Jahapp, imorgon bär det av på årets sista äventyr. Jag ser fram emot äventyret men samtidigt känns det lite sorgligt för det är ju det sista det här året. Ska bli härligt att få se Arholma vintertid. Hade ju inte gjort något om det varit en decimeter snö, men det är åtminstone lättvandrat på ön. "Inget ont som har något gott med sig" som mormor brukade säga. Planerna är inte stora för helgen, det ska vandras, ätas god mat, drickas varm choklad och hälsas på min mamma som ligger begravd här.
Sjuk är jag fortfarande, men det får gå ändå. Jag har satt pojkvän på att styra upp nyårsmaten och jag har packat hundens prylar. Nu vila, så jag orkar gå någonstans imorgon.
fredag 30 december 2011
torsdag 29 december 2011
Alldeles, alldeles nyss...
...hände det något helt underbart!!! Det skulle kunna vara så att äventyrerskan eventuellt kanske kommer att tjäna en krona eller två på sitt äventyrsår! Hihihi! Mera info så snart jag själv vet mer!!!
SVT-tomten hörde mig!
Hihihi, hahahaha! Tomten på SVT hörde min önskan om att få en Bolibomba-drake i julklapp! Denna fina tjockis-drake damp ner i brevlådan idag! Jag är såååååå lycklig!
måndag 26 december 2011
Julens äventyr
Jo, minsann, det skulle ju äventyras i julhelgen... Men det blev det sisådär med. Årets jobbigaste förkylning med hög feber och halsont utan dess like har stoppat den envisa äventyrerskan för tillfället. Observera, FÖR TILLFÄLLET! Planen är att genomföra äventyret senare i veckan när baskiluskerna har släppt det värsta järngreppet om min lekamen. Julens äventyr har haft de flesta odds emot sig, men jag ska nog tamejfan genomföra detta också. Kan ju inte snubbla på målsnöret... Först skulle det ju vara längdskidor i Högbobruk, men det gick ju om intet när snön vägrade dumpa just nu. Sen kläcktes den briljanta idén att köra sightseeing i Stockholm på Segway, men det var lättare sagt än gjort att få tag i under julhelgerna. Och om det fanns så var det ingen som ville släppa ut en vinglig äventyrerska på ishala gator. Så nu är väl planen att iallafall gå till Skansen så att jag får se åtminstonde ETT lodjur, om än inhägnat, under detta år som var ett av mina mål. Plus att se Stockholm från utsidan av Globen. Vore ju trevligt om Segway-uthyrarna har vaknat ur julkoman tills dess också...
Efter jul..
..kommer nyår och då kommer mitt äventyrsår att vara sluuuuut! Buuhuuuu... Det känns skittråkigt... Men det finns ju ingenting som säger att jag inte kan fortsätta helgäventyra??!!
Hoppas att ni alla har haft en skön jul och att ni är laddade för ett skojsigt nyår snart. I år har jag inte skickat ett enda julkort, varken i cyberrymden eller med snigelposten. Ber om ursäkt för det till alla som skickat fina julkort till mig. Ville bara säga att bara för att ni inte fått ett julkort av mig, kära vänner, så betyder det inte att jag inte tänker på er.... För det gör jag! Jag har skickat er telepatiska jultankar! Har ni känt av det??!! :)
Hoppas att ni alla har haft en skön jul och att ni är laddade för ett skojsigt nyår snart. I år har jag inte skickat ett enda julkort, varken i cyberrymden eller med snigelposten. Ber om ursäkt för det till alla som skickat fina julkort till mig. Ville bara säga att bara för att ni inte fått ett julkort av mig, kära vänner, så betyder det inte att jag inte tänker på er.... För det gör jag! Jag har skickat er telepatiska jultankar! Har ni känt av det??!! :)
 |
| Ett fint jukort som jag fått av en snäll själ! |
fredag 23 december 2011
Det är ju såhär...
... vi vill ha det i juletid! God jul till alla mina trogna bloggläsare och annat löst patrask också för den delen!
 |
| Foto: Leif Sylvan |
Det var fasen va svårt..
.. det var att få tag på en Segway såhär års... Lite ishalka har väl ingen dött av förut eller?
Äventyr 50: Stadsvandring i Gaudis fotspår
Ni vet när man känner sådär att man har triljoner saker på gång, hjärnan jobbar på högvarv dygnet runt och inget funkar som det ska. När man absolut inte har tid att resa någonstans, för man har knappt tid att ens gå och skita? Det är precis då som man bara ska dra iväg! Och det var precis vad jag och Lillasyster gjorde. Sista-sekunden-bokning på det däringa internätet och vips, så var vi helt plötsligt i Barcelona!
Fleectröjan och regnjackan åker snabbt av i den tjugogradiga värmen och stekande solen som möter oss i Barcelona. Både Lillasyster och jag svettas ymnigt när vi snirklar oss vidare från flygplatsen mot hotellet vi ska bo på. Vi hittar vårt spanska boende med förvånansvärd lätthet och en snabb raggardusch senare är vi ute på stan igen. Vi flanerar längs den stora shoppinggatan La Rambla ner mot hamnen och krockar nästan med herr Christofer Columbus alldeles egna staty som myndigt pekar in mot Barcelonas centrum. Vi tar hissen upp i Christofers klaustrofobiframkallande innanmäte för att spana på utsikten och orientera oss en aning.
Den sena lunchen (precis enligt spansk sed) i hamnområdet Barceloneta fyller våra reshungriga magar och det kan hända att vi tog en liten siesta på bryggan, bara för att liksom anamma kulturen som vi nu befinner oss i.
Det händer inte så mycket mer efter siestan, vi strövar planlöst omkring i den gamla delen av staden, Barri Gotic, där pittoreska hantverksbutiker insprängda i de smala gränderna varvas med blaffiga affärer som uttrycker Barcelonas stora kärlek till fotbollen. Tvätten hänger på tork högt över våra huvuden, en mysmullig tant står på en ytterst liten balkong med smutsiga smidesräcken och betraktar nyfiket folkmyllret på gatan nedanför. Vi tar en paus innan middagen i en av alla de gröna parker där stadens invånare möts för en oansenlig fotbollsduell eller gitarrklinkande under papegojornas flaxande bland palmerna.
Dagen efter har vi sovit ikapp och med förnyad energi tar vi tåget till Montserrat, eller "det sågtandade berget" som det också kallas. Högt uppe bland pelarliknande berg ligger Kataloniens största helgedom, Monestir de Montserrat. Men vi är inte här för att besöka munkarna, vi är här för att vandra i de vackra omgivningarna.
En hisnande färd i kabinbana väntar oss över en jättelik ravin för att ta oss upp till klostret och starten för vår vandring.
Vi bestämmer oss för att ta den långa vandringen som går upp till den högsta toppen i området, St Jeromi som tittar ner på det turkosblå Medelhavet 1236 meter längre ner. Vi är nästan ensamma bland de märkliga bergsformationerna och det enda vi hör är vindens ylande i smultronträden. Dammet virvlar kring våra fötter när vi trampar på den torra stigen som kantas av vild rosmarin. Träden öppnar plötsligt upp sig och vi kan se klostret långt ner i dalen nedanför inbäddat bland gröna kuddliknande träd. Då hör vi, visserligen svagt men ändå, munkarnas mässande sång som studsar mellan bergväggarna och fångas upp av vinden för att tranporteras vidare ut över havet.
Från toppen av berget känns det som om man kan se hur långt som helst, men av den ser Lillasyster ingenting eftersom hon har drabbats av plötsligt svindel och stannat endast några få steg från slutmålet. Jag står själv på toppen en stund och betänker att jag är lycklig som får uppleva detta just nu. Jag väcks ur mitt dagdrömmeri av ett skrålande. Skrålandet kommer närmare och snart dyker två amerikanska killar upp på toppen, den ena crunchar på chips medan den andre sjunger på Rihannas: "We found love". Inte alls dåligt, faktiskt riktigt bra. Skrattande studsar Lillasyster och jag förbi killarna och fortsätter neråt i serpentinsvängar i den gröna dalen. Det är inte alltid lätt att skilja på stigen och den uttorkade bäcken som kanske rinner här på våren, men snart spottas vi ut jäms med klostret.
Tiden går fort i denna pulserande och livfulla stad, fast vi är uppe tidigt och sent i säng. Vi inser att vi fortfarande inte har ätit tapas och inte heller smuttat Cava. Detta måste givetvis rådas bot på. Men först spenderar vi en dag med stadsvandring i Antoni Gaudis fotspår. Denna makalöst begåvade arkitekt som satte Barcelonas arkitektur på kartan och förde in modernism och nya fräscha idéer under det tidiga 1900-talet med byggnader såsom Casa Battlo där interiören har fått inspireras av havet och där det inte går att hitta en rak linje i hela byggnaden. Trappan upp till taket är format som en draksvans och taket är givetvist väldigt likt en drakes taggiga rygg. Varenda liten detalj är genomtänkt. Casa Mila imponerar med originella skorstenar som förflyttar mig och min fantasi till en rödsandig öken där Anakin Skywalker kämpar mot Stormtroopers.
Vi fortsätter Gaudi-odyssen med Parc Guell där Gaudi fått husera fritt i det fria och tillåtits bygga pepparkakshus i naturlig storlek. Hela turnén avslutas med kronan på verket: kyrkan La Sagrada Famillia, Gaudis ofullbordade verk. Han jobbade 40 år på detta mästerverk och övergav både fru, barn och rikedom för att få sin dröm förverkligad. Han blev dock överkörd av en spårvagn innan alla hans planer var satta i verket. Men hans önskan var att kyrkan skulle byggas på i många år och flera arkitekter skulle få sätta sin prägel och tidsanda på kyrkan. Bygget har nu pågått i snart 100 år och det är inte i närheten av att vara färdigt. Det här är otvetydigt den häftigaste kyrka jag varit inne i. Gaudi tog inspiration av naturen och ville att pelarna som bär upp det massiva taket skulle efterlikna en skog med trädkronor och rötter. Och det är precis så jag känner när jag kliver in i kyrkan. Som i en stenskog. Jag får aldrig nog. Ögonen löper över väggarna och hittar hela tiden nya detaljer, som passar perfekt in i helheten. Ljuset faller in genom färgade fönster och belyser den råa stenen och skapar en känsla av blommor och bär. Helt plötsligt känner jag ett väldigt sug efter att bli arkitekt! Vilket geni han måste ha varit! Han använde geometriska former och tänkte ut konstruktioner som ett super-avancerat 3D-program knappt klarar av idag.
Kvällen avslutas med fyrverkeri vid Fontana de Magica (inte visste jag att man kunde göra sånt med vatten?) och äntligen den efterlängtade cavan och tapasen! Meningen med den här resan var ju egentligen att fira att jag var klar med min licentiat-rapport och att det skulle skålas friskt i cava hela helgen lång. Men nu är jag ju inte klar, men nästan... Men va fan, vi firar ändå! Om inte annat för att jag äntligen har flyttat in i världens finaste lägenhet!
Söndagen blir lugn och vi tillbringar den mestadels på stranden eller i någon av Barcelonas alla trendiga designbutiker. En och annan linbanetur högt upp i det blå över hamnen kan ha förekommit. Lillasyster är ett utmärkt sällskap på såna här resor och på planet hem gör vi redan upp planer för nästa resa. Detta var precis vad vi båda behövde, komma bort från julstressen och låta oss inspireras av Gaudis fantastiska kreationer och bra glömma vardagen för en stund.
 |
| La Rambla i höstfärger |
Fleectröjan och regnjackan åker snabbt av i den tjugogradiga värmen och stekande solen som möter oss i Barcelona. Både Lillasyster och jag svettas ymnigt när vi snirklar oss vidare från flygplatsen mot hotellet vi ska bo på. Vi hittar vårt spanska boende med förvånansvärd lätthet och en snabb raggardusch senare är vi ute på stan igen. Vi flanerar längs den stora shoppinggatan La Rambla ner mot hamnen och krockar nästan med herr Christofer Columbus alldeles egna staty som myndigt pekar in mot Barcelonas centrum. Vi tar hissen upp i Christofers klaustrofobiframkallande innanmäte för att spana på utsikten och orientera oss en aning.
Den sena lunchen (precis enligt spansk sed) i hamnområdet Barceloneta fyller våra reshungriga magar och det kan hända att vi tog en liten siesta på bryggan, bara för att liksom anamma kulturen som vi nu befinner oss i.
 |
| Syster tar siesta i solen |
Dagen efter har vi sovit ikapp och med förnyad energi tar vi tåget till Montserrat, eller "det sågtandade berget" som det också kallas. Högt uppe bland pelarliknande berg ligger Kataloniens största helgedom, Monestir de Montserrat. Men vi är inte här för att besöka munkarna, vi är här för att vandra i de vackra omgivningarna.
En hisnande färd i kabinbana väntar oss över en jättelik ravin för att ta oss upp till klostret och starten för vår vandring.
 |
| Förstår inte att min höjdrädda mamma vågade åka denna en gång i tiden?!! |
Vi bestämmer oss för att ta den långa vandringen som går upp till den högsta toppen i området, St Jeromi som tittar ner på det turkosblå Medelhavet 1236 meter längre ner. Vi är nästan ensamma bland de märkliga bergsformationerna och det enda vi hör är vindens ylande i smultronträden. Dammet virvlar kring våra fötter när vi trampar på den torra stigen som kantas av vild rosmarin. Träden öppnar plötsligt upp sig och vi kan se klostret långt ner i dalen nedanför inbäddat bland gröna kuddliknande träd. Då hör vi, visserligen svagt men ändå, munkarnas mässande sång som studsar mellan bergväggarna och fångas upp av vinden för att tranporteras vidare ut över havet.
 |
| Märkliga berg i Montserrat |
Från toppen av berget känns det som om man kan se hur långt som helst, men av den ser Lillasyster ingenting eftersom hon har drabbats av plötsligt svindel och stannat endast några få steg från slutmålet. Jag står själv på toppen en stund och betänker att jag är lycklig som får uppleva detta just nu. Jag väcks ur mitt dagdrömmeri av ett skrålande. Skrålandet kommer närmare och snart dyker två amerikanska killar upp på toppen, den ena crunchar på chips medan den andre sjunger på Rihannas: "We found love". Inte alls dåligt, faktiskt riktigt bra. Skrattande studsar Lillasyster och jag förbi killarna och fortsätter neråt i serpentinsvängar i den gröna dalen. Det är inte alltid lätt att skilja på stigen och den uttorkade bäcken som kanske rinner här på våren, men snart spottas vi ut jäms med klostret.
 |
| Om jag någon gång skulle vilja bli nunna så kan jag tänka mig att bo här |
Tiden går fort i denna pulserande och livfulla stad, fast vi är uppe tidigt och sent i säng. Vi inser att vi fortfarande inte har ätit tapas och inte heller smuttat Cava. Detta måste givetvis rådas bot på. Men först spenderar vi en dag med stadsvandring i Antoni Gaudis fotspår. Denna makalöst begåvade arkitekt som satte Barcelonas arkitektur på kartan och förde in modernism och nya fräscha idéer under det tidiga 1900-talet med byggnader såsom Casa Battlo där interiören har fått inspireras av havet och där det inte går att hitta en rak linje i hela byggnaden. Trappan upp till taket är format som en draksvans och taket är givetvist väldigt likt en drakes taggiga rygg. Varenda liten detalj är genomtänkt. Casa Mila imponerar med originella skorstenar som förflyttar mig och min fantasi till en rödsandig öken där Anakin Skywalker kämpar mot Stormtroopers.
 |
| Casa Battlo med sina runda härliga former |
 |
| Casa Mila med sina Star Wars- skorstenar |
Vi fortsätter Gaudi-odyssen med Parc Guell där Gaudi fått husera fritt i det fria och tillåtits bygga pepparkakshus i naturlig storlek. Hela turnén avslutas med kronan på verket: kyrkan La Sagrada Famillia, Gaudis ofullbordade verk. Han jobbade 40 år på detta mästerverk och övergav både fru, barn och rikedom för att få sin dröm förverkligad. Han blev dock överkörd av en spårvagn innan alla hans planer var satta i verket. Men hans önskan var att kyrkan skulle byggas på i många år och flera arkitekter skulle få sätta sin prägel och tidsanda på kyrkan. Bygget har nu pågått i snart 100 år och det är inte i närheten av att vara färdigt. Det här är otvetydigt den häftigaste kyrka jag varit inne i. Gaudi tog inspiration av naturen och ville att pelarna som bär upp det massiva taket skulle efterlikna en skog med trädkronor och rötter. Och det är precis så jag känner när jag kliver in i kyrkan. Som i en stenskog. Jag får aldrig nog. Ögonen löper över väggarna och hittar hela tiden nya detaljer, som passar perfekt in i helheten. Ljuset faller in genom färgade fönster och belyser den råa stenen och skapar en känsla av blommor och bär. Helt plötsligt känner jag ett väldigt sug efter att bli arkitekt! Vilket geni han måste ha varit! Han använde geometriska former och tänkte ut konstruktioner som ett super-avancerat 3D-program knappt klarar av idag.
 |
| Gaudis pepparkakshus |
 |
| Stenskog i kyrkan? Jajamänsan! |
Kvällen avslutas med fyrverkeri vid Fontana de Magica (inte visste jag att man kunde göra sånt med vatten?) och äntligen den efterlängtade cavan och tapasen! Meningen med den här resan var ju egentligen att fira att jag var klar med min licentiat-rapport och att det skulle skålas friskt i cava hela helgen lång. Men nu är jag ju inte klar, men nästan... Men va fan, vi firar ändå! Om inte annat för att jag äntligen har flyttat in i världens finaste lägenhet!
 |
| Fyrverkeri-firning vid magisk fontän |
Söndagen blir lugn och vi tillbringar den mestadels på stranden eller i någon av Barcelonas alla trendiga designbutiker. En och annan linbanetur högt upp i det blå över hamnen kan ha förekommit. Lillasyster är ett utmärkt sällskap på såna här resor och på planet hem gör vi redan upp planer för nästa resa. Detta var precis vad vi båda behövde, komma bort från julstressen och låta oss inspireras av Gaudis fantastiska kreationer och bra glömma vardagen för en stund.
 |
| Tack Barcelona, för den här gången! Jag kommer tillbaka! |
torsdag 22 december 2011
Omstrukturering av juläventyr
Okej, julens äventyr med längdskidor i Högbo Bruk blir synnerligen svårt att utföra när det inte finns någon snö. Så därför kom min vän, Björn, med den briljanta idén att testa stadsvandring med Segway! Så får det bli! Stadsvandring i Stockholm framrullandes på Segway. Tror att jag kommer att rulla in på Skansen också för att kanske få en glimt av det där lodjuret!
Eller jo...
.. en julklapp har jag köpt. Till mig själv! En ny mobil! Det blev en sån där Sony Ericsson Xperia Active, den ska tydligen vara både vattentät och stöttålig. Perfekt för mig som är lite klumpig och för det mesta är ute i ur och skur för diverse äventyr! Problemet är att jag inte har lärt mig hur den fungerar än, kan knappt ringa ett samtal till pojkvännen.. Men ge mig ett halvår så kanske jag har förstått hur det här med Smartphones är tänkt att fungera...
 |
| Hur smarta är dessa smartphones egentligen? |
Alltså, jag är hemma...
... men jag har inte hunnit blogga alls. Förlåt, kära läsare. Jag har fullt upp med min licentiat-rapport på jobbet som det ska tyckas, debatteras om och skrivas om tusen gånger efter tusen olika viljor. Plus lite flyttkartongsuppbackning på det, ett litet (eller rätt stort egentligen) hantverkardebackel som ska lösas, samt en hund som är understimulerad och på gränsen till galen....!
Men jag har haft det helt underbart i Barcelona och jag kommer att berätta "the full story" snart! Väldigt snart faktiskt... Eller kanske ganska snart då...
Men jag har haft det helt underbart i Barcelona och jag kommer att berätta "the full story" snart! Väldigt snart faktiskt... Eller kanske ganska snart då...
onsdag 14 december 2011
Barca, here I come!
Så där då, då drar jag till Barcelona.... 04.20 ringer klockan imorgon bitti.. Hoppas att det är värt det.. Kommer vara tyst på bloggen till hemkomsten. Ha det gött allihopa!
tisdag 13 december 2011
Äventyr 49: Äventyr runt knuten
Äventyr i sin enklaste form, som alla kan göra, det var vad jag ägnade mig åt i helgen. Ni som har hängt med vet ju att jag har bytt hemmatrakt. Numera bor jag granne med havet och skogen har jag ett stenkast från dörren. Passande för en äventyrerska som älskar att vara ute med andra ord. Därför ägnades helgens äventyr åt att upptäcka vad som numera finns på min förstukvist.
Jag börjar helgen med att fiska upp Lillasyster (igen) och lura med henne på en lunchvandring på Bogesundslandet. Vi står länge och dividerar vid informationstavlan om vilken av alla spännande leder vi ska välja, men äventyrshunden avgör det hela med att dra iväg på Damstakärrsrundan utan att fråga oss vad vi tycker om saken. Leden böljar i typisk roslagsnatur där stenhällar täckta av frodig mossa varvas med små röda torp, fallfärdiga ladugårdar, vidsträckta ängar och knotiga tallar. Vi klafsar i leran och diskuterar vilken färg jag ska måla i mitt nya arbetsrum. Vi skuttar över en liten å och Lillasyster berättar om en av alla tusen designidéer som hon när i sin lilla kropp.
Vi fnissar åt Diesel som är alldeles tossig av få springa fritt i ny terräng. Vi smyger förbi en barnfamilj som grillar korv i vindskyddet vid Helgasjön. Eller sjö och sjö, det är mest ett träsk med höga vass-strån. Inget sommarbad där inte. Vinden ruskar i tallkronorna och de grå molnen rusar över himlen. Stigen växlar mellan att vara bred som ett löpspår och smal som en sticka. En aningens frusna, men mycket nöjda med dagens vandring, tar vi bilen till Bogesunds slott och trippar runt på julmarknaden en stund. Det säljs hemlagad sylt, gigantiska hemodlade morötter, fantasifulla omsydda väskor av avlagda jeans, garnnystan stora som badbollar och en och annan pepparkaka. I den rustika ladan fastnar Lillasyster i ostdisken medan jag byter några ord med jultomten om den där tavlan som jag väldigt gärna vill ha i julklapp. Jag bedyrar att jag har varit snäll hela året, men han tittar skeptiskt på mig när jag säger det för tredje gången....
Medan mörkret faller flanerar vi i slottsparken och konstaterar att på slottet kan man nog bo fashionabelt om man vill övernatta för att göra fler dagsvandringar i området eller hyra kajak för en dag hos Skärgårdens kanotcenter. Grinar plånboken illa av slottsbehandlingar finns det även ett slottsvandrarhem, som inte verkar gå av för hackor det heller. Och det är just på slottsvandrarhemmet som vi siktar in oss för en värmande skål med grönkålssoppa. Ryktet har spridit sig snabbt över Bogesund om Andreas fantastiska soppa som man absolut inte får missa... Men missar är precis vad vi gör. Soppan är slut när vi småfrysande rultar över vandrarhemmets välkomnande tröskel. Det får bli slottscafét istället. Här på Bogesund kan man verkligen leva som en prinsessa, där allt som erbjuds har ett prefix med "slott"!
På söndagen beger jag mig ut på upptäckarfärd alldeles utanför husknuten. Utan karta och kompass, bara en äventyrshund som jag litar på ska hitta vägen hem om jag går vilse. Ryggan är packad med varm choklad, mandariner och pepparkakor. Understället är på, supersulorna ligger i skorna och det nya pannbandet från Smartwool (ja, det är typ det 145:e pannbandet jag äger.. Ja, jag medger att det är en form av fetischism) sitter som en smäck på skallen. Med hurtiga kliv äntrar jag och äventyrshunden den här dagen. Vi går dit näsan pekar, följer nyfiket stigar som poppar upp i skogen. Jag har ingen aning om var vi hamnar, men vad gör det, jag har hela dagen på mig och ön är inte så stor, så helt galet kan det inte gå. Diesel får välja färdväg. Han skuttar in på en stig och tittar tillbaka på mig med frågande blick. När jag följer efter honom ser det nästan ut som om han ler innan han vänder om och hoppar vidare in i skogen. Ibland går vi längs strandkanten, ibland klänger vi på hala klippor, ibland stretar vi i branta uppförsbackar och ibland zick-zackar vi mellan täta granar.
Överallt hittar vi lämningar av det kalla kriget, då Sverige var på sin vakt mot den stora styggen grannen i öst. Men faktum är att redan Gustav Vasa var vaksam redan under 1600-talet och lät bygga en hel del fästningar på ön för att försvara sig mot den eller det som ville erövra hans krona. Det kittlar fantasin att tänka sig in hur det var då. Vad försiggick på försvarsmurarna när inte bara krigen utan även pesten skördade hundratals människoliv? Hur kom det sig att man först spenderar att par hundra år med att fylla igen ett sund med bråte för att förhindra fartyg att passera för att sedan, ungefär precis när man är klara, bestämmer sig för att göra sundet farbart igen? Hur var det när min pappa gjorde lumpen här? Åkte verkligen värnpliktige Patrik motorcykel på bakhjulen genom hela bottenvåningen i Kasern 3? Är det sant att de meniga som tröttnade på seargantens oändliga trakasserier gav igen i den underjordiska tunneln mellan logementen? Och hur upplevde mina kompisar Simon och Jontan sin tid här i kronans tjänst?
Tankarna vandrar medan fötter och små tassar gör likaså. Helt plötsligt har vi kommit tillbaka hem. Vi sätter oss på bryggan och fikar medan dagens sista solstrålar tappert kämpar för att inte dyka ner bakom de svarta träden i horisonten. Den varma chokladen sjunker ner i magen medan jag smälter dagens intryck. Vad enkelt det är att göra äventyr egentligen. Vad mycket det finns att upptäcka på hemmaplan bara man är nyfiken och tar sig tid. Tänk ändå, att här, mitt i äventyret, där har jag äran att få bo!
Jag börjar helgen med att fiska upp Lillasyster (igen) och lura med henne på en lunchvandring på Bogesundslandet. Vi står länge och dividerar vid informationstavlan om vilken av alla spännande leder vi ska välja, men äventyrshunden avgör det hela med att dra iväg på Damstakärrsrundan utan att fråga oss vad vi tycker om saken. Leden böljar i typisk roslagsnatur där stenhällar täckta av frodig mossa varvas med små röda torp, fallfärdiga ladugårdar, vidsträckta ängar och knotiga tallar. Vi klafsar i leran och diskuterar vilken färg jag ska måla i mitt nya arbetsrum. Vi skuttar över en liten å och Lillasyster berättar om en av alla tusen designidéer som hon när i sin lilla kropp.
 |
| Litet skutt över liten å |
Vi fnissar åt Diesel som är alldeles tossig av få springa fritt i ny terräng. Vi smyger förbi en barnfamilj som grillar korv i vindskyddet vid Helgasjön. Eller sjö och sjö, det är mest ett träsk med höga vass-strån. Inget sommarbad där inte. Vinden ruskar i tallkronorna och de grå molnen rusar över himlen. Stigen växlar mellan att vara bred som ett löpspår och smal som en sticka. En aningens frusna, men mycket nöjda med dagens vandring, tar vi bilen till Bogesunds slott och trippar runt på julmarknaden en stund. Det säljs hemlagad sylt, gigantiska hemodlade morötter, fantasifulla omsydda väskor av avlagda jeans, garnnystan stora som badbollar och en och annan pepparkaka. I den rustika ladan fastnar Lillasyster i ostdisken medan jag byter några ord med jultomten om den där tavlan som jag väldigt gärna vill ha i julklapp. Jag bedyrar att jag har varit snäll hela året, men han tittar skeptiskt på mig när jag säger det för tredje gången....
 |
| Julmys i ladan |
Medan mörkret faller flanerar vi i slottsparken och konstaterar att på slottet kan man nog bo fashionabelt om man vill övernatta för att göra fler dagsvandringar i området eller hyra kajak för en dag hos Skärgårdens kanotcenter. Grinar plånboken illa av slottsbehandlingar finns det även ett slottsvandrarhem, som inte verkar gå av för hackor det heller. Och det är just på slottsvandrarhemmet som vi siktar in oss för en värmande skål med grönkålssoppa. Ryktet har spridit sig snabbt över Bogesund om Andreas fantastiska soppa som man absolut inte får missa... Men missar är precis vad vi gör. Soppan är slut när vi småfrysande rultar över vandrarhemmets välkomnande tröskel. Det får bli slottscafét istället. Här på Bogesund kan man verkligen leva som en prinsessa, där allt som erbjuds har ett prefix med "slott"!
 |
| Slottslig parkvilla med café |
På söndagen beger jag mig ut på upptäckarfärd alldeles utanför husknuten. Utan karta och kompass, bara en äventyrshund som jag litar på ska hitta vägen hem om jag går vilse. Ryggan är packad med varm choklad, mandariner och pepparkakor. Understället är på, supersulorna ligger i skorna och det nya pannbandet från Smartwool (ja, det är typ det 145:e pannbandet jag äger.. Ja, jag medger att det är en form av fetischism) sitter som en smäck på skallen. Med hurtiga kliv äntrar jag och äventyrshunden den här dagen. Vi går dit näsan pekar, följer nyfiket stigar som poppar upp i skogen. Jag har ingen aning om var vi hamnar, men vad gör det, jag har hela dagen på mig och ön är inte så stor, så helt galet kan det inte gå. Diesel får välja färdväg. Han skuttar in på en stig och tittar tillbaka på mig med frågande blick. När jag följer efter honom ser det nästan ut som om han ler innan han vänder om och hoppar vidare in i skogen. Ibland går vi längs strandkanten, ibland klänger vi på hala klippor, ibland stretar vi i branta uppförsbackar och ibland zick-zackar vi mellan täta granar.
 |
| Lycklig hund mellan julgranar |
Överallt hittar vi lämningar av det kalla kriget, då Sverige var på sin vakt mot den stora styggen grannen i öst. Men faktum är att redan Gustav Vasa var vaksam redan under 1600-talet och lät bygga en hel del fästningar på ön för att försvara sig mot den eller det som ville erövra hans krona. Det kittlar fantasin att tänka sig in hur det var då. Vad försiggick på försvarsmurarna när inte bara krigen utan även pesten skördade hundratals människoliv? Hur kom det sig att man först spenderar att par hundra år med att fylla igen ett sund med bråte för att förhindra fartyg att passera för att sedan, ungefär precis när man är klara, bestämmer sig för att göra sundet farbart igen? Hur var det när min pappa gjorde lumpen här? Åkte verkligen värnpliktige Patrik motorcykel på bakhjulen genom hela bottenvåningen i Kasern 3? Är det sant att de meniga som tröttnade på seargantens oändliga trakasserier gav igen i den underjordiska tunneln mellan logementen? Och hur upplevde mina kompisar Simon och Jontan sin tid här i kronans tjänst?
 |
| Krigslämningar överallt.... |
Tankarna vandrar medan fötter och små tassar gör likaså. Helt plötsligt har vi kommit tillbaka hem. Vi sätter oss på bryggan och fikar medan dagens sista solstrålar tappert kämpar för att inte dyka ner bakom de svarta träden i horisonten. Den varma chokladen sjunker ner i magen medan jag smälter dagens intryck. Vad enkelt det är att göra äventyr egentligen. Vad mycket det finns att upptäcka på hemmaplan bara man är nyfiken och tar sig tid. Tänk ändå, att här, mitt i äventyret, där har jag äran att få bo!
Tecken på storm
Det verkar som det stormar om:
1. Äventyrshunden nöjer sig med endast ETT varv runt huset som kvällspromiss
2. Äventyrerskan är den ENDA som står utomhus på bilfärjan och myser i hällregn och orkanvindar
3. Skepparen på bilfärjan måste backa och ta om TVÅ gånger för att kunna lägga till, en uppgift som han i vanliga fall klarar sovandes och med ett par virrar under västen
1. Äventyrshunden nöjer sig med endast ETT varv runt huset som kvällspromiss
2. Äventyrerskan är den ENDA som står utomhus på bilfärjan och myser i hällregn och orkanvindar
3. Skepparen på bilfärjan måste backa och ta om TVÅ gånger för att kunna lägga till, en uppgift som han i vanliga fall klarar sovandes och med ett par virrar under västen
Lucia?
Just det ja, det är Lucia idag. Har helt tappat julkänslan när det inte finns någon snö... Men iallafall: Glad Lucia på er!
Nära upptäckter
Ååååh, ibland är det trist att man måste jobba. Jag skulle hellre vilja promenera runt med hunden hela dagarna och upptäcka nya stigar där jag bor nu. Under dagens lunchpromenad hittade jag en fotbollsplan mitt i skogen! Och inte bara det, en fotbollsplan med tillhörande läktare!?! Inte använd på ett bra tag med tanke på att tallarna växte meterhöga.... Men jag blir genast nyfiken på vilka viktiga matcher som har utspelats här eftersom någon har bemödat sig med att bygga en läktare i betong mitt i skogen! Spännande minsann!
 |
| Läktarspan |
måndag 12 december 2011
Nya bästisar!
Får jag lov att presentera mina två nya bästa polare:
Oooo så jag har längtat efter dessa två!
Oooo så jag har längtat efter dessa två!
Packar upp!!
Det brukar ju vara så att jag, under det här året, packar ner en massa saker för att dra iväg på äventyr. Men de senaste kvällarna har jag faktiskt packat UPP saker. Jag vet, helt bakvänt, men en ganska skön känsla att äntligen få ha ett hem igen! Och ett hem som jag trivs väldigt bra i.... Men nu råkar det vara så att jag redan är less på att packa UPP också, så vet inte när det här blir klart....
Förresten, boende i Barcelona är kirrat! Syrran har tagit fram sina researcher-skills och ordnat biffen! Tadaa!
Och ja, det kommer ett inlägg om helgens äventyr också, alldeles alldeles snart. Inte trodde ni väl bara för att jag har flyttat så skulle jag sluta äventyra?
 |
| Puh, är en del kvar.... Det värsta är att det står en hel släpkärra till med grejer i garaget som ska hit också.... Suck... |
Förresten, boende i Barcelona är kirrat! Syrran har tagit fram sina researcher-skills och ordnat biffen! Tadaa!
Och ja, det kommer ett inlägg om helgens äventyr också, alldeles alldeles snart. Inte trodde ni väl bara för att jag har flyttat så skulle jag sluta äventyra?
fredag 9 december 2011
En skör tråd...
.... hängde nästa veckas äventyr på; Barcelona. Men i sista stund ryckte Lillasyster och jag upp oss och tog tag i planeringen. Så nu har vi iallafall ett flyg dit och hem! Tadaa! Nu återstår bara var vi ska bo...? Tält kanske?
torsdag 8 december 2011
Vad är bäst?
Jag vet inte vad som är bäst faktiskt. Med mitt nya boende alltså...
Att jag ser stjärnorna genom takfönstret när jag ligger i sängen och ska sova..?
Att när vinden blåser så låter det som om jag ligger i en ruff på segelbåt ute till havs..?
Att när jag öppnar balkongdörren så känner jag salt-lukten i näsborrarna..?
Att jag har fått precis allt jag någonsin drömt om i mitt boende..?
(Förutom en jacuzzi och en klättervägg i sned-taket, det sistnämnda är dock kanske förhandlingsbart med sambon...?)
Att för första gången på väldigt många år så känns det som om jag har hittat hem och jag har ro i själen..?
Att jag kan paddla kajak precis när jag känner för det..?
Att jag har skogen precis utanför husknuten och mina vardagspromenader med hunden går längs strandkanten..?
Hmm, svårt att ranka vad som är bäst ur denna digra lista. Jag trivs som fisken i vattnet helt enkelt! :)
Att jag ser stjärnorna genom takfönstret när jag ligger i sängen och ska sova..?
Att när vinden blåser så låter det som om jag ligger i en ruff på segelbåt ute till havs..?
Att när jag öppnar balkongdörren så känner jag salt-lukten i näsborrarna..?
Att jag har fått precis allt jag någonsin drömt om i mitt boende..?
(Förutom en jacuzzi och en klättervägg i sned-taket, det sistnämnda är dock kanske förhandlingsbart med sambon...?)
Att för första gången på väldigt många år så känns det som om jag har hittat hem och jag har ro i själen..?
Att jag kan paddla kajak precis när jag känner för det..?
Att jag har skogen precis utanför husknuten och mina vardagspromenader med hunden går längs strandkanten..?
Hmm, svårt att ranka vad som är bäst ur denna digra lista. Jag trivs som fisken i vattnet helt enkelt! :)
Kära tomten...
...jag tycker att jag har varit väldigt snäll i år, så därför önskar jag mig:
1. Den här av Nick Brandt, såg den på utställningen ikväll och blev helt jävla kär i bilden. OBS! Jag vill ha den i sådär stort, härligt och säkert superdyrt format som den var på utställningen.
2. Nej, jag vill nog bara ha den där tavlan av Nick Brandt....
3. Okej, om den är superdyr och snorsvår att få tag på så kan jag tänka mig ett drak-ägg också... Skulle ju vara skithäftigt att få föda upp en babydrake som jag kan träna att flyga mig till jobbet på 2,4 sekunder. Eller tänk, mina äventyr skulle få en helt annan dimension! :)
4. Okej, okej, om drakägg är ruggigt luriga att hitta så kan jag tänka mig en sån här också:
Helst den gigantiska Bolibompa-draken som står i SVT:s entré...
Paula, kan du göra en kidnappnings-insats här tro?
5. Men om även det känns krångligt och meckigt så önskar jag mig också några Hiphuggers från Smartwool.... Storlek Large...
1. Den här av Nick Brandt, såg den på utställningen ikväll och blev helt jävla kär i bilden. OBS! Jag vill ha den i sådär stort, härligt och säkert superdyrt format som den var på utställningen.
 |
| CHEETAH & CUBS LYING ON ROCK, SERENGETI 2007 |
2. Nej, jag vill nog bara ha den där tavlan av Nick Brandt....
3. Okej, om den är superdyr och snorsvår att få tag på så kan jag tänka mig ett drak-ägg också... Skulle ju vara skithäftigt att få föda upp en babydrake som jag kan träna att flyga mig till jobbet på 2,4 sekunder. Eller tänk, mina äventyr skulle få en helt annan dimension! :)
4. Okej, okej, om drakägg är ruggigt luriga att hitta så kan jag tänka mig en sån här också:
Helst den gigantiska Bolibompa-draken som står i SVT:s entré...
Paula, kan du göra en kidnappnings-insats här tro?
5. Men om även det känns krångligt och meckigt så önskar jag mig också några Hiphuggers från Smartwool.... Storlek Large...
 |
| Finns på Addnature |
Om Lillasyster får bestämma....
... då blir kvällen såhär:
Jag säger som Lillasyster skrev en gång på sin blogg: Då bakgrundsbruset upphör och allt bara blir stilla... Då blir man hög på dans!
PS.1. Man kan ju inte vara ute jämt....;)
PS. 2. Klätterkrita kan användas till coola sceneffekter! Tss, man lär sig något nytt varje dag!
 |
| Smarrig rödbetsmacka på grafisk restaurang... |
 |
| ....med utsikt över ett Stockholm i nattkappa... |
 |
| ...för att fortsätta in på en helt fantastisk utställning på Fotografiska av Nick Brandt... |
 |
| ..och som inte det var nog så fortsätter kvällen med en mindblowing show på Dansens Hus innehållande sex, droger, hiphop och streetdance! |
Jag säger som Lillasyster skrev en gång på sin blogg: Då bakgrundsbruset upphör och allt bara blir stilla... Då blir man hög på dans!
PS.1. Man kan ju inte vara ute jämt....;)
PS. 2. Klätterkrita kan användas till coola sceneffekter! Tss, man lär sig något nytt varje dag!
I have a dream...
Ni som hänger med i bloggen vet ju att jag outade min dröm om att få skriva en bok om mitt äventyrsår i hopp om att drömmen då skulle slå in. Det visade sig att jag hade helt fel...
Jag är körd med andra ord... Crap...
Ett reservat till!
I helgen när jag var på Öja så lyckades jag pricka av ett naturreservat till! Yippi! Den här jakten går ju i rasande fart! Men inte lika rasande snabbt som Eva-Maries jakt så klart... Men iallafall...!
onsdag 7 december 2011
Äventyr 48: Kärlek vid första ögonkastet
Lillasyster och jag snackar skit med skepparen Lasse som med säker hand rattar skutan mot Öja. Det blåser stormvindar och det gungar ordentligt. Ett unisont "ooooååååååuuuuu" från våra medpassagerare hörs när båten dyker ner i en vågdal.
-Den där var nog en tremetersvåg iallafall, säger Lasse på bred söderslang.
Lillasyster och jag slänger ett snabbt ögonkast mot varann, och säger i en mun:
-Då ljög skepparen på Gotska Sandön! Lillasyster konstaterar raskt att då var det ju för fan sex meters vågor när vi rullade hem i somras från den lilla ön mitt i Östersjön... Skepparen på den båten menade att det bara var två meters svall. Pyttsan!
Öja ligger inte lika långt ut och vi behöver inte kränga så länge till i den grova sjön. Lasse manövrerar oss säkert in i en pytteliten öppning i berget där Österhamn ligger hyfsat skyddat från vinden. Öja har ett tjugotal fasta invånare, men på sommaren utökas invånarantalet till runt 300 stycken. Då finns det butik, restaurang och håll igång i hamnen. Men nu är allt lugnt förutom den rytande stormen som påkallar vår uppmärksamhet.
Så fort jag har satt foten på Öja, eller Landsort som den lilla byn heter där allt händer, blir jag kär. Jag vet inte vad det är. Jag bara gillar stället på en gång! Vinden som river i mitt hår och sliter i mina kläder. Kylan från havet som kryper in under jackan. Det fulaste lotsutkikstorn jag någonsin sett som trotsigt hävdar sin rätt i skärgårdsidyllen. Havet som med all sin kraft vräker över den lilla betongmuren som ska fungera som vågbrytare men inte uppfyller sin funktion att skydda byns gamla skola. Den friggebods-stora puben som bjuder in till glögg med tjärdoft bakom immiga rutor där lotsarna bredbent sitter och skryter skämtsamt. Den pyttelilla julmarknaden i Byssan som säljer julkort där det ser ut som om äventyrshunden har stått modell för konstnären. Isiga klippor som inte erbjuder något fäste alls för trötta stadsfötter. Ett vitmålat skärgårdskapell i trä där jag inte hör prästens adventsgudstjänst för vinden ylande genom väggplanken. Landsorts fyr som med ett vakande öga sveper över både landkrabbor och sjökrabbor. Upptäcksfärden bland kanoner och bunkrar på öns alla nedlagda militärinstallationer. Bageriets egen Landsorts-limpa där anisen har fått fritt spelrum. Den pyntade julgranen som dansar efter stormbyarnas nyckfullhet. Öns kreativa konstnärer som har fått bre ut sig utomhus från norr till söder med sina fantasifulla verk. Pepparkakorna bakade med kärlek. Försöket till att skapa en vandringsled på den 4,3 kilometer långa och inte mer än 600 meter breda ön. Den fornnordiska labyrinten där det bara finns en väg att gå in och en väg att komma ut. Nordens största jättegryta som vi aldrig hittar. De naturliga hamnarna i smala bergskrevor där små utombordare guppar orytmiskt. Regnet som formligen piskar mig i ansiktet när Lillasyster och jag stretar hemåt mot vårt mysiga vandrarhemsrum. Öbornas påhittighet och egensinnighet. Vågorna som vältrar sig in över Öjas strandlinje och stänker ut sin galna lycka. Jag är kär, jag är fast. Jag bara älskar allt här!
tisdag 6 december 2011
Ursäkta..
..min frånvaro på bloggen... Jag är mitt i flytten och har haft fullt upp med att hitta osthyveln, kudden, joggingskorna och allt annat som är livsnödvändigt. Jag lovar att jag ska berätta om helgens äventyr så snart jag bara hinner. Tills dess, må så gott!
fredag 2 december 2011
Min dröm
Oj, nu ska jag göra något som jag tycker är läskigt. Jag ska berätta om en dröm som jag har. Jag tycker att det är läskigt att berätta för er, att outa det som jag tänker på i min ensamhet. För tänk om det inte blir något av det eller tänk om jag misslyckas eller tänk om jag inte har kunskaperna som krävs för att klara det? Men jag läste i någon sån där klyftig bok om hur man lyckas med saker i livet att om man berättar för människor att man drömmer om något så brukar det slå in? Vi får se om detta blir sant... Så, alltså... Jag skulle hemskt gärna vilja ge ut en bok om mitt äventyrsår. Liksom för att inspirera mera. Så nu är det sagt. Puh. Det var scary...
Nästa fråga blir då: Hur fasen gör man för att få sitt alster utgivet? Är det någon som känner någon som har lite kontakter i den där branschen? Bokutgivar-branschen alltså? Jag liftade en gång med Jan Guillou... Han är ju numera delägare i Piratfölaget... Undrar om en liftning mellan Östersund och Åre någon gång på sent 90-tal kvalificerar mig för att få ge ut en bok på hans förlag...?
Nästa fråga blir då: Hur fasen gör man för att få sitt alster utgivet? Är det någon som känner någon som har lite kontakter i den där branschen? Bokutgivar-branschen alltså? Jag liftade en gång med Jan Guillou... Han är ju numera delägare i Piratfölaget... Undrar om en liftning mellan Östersund och Åre någon gång på sent 90-tal kvalificerar mig för att få ge ut en bok på hans förlag...?
Stoooorm
Lillasyster ringde precis och talade om att det ska vara storm i helgen. Det verkar alltid vara så när jag och lillasyster ska ut på havet... Färden hem från Gotska Sandön var fasen ingen lek.. Hur blir det imorgon? Kommer vi komma ut till Landsort?
Min dag
1. Äventyrshunden och jag bekantade oss med våra nya grannar (två och fyrbenta) under morgonpromenaden.
2. Försökte jobba lite
3. Blev intervjuad av tidningen Skärgården tillsammans med övriga familjen i ett slags Hemma-hos-reportage
4. Pajade en garderob (kommer bli dyrt att fixa)
5. Snackade med byggledar-Mats och påpekade lite saker som ska åtgärdas i lägenheten
6. Försökte jobba lite till
7. Åt typ lunch
8. Lejde bort hundens lunchpromenad till husse
9. Blev intervjuad av SVD
10. Försökte jobba lite till
11. Pajade vårt fina nya ekgolv (kommer inte gå att fixa, kommer att få levas med i all evighet)
12. La ner att försöka jobba något mera
13. Tejpade dörrfoder så att husse och hund kan måla
14. Åt risgrynsgröt till middag
15. Försökte skriva något vitsigt på bloggen
16. Längtar nu efter att få gå och lägga mig så att äventyrslördagen kan börja snart
2. Försökte jobba lite
3. Blev intervjuad av tidningen Skärgården tillsammans med övriga familjen i ett slags Hemma-hos-reportage
4. Pajade en garderob (kommer bli dyrt att fixa)
5. Snackade med byggledar-Mats och påpekade lite saker som ska åtgärdas i lägenheten
6. Försökte jobba lite till
7. Åt typ lunch
8. Lejde bort hundens lunchpromenad till husse
9. Blev intervjuad av SVD
10. Försökte jobba lite till
11. Pajade vårt fina nya ekgolv (kommer inte gå att fixa, kommer att få levas med i all evighet)
12. La ner att försöka jobba något mera
13. Tejpade dörrfoder så att husse och hund kan måla
14. Åt risgrynsgröt till middag
15. Försökte skriva något vitsigt på bloggen
16. Längtar nu efter att få gå och lägga mig så att äventyrslördagen kan börja snart
torsdag 1 december 2011
På allmän begäran
Efter starka påtryckningar så ger jag nu efter. Här kommer lite fler bilder från det nya bohaget som har införskaffats.
tisdag 29 november 2011
Passade på...
.. att bocka av ett naturreservat när jag var hos hästen i helgen. Jag och Diesel stannade till i Rimsjö naturreservat och flanerade bland ekarna i hällregnet.
Äventyr 47: Bland demonhästar och modiga mini-människor
Denna helg var det alltså ni bloggläsares tur att inspirera mig tillbaka. När jag nu i snart ett års tid har varit en inspirationskälla (hoppas jag i alla fall) för er bloggläsare att komma iväg på härliga ute-äventyr så tyckte jag inte att det var mer än rätt att ni fick dela med er till mig av era erfarenheter. Så inför helgen hade ni varit vänliga nog att tipsa om (listat utan någon slags ordning):
- Tjurridning
- Dansa Lindy Hop
Gå på hårdrockskonsert
Gå på hårdrockskonsert
- Grottkrypning i Stockholms läns längsta grotta
- Långfärdsskridskor i Arvidsjaur eller Jokkmokk
- Näräventyr med övernattning i vindskydd och tid för reflektion över året som gått
- Rida islandshäst
- Utforska Bogesundslandet med avslutande adventsbaluns hos nya vänner
Ni ser, valet var inte lätt. Tjurridningen föll på att jag inte ens visste var jag skulle börja leta för att hitta en tjur. En långfärdsskridskotur på blanka isar var något som jag längtade efter men det kändes lite för långt att åka 105 mil till där isen finns. Grottkrypning hade varit spännande (och läskigt!) men eftersom jag hade väldiga problem att bestämma mig inför helgen så hann det inte styras upp med grott-guiderna som erbjudit turen. Lindy Hop har jag alltid drömt om att få lära mig, det ser så himla häftigt ut när de studsar runt på dansgolvet sådär fjäderlätt och vips så kastas tjejen upp i luften och svingas runt i armbågen. Men här fick jag kalla fötter, när drömmen fanns inom räckhåll, då fegade jag ur helt enkelt! Ett näräventyr med tid för reflektion har jag faktiskt redan planerat in, men inte förrän nästa år, när jag faktiskt har genomfört alla äventyr. Därför ville jag inte ta ut detta äventyr i förskott. Ett äventyr på Bogesundslandet är också redan inplanerat om snart två veckor, så där ville jag inte heller tjuvstarta. Jag lyckades dock få tag i en stackars islandshäst som erbjöd sig att strutta runt med mig på ryggen en liten stund. Så bloggläsarnas val blev alltså islandshästridning med avslutande adventsbaluns hos nya vänner.
Förhoppningen var att jag skulle galoppera fram (i slow motion) på en vit springare över öppna ängar, kisandes mot solen och mitt långa blond hår böljande i vinden. Ett leende som leker på mina läppar och äventyrshunden som ystert skuttar bredvid mig. Tillsammans skulle vi vara sådär rosenskimrande lyckliga! Men verkligheten blev en annan. Nog för att mitt hår fladdrade i vinden, eller ja, det stod väl mer rakt ut i orkanvindarna och jag tror inte att äventyrshunden var det minsta lycklig över beslutet att blanda in ett djur till i vår relation….
Min häst för dagen, Vitifaxe, sticker ut huvudet utanför stallet hos Grim Islandshästar i Norrtälje. Han blickar upp mot regnet och backar sedan in igen. Han har ingen lust alls att bära runt på en småfet äventyrerska som inte har en susning om hur man talar med hästar. Jag förstår honom helt och fullt. Äventyrshunden har fått instruktioner av Ulvur, den isländska stallhunden, om hur man beter sig i närheten av stora djur som sparkar och frustar en i nacken när man minst anar det. Jag får hjälp av Caroline, min guide för dagen, att putta ut Vitifaxe i regnet som nu framträder som småspik. Caroline håller i Vitifaxe när jag, ungefär lika graciöst som en gravid flodhäst, baxar mig upp på ryggen av detta mäktiga djur. Första frågan som dyker upp i huvudet är hur man styr en sådan här pjäs?
 |
| Men varför har jag en klätterhjälm på huvudet? |
Caroline ger några korta instruktioner och sen är vi iväg. Diesel tycker att jag är alldeles för långt bort från honom och kompenserar det med att ha sina små framtassar på min fot som sitter fast i stigbygeln. Och där travar min käre hund på. Med baktassarna i backen och framtassarna på min fot eller i sidan på hästen. Jag tror det är därför som hela ekipaget börjar gå i cirklar. Jag försöker med telepati få hästen att gå framåt men Diesel gör sitt bästa att motverka min vilja genom att trycka på Vitifaxes vänstra sida. Jag antar att ha en tio kilos plaskblöt äventyrshund hängandes ungefär i maghöjd betyder att man ska svänga vänster om man är en häst?! Caroline kommer till min räddning och reder ut situationen genom att ta tag i tyglarna och påbörja gemensam framåtmarsch. Vi kommer in på en bortglömd skogsväg där vinden pressas fram med blixtens hastighet mellan granarna. Diesels päls står rakt ut och han kan inte längre hålla balansen med framtassarna på hästen i den starka vinden och jag själv håller på att blåsa ur sadeln. Vitifaxe frustar till och slänger med huvudet, som om han älskar det här med blåst, och sätter av med full fart längs den allt smalare skogsvägen. Jag har halkat snett i sadeln och släpar nästan ena foten i den leriga backen på grund av både den rytande stormen och Diesels tidigare övningar. Allt mitt fokus ligger på att krampaktigt klamra mig fast i sadeln så jag har ingen som helst möjlighet att rätta till min tilltagande slagsida. Diesel byter taktik och skäller vilt för att få mig att förstå att jag gör bäst i att gå ner från de höga hästarna och ta mitt förstånd till fånga. Vitifaxe tolkar min slagsida som att han ska vika av på den ännu mindre stig som dyker upp från ingenstans mellan granarna. Paniken tilltar när jag hör Caroline ropa någonstans långt bortifrån att jag ska stanna hästen. Det vet jag väl att jag borde, men hur fan då? Hur stannar man en halv tons islandshäst som har fått glädjeryck och bara springer av ren lycka? Dessutom ivrigt påhejad av en toksskällande hund som inte vet varför han gapar egentligen. Jag studsar fram och en krampaktig känsla på insidan av höger lår har gett sig till känna.
-DRA I SÖMMARNA, vrålar Caroline i motvinden som nu har ridit i kapp mig. Min hjärna arbetar på högvarv, vilka jävla sömmar? Polletten trillar ner ungefär samtidigt som jag gör en Matrix-manöver (i slow motion) för att undvika grenen som kommer mot mig i mach 2-hastighet. Det är ju tömmarna hon menar så klart! Jag drar dem mot mig så som jag blivit instruerad för en stund sedan och vips så stannar Vitifaxe som den enklaste saken i världen. Han vänder sitt stora huvud mot mig och jag tycker mig ana att han fnissar lite…?! Jag pustar ut och reflekterar över att det här är stora djur som har en egen vilja. Hur gör de, de som kan det här? Det ser ju så lätt ut på TV?!
 |
| Visst fnissar Vitifaxe lite?! |
Caroline hjälper mig att rätta till sadeln så att jag i alla fall sitter någorlunda rätt upp. Vägen tillbaka blir lugnare och vi kommer endast upp i en hastighet av tölt. Caroline pratar på om sitt hästintresse och jag försöker verkligen lyssna, men det blir en sak för mycket att hålla reda på med Ulvur och Diesel som gafflar ikapp och Vitifaxe som hela tiden försöker smyga ut på ängarna för att beta gräs istället för att transportera mig tillbaka till stallet. Jag hör i alla fall att Caroline säger att tölten är ganska behaglig, och att det var ju kul att jag fick prova på båda skritt, tölt, trav och galopp. Hon säger också att Vitifaxe brukar vara väldigt seg i vanliga fall och går knappt att få igång på tölten. Jaha, tänker jag, det var ju just typiskt. Den enda som inte vill att Vitifaxe ska springa sig svettig var ju just jag. Jag håller heller inte med om att tölten är särskilt behaglig, för mig har allt bara varit olika former av skumpande, det vill säga mer eller mindre smärtsamt för rumpan.
 |
| Caroline och Ulvur kan det här med ridning |
Tillbaka vid stallet blir jag överfallen av en hop småtjejer. Trevligt med en sådan entusiastisk välkomstkommitté hinner jag tänka innan jag inser att det är Vitifaxe som är målet för deras beundran och inte jag. Jag tror inte ens att de märker att jag hasar av hästen lika smidigt som ett rostigt gammalt kassaskåp och slinker iväg i regnet för att massera mina ömmande bakdelar.
I bilen, på väg till det välförtjänta adventsbalunset hos Sofia, lovar jag mig själv att från och med nu skänka heder åt alla mini-människor runt om i landet som har hästar som sitt stora intresse. De är verkligen modiga! Små tjejer på ungefär 25 kilo kan verkligen kontrollera en stor best på 500 kg. Det är mäktigt och förbannat modigt! Det är lustigt det där med mod, filosoferar jag vidare när jag svänger in på Sofias gata. Jag har inga problem med att fira mig ner för en sextio meter hög klätterklippa endast utrustad med ett litet rep och en tunn sele. Det är heller inga konstigheter att kasta sig ut för en brant sluttning med sju meter snö endast iförd ett par telis-plankor på fötterna. Men att färdas på en hästrygg, det skrämmer skiten ur mig. Jag antar att mod handlar om att utmana sig själv, för det är så man utvecklas. Eller hur var det nu, är det bara dumdristigt att vara modig?
 |
| Vitifaxe var iallafall modig som tog med sig äventyrerskan på sin rygg! |
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)