Nytt år, nya löften

Ja, så har de då gått ett helt år till sen sist. Herregud, vad tiden springer iväg när en har roligt....

Så mycket som har hänt detta år, så mycket förändringar (bra förändringar!), också så mycket kvar som en vill förändra. Så mycket idéer som har fått luft under vingarna igen, så härligt att få skratta så mycket som jag gjort i år och känna glädje!

Klockan klämtar snart tolv och det är dags att checka av gamla löften. Inför det här året hade jag ett till synes enkelt löfte, men nog så svårt att uppfylla...
Jag skulle bli unfuckwithable, helt in peace med mig själv och fullständigt untouchable av onödigt drama. Låter enkelt eller hur? Och superbra om en klarar av det. Men ack så svårt det var/är!

Det är svårt när känslor svallar och en reagerar som en gör. Det är svårt att ta ett steg tillbaka, ta ett djupt andetag och bara låta allt rinna av en. Svårt att fokusera på det som faktiskt är viktigt i livet, men skitbra att träna på det och bli bra på det så småningom. Det är som med allt annat, ju mer en tränar på det ju bättre blir en!!
Det är svårt att ändra attityd och inse att nästan ingenting blir bättre av att en blir upprörd över småsaker som inte spelar någon roll om hundra år iallafall. Men nyttigt för en själv om en bemästrar det.

Det har varit ett mantra under året, i vissa situationer har det gått bra och ibland mindre bra. Men framförallt har jag gjort val som har gjort att jag har mått bra. Och det är det jag tar med mig från det här årets nyårslöfte. Fokus på det/dem viktiga och fokus på om de val jag gör tar mig dig jag vill vara. I övrigt tränar jag vidare.....

Men nu till årets nyårslöfte, som får bli något mer konkret i år:
2017 vill jag ha tid att ta hand om naturens resurser. 

Åååh, det lät flummigt eller hur? Närå!
Jag vill helt enkelt känna att jag har så mycket tid över att jag har tillräckligt med ro att gå i skogen och plocka blåbär, ta hand om äpplena i pappas trädgård, plocka hallon och jordgubbar och så vidare... Ni hajar, ta tillvara på den goda maten som finns i naturen och faktiskt är gratis. Allt jag behöver är tid att ta hand om det. Och det vill jag känna att jag har nästa år.

Meeeeen utöver det, så har jag ett skyhögt mål också.
2017 vill jag ha tre bokkontrakt! 

Ja, ni läste rätt. 3. TRE. Gaaaah! Nu har jag sagt det rakt ut också. Jo, jag vet kanske helt omöjligt. Men jag tänker om jag siktar på 3 så kanske jag får 1. Och då är jag ändå nöjd... Ni hajar va, sikta högt så är hälften vunnet.
Håll tummarna!!

Gott nytt uteår på er alla!

Det här med att inviga andra...

... i det en älskar att göra mest är inte alltid så lätt. För jag vill så gärna att den jag introducerar i friluftslivet förtrollande värld ska uppskatta det lika mycket som jag gör.

Idag var det premiär för pojkvän att gå på tur på fjället, jag hade lockat med flack och lätt tur och lååååång lunchrast med eld och korvgrillning. Från Ripfjället till Fallmoran var planen.

Äventyrshunden var eld och lågor över dagens äventyr och glömde helt av att hålla sig undan för husses skidor och ett praktfall med åtföljande svanskotedemolering blev resultatet efter bara 50 meters skidande. Åtskilliga ton med choklad, pussar (från både mig och Diesel) och tröstande ord gick åt innan humöret hade stabiliserats på vår premiärist.

Turen gick längs en porlande bäck och fjälllugnet infann sig direkt på mig och Äventyrshunden, och snart även på pojkvän.

En dryg timme senare hade vi lunkat oss fram till Fallmoran, en vacker gammal fäbodplats på fjället. Först fick vi skotta fram eldplatsen och till vår fasa var vedförrådet helt tomt, men vi fann på råd och hittade lite överblivet (?) byggmaterial som vi klöv upp och fick fyr på elden.
Att grilla korv med susande trädkronor omkring en på ett vackert fjäll med dem en gillar mest, de kan få även den mest motvillige att hålla med om att det här med turåkning inte är så dumt ändå...

Eldrök är den bästa parfymen! 

Förhoppningsvis blir det fler turer framöver! 

Det är skillnad.....

....på strumpor och strumpor. Jo, det är sant!

Jag har ju länge varit ett fan av Smartwool, både underställ och strumpor, och nyligen så uppgraderade jag min garderob på just dessa plagg. Jag har haft mitt Smartwool underställ i 6 år nu och använt det större delen av året. Först nu har det blivit små hål på vaderna, men det tror jag att jag kan beskylla Äventyrshunden för eftersom han ständigt ska nafsa mig i vaderna när vi åker skidor eller cyklar..... Understället hade nog hållt ett par år till om det inte varit för Äventyrshundens hörntänder....
Men nu är nytt underställ införskaffat, ett rött och supermjukt, är helt övertygad att det kommer bli en ny trotjänare som är med mig i vårt och torrt lång tid framöver. Redan nu har det seglat upp som favoritplagg som jag mer eller mindre såsar runt i för jämnan.
När jag ändå var i farten blev det några nya sockar också från Smartwool. 
Alltså, jag har ju tänkt att strumpor är strumpor liksom, men det här är något helt annat. Så jääääävla sköna. Smiter åt runt foten, supervarma, men inte svettiga, och dösnygga! Jag lever i dem tjugofyrasju. Vill aldrig ta dem av mig liksom. Möjligtvis när jag ska duscha då rå....

Kamin,, underställ och ullstrumpor,
livet blir inte mycket bättre än så här!
Tack Smartwool! 

Näe, nu ska jag filosofera lite mer om livet här framför brasan. Tjipp på er!

Tid för söndagsäventyr!

Det är sol ute och jag kan inte sitta inne då. Som en vän till mig sagt en gång, det är slöseri med sol om en inte kan vara ute. Instämmer till fullo!

Så idag, fast jag inte har tid alls överhuvudtaget, så tar jag mig tid att höstcykla lite bland löven i den krispiga luften!

Vissa äventyrare är hårdare än andra

Aron Andersson är en av dem. Han gillar äventyr och låter inte rullstolen han sitter i begränsa honom. Han ser inga hinder, bara möjligheter. Cancer i barndomen gjorde att Aron blev förlamad i benen, men det är inget som hindrar honom från att äventyra.
Hans senaste äventyrsprojekt ska utspela sig på Svalbard, han ska skida 640 kilometer i sitski från Leverett glaciär till Sydpolen. Målet med expeditionen är att samla in 6,4 miljoner kronor till Barncancerfonden, dvs 10 kr per meter. Jag tänker iallafall stötta Aron och Barncancerfonden i det här äventyret, hoppas du också vill det!

Läs mer om Arons äventyr här!

Det här med tid...

....verkar det alltid finnas för lite av i mitt liv. Det är ju så mycket jag vill göra, så mycket jag vill uppleva! Jag är lycklig nog att få uppleva mycket och det är jag tacksam för, men mycket vill ha mer. Ju mer jag är ute, ju mer vill jag upptäcka naturen omkring mig. Finns så mycket, både nära inpå och långt bort.

Jag har ett yrke som gör att jag får vara ute mycket, jag kanske inte alltid har den fetaste lönen, ibland ingen alls. Men jag brukar säga att tid är också pengar. Tid är värdefullt och med vår tid gör vi vad vi vill. Gör det som du tycker är värdefullt med din tid.

Suunto-klockor tål mygg iallafall....

Apropå tid, min gamla trotjänare till klocka har fått sig för många smällar och idag finns vassa utmanare till den. Igår samtalade jag med en trevlig herre som menade på att den nya generationen Suunto-klockor kommer rocka min värld. Hmm, det låter spännande!

Bild lånad från Suunto
Suunto Spartan Ultra

Ett tekniskt (o)geni som jag är så återstår att se om jag ens kommer förstå hur en startar den? Men iallafall, jag inser ju att tekniken har gått framåt med stormsteg och att jag faktiskt kan få hjälp av en del funktioner som faktiskt kan spara in tid till annat roligt jag vill göra. Jag kan också se fördelar med gps och andra navigationsfunktioner, jag som är sämst på att hitta och bäst på att gå vilse kan ju ha nytta av det här...
Så jag är nog på det klara med att jag behöver en ny klocka. (Jämför med när jag köpte ny mobil och faktiskt kunde ha kontoret på fickan när jag är ute på äventyr!)

Så, let's see om Suunto kan rocka min värld!?!

Bild lånad från Suunto
Suunto Traverse White
Fräsch va! Me want! 

För er som vill ha massor av funktioner och ändå ha en snygg klocka att bära på stan skulle jag rekommendera

Suunto Special Edition Spartan Ultra Copper

Suunto Special Edition Spartan Ultra Copper
Snygg va!?!
Bild lånad från Suunto

Det senaste inom outdoor...

...fick jag möjlighet att fingra på igår. I Mandel showroom var vårens nyheter på plats och jag fick botanisera fritt bland prylarna! (Min last, det här med friluftsprylar...)

Fastnade särskilt för några saker:

Suuntoo klockor, lika snygga som funktionella. Och sånt går ju hem hos mig. Design ja visst, men funktionen är lika viktig om jag ska köpa grejer.

Finns en turkos!! Min favvofärg! 

Plantronics hörlurar som tydligen ska passa 98 % av jordens befolknings öron och dessutom tål att vara under vatten! Hur fantastiskt låter inte det för mig som inte kan hitta en hörlur som passar mitt öra? Kanske att Plantronics är da shit för mig? Dessutom så tappar jag ju alltid allting (gärna i vattenpölar/sjöar/hav) och svettas kopiösa mängder när jag är ute och äventyrar....

Kollektionen BackBeat FIT
i vårens nya färger. 

Smartwool är ett märke som jag varit trogen länge på underställs- och strumpfronten.  Nu lanserar de nya kollektionen Industractawool, sjukt kul! Strumpor som är vävda ännu starkare för att hålla ännu längre. Gillar starkt deras nya skidstrumpa, kul att det börjar komma mönster på dessa också!

Man kan aldrig ha för få flaskor har jag alltid hävdat. (Och inte underställ heller för den delen...) Hydroflask verkar faktiskt hålla vad de lovar, att hålla vätskan både kall eller varm. Snygga är de också!

Och så finns Hydroflask i turkos!
Extra plus enligt mig, min favvofärg ju! 

Äntligen har den kommit! Nikwax tältimpregnering! Som jag längtat. Har ju ett gammalt tält från typ 1997 som behöver sig en helrenovering! Det här ska testas! Undrar om originalfärgen återkommer också?

Maloja gör visserligen cykelkläder främst, men de har sjukt snygga streetkläder också!

Maloja 

Haglöfs nya och egna material i sina liners, ska vara miljövänligare tydligen. De fick ju sig en dänga av Greenpeace för inte så länge sedan. De svarar upp med Beat the elements, deras nya slogan!

Känner mig som jag fått vara i paradiset och klämma på outdoorprylar, prylnörd som jag är! :)

Oooo jag vet....

..... att jag ligger så sjukt efter i bloggandet. Jag SKA uppdatera er om allt från sommarens äventyr, jag lovar! Det står på min to do-list och har gjort länge, men jag hinner ju inte! Har fullt med uppdrag denna höst och orden räcker liksom inte till när mitt jobb handlar om skrivande också... Ledsen för det. Men den som väntar på något gott, sägs det ju....

Om ni suktar riktigt mycket efter att få veta allt om min roadtrip genom Norge, så kan ni kika på Visit Norges hemsida så länge, och låta er inspireras av deras fina bilder....

Jag var ju i Nordnorge i somras och kollade in midnattssolen, vill ni besöka Nordnorge i vinter är det framförallt Norrskenet som är det stora dragplåstret.
Här hittar du norska norrsken i vinter! 

Bild lånad från Visit Norway

Och är ni sugna på att veta lite vad jag pysslat med sista tiden i skrivandets väg kan ni kika in på min andra blogg!

Over and out

Nu går jag på semester och jag tänkte vara så mycket bortkopplad från cyberrymden som möjligt, mest leva i nuet liksom.

Så det kommer bli lite bloggat nu, eller rättare sagt ingenting. Ni hittar mig på min instagram om ni är nyfikna trots allt...

Ha en skön sommar allihop!

I senaste Utemagasinset...

...finns ett paddelreportage med mig och Äventyrshunden.

Midsommaräventyr till havs! (Och en och annan geocache också)

Glad

midsommar

på er!

PS. Skådat både simmande älg och mink! Rena rama wild life safari detta!

Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 5

Jag har knappt somnat när det är dags att vakna. Klockan är fem och i Ålesund är det bara jag och några festprissar som inte tagit sig hem än som är vakna.

Ålesund skärgård från ovan.

Det är så tidigt att eldarna på skären (firande av Sankt Hans) inte är tända än, det hade varit en mäktig syn att se från ovan.
Allt jag vill är att bara sova, men bredvid mig sitter en, visserligen rar, men alldeles för pratglad amerikansk dam. Hon visar bilder på sin hund som kollar på fiskar i ett akvarium och berättar om sin svärdotter som födde en bebis när hon skulle gå på toa i djungeln på Machu Picchu. Hon visste inte att hon var gravid och önskade mest att hon var 7 kilo lättare. Hon fick sin önskan uppfylld och sin man arresterad av polisen. Men allt det här vill jag inte höra, jag vill bara sova.

I Oslo är mitt flyg försenat. Så klart. När jag till slut lyfter mot Stockholm lutar jag mig mot fönstret och vill bara sova. Men inte heller den här flighten sker i John Blunds tecken. Bredvid mig sitter ett japanskt äldre par som så diskret det nu går sträcker sig över mig och fotar varenda norsk molntuss genom fönstret.

Framme på Arlanda såsar jag genom tullen och funderar allvarligt på hur jag ska klara av att köra hem, om jag nu hittar bilen på långtidsparkeringen det vill säga. (När jag kom hem från Island spenderade jag 2 timmar letandes efter min bil innan jag ringde personalen som fick hjälpa mig att hitta den.)
Jag står och fånstirrar på transportbandet tills det stannar och konstaterar trögt att min väska inte har kommit. "Last bagage on belt" står det på skylten. Och min väska är inte där. Suck, ORKAR INTE.

Kön till att anmäla försvunnet bagage är lika lång som uppförsbacken till Skåla. Jag hinner somna två gånger innan det är min tur.

Som tur är hittar jag bilen direkt på parkeringen, tur det. Annars hade jag ringt till Asgeir och skällt ut honom även fast ingen av dagens händelser var hans fel.

Jag kommer hem helskinnad och två dagar senare kommer även mitt bagage att komma hem. Lukten när jag öppnar väskan med blöta och svettiga kläder som legat där och gosat ihop sig är så långt ifrån angenäm havsdoft man kan komma.
Men är ändå en påminnelse om att Norge-äventyret har varit lyckat! Svettiga kläder brukar vara ett tecken på ett roligt äventyr!

Tack alla för att ni gjorde den här resan minnesvärd!
Norge-vi ses snart igen!

Foto lånat från Asgeir. 

PS. Jag är övertygad om att Asgeirs otur har smittat av sig på mig. Skulle inte förvåna mig om jag nu plötsligt börjar missa färjan hem till min egen ö där jag bor stup i kvarten. Och kanske hade han ett finger med i spelet när min väska försvann....??!

Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 4

Trots den utomordentligt sköna sängen, hade jag svårt att sova. Kunde liksom inte processa alla upplevelser i huvudet så jag kunde få ro i själen. Klockan ringer alldeles för tidigt och det är med nöd och näppe jag får ihop mina grejer i tid till färjan som ska ta oss till dagens vandring.
Asgeir är däremot i god tid!

Färja över Hjörundfjord till dagens vandring på Saksa.

Men det är när vi ska borda färjan som debaklet börjar. Vi blir helt enkelt portade att åka med. Det visar sig att färjan inte går till Leksnes som vi ska till, utan till ett helt annat ställe. Den färja som vi ska åka med går 1,5 timme senare.... Ååååå, det hade varit 1,5 timme till i sängen som jag så hade behövt! Om Asgeir kan läsa sina tidtabeller eller inte låter jag vara osagt.....
Det blir chill på stranden och Simon tar ett morgondopp i fjorden.

Strandliv i Saebo i väntan på färjan.
Foto: Asgeir Blindheim

Så småningom möter vi upp de andra och vi kan börja vår hike på Saksa, berget är döpt så för att det ser ut som en sax om man ser det från ett visst håll. Det är några hundra meter i en modest uppförsbacke på grusväg innan det bär av in i skogen och branten tar i på allvar. Någon vänlig själ har ändå varit vänlig och byggt stentrappor på de värsta tillfällena. Mona berättar att det kallas "duglighånd" där frivilliga ställer upp och bygger vandringsleder. Ungefär som våra städdagar i bostadsrättsföreningar. Jag skulle mycket hellre göra en duglighånd på en vandringsled än vara med på tråkiga städdagar... :)

Duglig vandringsled på Saksa. 

Svetten lackar i den tropiska värmen som är i skogen. När det äntligen planar ut en stund dyker det upp en liten sjö som får fotograferna att gå bananas.

Dani får agera modell vid den pittoreska sjön. 

Några passar på att ta lunch medan kamerorna smattrar.

Lunch with a view on Saksa.

Christine, Mona och Simon den äldre som tog sig an Skåla igår, känner sig lite möra och bestämmer sig för att vända neråt igen. Vi andra fortsätter upp på den luftiga stigen som tar oss till toppen. Det är nästan lika luftigt som via ferratan igår, men utan vajern att hålla i. Tackar de norska duglighånderna som har byggt stentrappa på en del ställen som underlättar färden där en inte behöver kravla upp över lös jord och lösa stenar.

Simon på väg upp i Saksas stentrappor. 

På toppen möter vi ett helt gäng norska jenter som har hurtbullat sig upp för stigen. Efter lite energipåfyllnad kan även jag njuta av utsikten och skriva i toppboken.

Norska hurtbullar som bara äter en kvicklunch och springer ner igen. 

På vägen ner går jag och Simon den yngre och småpratar för att glömma att knäna skriker av smärta och att skavsåren gör sig påminda. Tiden rinner iväg och plötsligt är vi sist kvar på berget när de andra försvinner ner i skogen. Vi lufsar på i vår egen takt, helt lost i samtalet om Red bulls nya mediahus och de sju midsommarblomster som ska plockas och läggas under kudden för att drömma om den vi ska gifta oss med.
När vi släntrar in i den lilla byn Urke där vi tror att bilen och de andra står och väntar på oss, är det inte en kotte där. Alla är puts väck och vi har ingen aning om var vi ska. Vi vet bara att vi har en båt att passa. Jag och Simon börjar gå mot färjan, även om vi i teorin inte kommer hinna eftersom avgångstiden redan har passerat.

Vi travar på och målar upp olika scenarior i våra huvuden. Var ska vi sova i natt till exempel?
Min telefon ringer, det är Asgeir. Han frågar var vi är, varpå jag frågar var han är?
På puben i hamnen är svaret och jag säger att han får genast komma och hämta oss. Tur för Asgeir att han gör det och tur för Asgeir att han bokat en privat båt som väntar på oss.

Än en gång bordar vi en privat båt som tar oss genom en spegelblank Hjörundfjord, genom norska skärgården och in i Ålesund. Självklart sitter jag längst fram och låter fartvinden fladdra i håret. Det är så mycket lyckokänslor som rusar i 180 knyck genom kroppen. Jag kan inte fatta att jag får uppleva detta! Norsk båtluff när det är som bäst!

M/S Genesis tar oss tryggt till Ålesund. 

Inne i Ålesund åker vi förbi ett torn av lastpallar som ungdomarna i Ålesund bygger. Det ska eldas den 23 juni då Norge firar Sankt Hans. En gammal tradition då man förr brände de silltunnor som gått sönder ute på skären. Nu för tiden bränner de annat, men fortfarande tar folket sig ut till skären och öarna för att titta på vårdkasarna.

Osäkrade klättrar kidsen upp och spikar ihop tornet.
Inte helt lagligt, men staden blundar,
för det är ju viktigt att världens största vårdkase finns i Ålesund. 

M/S Genesis gör en lycklig! 

Vi blir avsläppta i hamnen där Tom Skrede möter oss och visar oss till hotellet på kajen. Duschen på hotellet sitter som en smäck innan vi alla beger oss till Zuuma, Norges bästa sushirestaurang. Och än en gång bländar Norge mig med vegetarisk mat, nu en sushivariant. Så väl avvägda smaker som bara smälter i munnen. Matnjutning på hög nivå. Och gänget är så trötta så vi bara fnissar oss genom middagen. Jag skrattar så tårarna sprutar när Andreas och Simon den äldre försöker förstå hur de ska använda pinnarna att äta med.

Pinnproblematik....

Det är med vemod som jag skiljs från mina nya vänner i solnedgången i Ålesunds hamn. Men något säger mig att jag kommer träffa några av dem igen snart. Imorgon måste jag flyga hem med ett alldeles för tidigt flyg när de andra får sova vidare för att senare bestiga Aksla i Ålesund, titta på utsikten och äta god lunch.
Men det är imorgon.

Hurtigrutten på väg in i Ålesund. 

Fortsättning följer....

PS. Asgeir är förlåten för att ha varit försvunnen när vi kom ned för Saksa eftersom han fixat en sån underbar båttur. Han är dock inte förlåten för att jag fick sova 1,5 timme mindre i morse. Hoppas han har en väl genomtänkt plan för att gottgöra mig....:)

Äventyr 4:2016 På tur med lite otur i Fjordnorge del 3

Studsar med glädje upp ur sängen idag, för det är via ferrata på gång!
Jag älskar sporter där det inte bara är den fysiska kapaciteten som måste användas, utan även huvudet får tänka. Det är inte bara att ta i för kung och fosterland, utan hjärnan måste vara med och du måste fokusera på uppgiften för att ta smarta beslut. Klättring och via ferrata är en såna sporter.

Marita Lindvik möter gänget när vi släntrar över till Loen Active som tillhandahåller klätterutrustning och guide för dagen. Loen Active har även andra aktiviteter på sitt agenda: vandring, snöskor, cykeluthyrning och möjlighet att hyra paddelbåt på fjorden.
Marita tar med sig några av oss (Simon den äldre, Christine och Mona) som är coola nog att ta sig an Norges längsta uppförsbacke och en av Norges tuffaste vandringar upp på Skåla. 1848 meter över havet är toppen på och vandrarna börjar från nollnivå vid fjorden. På toppen finns Skåla-tornet där man kan övernatta om man inte vill gå ner samma dag i Norges längsta nedförsbacke, garanterat knäckande för knäna.

Toppen av Skåla med utsikt över Nordfjord.
Bild lånad av Nordfjord.no

Vi andra tänker ta oss an via ferratan i Loen och vår guide presenterar sig med namn men nämner också att vi får kalla honom "guide", vilket får bli det vi kallar honom resten av dagen för ingen minns hans namn.
Turen börjar förstås med en mördarbacke utan dess like även idag. Rakt upp och in i skogen i ungefär en timme innan vi är framme vid klippan där vi kan börja klättra. Regnet strilar ikapp med svetten och under skorna gör lerkockorna det svårt att få fäste på berget. Men jag klickar in mig i vajern och fokuserar.
Jag är lite nervös för hur mitt psyke ska klara det här eftersom jag var med om en klätterolycka för många år sedan, allt sedan dess har jag en helt annan respekt för bergen. Jag har redan bestämt mig för att ta den lätta vägen upp i korsningen där man kan välja att ta en svårare.

Via ferrata i Loen. 

Skorna slirar på den våta klippan men solen är på ingång och ju högre vi kommer ju torrare klippa. Jag kommer på mig själv att tycka det här är roligt. Jag försöker använda klippan så mycket det går och undvika vajern, klätterhjärnan kopplar på och jag ler inombords.
Vi når snart korsningen där man måste välja på en lätt och svår väg. Simon den yngre och Reinier behöver modeller och hävdar att den svåra vägen ger bättre bilder. Simon säger lugnt att jag kommer klara det galant och jag tror honom, så det blir jag och Dani som tar den svåra vägen medan grabbarna tar den lätta för att få bra bilder. Asgeir hänger på också, för han kan ju inte vara sämre än vad brudarna är...
Klippan går lodrätt rakt upp och det finns inget att hålla i, förutom vajern. Jag spjärnar med fötterna mot väggen och griper om vajern. Det är luftigt under mig och ett vattenfall kastar sig ut för stupet bredvid mig. Ett krux och överhäng kan inte få mig att sluta le inombords för det är så vackert med fjorden långt, långt där nere.
Jag är så fokuserad att jag först inte hör när Simon ropar på mig och ber mig att vänta. Han ska byta fotoposition och kommer som en gasell upp efter oss på den svåra leden. I hasorna på honom kommer Reinier i lika hög fart och passerar mig, Asgeir och Dani. Vi får trycka oss mot väggen när de går om oss och de stryker tätt intill för att kunna klippa sina karbiner i vajern.

Lycka över att ha klarat den svåra delen. 

Euforisk lycka sprider sig i kroppen när jag tar sista greppet och häver mig över kanten och återförenas med resten av gruppen som har valt den lättare delen. Andreas sitter och flåsar och hävdar att han ska dö när jag frågar hur han mår. Han får lite choklad och sen tar vi oss an resten tillsammans. Vi når till slut hängbron som ska ta oss över stupet till andra sidan.

Glad Andreas som trots allt överlevde! 

Jag sätter en fot framför den andra och försöker göra så små rörelser som möjligt, jag vill inte ha bron i gungning. När Asgeir kliver ut efter mig är det oundvikligt. Simon står högre upp på en klippa och dirigerar våra rörelser för att få till den perfekta bilden. Vi går fram och tillbaka och håller tummarna för att han nailar den där bilden han vill ha.

Luftig hängbro på Via ferrata i Loen. 

Reiner tar det hela till en helt ny nivå och kopplar ur sig ur vajern och freestylar på klippan utan säkring för att få till sin perfekta bild på Dani. Jag kan inte titta på Reinier för jag blir så nervös att han ska tumbla nedför berget till fjorden.
Men han klarar det och när vi möts vid lunchplatsen ser han oberörd ut och menar att det var lugnt hela tiden. Gnaaah?!!

Helt okej lunchplats! 

Nu är det bara resten kvar och jag har än en gång bestämt mig för att inte gå på den tunna vajer som löper över nästa stup. Det finns en lättare väg bredvid, som jag ska ta. Simon är redan framme på vajern och gör diverse konster, helt utan respekt för höjden.
När jag kommer fram säger Simon lugnt att "klart att du klarar det" och jag tror honom. Så jag balanserar ut på den slaka vajern och låtsas att jag är en ballerina. Fötterna söker vajern och jag tittar rakt fram för att fokusera på målet. Jag tänker att jag klarar det här och Simons lugnande ord från andra sidan får faktiskt paniken att hålla sig i schack. Reinier ropar från min högra sida att jag ska titta dit och le.
I helvete heller. "NOO", skriker jag tillbaka och ignorerar mästerfotografen.
Simon ger mig instruktioner på sitt lugna sätt och när jag nästan är framme ber han mig att titta ner för att registrera vad jag håller på med. Jag gör som han säger. Det är så högt och vajern är så smal och förvånande får det ett lyckorus att springa genom kroppen. När jag sätter fötterna på fast berg studsar jag av glädje!
Dani kommer efter mig och är hur cool som helst och följer alla instruktioner från Reinier med ett leende på läpparna.

Danis stabila färd över vajern.

Asgeir kan ju inte vara sämre än brudarna så han vinglar ut på vajern också. Trots att han tydligt sa att han inte skulle göra det för några sekunder sen. Vajern vigglar och vobblar och jag vet inte om det är för att han skakar i hela kroppen eller om han faktiskt har så taskig balans... Men han kommer över, även om det tar tid. När han slutligen når andra sidan, får han ur sig att vi har lite bråttom och vi nog bör skynda på för att inte missa dagens kommande färjor....

Sista biten upp är inga svårigheter och vi får sällskap av två norskor som smitit hit över helgen för att uppleva Loen via ferrata.

Glada norskor på klättertur! 

Vi börjar småjogga nedför berget när Asgeir får den briljanta idén att skaffa fram en norsk taxi för att det hela ska gå fortare.

Norsk taxi

En norsk taxi är alltså de lastbilar som åker i skytteltrafik för att bygga den nya gondolen som ska gå från Loen by till toppen av berget. Nöden har ingen lag, är det en färja (SPA) som ska passas så är det.

Nöjd Asgeir över lösningen med taxifärden nedför berget. 

Tack vare den norska taxi-lösningen blir det mer tid på SPA för trötta muskler. Hotel Alexandras SPA går inte av för hackor. Med utsikt över de omgivande bergen får själen tid att landa. Varma pooler både utomhus och inomhus, jacuzzi och ångbastu.

Christine njuter i SPA på Hotel Alexandra. 

Jag känner mig som en ny människa när vi rullar vidare med bilen till Villa Norangdal i hjärtat av Sunnmöre-alperna. Ett urmysigt boutique-hotell där varje rum är designat efter ett årtionde. Förr var hotellet välbesökt med flera hundra gäster per dag som stannade här för att vila på den 14 kilometer långa promenaden mellan färjorna i fjordarna under tidigt 1900-tal. Nu finns sex rum här och maten är himmelskt god. Jag tror aldrig jag ätit så god vegetarisk mat. WOW! Och det är glocal food dessutom. Det är två systrar som driver stället, varav den ena frilansar som ubåtskapten ibland.
Jag blir inte ens arg när Asgeir säger att vi är tre som inte får plats att sova i detta palats. Jag, Simon och Asgeir tar bilen en halvtimme till för att tajma den sista färjan över Hjörundfjorden till vårt hotell, Sagafjord.

Hotell Sagafjord, bild lånad från hotellet. 

Hjörundfjord doftar sagolikt gott (jag älskar havsdoft, det kanske ni förstått vid det här laget) och färjan puttrar sakta över fjorden för att tryggt sätta iland oss på andra sidan.
Hotell Sagafjord är inte dåligt det heller, puttinuttiga och gulliga små trästugor med grästak. Mitt rum har ett sovloft och trasmatta i glittrande guld. Sängen lockar men först måste jag ut och njuta av havsluften i fjorden. Bara insupa vyerna och försöka smälta dagens mäktiga upplevelser. Det är mitt i natten men det är inte mörkt och kommer inte bli det heller.

Fiska kan man göra mitt i natten också. 

Jag, Simon och Asgeir sitter en stund framför brasan i baren och försöker skryta endast lagom om våra bedrifter under dagen. Asgeir berättar att Friflyt har topptursfestival här under vårvintern och jag avslöjar att få topptura i Sunnmöre-alperna vintertid står på min bucketlist. Simon och Asgeir tar in en lokal öl, och Simon förundras över att varje berg har sin egen öl här. Alden hade en och Saksa har en.... Det är Saksa vi ska vandra på imorgon, så min dröm om att tura i Sunnmöre går liksom halvvägs i uppfyllelse. Men det är imorgon.

Fortsättning följer...


PS. Asgeir är förlåten för att vi inte fick plats på det tänkta hotellet eftersom han dels var i tid till sista färjan och dels lovat att ordna vinterskidåkning i Sunnmöre-alperna. :)