Passade på...

.. att bocka av ett naturreservat när jag var hos hästen i helgen. Jag och Diesel stannade till i Rimsjö naturreservat och flanerade bland ekarna i hällregnet.

Äventyr 47: Bland demonhästar och modiga mini-människor

Denna helg var det alltså ni bloggläsares tur att inspirera mig tillbaka. När jag nu i snart ett års tid har varit en inspirationskälla (hoppas jag i alla fall) för er bloggläsare att komma iväg på härliga ute-äventyr så tyckte jag inte att det var mer än rätt att ni fick dela med er till mig av era erfarenheter. Så inför helgen hade ni varit vänliga nog att tipsa om (listat utan någon slags ordning):

-          Tjurridning

-          Dansa Lindy Hop
Gå på hårdrockskonsert

-          Grottkrypning i Stockholms läns längsta grotta

-          Långfärdsskridskor i Arvidsjaur eller Jokkmokk

-          Näräventyr med övernattning i vindskydd och tid för reflektion över året som gått

-          Rida islandshäst

-          Utforska Bogesundslandet med avslutande adventsbaluns hos nya vänner

Ni ser, valet var inte lätt. Tjurridningen föll på att jag inte ens visste var jag skulle börja leta för att hitta en tjur. En långfärdsskridskotur på blanka isar var något som jag längtade efter men det kändes lite för långt att åka 105 mil till där isen finns. Grottkrypning hade varit spännande (och läskigt!) men eftersom jag hade väldiga problem att bestämma mig inför helgen så hann det inte styras upp med grott-guiderna som erbjudit turen. Lindy Hop har jag alltid drömt om att få lära mig, det ser så himla häftigt ut när de studsar runt på dansgolvet sådär fjäderlätt och vips så kastas tjejen upp i luften och svingas runt i armbågen.  Men här fick jag kalla fötter, när drömmen fanns inom räckhåll, då fegade jag ur helt enkelt! Ett näräventyr med tid för reflektion har jag faktiskt redan planerat in, men inte förrän nästa år, när jag faktiskt har genomfört alla äventyr. Därför ville jag inte ta ut detta äventyr i förskott. Ett äventyr på Bogesundslandet är också redan inplanerat om snart två veckor, så där ville jag inte heller tjuvstarta. Jag lyckades dock få tag i en stackars islandshäst som erbjöd sig att strutta runt med mig på ryggen en liten stund. Så bloggläsarnas val blev alltså islandshästridning med avslutande adventsbaluns hos nya vänner.

Förhoppningen var att jag skulle galoppera fram (i slow motion) på en vit springare över öppna ängar, kisandes mot solen och mitt långa blond hår böljande i vinden. Ett leende som leker på mina läppar och äventyrshunden som ystert skuttar bredvid mig. Tillsammans skulle vi vara sådär rosenskimrande lyckliga! Men verkligheten blev en annan. Nog för att mitt hår fladdrade i vinden, eller ja, det stod väl mer rakt ut i orkanvindarna och jag tror inte att äventyrshunden var det minsta lycklig över beslutet att blanda in ett djur till i vår relation….

Min häst för dagen, Vitifaxe, sticker ut huvudet utanför stallet hos Grim Islandshästar i Norrtälje. Han blickar upp mot regnet och backar sedan in igen. Han har ingen lust alls att bära runt på en småfet äventyrerska som inte har en susning om hur man talar med hästar. Jag förstår honom helt och fullt. Äventyrshunden har fått instruktioner av Ulvur, den isländska stallhunden, om hur man beter sig i närheten av stora djur som sparkar och frustar en i nacken när man minst anar det. Jag får hjälp av Caroline, min guide för dagen, att putta ut Vitifaxe i regnet som nu framträder som småspik. Caroline håller i Vitifaxe när jag, ungefär lika graciöst som en gravid flodhäst, baxar mig upp på ryggen av detta mäktiga djur. Första frågan som dyker upp i huvudet är hur man styr en sådan här pjäs?

Men varför har jag en klätterhjälm på huvudet?

Caroline ger några korta instruktioner och sen är vi iväg. Diesel tycker att jag är alldeles för långt bort från honom och kompenserar det med att ha sina små framtassar på min fot som sitter fast i stigbygeln. Och där travar min käre hund på. Med baktassarna i backen och framtassarna på min fot eller i sidan på hästen. Jag tror det är därför som hela ekipaget börjar gå i cirklar. Jag försöker med telepati få hästen att gå framåt men Diesel gör sitt bästa att motverka min vilja genom att trycka på Vitifaxes vänstra sida. Jag antar att ha en tio kilos plaskblöt äventyrshund hängandes ungefär i maghöjd betyder att man ska svänga vänster om man är en häst?! Caroline kommer till min räddning och reder ut situationen genom att ta tag i tyglarna och påbörja gemensam framåtmarsch. Vi kommer in på en bortglömd skogsväg där vinden pressas fram med blixtens hastighet mellan granarna. Diesels päls står rakt ut och han kan inte längre hålla balansen med framtassarna på hästen i den starka vinden och jag själv håller på att blåsa ur sadeln. Vitifaxe frustar till och slänger med huvudet, som om han älskar det här med blåst, och sätter av med full fart längs den allt smalare skogsvägen.  Jag har halkat snett i sadeln och släpar nästan ena foten i den leriga backen på grund av både den rytande stormen och Diesels tidigare övningar. Allt mitt fokus ligger på att krampaktigt klamra mig fast i sadeln så jag har ingen som helst möjlighet att rätta till min tilltagande slagsida. Diesel byter taktik och skäller vilt för att få mig att förstå att jag gör bäst i att gå ner från de höga hästarna och ta mitt förstånd till fånga. Vitifaxe tolkar min slagsida som att han ska vika av på den ännu mindre stig som dyker upp från ingenstans mellan granarna. Paniken tilltar när jag hör Caroline ropa någonstans långt bortifrån att jag ska stanna hästen. Det vet jag väl att jag borde, men hur fan då? Hur stannar man en halv tons islandshäst som har fått glädjeryck och bara springer av ren lycka? Dessutom ivrigt påhejad av en toksskällande hund som inte vet varför han gapar egentligen.  Jag studsar fram och en krampaktig känsla på insidan av höger lår har gett sig till känna.

-DRA I SÖMMARNA, vrålar Caroline i motvinden som nu har ridit i kapp mig. Min hjärna arbetar på högvarv, vilka jävla sömmar? Polletten trillar ner ungefär samtidigt som jag gör en Matrix-manöver  (i slow motion) för att undvika grenen som kommer mot mig i mach 2-hastighet. Det är ju tömmarna hon menar så klart! Jag drar dem mot mig så som jag blivit instruerad för en stund sedan och vips så stannar Vitifaxe som den enklaste saken i världen. Han vänder sitt stora huvud mot mig och jag tycker mig ana att han fnissar lite…?! Jag pustar ut och reflekterar över att det här är stora djur som har en egen vilja. Hur gör de, de som kan det här? Det ser ju så lätt ut på TV?!

Visst fnissar Vitifaxe lite?! 

Caroline hjälper mig att rätta till sadeln så att jag i alla fall sitter någorlunda rätt upp.  Vägen tillbaka blir lugnare och vi kommer endast upp i en hastighet av tölt. Caroline pratar på om sitt hästintresse och jag försöker verkligen lyssna, men det blir en sak för mycket att hålla reda på med Ulvur och Diesel som gafflar ikapp och Vitifaxe som hela tiden försöker smyga ut på ängarna för att beta gräs istället för att transportera mig tillbaka till stallet. Jag hör i alla fall att Caroline säger att tölten är ganska behaglig, och att det var ju kul att jag fick prova på båda skritt, tölt, trav och galopp. Hon säger också att Vitifaxe brukar vara väldigt seg i vanliga fall och går knappt att få igång på tölten. Jaha, tänker jag, det var ju just typiskt. Den enda som inte vill att Vitifaxe ska springa sig svettig var ju just jag.  Jag håller heller inte med om att tölten är särskilt behaglig, för mig har allt bara varit olika former av skumpande, det vill säga mer eller mindre smärtsamt för rumpan.

Caroline och Ulvur kan det här med ridning

Tillbaka vid stallet blir jag överfallen av en hop småtjejer. Trevligt med en sådan entusiastisk välkomstkommitté hinner jag tänka innan jag inser att det är Vitifaxe som är målet för deras beundran och inte jag. Jag tror inte ens att de märker att jag hasar av hästen lika smidigt som ett rostigt gammalt kassaskåp och slinker iväg i regnet för att massera mina ömmande bakdelar.

I bilen, på väg till det välförtjänta adventsbalunset  hos Sofia, lovar jag mig själv att från och med nu skänka heder åt alla mini-människor runt om i landet som har hästar som sitt stora intresse. De är verkligen modiga! Små tjejer på ungefär 25 kilo kan verkligen kontrollera en stor best på 500 kg. Det är mäktigt och förbannat modigt! Det är lustigt det där med mod, filosoferar jag vidare när jag svänger in på Sofias gata. Jag har inga problem med att fira mig ner för en sextio meter hög klätterklippa endast utrustad med ett litet rep och en tunn sele. Det är heller inga konstigheter att kasta sig ut för en brant sluttning med sju meter snö endast iförd ett par telis-plankor på fötterna. Men att färdas på en hästrygg, det skrämmer skiten ur mig.  Jag antar att mod handlar om att utmana sig själv, för det är så man utvecklas. Eller hur var det nu, är det bara dumdristigt att vara modig?

Vitifaxe var iallafall modig
som tog med sig äventyrerskan på sin rygg!

Nyckeln till frihet!

Jajamänsan, då har äventyrerskan äntligen fått nyckeln till ett hem efter 3 månader utan fast adress! Känns fantastiskt bra och framförallt så finns det rinnande varmt vatten och värme i det här hemmet! Men inte bara det, den innehåller min alldeles, alldeles egna TVÄTTMASKIN! Oj, vad jag har längtat efter min tvättmaskin. Aldrig mer ska jag tjafsa med grannarna i en gemensam tvättstuga... Ååååh, jag ska bara okynnestvätta hela dagarna i ända...! Möbler har vi inga, så än så länge kör vi  inomhuscamping med madrass på golvet... Men nu ska det firas med skumpa och choklad i liten flyttkartong. Tjipp på er! 

Det närmar sig

Okej, jag har kommit en liten bit på vägen i beslutsfattandet. Det kommer bli islandshästridning i helgen! Och adventsbaluns. Längre än så har jag inte kommit. Men det börjar arta sig! :)

System overload

Jag vet fortfarande inte vad jag ska ta mig till i helgen.. Paniken har slagit till och blockerat alla vägar till vettiga beslut... För mycket att välja bland, då slår min hjärna bakut och vägrar fungera... Hmm, vad göra?

Vad händer i helgen?

Ja, det frågar jag mig också! För det första är det en mycket märklig känsla att inte ha en helg helt uppbokad, planerad och klar, så som jag haft det hela året snart. Jag har varit lite småstressad hela veckan för att jag inte vet vad som ska hända i helgen....
Jag har fått massor av roliga förslag och jag har faktiskt väldigt svårt att välja. Senast idag fick jag ett väldigt lockande erbjudande att få lära mig att dansa Lindy Hop på Grand i Uppsala... Det om något skulle vara ett riktigt äventyr för mig som har lika mycket taktkänsla som jag har lokalsinne ungefär... Det vill säga lika med noll alltså..... Vandring i mina nya hemtrakter skulle sitta som en smäck det med, speciellt som det avslutas med adventsbaluns! Grottkrypning i Stockholms läns längsta grotta verkar spännande, men kanske en aningen klaustrofobiskt....? Ett annat förslag som trillat in på mailen är att jag ska gå till Skansen så att jag verkligen får se det där lodjuret någon gång. Lillasyster mutar med chai latte, dansk design shopping, och lillasysters smarriga mat i Köpenhamn och det är svårt att motstå såna förslag! Rida tjur eller rida islandshäst skrämmer skiten ur mig eftersom båda förslagen innehåller mycket farliga djur (!). Långfärdsskridskor är jag sjukt sugen på just nu, men isarna lyser med sin frånvaro här där jag befinner mig. Jag har fått rapporter om att det dock finns fina isar norrut... Hmmm, vad göra? Jag vill göra allt! Går det? Kan jag hinna med allt på en helg?

Tipsa mig om helgens äventyr!

Okej, jag börjar bli nervös nu... Det kliar i planeringsfingrarna...Vad ska jag göra i helgen? Hittills har det kommit in förslag om tjurridning, grottkrypning, islandshästridning, weekend i Köpenhamn, näräventyr med övernattning i ett vindskydd, paddling i skogsjöar.... Någon som har andra förslag? Kom igen, jag vill ha massor av inspiration och massor av äventyr att välja mellan! Tipsa mig genom att lämna en kommentar här på inlägget!

Sirap i hjärnan

Ikväll var det verkligen sirap i hjärnan när jag var i klätterhallen... Jag fastnade liksom på greppen och kunde för mitt liv inte komma på hur jag skulle komma vidare, hjärnan bara slutade att fungera.. Det kändes som om jag stod still i en halvtimme och sen vaknade hjärnan till och talade om för kroppen hur jag skulle ta resten av greppen och då var det lätt som en plätt! Mystiskt, måste bero på sirapen i hjärnan...

Nedräkning

Den här veckan räknas det ner till:

1. Äventyrerskan får ett hem om 7 dagar
2. Äventyrerskan ska utföra bloggläsarnas val av äventyr om 5 dagar

P.s Kom ihåg att lämna tips på äventyr!

Äventyr 46: En värld full av skatter

Mitt och Darlings lättsamma samtal om ditt och datt tystnar snabbt när gps:en indikerar att vi börjar närma oss målet. Vi fokuserar istället på den lilla knappnålen på displayen som visar var skatten, eller cachen, är gömd. Någonstans i  Knuthöjdsmossens naturreservat i trolska Bergslagen finns den glimrande skatten, det är vi helt säkra på. Spänningen stiger, håret på armarna reser sig och håret på huvudet har blivit elektrifierat av den intensifierade stämningen. Vi smyger sakta närmare skattgömman under största möjliga tystnad.

GPS, skatternas vägvisare

-Jag fattar inte, den ska ju vara här, utropar min Darling och stirrar ännu mer intensivt på gps-displayen ifall han inte har missat någon liten detalj. Jag trampar runt honom i den blöta myrmarken och letar efter något som jag inte har en aning om hur det ser ut. Jag vet inte ens om det är gömt på marken bland skvattrammen eller högt uppe i en tall. Äventyrshunden tycker att den här nya sporten var suverän, han har kopplat på nosen och sonderar glädjefullt terrängen efter något som han heller inte har en aning om vad det är. Vi surfar in på Geocahingens hemsida och läser på lite om det vi letar efter. Det står att en gravt synskadad har hittat cachen för bara ett par veckor sedan(!). Frustrationen stiger, vad fan, hur svårt kan det vara?

Äventyrshunden söker efter skatten
tillsammans med Darling

Det finns olika sorters cacher, den vanligaste är den traditionella cachen där gps-koordinaterna anger den exakta positionen för en låda av varierande storlek. I lådan finns en loggbok och några "skatter". Reglerna säger att man ska  skriva i loggboken och om man tar någon av skatterna ska man lägga i en annan. Men det finns även multi-cacher där den första "skatten" är ledtrådar som leder till nästa som kanske också innehåller ledtrådar som till slut leder till själva cachen. Är man riktigt klurig kan man ge sig på en "Mystery Cache" där man först måste lösa en gåta eller ett pussel för att få tag i koordinaterna. Men det finns mer, mycket mer olika cacher.

Vår tidiga elektriska spänning har nu mer förbytts mot ilsken desperation. Vi letar febrilt och äventyrshunden letar ännu intensivare. Var är den där fördömda skatten? Vi vill ju inte ge upp heller.

-Här är den, jublar Darling och drar fram en plastlåda från underjorden. Äventyrshunden är snabbt framme och nosar på det som vi har letat efter i snart en timme. Haha! Skam den som ger sig! Vi öppnar locket med förväntan om guld och gröna skogar, men hittar bara torra skogsattribut i form av några ekollon och lite annat smått och gott. Vi skriver i loggboken att vi hittat vår första cache och konstaterar att det bara är en miljon femhundra åttiotusen åtta hundra fjorton kvar att hitta i världen! Vi bestämmer oss för att inte ta med oss någon av skatterna, mest för att vi inte har något lika värdefullt att byta med, och vi vill ju inte bryta mot reglerna det första vi gör.

Skatter i olika former

Under fikapausen i den soliga gläntan inser vi att vi redan är beroende av denna högteknologiska skattjakt. Vi har redan börjat söka efter fler cacher via gps som ligger gömda i närheten. När chokladen landat i vår magar far vi vidare mot Hällefors kyrka för att leta reda på nästa skatt. Gps:en pekar mot en övergiven tranformatorstation. Det känns skumt och ser läskigt ut och jag är allmänt skeptisk. Jag tänker på det Sofia brukar säga om att det finns yxmördare med mörkerkikare på just såna här ställen som bara väntar på att hoppa på en när man minst anar det. Men är det skattjakt så är det. Jag tar ett djupt andetag och kryper in efter Darling. Mina ögon vänjer sig sakta vid mörkret. Jag hoppar högt när en duva flaxar upp alldeles intill mig. Hjärtat hamrar i bröstet medan mina ögon sveper över rostiga turbiner som slumrar i mörkret.

Läskig skattgömma

Fågelskit, plastpåsar, rostiga ölburkar, krossat glas och massor av plastlådor hittar vi, men ingen låda som är vår cache. Vi ger upp för den här gången, men vi har definitivt inte gett upp det här med geocaching. Vi retirerar till vår herrgårdssvit, för att ändå fira vår första hittade cache! Som reglerna säger skriver vi om våra upplevelser av cachen även på loggen på internet. Vi är segerrusiga och mycket nöjda med dagens jakt. Gott vin och god mat förgyller känslan av succé.

Högt skattat firande på Hellefors Herrgård

Från och med nu kommer hundpromenaderna få en helt ny dimension, för vi har redan lokaliserat flera skatter längs våra vanliga promenadstråk hemmavid. Tänk att det har funnits så många skatter i världen utan att jag registrerat det förut! Från och med nu kommer all vandring, klättring och mountainbiking  få en annan innebörd. Framtida resor som kommer att företas kommer kryddas med skattjakt. Det kommer finnas ett utmanande mål med ute-upplevelserna och resorna till nya spännande platser. Att resa är att nå ett mål, eller var det så att lyckan inte är målet utan resan dit...?!

Fotlyx!

Ni som har hängt med i bloggen vet ju att jag har en fot som inte är som den borde vara... Så nu tänkte jag prova nya magiska sulor för att se om jag inte får lika ont när jag går... Superfeet heter de, och ni hör ju, bara namnet säger mig att jag kommer att flyga fram över sluttningarna med dem i skorna! De är iallafall väldigt sköna och man liksom studsar fram när man går...!

Bloggläsarnas val!!!

Inte den här helgen, men nästa, då får ni som läser bloggen chansen att bestämma vad äventyrerskan ska ta sig för! Nu har jag inspirerat er ett helt år snart, nu är det dags för er att inspirera mig tillbaka. Kom igen, ge mig massor av fantasifulla och spännande tips! Kan vara vad som helst (nästan)! Lämna en kommentar på det här inlägget eller maila till mig på info@52adventures.se. Ser fram emot era förslag! :)

Helgplaneringen

Sådär då har jag sålt in helgens äventyr till pojkvännen! Jag lockade med herrgårdssvit, skattletning, julmarknad och mitt eminenta sällskap i Bergslagens djupa skogar. Ska bli mysigt med sällskap i höstmörkret. Fast egentligen vet jag inte om han följer med för att han vill gosa med mig eller om han helt enkelt är orolig för att jag ska virra bort mig  i skogen när jag letar "cacher".... Jag är ju inte känd för att ha världens bästa lokalsinne direkt, och det här med tekniska apparaturer är jag ingen hejare på  heller... Så det är nog lika bäst att han följer med och håller ordning på mig!

Redo för vinter!

Äventyrshunden har testat den första isen idag. Den höll inte kan meddelas.... Men om det fortsätter att vara lite kyligt och snön håller sig borta ett tag till så kommer det att bli kanonfina skridsko-isar! Känner att jag är redo för vinterns aktiviteter nu!

Ej hållbart ännu...

Så här ser en äventyrerska ut
om man betraktar henne underifrån isen...

Julkänsla?

Vaknade idag och fick en känsla av julstämning! Hela landskapet var inbäddad i ett frost-täcke. Härligt!

Äventyr 45: Det enkla äventyret

Ibland behöver det inte vara så komplicerat. Ibland är det bara så enkelt som det alltid borde vara. Ibland finns äventyret runt hörnet. Ibland gömmer sig äventyret bakom knuten. Så var det för mig den här helgen.

Jag tittade på kartan igår kväll och insåg att platsen där jag och äventyrshunden ska gå på spårläger med Hundreda, ligger väldigt nära en liten sjö som heter Issjön. Jag har passerat platsen miljoner gånger på motorvägen men aldrig riktigt fattat att det legat en sjö här. Nyfikenheten har gjort att jag nu sitter vid sjöns södra ände och betraktar dimman som dansar över den stilla vattenytan. Äventyrshunden sitter bredvid mig och vädrar med nosen i den fuktiga luften. Vi har suttit här en bra stund nu. Bara njutit av att få vara vid den här sjön just nu. I just det här ögonblicket.

Enkel ute-njutning

Mina andetag när jag drar in den kalla luften genom näsborrarna är det enda som hörs. Plötsligt inser jag att gryningen äntligen har släppt taget och gett plats för dagen. Jag huttrar till och börjar gå igen. Några upp-och nervända båtar kantar stranden. Tallarna reser sig majestätiskt över mitt huvud. Den taniga vassen sticker trotsigt upp ur den svarta sjön. Det är bara jag och Diesel som rör oss i skogen idag. Allt annat än mina tankar är fullkomligt stilla. Tänk att den här sjön har legat här hela tiden, utan att jag vetat om det. Så nära där jag växt upp och levt halva mitt liv. Jag och äventyrshunden har skogen för oss själva denna tidiga morgon. Just nu har jag inga problem alls i hela världen. Jag är hel. Jag är lycklig. Och att döma av äventyrshundens skuttande på den krusiga stigen känner han likadant.

Lycklig äventyrshund

Äventyrshunden är taggad till tusen när jag släpper på honom på hans första spår för dagen. Han piper upphetsat och håller på att hoppa ur pälsen för han är så förväntansfull. Emma och Camilla har gett några korta instruktioner som jag inte alls följer eftersom jag är lika ivrig att komma igång som min hund. De andra deltagarna på spårlägret följer tätt efter oss när vi sätter iväg i skogen. Diesel har nosen mot backen och söker efter de föremål som jag gömt i terrängen. Han älskar det här! Det går ganska bra för mig och Diesel, han hittar de saker som jag gömt och hans glädje över att klara av uppgiften smittar av sig på mig.

Emma och Camilla från Hundreda stöttar och peppar
alla ekipage till framgång i spårarbetet..

Vi fortsätter med ett teoripass där alla ekipage får goda råd hur de ska komma vidare i sin träning.
Vi är alla här för att vi gillar att umgås med våra hundar och för att vi älskar utmaningar och att utveckla oss själva tillsammans med våra hundar.

Camilla hjälper Diesel med träningen

Utmaningarna i spårträningen fortsätter och varje gång tror jag att detta är för svårt för Diesel, men varje gång överraskar han mig och klarar av det galant. Det är givande att utvecklas tillsammans.
Solen tittar fram en stund sista dagen och värmer mina frusna kinder. Diesel öser på och tar ett dygn gammalt spår av bara farten. Fasen, vad härligt det är att få vara ute!

Ibland behöver man inte åka så långt för att få utmaningar. Ibland behöver det inte vara så avancerat för att man ska känna sig lycklig. Ibland är det bara enkelt.

Kändis igen...

Då är man het igen då! I senaste numret av Turist så finns det ett uppslag om äventyrshunden och äventyrerskan. Då är det bara att invänta inbjudningarna till kändisfesterna igen då.... För den här gången måste de väl komma!?!

Laddad inför helgen

Det råkade vara så att det blidde en helg över helt plötsligt. Det var planerat att jag skulle cykla sista sträckan på Roslagsleden denna helg men jag var ju så grymt snabb vecka 42 så jag hann ju med hela leden då. Så därför dök det upp en tom (!) helg helt plötsligt. Men då passar jag på att ta med äventyrshunden på ett riktigt hundigt äventyr. Vi ska på spårläger hela helgen. Han ska få jobba med sin nos som han älskar och jag ska få vara ute i skogen hela helgen som jag älskar. Bra kombo va?!

Wohoooo!

Nu är den äntligen här! Sorry jobbet, jag har inte tid att skriva någon licentiat-rapport just nu, jag måste läsa slutet på Eragon-serien... Åååh, nu måste jag bara avsluta boken som är innan så jag får sätta tänderna i den sista drakboken! Yihhaa!!

Meningen med allt just nu

Såhär nära..

..som det är nu har det aldrig varit! Idag har vi fått besikta vår nya lägenhet! Yihaa!! Det var första gången som vi fick se den i 3D-versionen, och vi är MYCKET nöjda med resultatet!

Frågan är vad som är bäst;
utsikten från fönstret eller mysfaktorn inomhus?

Efter utbrott kommer lugn

Efter mitt utbrott tidigare idag när jag skulle hitta träningstoppen så gick kvällens klätterträning förvånansvärt bra! För första gången sedan jag ramlade ner från klätterväggen i april 2009 och gjorde illa mig kände jag att jag hade ett lugn på klätterväggen. Jag kunde koncentrera mig på själva klättringen istället för att tänka på att jag kan ramla ner och om jag gör det så kommer det göra ont igen... Jag kände mig smidig och stark och framför allt lugn och fokuserad. Det var speciellt en led som kändes kanonbra. Fick en skön start där jag energisparade ordentligt på klättringen. Jag bara smög fram över väggen och var inte ens trött för en bra bit upp på väggen. Skön känsla! Sofia gjorde stora framsteg idag också, hon var så pass lugn på väggen att hon kunde fokusera på tekniken istället för sin höjdrädsla! Grymt kul att det går framåt för oss båda!

Utbrott

Nu är jag så jävla less på att bo i kappsäck. Alldeles nyss tog det mig 40 (!) minuter att hitta en träningstop.. Förbannad var jag när jag rev runt i flyttkartonger, ikeakassar, väskor och allehanda utrymmen... Slutade med att jag hittade en i smutstvättskorgen.. Fräscht..! Men jag är så less nu att jag inte orkar bry mig längre... Vill bara flytta nu. NU!

Japp, jag är en uteknarkare...

... men frågan är om jag vill bli av med det beroendet?

De tolv stegen hos Anonyma uteknarkare:
1. Erkänn dig maktlös inför friluftslivet, äventyret och uteberoendet. Erkänn att du förlorat kontrollen över ditt liv.
2. Tro på en högre äventyrlig makt som är starkare än du och som vill hjälpa dig att återfå förståndet.

3.   3. Lägg din vilja i den äventyrliga maktens händer.

4. Gör en genomgripande moralisk självrannsakan för att reda ut dina prioriteringar i livet.

5. Erkänn inför dig själv och dina medmänniskor att du är beroende av att vara ute.

6. Var helt och hållet beredd på att låta den äventyrliga makten att avlägsna dina övriga fel och brister.

7. Gör en förteckning över de människor du skadat på grund av ditt uteberoende.

8. Be den äventyrliga makten att avlägsna alla övriga fel och brister.

9. Gottgör de människor du skadat.

10. Fortsätt att göra en moralisk inventering av dina prioriteringar i ditt liv.

11. Reflektera inåt för att komma närmare den äventyrliga makten.

12. Motta det inre uppvaknandet och för vidare ditt budskap till andra som behöver det.

Äventyr 44: Ett guld-möte i Säfsen

- Hej, jag heter Gunnika och jag är en anonym uteknarkare.

-Välkommen hit till Au.

-Det är första gången jag är på ett sånt här Au-möte…. Jag är bara nyfiken, är det en slump att det heter Au eller är det ett medvetet val att ha den kemiska beteckningen för guld?

-Det kanske har med varann att göra, men berätta varför du är här?

-Jo, men jag har hört att det ska finnas 450 km lagom guppiga mountainbikeleder och 100 km vandringsleder genom vacker fjällskog här, så jag var helt enkelt tvungen att undersöka saken. Dessutom så har jag bombarderats av reklamblad från Säfsen med mycket prisvärda paketerbjudanden och lockande foton så min vilja försvagades och jag kunde inte motstå att komma hit. Dessutom drog jag med mig min pojkvän i skiten. Men han verkar gilla att skita ner sig i leran med en cykel till hjälp, precis som jag. Han passade även på att träna starter med sin nya speedriding-skärm på toppen av Solberget. Jag tror även att min hund har blivit medberoende. Han var överlycklig när vi gick uppåt längs downhill-banorna för att nå bergstoppen och en eventuell startplats för speedridingen. Dimman hängde som ett vått täcke över oss, men vi var lyckliga ändå när vi vandrade i skogen. Det enda vi var lite ledsna över var att downhill-parken var stängd för säsongen….

Startklar?

-Vad jag förstår har du varit ute varenda helg i fyrtiofyra veckor på raken nu? Är det korrekt?

-Eeeh ja…. Jag erkänner att det här äventyrslufsandet i skogen, på bergen och i haven har tagit över mitt liv. Jag kan inte tänka på något annat. Jag vill bara vara utomhus och äventyra. Uppleva den friska luften, smaka på friheten och känna att jag lever på riktigt. Därför kändes det som om Säfsens slogan talade direkt till mig: Säfsen: Fri. Luft. Liv.

Det är som om att en högre makt, starkare än jag själv har tagit över och bestämmer. Men å andra sidan ser jag inga problem med att underkasta mig denna utemakt. Jag trivs utomordentligt bra av att vara ute i naturen! Och här i Säfsen där det finns så fina mountainbikeleder blir jag extra glad i själen. Visserligen är stigarna lite väl leriga och blöta på en del ställen just nu, men det är det som är det fina med äventyrandet, det gör inget om man blir lite lerig, jag får bara känslan av att jag lever på riktigt då.

Mmmm, lera...

-Har du rannsakat dig själv angående det här uteberoendet du har?

-Jag har tänkt på det ur alla möjliga synvinklar, men kan inte komma på något omoraliskt eller oetiskt med detta. Snarare tvärtom. Jag prioriterar att lägga min tid och mina pengar på friluftsliv och äventyrande. Jag är nyfiken och vill upptäcka vad som finns runt kröken. Vad kan vara fel med det? Denna inställning är inget jag vill ta bort ur mitt liv, det är ju jag! Det är ingen karaktärsbrist som behöver rättas till. Jag är ödmjuk inför den jag är.

Jag erkänner att det kan vara en smula fanatiskt ibland när jag ”tvingar” mina vänner att fika ute fast det blåser ispikar och regnar hagel stora som fotbollar, men det finns en charm i det också. Med alla slags väder alltså. Här i Säfsen till exempel har dimman vägrat släppa greppet om oss under hela helgen, men det gör liksom inget. Vi har hyrt en supermysig timmerstuga med kamin, så det är bara att elda sig varm och torr igen när man kommer in efter en dag utomhus.

-Har du reflekterat över om du skadar någon med ditt ständiga driv att vara utomhus?

-Hmmm, skada någon?  Möjligen att min pojkvän får skavsår i öronen av alla äventyr jag tjatar om att det vore kul att göra… Min hund är lika beroende som jag av att vara ute, så där anser jag att jag bara tillgodoser hans och mina behov. Mina vänner kanske tycker det är tråkigt att de inte kan träffa mig så ofta, men å andra sidan kan de ju alltid hänga på när jag drar iväg på äventyr! Det blir ju en form av gottgörning. Om de följer med får de ju umgås med mig OCH vara ute i den härliga naturen OCH få med sig en härlig upplevelse i bagaget! Win-win så att säga. Och min släkt tror jag, och hoppas, att de tycker detta är roligt och att de har en förståelse för att jag måste få göra det här för att må bra.  

Mår lite bra i Säfsens mountianbike-mecka

-Men du har ju varit på en del äventyr själv också?

-Precis, och det borde fler våga ta sig för. Det är så skönt att få tänka sina tankar klart. Att verkligen bena ut vad jag själv tycker och tänker och var jag är på väg. Det är som ett inre uppvaknande och det är ett budskap jag vill förmedla till andra. Våga vara ensam, våga äventyra och våga vara ute och skita ner dig! Det är något som jag tror alla behöver för att få balans i tillvaron. Här i Säfsen finns äventyr som passar alla och uteaktiviteter på alla nivåer, så det går inte att vara missnöjd här.  Jag hoppas att jag kan tillämpa allt jag lärt mig under året och leva som jag lär även i fortsättningen.  Det är guld (Au) värt att vara ute!

Guldtillfälle?!

-Du har just beskrivit de flesta av stegen i de program som vi använder hos Anonyma uteknarkare, men jag är ledsen, du är en uteknarkare i kropp, själ och hjärta. För dig finns ingen bot. 

Mitt liv i kappsäck

Okej, jag har packat ihop mitt pick och pack från mitt tillfälliga hem, där det finns rinnande vatten men ingen värme, för att åka 7 mil till jobbet. Efter jobbet ska jag åka 9 mil till mitt andra tillfälliga hem, där det finns värme men inget rinnande vatten, för att hämta helgens äventyrsprylar som jag HOPPAS ligger där någonstans. Om de inte gör det KAN, men inget är säkert i det här fallet, det vara så att de ligger i garaget hos min far som är ytterligare några mil längre bort. På fredag åker jag 9 mil tillbaka jobbet, river av lite forskningarbete, för att sedan köra 25 mil till Säfsen där en lerig mountainbikehelg väntar mig.. Puh..

Strump-kamp

Det råder delade meningar om vem som ska ha rätt till de nya varma strumporna som har införskaffats...

Lite såhär..

...känns det just nu...

Romantisk och lerig helg

Tjohoo! I helgen blir det romantisk helg med pojkvännen i Säfsen! Men lugn i bussen, det ska äventyras också. Det ska cyklas mountainbike i leran också! Perfekt kombo; romantik och lera! Kan det bli bättre? :)