Äventyr 2014:4 Med skidor till lyxen

1,3 kilometer från Skarvruet har vi skidat när Sofias stavhandtag går sönder.

Bra utrustning är a och o på tur!

Silvertejpen åker fram och en provisorisk lagning får duga tills första depåstoppet vid våffelstuga nr 1. Vi är på väg från Tänndalen till Ramundberget denna soliga morgon i slutet på mars. Rutten är upplagd så att vi ska passera inte mindre än fyra (!) våffelstugor på vägen, allt efter Sofias önskemål. Det jag och Jonas inte har berättat för Sofia är att vi kommer skippa första våffelstugan (Malmbäcksstugan) för det blir en liten, liten omväg att ta sig dit.
Varken jag eller Jonas har något fäste i uppförsbackarna som leder oss upp till kalfjället genom den glesa björkskogen. En liten omväg känns då ödesdigert lång. Vi tog beslutet i all hemlighet när vi räddade en lurvig larv från att bli mosad under våra skidor samtidigt som vi diskuterade vallavalet. Ingen av oss hade med sig varmvallam vi har dragit på kallvalla på burk och visste redan från början att vi skulle få slita idag.
Sofia som kör på vallningsfria skidor travar på i jämn takt längre fram tillsammans med Äventyrshunden som fått sällskap av bästa kompisen kelpien Reka.

Familjen Demnert på äventyr med 52 adventures.

Solen slickar våra kinder och svetten skiner i våra pannor. Skogen öppnar upp sig ibland och vi skymtar Hamrafjället och liftarna i Tänndalen. Vi är i Funäsfjällen för att skida Solskensturen, dock gör vi den baklänges (och lite längre) för att få nedförsbacke tillbaka hem.

Första (enligt en ovetandes Sofia och andra för oss som har koll på kartan) våffelstugan Andersborg dyker upp när backarna planar ut och vi märker att vi är på en platå.

Solen gör att lunchrasten blir lång och skön
vid våffelstugans vägg

Jonas MacGver-lagar Sofias stav medan hon äter våffla och kliar Reka bakom öronen. Vi inser att om vi ska hinna till nästa våffelstuga innan de stänger måste vi lätta på rumporna snart, fast vi egentligen bra vill sitta här hela dagen.

Leden smiter i kanten på Lill- och Storskarvens mjukt rundade toppar och Anderssjön på andra sidan. Förhoppningen om att skidåkningen ska vara platt på platån grusas rätt snart. Leden knixar upp och ner hela tiden och de som kommer från andra hållet säger att det bara har gått uppför hittills. Konstigt för vi känner ju samma sak?
Men det kan ju bero på fästet som varken Jonas eller jag har sett skymten av. Felvallat från början och vi dividerar om solkräm kan hjälpa oss på traven.
En och annan nedförsbacke korsar faktiskt vår väg, då passar jag på att koppla i Diesel i sin dragsele för att få extra skjuts när det bjuds. Jonas har på GPS:en och vid Svaltjärn konstaterar vi att vi har vilat längre tid än vi skidat och i det här tempot kommer vi komma fram vid midnatt till Ramundberget. Hundarna är trötta och lägger sig ner så fort vi stannar.

Vi står vid ett vägval. Till Våffelbruket vid Kariknallen eller fortsätta rakt fram kortaste vägen till Ramundberget. Vi överväger till och med att avbryta planen och glida ner till Bruksvallarna och ta en taxi till hotellet i Ramundberget.
Sofia vill ha våffla men blir nedröstad av de två som har dåligt fäste. Vi försöker trösta Sofia med att om vi pinnar på så kommer vi hinna till Ösjöstugan innan de stänger. (I verkligheten har vi inte en chans att hinna innan de stänger, men de säger vi inte högt.)

Vi lämnar de dragna högfjällspåret och fortsätter på den rösade vinterleden för att gena lite. Svagt uppförslut blir snart brant nedförslut. Jonas vurpar när Reka skuttar i hans väg. Trötta ben behöver ny energi. Vi hittar en kal fläck i kvällssolen och bestämmer för oss att fylla på bränsledepåerna.

Glöm inte vilan på fjället, det bästa med turen. 

Jag tvekar länge om jag ska orka byta mina plaskvåta svettiga strumpor. Men ett gnagande skavsår övertalar mig att ta tag i saken.

Vi tar tag i backen som gäckat oss hela rasten, rundar in mellan Ramundberget och Ösjökläppen och kliver på draget spår igen. När vi skidar i skuggan av Ösjökläppen får plötsligt jag och Jonas fäste! Temperaturen har börjat falla under nollan igen när solen inte längre värmer, och vår kallvalla får äntligen ge skäl för namnet. Sofia får därmed slita hårdare än någonsin.
Hon blir inte gladare när vi når Ösjöstugan och den är tokstängd. Inte en våffla i sikte. Faktum är att vi inte ser en endaste kotte. Vi känner oss lite kvarglömda på fjället.
Fårn Ösjöstugan bär det uppåt igen och när vi når kammen får vi utdelning för dagens slit. Kvällssolens mjuka sken smeker huden och det är så vackert att jag vill gråta.

Så värt det. 

Den efterlängtade nedförsbacken till Ramundberget blir inte den avslappnande utförslöpa som vi hoppats på. Det är så brant på vissa ställen att vissa av oss tar av skidorna och går ner. Känslan när vi äntligen når hotellet är lättnad, hunger, utmattning och stolthet. Vi fullföljde uppdraget trots att vi nästan gav upp med 12 km kvar till Ramundberget.
Vi kommer överens om en att raggaduscha för att snabbt kunna bänka oss vid middagen. Tanken är tom och behöver fyllas på.
Det blir inte mycket sagt vid middagen, hjärnan är för trött för att hantera tal. Vi orkar dock be om ursäkt till Sofia för att dagens utlovade fyra våffelstugor bara blev en. I ett svagt ögonblick avslöjar vi också vår plan om att det aldrig var inplanerat att vi skulle nå fyra stycken...

Mest stirr i ljusskenet. 

Gårdagens totala urladdning till trots står Jonas och jag i givakt när skidshopen öppnar nästa morgon. Här ska köpas valla. Superduperklister som är snordyrt, jajamän absolut.
Vi blandar burkvalla och klister hej vilt i desperat hopp om att få fäste idag.

Fasen om vi inte har fäste nu... 

Hundarna tycker att det är mycket intressant när vi kladdar och kletar på skidorna. De stryker tätt intill och får klister i pälsen så klart.

- De är ju ändå vallhundar, säger Jonas övertydligt, när Reka sätter tassen i klistret.

Gapflabbet som utbryter tyder ändå på att vi inte är helt återhämtade från gårdagen. Tur då att det mesta av turen idag går i lätt nedförsbacke längs Ljusnan. Ibland högt ovan älven, ibland alldeles intill. Så nära att man kan dricka direkt ur älven. Strax innan Bruksvallarna korsar vi älven på en välvd bro.

-Jag känner att våfflan är nära nu, ropar Sofia innan hon stupar tvärt i nedförsbacken som svänger före Sofia hinner reagera.

Vi möter fler människor idag och hundarna har jämt sjå att akta sig för skidor och förbipasserande småungar dragna av jättelika bernersenner-hundar. All hejar dock glatt på oss.

I Bruksvallarnas Vävstuga hittar vi ett fik som serverar våfflor, Sofia som trodde att dagen skulle förlöpa utan våfflor blir så till sig att hon tappar mobilen i en vattenpöl.

Ett kilo ris inhandlas på ICA Sitg-Myhrs
i hopp om att torkprocessen ska rädda Ifånen. 

Med våffla i magarna och ett kilo ris i ryggsäcken i Sofias ryggsäck fortsätter vi mot Funäsdalen i de perfekt dragna spåren som vindlar längs med älven. Solen steker och när spåret planar ut på myren tar vi en eftermiddagslur bredvid en falukorvssjö. Jonas hävdar att alla lärde sig vad en falukorvssjö är för något i femte klass. Men både jag och Sofia ser oförstående ut när han förklarar att när älven ändrar riktning och bryter ny mark för att ta kortaste vägen kan den snörpa av en sjö som då ser ut som en falukorv.

Sofia och Reka somnar ifrån
diskussionen om falukorvsjöar. 

När benen är som tröttast inser jag att jag bokat fel hotell och att vi måste ta oss ända ner till Funäs by (istället för att slagga på Funäsberget) för att finna vårt natthak med tillhörande middag. Men för att nå dit måste vi först forcera en överjordisk uppförsbacke som aldrig tar slut.
På toppen av backen som aldrig tar slut, tar orken slut, så även snön. Sista biten får vi knata på torr asfalt.

Middagen hägrar! 

Vi är lite piggare under kvällens middag och orkar till och med utvärdera och rangordna vårt äventyr och dess lyxmiddagar.

Dagen efter checkar familjen Demnert ut från äventyret, Reka är trött och har skavsår efter dragselen och den manliga hälften av familjen skyller på att denne ska vara i London för jobb dagen efter. De tar en taxi tillbaka till bilen.
Äventyrshunden och jag blir ensamma på sista etappen. En sex kilometer lång uppförsbacke upp på en myr innan det går nedför i två sekunder och vi är framme där vi började för två dagar sedan.
Men med fäste under skidorna känns uppförsbacken som en baggis. Cocktailen av burkvalla och klister har äntligen hittat den rätta sammansättningen.

Knotiga träd möter en
när man når myren vid Skarvruet. 

Uppdrag slutfört och en dröm som går i uppfyllelse.  Tack Demnerts för att ni ville dela den med mig! Summa summarum, skida med lyx som morot funkar fint!

52 foton 2014: 13

Äventyr 2014:3 Total lycka i fjällen

När jag kliver ur bilen är natthimlen stjärnklar. Minusgraderna biter mig direkt i nästippen och nostalgin omfamnar mig med öppna armar. Äventyrshunden svassar iväg bland fjällbjörkarna medan jag insuper åsynen av Storhogna högfjällshotell.

Bild lånad från Storhogna.se

Fattar egentligen inte varför det här stället lockar mig så innerligt fortfarande. Skidåkningen är inget att skryta med här. I varje fall inte utförslöporna.
Men det var här min passion för fjällen föddes som liten människovalp. Kanske är det därför, minnena av lyckliga barnastunder finns här. De kryper längs berget och rycker mig i jackärmen. Pockar på min uppmärksamhet och bäddar in min själ i ett lugn som bara går att finna i Storhogna.

Inne på hotellet luktar det precis som jag kommer ihåg det. Heltäckningsmatta, klor från bubbelpoolen längre bort i korridoren, furu och solbrända tegelväggar. Jag stryker med handen längs sifferskivan på dörren. Nummer 12. Det rummet som vi brukade bo i när jag var liten. Alltid. Varje sportlov.
Av en slump har jag fått det idag. Jag har inte bett om det, det bara blev så. Harmonin vibrerar under huden.
Jag vet att rummet är renoverat på insidan, men det spelar ingen roll för lukten och utsikten är densamma. Ljudet när jag öppnar dörren är detsamma som förr. Fantastiskt vad hjärnan kommer ihåg lustiga saker, tänker jag och kliver innanför dörren och ser att samma tavlor hänger kvar ovan för sängen.

Något angenämare väder idag
än vad Karls soldater hade över fjället...

Morgonen välkomnar mig med strålande sol och av receptionisten får jag veta att det är bästa vädret på hela säsongen idag. Bra tajmat av mig, tänker jag och minns min dimmiga resa till Norrlandskusten tidigare i vinter.
Frukosten på Storhogna högfjällshotell är inget som man någonsin har varit besviken på, inte denna dag heller. Däremot blir jag lite besviken av att de har tagit bort de hjärtformade trästolarna i matsalen. Men med våffla i magen (våffeldagen till ära) så känns det bättre.

Diesel är ett yrväder och har inte alls tålamod att vänta tills jag har vallat skidorna klart. Han har redan sprungit upp och ner för personalbacken tre gånger innan jag ens har bestämt vilken valla jag ska köra med idag.
När jag äntligen har fått på mig skidorna och är på väg upp för Karl XI:s väg har han rullat sig lyckligt i varje snödriva han hittat på vägen.

Lycka är enkelt. 

Det är en sån där dag som man bara får ett par gånger i livet. Sol, blå himmel, vindstilla, några minusgrader och oändliga vidder av mjuka fjäll framför ögonen. Leendet sprider sig över mina läppar, lyckoruset bubblar inom mig. Diesels glada sällskap får mig att bubbla inombords. Snart skrattar jag högt och plötsligt skriker jag rakt ut av lycka. Som Ronja och hennes vårskrik. Diesel tittar förvånat på mig, skuttar sen fram och slickar mig på kinden och vill komma upp i min famn. Han vill bara kolla att allt är okej med mig. Det är mer än okej, det är helt jävla fantastiskt!

Det blir fanimej inte bättre än såhär! 

Vi skidar ensamma på kalfjället, tankarna vandrar överallt i periferin. Diesel pratar lite då och då med mig och jag snackar lite då och då med honom. Jag har rekat turkartan, men har inga bestämda planer för dagen, utan följer Diesel åt det håll han vill gå åt i ledkorsningarna. I Röjdalen följer vi en bred snötäckt å, men här och var har vårsolen smält fram det porlande vattnet.
Vid Jo-Ers-Karivallen hittar vi en väderbiten grånad stuga som ropar till oss att mot dess solvarma vägg går det utmärkt att vila ryggen en stund. Vi parkerar våra ändalykter i solgropen och där blir vi parkerade ett bra tag.

Aaah, jag riktigt känner hur fräknarna tränger fram ur huden. 

Några förbipasserande hälsar att högfjällsspåren upp mot Oxsjövallen är kalasfina. Jag trycker ner sista lunchägget och ger halva till Diesel innan vi fortsätter vår obestämda färd. Skidorna glider lätt, lätt. Ett mulligt fjäll kantar min vänstra flank, medan en högfjällsplatå vräker ut sig i mitt högra synfält. På Oxsjön sitter några pimpelfiskare och njuter. Vi skidar in björkskogen, hittar Gammalvallens raststuga men väljer att kliva vidare i granskogen upp mot Oxsjövallen. Här är spåren tyvärr sönderkörda av skotrar, men det är inget som spolierar mitt goda humör.
Lagom till att skogen glesar ut sig och det börjar branta på ordentligt är mitt fäste är ett minne blott. Dalen nedanför tröstar dock med makalös utsikt. Det krävs en näve russin för att orka till röset där allt vänder. Härifrån bär det äntligen nedför. Jag kopplar på Diesel dragselen och nu går det undan. Fartvinden och Äventyrshundens spänstiga steg får mina ögon att tåras av lycka.

-Det här är livet, ropar jag till Diesel som vänder sig om och med tungan virvlande i ena mungipan ser det ut som han håller med.

Fint som snus!

En sista uppförsbacke från Bräckvallen bjuder motstånd innan vi defilerar in i hotellets entré med fånigt glada miner på både hunden och dess ägare.

Diesel rullar ihop sig nästan direkt på min huvudkudde när vi når vårt rum, jag passar på att vårda mina ömma muskler i bubbelpoolen och bastun. Kvällen toppas med den godaste röding jag någonsin ätit.
Diesels och min kvällspromenad blir inte lång för vi står mest och stirrar på stjärnorna på natthimlen.
Jag funderar över om vi just fått uppleva en perfekt dag i våra liv....

Foto: Henrik Kettunen

En morgontrött Äventyrshund får vila på förmiddagen då jag åker slalom i Klövsjös hyfsat branta backar. Manchestern är näst intill perfekt och carvingskidorna skär som en het kniv genom smör. Rytmen leker i kroppen och jag påminns om hur kul det faktiskt är att åka pist ibland.

Manchester och utsikt över Klövsjö
 kan göra vem som helst glad!

På eftermiddagen får Äventyrshunden bestämma aktivitet och då blir det tur till Samevistet och reträtt längs med bäckfåran i dalen på baksidan av Storhognafjället. Alla ingredienser för en lyckad dag finns där idag med. Solen, den obefintliga vinden, den gnistrande snön, långlunch vid Fallmoran och lyckoruset.

Vädret håller i sig! 

Vi viker av från bäckfåran när vi korsar transitspåret till Vemdalen och vänder tillbaka mot Storhogna. Fästet försvinner helt och jag får slita ordentligt i backarna. Jag skådar så småningom Fjälliften mellan träden och bestämmer raskt att den får ta oss upp på fjället så vi kan glida ner i backen sista biten mot hotellet.
Diesel sköter sig exemplariskt i liften och sitter lugnt på mina stavar som jag lagt över ankaret som sits till honom. Det känns som han inte gjort annat i hela sitt liv. Paret som åker framför oss i liften berömmer oss när vi elegant glider av liften på toppen. Om de följt efter oss ner i backen hade de nog tagit tillbaka sitt beröm....
Backen är bara blå, men med längdskidor känns den trippelsvart.
Att koppla på Diesel dragselen är inget alternativ för då kommer han dra av bara sjutton eftersom han gillar när det går fort. Det kommer alltså gå för fort för mig. Jag vill inte ha honom lös med tanke på de andra slalomåkarna i backen med vassa stålkanter. Han har redan skadat sig en gång på det sättet... Lösningen får bli att jag har honom i famnen medan jag sakta zickzackar mig ner för backen. Men fladdriga längdskidor och en otymplig ryggsäck gör att jag tappar kontrollen halvvägs nedför backen. Ett felskär ökar hastigheten markant, en snökocka får mig att vingla till och BANG, så ligger jag raklång i backen på sidan. Jag har fortfarande hunden i famnen och försöker skydda honom från stavar och skidor som yr omkring oss. Han glider på rygg, omsluten i min famn. Måtte han inte skada ryggen hinner jag tänka tusen gånger innan jag får kontroll över farten och mig själv igen. Han hoppar ur min famn, tittar på mig och springer uppåt i backen som inget hänt för att hämta min ena stav som har fastnat längre upp.
Puh, tänker jag, han verkar oskadd. Min vänstra arm kommer säkerligen bli dekorerad med diverse blåmärken inser jag när jag tar emot staven från Diesel.
Vi har glidit in i barnbacken under vår vurpa och härifrån får det bära eller brista, vi står på rakt ner och Diesel skäller rakt ut där han springer bredvid mig. Vartannat steg naggar han tag i min högra vad med huggtänderna så jag också skäller rakt ut.

Tillbaka på hotellet intar Diesel kuddläge och jag får massage. Skön avslutning på en lika skön dag.

På torsdagen checkar vi ut från hotellet och beger oss mot Sånfjällets nationalpark. Här ska finnas björn och en vacker turled upp på fjället. Vi hittar bara turleden idag. Men det räcker åt oss. Svetten sipprar längs huden när jag skråar upp på fjället.

Utsikten får en genast att glömma skråandets vedermödor. 

Väl på toppen slås jag av hur tyst det är. Den här sortens tystnad kan bara upplevas i fjällen. Snön sväljer alla ljud när vinden är obefintlig. Vi slår oss ner på liggunderlaget i mossan som tinat fram. Vi käkar lunchmatsäcken långsamt och lutar oss sedan tillbaka för att slumra en stund i solen. Diesel lägger huvudet i mitt knä och smackar nöjt. Det är så tyst och stilla. Snart hörs Diesels lätta snarkningar eka i dalen.

Kommentarer överflödiga.

Någon eller några (?) timmar senare ruskar vi motvilligt på oss, vi måste börja bege oss tillbaka för vi ska möta Sofia och Jonas i Funäsfjällen om en stund för nästa äventyr. Vägen nedför går löjligt fort.

Återigen tänker jag att jag precis har upplevt en perfekt dag tillsammans med min trognaste och lojalaste äventyrskompis. Livet blir inte bättre än såhär.

On the road....

Snölängtan blev för stor, fjällen here I come!

Äventyrsbilen rullar mot Vemdalen, sol, gnistrande snö, vindstilla, svettiga underställ, vida fjäll och fräknig näsa.

Rast någonstans längs vägen

52 foton 2014: 12

Kärt motiv kommer igen, den här gången med kär modell!

Årskrönika 2013

Jag vet att vi snart är inne i april och den här årskrönikan kommer lite väl sent, men den som längtat efter något gott väntar aldrig för länge. Eller hur det nu var... Så för er som är intresserade, kommer här förra året i en snabbrepris så att säga. Ni andra kan återgå till att bättra på solbrännan i vårsolen...

2013 har varit ett omvälvande år för mig på många sätt.
Min och fotograf Tomas Almbos bok släpptes på Vildmarksmässan i mars och jag slutade mitt arbete som heltidsanställd doktorand på Uppsala Universitet under året. Två stora händelser som har påverkat mitt liv till mångt och mycket.

Boken Vandra Roslagsleden var otroligt rolig att skriva. Att få göra boken tillsammans med Tomas var en extra bonus. Men kanske att det bästa ändå var känslan av att när jag drog på mig leriga vandringskängor och begav mig ut i skogen för att reka leden, så befann jag mig "på jobbet". Naturen var mitt kontor. Jag var tvungen att nypa mig i armen flera gånger för att förstå att de var sant. Det här gav mersmak.
Arbetet med boken skedde 2012, och i mars 2013 släpptes den ut i offentlighetens ljus. Nervöst, spännande, kul och lite ångestframkallande på samma gång var känslan på Vildmarksmässan där detta skedde.

Boken togs emot väl och öppnade många dörrar för mig. Det blev fler och fler skrivuppdrag åt tidningar med inriktning på friluftsliv och äventyr. Mina egna små påhitt och äventyr i naturen blev plötsligt intressant att skriva om i tidningarnas reportage. Fotograf Tomas hängde på och fotade för glatta livet på alla lediga stunder. Mina äventyr, som jag tidigare delat med mig frikostigt på bloggen av, blev snart svårt att blogga om, jag hade ju allt som oftast sålt in texten till någon tidning. Inte vidare poppis att blotta hela reportaget på min blogg innan det ska gå i tryck ett par månader senare. Samtidigt ville jag ju dela med mig till mina bloggläsare och fortsätta inspirera till uteliv. En svår nöt att knäcka och allt eftersom jag skrev mer och mer, fanns inga ord kvar till bloggen.
Men jag gjorde ju precis det jag ville göra. Jag fick vara ute i naturen, uppleva och insupa friheten, skriva om det och dela med mig i ord och bild, och dessutom få lite betalt för det. Vad mer kan man begära?
Jag hade svårt att hinna med doktorandjobb, fritid, hund, förhållande, träning och frilansandet. Något drastiskt måste göras. Jag tog tjänstledigt från doktorerandet under hösten för att fundera och se om det gick att leva på frilansandet. Det gick ganska bra, skulle det visa sig. Jag behövde inte äta knäckebröd och vatten till middag och jag behövde inte gråta mig till sömns om nätterna. Doktorerandet pausades på obestämd tid och 2014 kickstartade med massor, massor av skrivuppdrag!
Visst, jag kommer inte bli rik och ha en massa stålars på banken, men jag kommer var rik på andra sätt. Rik på upplevelser och rik på friskluft. Rik för att jag mår bra och trivs som fisken i vattnet med mitt "nya jobb". Jag styr min egen tid, jobbar när jag känner för det och får vara ute i naturen mest hela tiden. Nackdelen är väl att bloggen blir lite lidande eftersom jag inte alltid kan dela med mig av precis allt såsom jag kunde göra förut. Jag hoppas ni har förstående för det, kära bloggläsare.
Jag lovar att göra mitt bästa ändå i detta avseende....

Mer kvalitétstid med den här lurviga rackaren
kommer det bli nu!
Min assistent på mitt nya jobb. 

Jag hade också några mål som jag gärna ville uppnå under 2013. Ett av dem var att skriva ihop några kapitel på boken om 52 adventures för att kunna approacha ett bokförlag om ett kontrakt. Inget av detta skedde. Hann inte skriva några kapitel och jag hann inte prata med några förlag. Det närmsta jag kom på den punkten var att jag funderade över vilka förlag som skulle kunna tänkas nappa på idén.
Fail på den punkten alltså.

Jag hade som mål att besöka 52 naturreservat under året, det höll på att skita sig det med. Men på en av årets sista dagar tog jag mig i kragen och presterade en naturreservatsjakt utan dess like, med 14 besök i olika naturreservat på en dag. Godkänt!

Ett av målen var också att avsluta Expedition 52, min tur runt Uppland med mountainbike och kajak. Det blev verkligen inget av det, jag hade ingen som helst lust att leka expedition under sommaren. Jag ville måla. Så det gjorde jag. Målade om hela landstället, varenda vrå som gick att hitta målade jag. Fail på Expedition 52, men godkänt på att landstället blev superfint i sin nya kostym!

Ett annat mål var att göra minst ett äventyr i månaden, jag nådde nästan fram. Det blev 11 under året. Nästan godkänt väl?

Längdåkning var vinterns tema.

På vårkanten introducerades jag i grottkrypning
och blev fast direkt. 

Sommaren bestod mest av mountainbike i olika former,
både crosscountry och downhill.

På hösten blev det vandring bland löven
och grottkrypning återkom igen.

Ett stående mål varje år är att få se lodjur i det vilda. Inte heller det hände under 2013. Däremot ökar den skara människor som berättar för mig att just de minsann har sett vilda lodjur vid flera tillfällen. Epic fail på den här punkten.

Ganska jämt mellan fail och godkänt ändå, bara att ta nya tag och kämpa vidare med det som inte blev som jag ville. Men jag är ändå nöjd med året. Så som jag skrev i inledningen har det hänt omvälvande saker. Jag får vara ute i naturen på arbetstid och jag skriver för mitt uppehälle. Jag extraknäcker dessutom som föredragshållare, guide, researrangör, konståkningstränare och ostmakerska. Styr mig själv och tar sovmorgon när jag känner för det, skriver sena nätter om jag vill och är ute i naturen för att scouta nya projekt om jag får en galen idé
Jag är nöjd, jag vågade ta steget och bli min egen. Mer än så kan jag nog inte begära av 2013.

Välkommen 2014! Dags att ta tag i nya drömmar och nya mål!

En gnutta snö..

...efter mitt morgon-business-möte (inkluderat god frukost) så kunde jag inte låta bli att rota fram längdskidorna. Det hade ju snöat under natten! Men temperaturen steg snabbt och snön töade framför mina ögon medan jag grävde och grävde djupt i förrådet efter skidorna...Puh, men jag hann åka säkert 4 km innan snön smalt...!

Nu dags för lunch-business-möte (inkluderat god lunch)! Puh, stressigt idag!

52 foton 2014: 11

Den här veckan satsar jag på säkra vårtecken och något surrealistisk framtoning...

Det är förpackningen som gör det...

Ja, nej.. JAAAA! Ingen återvändo...

En dröm som äntligen går i uppfyllelse!

Ni vet när man går och drömmer om en grej som man inte riktigt tror på själv att den någonsin ska inträffa. Man tänker: det vore kul , men chansen att det ska hända är ganska obefintlig....

Just en sån grej hände mig i kväll.

Jag har länge drömt om att få se Kurt Browning live, min största idol inom konståkningssporten. Ingen kan åka skridskor som han. Han var även den första att landa en kvadrupel toelop på tävling. Han har gjort en legendarisk inspelning av Singing in the rain.

Ikväll var jag och lillasyster på Art on Ice. Det fanns en anledning till att vi var där. Kurt Browning. Japp, han skulle framträda i Sverige! Bara att han var här i samma land som mig var fantastiskt. Att han skulle åka uppvisning var ännu bättre. Att jag och syster fått tag i biljetter var helt enkelt bäst.
Vi skulle få se honom uppträda på is! Skapa sin magi som vi bara sett på youtubeklipp hittills.

När han glider ut på isen med paraply i handen fattar jag och syster att vi kommer att få se hans ikoniska nummer av Singing in the rain! Vi kan inte fatta att det är sant! Hur tur har vi inte?

Hur var det då?
Bättre än bäst! Svårt att beskriva i ord.
Magiskt. Outstanding. Makalöst. Fantastiskt. Underbart. Superlativen räcker inte till. Jag är mest mållös faktiskt. Ett lyckorus springer genom kroppen i oändlig hastighet.
Jag fattar inte hur han gör med sina skridskor, hur han balanserar kroppen... Det ser så lätt och självklart ut. En sann konståkare/konstnär ut i fingerspetsarna/tåspetsarna.

Det här kommer jag leva på länge!

Min hårdaste fotokritiker...

...har varit i farten igen! Fotograf Leif sågar mig ärligt och rakt, sånt gillar jag. Det är av sånt man lär sig. Konstruktiv feedback är det bästa för att utvecklas.
Återigen har han låtit beskära en av mina bilder, och självklart blev det mycket bättre.
Jag måste fanimej gå en beskärningskurs.....

Foto: Gunnika
Justerad av: Leif Sylvan

Vårtecken!

Var tvungen att ta ledigt från skrivjobb på morgonen, det var alldeles för fint väder för att sitta inne. Jag och Äventyrshunden drog iväg över sundet  med hojen under armen och utforskade grannön.

Härligt var ordet! 

Självklart cyklade vi lite vilse, men det gjorde inget för vi hittade massor av vårtecken längs vägen. Tussilago, blåsippa och citronfjärilen.

För er som bor i Uppsala....

...kommer här lite vandringtips.... Varför inte ta en tur på Linnestigarna? Få en dos natur och en dos svensk historia samtidigt?!

I senaste Magasin Skärgård...

...finns det en hel drös med texter från min sida. Två längre reportage och en herrans massa notiser. Det är nästan så att det lönar sig för tidningen att anställa mig på redaktionen istället...Hehe...

Tidningen är gratis och finns att hämta där skärgården finns.

52 foton 2014: 10

Jag vill vara i hans värld.... Där tid och rum inte spelar någon roll...

Ett riktigt fotouppdrag typ

Den här veckan hade jag faktiskt ett riktigt fotouppdrag. Typ iallafall.
Jag hade lovat att skildra den nya fritidsgården i text och bild åt min ös lokala förening, i deras nyhetsbrev.
Så i onsdags hängde jag med öns ungdomar på fritidsgården för att känna in stämningen. Såhär blev några av bilderna. Känner ni hur stämningen var?