brottsbäcksstugan. Det blåser rejält när jag kommer upp på fjället men utsikten är vidunderlig. Känslan av att vara helt ensam i fjällen är både skrämmande och härlig. Och då, där i Mörkret, kommer ljuset. Det där speciella magiska ljuset som bara finns i fjällen. Jag ler inombords. Det är så härligt att leva. Och att göra det nu. I nuet.
 |
| Magiskt fjäll-ljus |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)