Nu är vi äntligen här!

Järvsö levererar! Det kommer bli en kanonhelg!

Testar MTB i Falun

Roliga stigar i Lugnet!

Helt okej utsikt med! 

Nu är jag peppad för lite skriva-jobb efter detta!

Nostalgi-fribba!

Det här var inte igår man gjorde detta! Sist i Luleå, ikväll  i Falun!

Äventyrshunden är redo att fånga fribban
om kastaren MOT FÖRMODAN skulle missa korgen...
Frisbee-golf när det är som bäst!  

Ungefär såhär...

...ser det ut när jag cyklar mountainbike i skogen också! 

Eller kanske inte riktigt dårå....

Varje gång...

...jag ska skriva ett reportage så börjar det på samma sätt. Att jag på allvar funderar hur fasen jag ska få ihop det. Men varje gång slutar det med att jag är sjukt nöjd och känner att den röda tråden finns där. (Till och med svärmor tyckte jag var poetisk när hon fick läsa texten den här gången.)

Just det här reportaget får ni läsa i Utemagasinet nästa vår!

I kroppen min...

....finns obotlig cancer. Ja, alltså inte i min kropp, utan i Kristian Gidlunds kropp. Han är bara 29 år men har ändå drabbats av cancer som inte vill lämna hans kropp. Han kommer att dö och han vet om det. Och han bloggar om det på I kroppen min. Nyligen kom han ut med en bok också, I kroppen min-resan mot livets slut och alltings början. 

Vad skulle du göra om du visste att du skulle dö snart? Skulle du bara checka ut och tagga ner? Eller skulle du göra allt det där som du alltid har velat göra och drömmer om? Skulle du umgås massor med dem som betyder mest för dig? Eller bara vara för dig själv? Skulle du resa? Ta den där kursen i mikrobiologi som du alltid velat göra?

Frågan kanske är svår att svara på förrän du står inför det valet på riktigt. Men min fråga är, varför lever vi inte alltid så? Varför vänta? Då kanske det är för sent.

Mitt svar på den frågan är kanske att jag skulle vara ute i naturen ännu mer, och rensa bort ett par saker i mitt liv som jag egentligen inte tycker är så roligt. Och hänga mer med dem jag älskar mest.

Om man skulle ta och gå ut i det fina vädret en stund kanske?

Söndagsinspiration

Mina favvisar...

...är på gång!

Snart blommar liljekonvaljerna!

Sverige är fantastiskt...

...men Norge är också bra! Bland annat har de gjort en otroligt vacker katalog som gör att jag genast och direkt vill åka till Norge igen! Säger som min vän Emma sa; "Det landet har banne mig allt!" Kan inte annat än att instämma och efter 2011 års roadtrip längtar jag tillbaka. Det finns så mycket mer att upptäcka!

Vill du också läsa katalogen? Du hittar den här!

Natur-status

Dax att stämma av hur jag ligger till  i naturreservatsjakten!

Det som började som en klen start, har nu blommat ut i en ganska jämn kamp. Nu är vi i vecka 21 och jag har hittills besökt 20 naturreservat för året, MEN lägg därtill en nationalpark! Så jag skulle vilja säga att jag ligger rätt bra till för att klara detta om det fortsätter i den här takten....

Natur är bra grejer! 

Längst ner i bloggen på vardera sida hittar ni mina listade naturreservat och nationalparker hittills. Du kan själv hitta några nära dig genom att söka på Länsstyrelsen hemsida.

Ut och njut i helgen!

VINN FINA PRISER FRÅN OSPREY, HOUDINI, DEVOLD!

Jag tänkte att såhär i sommartider är det kanske dags för en liten tävling igen! Reglerna är enkla och påminner om tävlingen som pågick förra året vid samma tidpunkt.

1. Dela 52 adventures facebooksida och få så många som möjligt att gilla den.

2. När 52 adventures facebooksida har nått 400 gillare så kommer några av er som gillar ha chansen att kamma hem fina priser.

Förra sommaren var målet 300 och jag tänkte att jag tänker stort i år med, så 400 är målet för i år.
Gissningsvis kanske vi når målet tillsammans någon gång i höst och då passar det ju bra att lotta ut ett par handledsvärmare från Houdini i en ball höstfärg, samt en skön mössa att äventyra i från Devold.
Äh vad fanken, jag slänger in en drickapåse från Osprey också, någon kanske börjar bli törstig lagom till hösten med!

Kör hårt och dela av bara sjutton nu! Lycka till!

Mera kul!

Inte bara har jag blivit inbjuden att invigningstala på Jättelångt idag, jag har även blivit tillfrågad av  Österåkers bibliotek om jag ville komma och prata om Roslagsleden och boken om Roslagsleden. Och det är väl klart att jag vill. Denna vandringsled som jag levde med dygnet runt i ett halvår. Finns så mycket att berätta om den! I september någon gång är det dags.

Och som inte det vore nog så kommer jag förmodligen föreläsa om 52 adventures äventyrsår också på ett stort event i Uppsala i slutet på augusti.
Tjohoo, det går bra nu!

Sa just ja....

....till något som nästan skrämmer mig från vettet. Jag blev tillfrågad om jag ville vara invigningstalare för det väldigt långa terrängloppet Jättelångt som går av stapeln den 8 juni. Och utan att jag fattade hur det gick till så tackade jag ja. Arrangören mumlade något om att jag skrivit en bok om leden och så vidare och att det passade bra... !?!??!!!

Nu är frågan, hur skriver man ett tal? Och vad fanken vill drygt 100 löpare (och tillhörande åskådare) höra minuterna innan de ger sig iväg på en väldigt lång springtur?

Hjälp någon?

Runstensjakt

Ryktet har gått att man hittat en försvunnen runsten i Vaxholm. Detta tyckte jag måste undersökas, så jag begav mig ut på jakt. Perfekt uppgift för lunchpromenaden! Såg en bild i en tidning och tyckte mig känna igen platsen som den kan tänkas vara på....

Och mycket riktigt, efter lite snokande i buskarna hittade jag runstenen!

Jag hade god hjälp av Äventyrshunden i snokandet! 

Grönt är skönt!

Är det inte väldigt, väldigt grönt nu för tiden?

Bo billigt i sommar!

Mera semestertips kommer här. Istället för att checka in på hotell så kanske du vågar testa soffsurfing? Bjud in en främling i ditt hem så kanske du blir inbjuden till en annan främlings hem! Kan sluta hur som helst, men förmodligen vara helt galet kul! Bäddat för nya vänner?

Det går också att byta bostad med en annan familj eller vakta ett tomt hus åt någon.

Eller kanske testa på att vara gårdsvolontär?

Matsemester i sommar?

Semestern närmar sig med stormsteg och det börjar bli dags att bestämma kanske vad som ska hända under din semester?

Kanske att det är dags att göra en resa i matens tecken i år?

Här kommer några matnyttiga (haha) länkar:

På Smaklust kan du hitta mathantverkare över hela landet genom att söka på Sverigekartan.

Kombinera Mat och Smak genom att ta del av två matnördars listor över mysiga kaféer, gårdsbutiker och restauranger som är sorterade efter landskap.

Och om du ska resa runt i landet för att leka finsmakare kanske det passar att bo på landet eller kanske till och med bo på en lantgård?!

Så sätt igång! Börja planera en riktigt matig semester nu!

Det var som sjutton...

...att det låg ett naturreservat alldeles intill min sjukgymnast!

Näsudden är nog ett av de finaste naturreservat jag besökt. 

Skogsallé, ja tack! 

Näsuddens eget stonehenge?

Helt okej vy, måste jag säga! 

Uppdaterat!

Så, nu har jag fått ändan ur vagnen och uppdaterat om äventyren de senaste veckorna! De har varit så många att jag inte ens hunnit blogga om dem! ;)

Här hittar du Valborgsvandring på Vätö.

Här hittar du Mountainbikeäventyret i Bergslagen.

Här hittar du Mountainbikeexpeditionen i Gästrikland. 

Och här hittar du Malmö-äventyret!

Håll till godo!

(Pust, har ett kvar att uppdatera om. Grottkrypningen kommer i veckan, hoppas jag... )

Men lite kul....

....ändå att Danmark kammar hem Eurovision!

Grattis Danmark!

Ändå roligare är att hon heter Skog i efternamn,
Eller ja Forest, men iallafall! 

Outside tycker....

....att man ska införskaffa Roslagsledsboken! Jojomensan!

I senaste Outside!
Foto: Erland Waldréus

En helt vanlig kvällspromiss....

....kan vara såhär fin:

Tänk vad lite vatten gör för utsikten!

Dessutom fick jag med mig Sofia.
Fikat var  med så klart.

Sofias hund Reka hakade också på,
vilket Äventyrshunden tyckte var mycket trevligt!

Och nu lite Eurovisioooon på det!

Äventyr 2013:7 Livet är en schlager!

Ibland måste även en helgäventyrerska få dra på sig glitterstassen och bara vara lite härligt fånig och insnöad på något annat än djur och natur.

Som genom ett smärre mirakel (påhjälpt av lite god planering och framförhållning) sammanföll jobbresan med schlager-EM i Malmö.... Och för att spetsa till det lite extra lockade en vän med gratis biljetter till genrepet inför första semifinalen. Kan det bli bättre? Jo, det kan det faktiskt. Krydda med lite fler vänner från Malmö-trakten som jag inte träffar så ofta och ja, lite natur på det så är äventyret komplett.

Efter en lång måndag med strulig flygresa och mycket jobb får jag äntligen träffa Marie, denna pratglada skåne-brutta som jag lärde känna i Åre då vi båda utbildade oss till skidlärare.
Hon har fixat picknick och vi strosar ner mot havet vid Turning Torso där vi hittar en grön plätt att förtära vår middag. Vi pratar om ditt och datt och vad som hänt sen sist vi sågs. Och fast det är lite småkyligt och regnet hänger en halvmeter över våra huvuden känns det bara varmt och härligt att vara här, med Marie.

Marie kör lite "Titanic" i hamnen.

Efter en uppvärmande kopp chai-te på ett mysigt kafé i hamnen strövar vi sakta tillbaka mot innerstan för att ta pulsen på Eurovision. Hela stan är pyntad med färgglada fjärilar och ryttarstatyn som föreställer en stel Karl X Gustav har fått en något gladare framtoning draperad i fjärilar. Annars är stämningen inte riktigt på gång än, det är inte förrän imorgon som första semifinalen drar igång. Och då ska jag och Paula vara där, på genrepet! LIVE!
Jag och Marie skiljs åt och jag går till hotellet och jobbar några timmar till.

Paula tar vid efter Marie och vi tar en ny vandringstur längs med havet och Malmös sandstrand nummer ett, Ribban. Vi stöter och blöter allt som har med Eurovision och lite till att göra. Sen eftermiddag plankar vi bussen (eftersom vi på 10 minuter bussfärd inte kunde lösa problematiken med det betalande app-systemet.. Förlåt Skånetrafiken, det var inte meningen) och ställer oss i kön till Malmö arena. Det känns nästan lite overkligt att vara här. Där det händer.

Europas största jippo? 

Efter en säkerhetskontroll som Arlanda borde ta efter är vi äntligen inne! Ett rosalila ljus skimrar i arenan och dimmröken har inte riktigt lagt sig än från förmiddagens rep. Vi hittar våra platser och precis när vi parkerat aschlet drar showen igång. Miljarder kameror snurrar hit och dit, glider fram och tillbaka över golvet och i taket. Till en början kan jag knappt fokusera på vad som händer på scenen eftersom jag bara är så fascinerad av all teknik som rör sig i arenan. Tekniken tar faktiskt upp halva arenan. Loreen och hennes barnkör sätter stämningen direkt, det är så vackert att jag nästan fäller en liten tår. Det känns lite speciellt att få se showen före alla andra. Jag och Paula (och några till) vet redan vad som ska visas på TV senare ikväll för 100 miljoner européer.

Sveriges mest kända studioman, Svante,
riggar röstningspodium till Petra i  papiljotter. 

Det är skoj att se Petra Mede osminkad och med rufsigt hår, men en bedövande vacker klänning, det går liksom inte ihop, men ändå. De flesta artister har scenkläder på sig, men hår och smink är liksom inte klart. Montenegros astronauter piggar upp med sina mjukisbrallor och halva måndräkter. Det blir en ännu större surrealism än vad det redan är, detta eurovision-spektakel. Och det blir inte lika glamouröst som på TV, för alla skarvar syns. Det syns när de borstar bort konfettin från scenen mellan numren och kameramannen med steadycamen springer hela tiden framför artisternas ansikten och stör vyn för oss i publiken. Långa kameraarmar flippar upp och ner i mitt synfält. Det här är definitivt ett evenemang byggt för TV. Men det är otroligt spännande att se hur det verkligen är.

Fräsiga scennummer är bara förnamnet....

Efter repet dräller jag och Paula ner på stan igen, käkar god middag och njuter av sommarsolen som nu har hittat till Malmö. Vi avslutar kvällen storartat med att se semifinalen igen på storbilds-TV på Gustav Adolfs torg med ett gäng andra glada fans och diverse Malmöiter.

Märker ni att allt går i lilarosa toner??! 

Efter tisdagens massiva schalger-dos känner jag att jag ändå måste ha lite natur. Kränga av mig glitterstassen och klafsa i lera för en stund. Studsar upp alldeles för tidigt än vad som egentligen är hälsosamt. Min vän Sandra har lämnat walk-over till förmån för examensplugg. Så jag trampar ensam iväg på min hyrda cykel. Siktet är inställt på Bunkeflo strandängar, ett naturreservat så klart.
Jag flyger fram på Ribban och Malmös vita sand ligger i stora högar på stranden. Malmös kallbadhus sticker ut som en grön träkoloss i det vida havet.

Några tappra äntrar bron mot badhuset för ett kallt dopp. 

Men det är inte till kallbadhuset jag ska, jag fortsätter i rasande fart genom Limhamn gamla stadskärna och närmar mig Öresundsbron i flängande fart. Ett skepp har gått på grund intill en av betongfundamenten till den gigantiska bron, det ligger helt still och låter vågorna skölja över sitt skrov. Ovanför mig dundrar ett tåg och några långtradare fram, men framför mig breder strandängarna ut sig. Jag lämnar cykeln i ett buskage och vandrar längs stranden. Havsvindarna rufsar om mitt hår medan jag bygger ett litet stentorn, det verkar vara det man gör på den här stranden. Havet luktar salt och tång och jag står en lång stund och bara andas in dofterna från havet innan jag vänder tillbaka igen.

Bygga, bygga stentorn och andas havsluft. 

River av några timmars jobb innan jag avslutar denna veckas äventyr på topp med en båttur genom Malmös kanaler tillsammans med Eurovisions gladaste fans. De skrålar högljutt med när Carolas "Främling" brölar ur högtalarna som importerats till sightseeingbåten just den här veckan. Jag kan bara le åt glädjen, både den som ryms i båten och den som vår båts möts av när människorna på land inte heller kan sluta le.

Ska man inte sitta ner i båten? 

Säga vad man vill om Eurovision Song Contest, men den engagerar och den sprider glädje. Vad mer kan man önska av ett jippo av denna klass?

I Malmö...

...för lite jobb, äventyr, vänner och Eurovision Song Contest! Yihaaa!

Det är här ESC-festen är?! 

Min privata Malmöguide Marie! 

I bokaffären

Var inne på Akademibokhandeln häromdagen för att jag skulle köpa lite kartor att kartknarka med. Och bredvid karthyllan stod Roslagsledboken! Kändes jättekonstigt! Men roligt!

Raka vägen till några nya naturreservat!

Japp, under helgens expedition besöktes självklart några nya natureservat!

Lungdals rikkärr, Rotfallet, Hedesundafjärden och Jordbärsmuren-Ålbo! Inte illa för en vanlig hederlig expedition som egentligen hade helt andra syften!

Sen uppdatering om det andra äventyret för året...

...hittar du här!

Kommer mer om fler äventyr snart!

Äventyr 2013:6 Raka spåret till äventyret

Min svärfar har lurat mig till äventyr, ja en riktig expedition faktiskt.

Min svärfar älskar att titta på gamla kartor och han har massor av dem. En lördagkväll förra våren satt han och kikade som vanligt och hittade helt plötsligt en "f.d järnväg". Vi började följa strecket på kartan för att ta reda på var den tog vägen. Ibland var den där, ibland inte. Ibland markerad som traktorväg, ibland som stig, och ibland ingenting.

-Spännande, utbrast jag, och i nästa andetag funderade jag över om det skulle gå att cykla längs den före detta järnvägen.

Och här står jag nu, i starten i Sala, för att ta reda på om det går att cykla hela vägen till Gävle längs med banvallen. Går det att följa Sala-Gysinge-Gävle järnväg med hojen, eller är det dömt att misslyckas?
Det här är en tvättäkta expedition, och jag har ingen aning om vad som väntar mig längs sträckan. Mer spännande än såhär blir det inte.

Expeditionsstart: Sala station

Ut ur Sala finns det visserligen järnväg, men där går fortfarande tåg, vilket gör det är högst olämpligt att cykla där. Det blir till att snirkla sig ut ur staden på bilvägar för att ta sikte mot bilskroten, för någonstans där börjar den raka linjen som symboliserar den f.d. järnvägen.
Bakom en bom börjar det riktiga äventyret, jag ser inte så mycket av banvallen, men det är spikrakt så det var nog här den gick. Jag gissar att jag åker i ett elljusspår som på vintern är skidspår, det är en bred gata med lite för mycket sand för min smak för att det ska vara njutbart att hoja. Men jag är så upprymd av expeditionskänslan att det inte gör något.

Ha! Jag tror jag är på rätt spår! 

Ungefär samtidigt som skogen övergår i åker, går det faktiskt att skönja en liten banvall, en liten upphöjning där vi cyklar, jag och Äventyrshunden, ovanför åkern. Banvallen följer Åbyvägen en bit innan den tar av in i blandskog och över åkrar igen. Helt plötsligt tar det bara slut. Åkern har tagit över. Jag balanserar på kanten av slutet, fast jag bara börjat. Jag spejar över åkern och kan skönja små öar där ute, och bannemig på dem tycker jag mig ana fragment av en f.d banvall utslängda i ett hav av åker. Men jag kan inte klampa rakt över åkern, så jag får helt enkelt ta mig runt på småvägarna och leta mig fram till Jugansbo där den f.d järnvägen enligt kartan fortsätter.

Varning för vaktande hundar längs spåret

En mysig skogsstig tar över och den är lika rak som ett spår skulle vara. Och nu känns det verkligen som jag cyklar på banvallen. Jag och Äventyrshunden smyger genom en hage där det enligt skylten ska finnas rovdjursvaktande hundar och som har bett oss att hålla avstånd. Så det gör vi. Vi smyger och håller avstånd, för vi vill inte bli misstagna för rovdjur. Vi klarar oss oskadda och fortsätter längs stigen som blir allt mer och mer igenväxt. Till slut ger jag upp, det är inget roligt att baxa cykel och svära så man blir blå i ansiktet. Dessutom går det en grusväg, precis bredvid. Jag fuskar lite och trixar mig ut till grusvägen. Det är gudaskönt att få känna fläktande vindar i håret under hjälmen igen när jag rullar på.
I en kurva dyker banvallen upp igen och den här gången är det en bred och skön stig som fler än jag använder verkar det som. Spåren efter motorcrosshojarna är många, men idag syns det inte till.
Det dröjer dock inte länge förrän vinterstormarna visar sitt eftermäle. Träden ligger som plockepinn över banvallen, och det enda jag kan tänka på är hur fanken motorcrosshojarna gjorde för att komma vidare här?! Kan de så kan jag, tänker jag och trixar vidare med hojen under armen och över axeln för det mesta.

Jahapp, ser ut som vanligt
när jag är ute med hojen....

Men ut kommer jag så småningon, svettig, men ändå hyfsat hel. Bara lite skrapmärken på mina bara ben. Världens längsta travbana tar vid, känns det som. En autobahn för hästar men för mig går det trögt, trögt att hoja. Mjölksyran pumpar i låren, men när jag börjar närma mig Runhällen möter jag några människor med hundar så jag får sluta grina illa just då, för att inte skrämma dem på sin morgonpromenad.

I Runhällen händer inte mycket, det finns en maskinservicebutik och jag hittar de gamla lokstallarna som numera fungerar som lager för en rörfirma. Största huset i byn tillhör en tempelriddar-ordern. Bara det gör det värt att stanna en stund extra här.

Undrar vad det är för inträdesprov?

Det verkar inte vara några riddare närvarande så jag trampar vidare. Magen börjar kurra, så strax utanför Runhällen slår jag mig ner mitt på banvallen med utsikt över åkrarna. Några tranor håller oss sällskap i vår lunchpicknick. Meda jag smaskar på mitt ägg funderar jag på om det finns några runstenar eller hällristningar här, eftersom byn heter som den heter....

Vad bjuds det på idag tro? 

Med ny energi tar vi oss an nästa anhalt, men efter Kroksbo har det växt igen helt. Ett tag går det att följa en liten grusväg alldeles intill, för på banvallen går inte att ta sig fram alls. Fram till åkern går det bra, men sen går inte att cykla längre. Banvallen fortsätter över åkern, men där växer så mycket sly att det inte går  att ta sig fram där. Jag och Äventyrshunden tassar i åkerkanten och håller tummarna för att bonden inte är särskilt ilsk av sig och kommer mota bort oss med hagelbössa.
Vi klarar oss helskinnade över och upptäcker ett gammalt stationshus i Råsboda. Skylten sitter kvar, men det  ser mer ut som en sommarstuga nu. Rabatten i de gamla perrongfundamenten skvallrar om att stationen nu har ett helt annat syfte idag.

Vi korsar väg 56 och hittar vår banvall igen som följer intill vägen, numera omgjort till skoterspår. Höga vallar med rullstenar och sand kantar vår väg nu, och jag anar att vi följer en rullstensås. Tallmon gör sig påmind i underlaget, då det mest är sand som sprutar under däcken. Återigen, denna mjölksyra som pumpar i låren. Vi hittar en gammal räl vid sidan av banvallen och jag orkar reflektera över att det är väldigt vacker natur omkring mig.

Rester från förr. 

Sträckan in mot Tärnsjö är så lättcyklad som det bara kan vara. Rakt fram på jämn och hårdpackad grusväg. Det blir nästan lite tråkigt till och med, inga utmaningar liksom. Det är mest baken som gör ont just nu.
I Tärnsjö hittar jag ett vandrarhem, inhyst i gamla tågvagnar vid före detta Tärnsjö station! Jo, det är sant! Nästan för bra för att vara sant. Jag bestämmer mig för att det här får bli dagens etappslut och går och pratar lite med Isabell som jobbar i receptionen idag. Hon visar mig runt i kaféet och vilka olika sorters rum man kan välja på. Här har lokala företagare fått inreda varsitt rum och satt sitt namn, istället för nummer. Hade jag sovit över hade jag tagit Tärnsjö garveri, där till och med gardinerna är i läder. Tärnjö är världskänt för sitt hantverk med lädret, så vad passar väl bättre än att slagga här där jag kan hänga hjälmen på en läderstol?

Tågvandrarhem med läderimitationer. 

Jag har beställt skjuts till svärföräldrarnas landställe som inte ligger långt härifrån. Men jag hinner vandra runt i byn innan min specialtransport anländer. Tärnsjö är en ort som många andra som liksom dog lite när tåglinjen las ner. Eller när vägen drogs om så att den inte längre passerar genom samhället. Men bygden gör sitt bästa för att överleva och har till exempel skapat Bishop Hill-eventet varje sommar. En amerikansk predikare som lurade med sig en stor del av Tärnsjös befolkning över till Amerika när det begav sig, har fått sin en egen festival minsann. Konsum har lagt ner, men Ica finns kvar.  På Faster Veras kan man köpa hundmat, få tavlan inramad, fika och köpa second hand. Det gäller att överleva.
När jag står framför någon slags restaurang hittar svärfar mig och vill gärna höra allt om hur det var att cykla. Jag berättar och vi har hunnit hela vägen hem till stugan innan jag är klar.

Faster Vera har allt. 

Följande dag börjar jag min expeditionen på stationsgatan i Tärnsjö för att ganska raskt upptäcka att en åker sätter käppar i hjulet. Får cykla längs med vägen till Hebron (!) innan jag kan gå på banvallen igen. En liten upphöjning bakom husen skvallrar om att här har gått tåg en gång i tiden. Jag trampar över landsbygden, banvallen ristar en ådra genom åkrarna som är tillåtet att cykla på. Det känns privilegierat att få se landskapet från den här sidan, en som inte är den vanliga.
I Kerstinbo tappar jag bort mig och banvallen, jag hittar en kanonrolig skogsstig som lockar fram mountainbikebarnet i mig. Men plötsligt är jag inte längre på banan. På min karta ligger Kerstinbo mitt i skarven så jag vet inte riktigt var jag är eller var jag ska bege mig. Hittar en skogsväg som går någotlunda i rätt riktning och följer den. Det visar sig vara rätt för snart rullar jag raka spåret igen. Banvallen blir högre och högre ju närmare Gysinge jag kommer. En liten bro skvallrar om att Dalälvens biflöden är i antågande.

Dalälvens kluckande närmar sig och snart ser jag broarna vid Gysinge. Det är lika mäktiga att se på nära håll som på håll. Men jag törs inte cykla över här, knappt gå. Det finns inga sidoräcken och avstånden mellan tvärbalkarna är stora. Väldigt stora. Dessutom sitter en varningsskylt att man beträder broarna på egen risk.

-Hoppas att de håller för en något rundlagt helgäventyrerska och en spänstig Äventyrshund, tänker jag nervöst medan jag försiktigt äntrar broarna.

Håll tummarna att broarna håller! 

Det tar tid, men vi kommer över. Utan att ramla ner och Äventyrshunden håller också tungan rätt i munnen och trillar inte i spat han heller. Inne i Gysinge stannar jag till på den gamla lanthandeln och köper glass. Det är jag väl värd anser jag innan jag fortsätter längs den raka traktorvägen genom skogen. Nu följer jag Gästrikeleden och terrängen är väl röjd och det är inga problem att ta sig fram. Jag möter till och med andra cyklister på banvallen. Äventyrshundens ben trummar på och vi får upp farten ordentligt.

Banvall in mot Hedesunda

När vi närmar oss Hedesunda öppnar skogen upp sig och vi cyklar över ängar och åkrar och det känns konstigt att komma in i byn från det här hållet. Trampar genom den charmiga byn där ladugårdar samsas med mexitegelhusen. Hedesundas stationshus ska finnas kvar har svärfar berättat, men jag kan inte hitta det. Kanske beror det på att det är omgjort till villa nu. Vi trixar oss vidare genom byn och det är inga problem att hitta banvallen som svävar lite ovan omgivningarna. En sandig väg tar oss till Fäbodsjön och de omliggande sommarstugorna. Det känns dumt att inte stanna här för lunch. Sjöns svarta vatten inbjuder till dopp, men det är lite för kallt än även för mig. Äventyrshunden och jag sitter bara och njuter av utsikten och av svärmors hembakta lunchmackor.

Mysig lunchplats vid Fäbodsjön. 

När vi vilat klart fortsätter vi norrut. Det går som en dans på rosor, inga hinder och en bred och rak banvallsväg som på vintern tjänar som skoterled. Tallarna omger mig och ger ett ombonat intryck. Vid Lomsjön får vi sjöutsikt igen. Men det är svårt att komma ifrån att bilväg 56 dundrar förbi alldeles intill banvallen. Det blir lite mindre expeditionskänsla så att säga. I Rörberg känns det som om vi har hamnat i ett ökenlandskap. Ett jättelikt sandtag intill Gävle flygplats är det som ger känslan av Las Vegas sandöken. Här någonstans ska det finnas en älgpark också. Men jag hittar den inte även om jag snurrar runt ett tag för att hitta. Banvallen tar sig förbi några boningshus och går högt upp, nästan så att jag kikar in i sovrumsfönstren på ovanvåningen av villorna som ligger på rad efter banvallen.

Öken? Nä, bara ett mellansvenskt sandtag...

Kvällsljuset börjar sippra in mellan träden och gröna ängar breder ut sig när jag närmar mig Valbo. Det skulle mycket väl kunna vara Fylke i Sagan om ringen jag cyklar genom nu. En bäck rinner stillsamt mellan de mjuka kullarna.
Men idyllen tar snart slut i form av motorväg E16 som spärrar min färdväg.

Men skam den som ger sig, jag krånglar mig tillbaka genom bostadsområdet och tar mig genom Valbo köpcentrum och under E16 på något mystiskt sätt och hittar på vad jag tror är banvallen igen. Numera liten väg genom ett nytt  bostadsområde. Vägarna omkring har fått namn som Svedvägen, Åbyforsvägen och Hagaströmsvägen. Förmodligen inspirerade av de sista stationerna in mot Gävle. Jag trampar på och snart står jag vid järnvägspåret som går in mot Gävle. Här får jag nog ge mig, nu kommer jag verkligen inte längre.

Uppdraget slutfört! Expeditionen avslutad! Svaret är att ja, det går att cykla (nåja, lite sly här och där) längs den gamla banvallen på Sala-Gysinge-Gävle järnväg!

Jag känner bara lycka där jag står vid järnvägen och pustar. Det bubblar inom mig och jag vill bara skrika ut att detta var en fantastiskt rolig expedition. Det kändes som om att vara på obanad terräng och även om jag mött människor på sin dagliga kvällsrunda med hunden och på söndagsutflykt med cykeln så känns det som om jag är en sann pionjär! Att upptäcka är spännande, och jag vill säga tack svärfar för att du sådde ett frö och väckte min äventyrslusta!

Men egentligen så rekade jag ju bara, inför äventyret på nationaldagshelgen då jag ska guida mina vänner genom samma resa. Hoppas att de kommer tycka att det är lika spännande som jag upplevde det.

Tadaa!

Har hängt lite i ett naturreservat idag!