Hade precis....

....smält det här med Vasaloppet och smärtan som jag uthärdade under väldigt lång tid och liksom kommit över min traumatiska upplevelse.. Då får jag det här på mailet:

Placering noll???!!



Placering noll? Jag åkte så jävla dåligt att jag inte ens fick en placering. Suck. Och så har de mage att fråga om jag inte ska anmäla mig till nästa års Vasalopp??!! Det kan de glömma! Kommer aldrig sätta min skidbeklädda fot i Mora eller Sälen någonsin igen, eller någonstans i närheten där loppet gick för den delen heller... Allt tröskas upp för mitt inre och jag kommer ha mardrömmar om det där jävla plågo-loppet i flera veckor....

Men så plötsligt får jag ett till mail. Från Sofia som ska springa maraton. Hon har precis läst mitt inlägg om Vasaloppet. Hon skriver att hon ska lägga min smärtsamma upplevelse om långlopp i sin pepp-ryggsäck som hon sakta men säkert håller på att fylla innan starten i Stockholm Maraton. Hon menar att jag hade förjävligt ont, men jag tog mig igenom det och jag överlevde!  Hon insåg, precis som jag, att smärta kan övervinnas!

Kul att min plågsamma Vasaloppsinsats kan hjälpa någon annan! :) Efter Sofias mail känns allt mycket bättre. Faktiskt nästan värt att ha haft så ont sådär länge bara för att få bidra till Sofias pepp-rygga!

Det finns inga....

...gränser för hur berömd jag är! ;) Idag damp den vida kända tidningen Skogen ner i brevlådan och jorå, de hade också snappat upp nyheten om 52 adventures!

Den här har väl alla läst?!

52 adventures är hetare än hetast!

Tänka om

Jo, det blir till att tänka om. Kajak i Dalsland verkar bli en svår nöt att knäcka. Det äventyret skjuts på framtiden återigen eftersom jag efter lite närmare koll inser att slussarna inte är öppna förrän i juni. Så det kastas om hej vilt med äventyren för att få det att stämma med resten av årets äventyrshelger. Puh, inte lätt att rodda i det här... Så helt plötsligt blev min sommarcykling längs Roslagsleden en försommarcykling. Så kan det gå ibland. Dessutom har min äventyrshund en skada som gör att han borde vila, så nu måste jag skaffa hundvakt också... Hmm... Egentligen skulle jag nog bara vilja "vara" denna helg och ta det lite lugnt. Är fortfarande lite sliten efter helgens topptursäventyr. Men jag vet ju att när jag väl kommer igång med äventyrandet så brukar jag inte ångra mig.

Jag skulle behöva...

...veta hur jag ska beama hit min kajak från sin vinterförvaring i långt-bort-i-stan?! Någon som har ett förslag? Jag insåg precis nu att det är torsdag i 10 minuter till sen blir det fredag och då är det kajakäventyrsdags! Ojoj... Var tog den här veckan vägen? Jag har sett fram emot dagens date med Sofia att jag liksom glömt bort att jag ska äventyra i helgen.

Ny vän!

Det är roligt det här med att vara äventyrerska, för helt plötsligt när jag minst anar det så träffar jag nya vänner! Det var det som hände på Roslagsleden för ett par veckor sedan när jag cyklade rakt på Sofia och hennes två kelpiesar Reka och Elsa. Vi pratade då kanske i 10 minuter men på något vis så klickade vi och idag hade vi bestämt date igen! Vi promenerade tillsammans med hundarna, lade spår till dem och satt på en brygga och bara snackade hur länge som helst. Jag tycker att det är så fantastiskt att jag och Sofia har känt varann i endast ett par timmar av våra 33-åriga liv men ändå så kan vi prata om typ allt. Från hundträning till livsinställning, hennes maratonsatsning och min skit-fot och allt där emellan. Hon tränar seriöst som tusan (något som äventyrerskan skulle behöva) och ska springa Stockholm Maraton den 28 maj. Hon gav mig kostråd, vilket äventyrerskan VERKLIGEN behöver. Duger inte med skorpor och vatten till middag om man ska orka äventyra. En fantastisk härlig date och jag fick massor av energi av Sofia och hennes ursöta hundar.  Jag är så otroligt glad att jag har fått möjligheten att träffa henne och jag hoppas att det här bara är början på en lång och inspirerande vänskap!

Nu återstår den svåra uppgiften att pussla ihop tuff maratonsatsning med helgäventyrsgalenskaper så att vi kan få träffas snart igen!

Tre härliga energigivare och nya vänner!

Äventyr 16: Revansch på Helags!

Solen har gassat konstant i åtta timmar medan äventyrerskans bil har puttrat mot fjällen. Dubbarna i vinterdäcken har sakta men säkert nötts ner på de snustorra vägarna.
-Totalt onödigt att vara olaglig och behålla vintersulorna på, säger jag, men får bara snarkningar till svar från pojkvännen och hunden.
Mot alla odds börjar regnet försiktigt droppa när vi parkerar vid Torkilsstötens lift i  Ljungdalen. Med tunga ögonlock och tunga ryggsäckar tar vi sista ankaret upp innan liften stänger för dagen. Från toppen följer vi den markerade vinterleden mot Helags. Efter två minuter börjar ryggsäcken skava vid höften, efter fem minuter har vinden ökat till stormstyrka, efter sex minuter är krampen i axlarna ett faktum, efter tio minuter är vi genomblöta av det nu störtflodsliknande regnet, efter elva minuter bestämmer vi oss för att vända om.
Vi glider tillbaka ner till bilen och genom ett mirakel visar det sig att Hotell Fjällgården i Ramundberget har ett ledigt rum där man får ha hund med sig. Det blir en riktig jackpot. Bubbelpool, middag, frukost och lunchpaket ingår! Den här kvällen somnar vi gott, och fruktansvärt snabbt!

På Mor Britas restaurang i Ramundberget blir ingen besviken

På fredag morgon är vi utvilade och proppmätta. Solen skiner från en klarblå himmel. Ryggsäckarna har bantats med 15 kilo. Vi har bara med de allra nödvändigaste, resten får vi fixa på plats. Vårt andra försök att ta oss till Helags har mycket bättre förutsättningar att lyckas. Idag är det en ren fröjd att gå på fjället.
-Vilken skillnad mot gårdagens misär, konstaterar vi gemensamt vid första matpausen.

Kart-koll för att se hur långt vi har kvar till Helags

Humöret är på topp trots att mycket snö har smält och flera bäckar har gått upp vilket gör att vi får skida runt i vida cirklar för att hitta en bra väg. Skidorna åker på och av stup i kvarten för att vissa partier av leden har ingen snö alls kvar. Rakt framför oss har vi Helagsfjället som stramar upp sig. Diesel upptäcker fjäll-lämmeln. De är hur många som helst och de är överallt. De kilar in och ut i håligheter i snön och kikar fram under stenar. Diesel vet inte om han ska leka med dem eller jaga dem, så det slutar med att han skäller ut dem.

En av många, många söta lämmlar som korsar vår väg under påskhelgen

Efter drygt fyra timmars konstant svettande och kryssande på den lilla snö som finns kvar når vi till slut Helags. Vår vän Anton möter oss utanför den stuga som ska vara vårt hem under påskhelgen. Det är rena rama lyxen som möter oss här ute i vildmarken, dryga milen från närmaste bilväg. Bastu och en varm dusch gör gott för trötta muskler och personalen möter oss med äkta glädje och genuin servicekänsla. De är bara sex stycken som jobbar här, men det känns som flera hundra för de är överallt och fixar och donar med det mesta. Efter middagen kryper vi ner mellan rena lakan och fluffiga täcken. Sömnen infinner sig absolut genast.

Helags-stugorna vid Helagsfjällets fot

När jag sitter på dasset på lördagsmorgonen och filosoferar inser jag att det är exakt två år sedan som jag trillade ner från en klättervägg och bröt fotleden. Läkarna har varit pessimistiska genom hela min rehab-tid och varit tveksamma om jag överhuvudtaget skulle kunna gå igen. Och här är jag nu. På väg att genomföra en dröm. Bestiga Helags med Sveriges sydligaste glaciär för att sedan dansa i mjuka telemarkssvängar nerför berget. Äntligen. Jag vickar lite på högerfoten, jodå, den gör lika ont som vanligt. Men den ska inte få hindra mig, inte idag heller.

Tre krypplingar och en hund beger sig med glatt humör och svettringar under armarna uppför Helags västra sluttning. Anton med trasigt knä som hålls ihop med några skruvar, pojkvän med allmän damp och jag med sargad högerfot. Vi kämpar på och svetten rinner längs ryggen, det är 20 grader i solen och vinden är obefintlig. Centimeter för centimeter skjuter vi skidorna framåt. Stighudarna väser lite vid varje skidtag.

Det blir fanimej inte bättre än såhär!

-Det här är livet på en pinne, säger Anton nöjt när vi stannar för att dricka vatten och fylla på energi.
Låren bränner av smärta och svetten svider i ögonen, men det här är terapi för själen. Ett enda mål har vi just nu och det är att ta oss till toppen 1797 meter över havet. Kroppen protesterar vilt mot ansträngningen men det är ändå, trots allt härligt! Det finns ingen annanstans jag hellre vill vara nu.
Några hundra höjdmeter innan toppen träffar Diesel en hundkompis. Plötsligt går vi tillsammans med Niklas och hans tollare Buddha. Hundarna finner varann direkt. Sista biten mot toppen får de gå kopplade för vi vill inte att de ska tumla nerför stupet på vår högra sida. Efter fyra timmars slit och själaterapi når vi vårt mål. Toppen på Helags! Utsikten är vidunderligt vacker. Vi ser till jordens ände och ett nytt lugn infinner sig. Tröttheten och smärtan i låren är som bortblåst. Toppen är nådd, drömmen har besannats! Nu återstår bara nerfärden, det bästa på hela dagen. Kroppen och hjärnan går in i ett förväntansfullt stadium. Stighudar dras av och ryggsäckar packas om. Hälhöjare sänks och pjäxor spänns åt. Vantar och skidjacka åker på och drömmen fotodokumenteras.

Det obligatoriska topp-fotot

Första biten nerför får Diesel åka i Taxi Husses famn. Stupet är fortfarande lika brant och vi vill gärna ha med oss Diesel ner. Vi har fått tips om att åka ner på de västra sluttningarna längs renstängslet istället för i själva grytan där det är väldigt snöfattigt på sina ställen, trots glaciären. Det visar sig vara ett bra tips. Det är stora öppna fält med perfekt vårslaskig snö. På sina ställen är det riktigt brant också. Skidorna skär genom snön och rytmen infinner sig i kroppen. Iallafall för Tomas och Anton. Jag har svårt att hitta rätt takt. Det är något med balansen och foten. Men jag njuter ändå. Det är en ynnest att få uppleva sådana här dagar. Gott sällskap, perfekt väder, telemarksskidor under fötterna och fjäll som breder ut sig så långt ögat når. Niklas och Buddha åker med oss ner. Diesel och Buddha springer ikapp nerför och verkar vara precis hur lyckliga som helst. Tungorna hänger i mungipan på båda hundarna och de flämtar lyckligt när vi fångar in dem för lite paus-pustande. Vi flåsar också lyckligt och ler fånigt mot varann. Det kan knappast bli bättre än såhär!

Niklas racar med Buddha och Diesel

Vi skråar tillbaka mot Helagsstugorna och det är då det händer. Diesel springer för nära mina skidor och skär sig på stålkanten. Tre kryppligar har nu blivit fyra. Blodet forsar över Diesels baktass, men som tur är har den förutseende Buddha med sig ett första-hjälpen-kit i sin klövjeväska. Vi lindar bandage på Diesel och han får återigen åka med Taxi Husse. Förmodligen är jag mer tagen av situationen än Diesel. Han verkar oberörd, men jag har fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte var uppmärksam nog och har skadat min egen hund. Tillbaka vid Helagsstugorna träffar vi faktiskt på en hund-doktor, eller ja vi träffar Filip, som själv har jakthundar och är van att sy ihop hundar som har skadat sig ute i naturen. Han ser över Diesels skador, opererar lite och fixar finfint bandage. Efter avslutad hundoperation kan vi slappna av. Vi sitter på verandan till storstugan lapandes sol och skryter om dagens bravader. Vilken revansch för krypplingarna! Trots allas "handikapp" har vi lyckats!
En välbehövlig dusch senare njuter vi av en dignande påskbuffé som personalen har styrt upp. Fråga mig inte hur de har lyckas med detta konststycke ute i vildmarken, men det gör de!  Behöver jag säga att vi somnar ovaggade före nio på kvällen?

Söndagen är lika solig den som alla andra dagar. Vi är nyfikna på grytan där glaciären finns. Vi bestämmer oss för att knata upp där och kika. Det är väl värt mödan. Fantastisk häftigt med branta bergväggar som omger oss och turkosskimrande glaciäris som glittrar i solen. Om det fanns jättar så skulle det här vara deras största pastakastrull som vi simmar runt i.

Bergsgryta med glaciäris, eller jättarnas pastakastrull?

 Vi tar samma väg ner som igår men tar en lite brantare sluttning sista biten. Och nu infinner sig telis-rytmen även för mig. Ska det vara så att jag bara kan åka brant från och med nu? Inte mig emot isåfall... Livet är underbart även denna dag och ingen av oss vill egentligen lämna Helags.

Men vardagen pockar och på måndagen skidar vi hemåt längs vinterleden. Solen och värmen har gått hårt åt snön och vi får kryssa än värre än när vi skidade in för tre dagar sedan. I vår iver att hitta snöfält att glida över går vi nästan vilse i fjällen. Men vi reder ut situationen med kompass och lite tjäbbel. Vi hittar tillbaka till bilparkeringen i Ljungdalen och rullar hemåt mot verkligheten. Vi reser längre och längre från det enkla njutbara livet där solen och stjärnorna får styra tillvaron. Men vi har redan bestämt att nästa påsk blir det bestigning av Sylarna. Revanschen gav mersmak och jag vill aldrig sluta att drömma!

Vem hade trott...

... att jag skulle fira 2-årsjubileum av mitt knasiga fotledsbrott (efter ett klantigt fall från klätterväggen) med att bestiga Helags och förverkliga en dröm!?! In your face, alla läkare som sa till mig att jag kanske inte skulle kunna gå igen... Nu har jag skidat nerför Helags! Det ni! Skam den som ger sig!

Knas-brott

Längst däruppe stod jag och sen skidade jag ner för hela Helags!
Mission "dream" accomplished!  

Vårtecken

Foto: Gustav Holmer Teknikgruppen.net

När det känns som mest vårligt då drar jag till fjällen i Helags! Behöver en dos av snö i mitt liv innan jag välkomnar våren i mitt hjärta!

Packa, packa, packa....

... känns som om det är det enda jag gör nu för tiden!
Mitt i våren håller jag nu på att ta fram skidorna igen. Känns märkligt...

Vardag

Såhär kan en vanlig vardag se ut i en äventyrerskas liv:

Börjar med en morgonpromenad med en mycket studsig hund samtidigt som jag blir telefonintervjuad av Hemmets Journal för en artikel i juninumret. Vid frukosten passar jag på att läsa in mig på helgens kommande äventyr. Resten av förmiddagen försöker jag koncentrera mig på att läsa in mig på teorier om mentala modeller, användbart både som äventyrerska och som doktorand på Uppsala Universitet. Tappar dock hela tiden koncentrationen och kommer på att jag måste blogga om Comcards, vilket jag glömt bort att jag lovat en snubbe på Vildmarksmässan för över en månad sedan. Skriver ner några rader om mentala modeller på dassig engelska som min handledare kommer att påpeka att jag måste bli bättre på. (Jag vet!) När jag läst samma rad tjugo gånger i min teoribok ger jag upp och genomför ett kortare träningspass med hunden till tävlingslydnadskursen jag går på onsdagar. Värmer lunchmaten som pojkvännen har gjort i ordning åt mig, bloggar ett nytt inlägg som jag kommer på att jag måste få sagt samtidigt som jag äter. Tar lunchpromenad med hunden samtidigt som jag telefonjagar hantverkaren som ska renovera badrummet på landet. Stöter ihop med Novas husse som visar sig vara den juridiskstuderande jag just nu behöver. Diskuterar bloggerskornas rättigheter och skyldigheter och hur jag ska hantera erbjudandet jag fått av Topphälsa att börja blogga hos dem. Ringer pappa och bestämmer tid när jag ska komma dit och hjälpa honom med faktureringen i hans firma. Eftermiddagen ägnas åt att gå igenom en artikel jag skrivit till en jobb-konferens som blev ratad. Skriver om, läser kritiken jag fått, ändrar och tänker till. Ögonen går i kors och jag inser att jag måste berätta hur en äventyrerskas galna vardag ser ut. Bloggar igen. Svarar på mail som trillat in hos 52 adventures mailbox. Bestämmer möte med min nya hundvän Sofia och hennes kelpiesar efter påsk. KUL! Letar fram foton från Teknikgruppen.net till Hemmets Journal. Eftermiddagen fortsätter med att rätta alla mina studenters inlämningsuppgifter, de vill ju veta om de klarat sig innan påsklovet. Kommer på att jag måste kolla om jag har en karta över Helags dit vi ska i helgen för toppturande. Gräver fram en längst ner i en rörig garderob. Snabbkollar med Helags fjällstation över telefon om vägen dit, många åar har gått upp och det kommer bli en blöt historia att ta sig till fjällstationen. Ringer och meddelar Anton som ska följa med i helgen. Suckar och funderar över hur klistermärket ska se ut som jag ska trycka upp till 52 adventures att göra reklam på bilen med. Kollar jobbmailen och svarar på studenternas frågor om den kommande tentan. Gör några snabba sit-ups, måste få igång träningsrutinen på vardagarna. Räcker inte att bara röra sig på helgerna. Pojkvännen kommer hem framåt kvällen från sitt jobb. Han snabblagar nyttig mat till en lat äventyrerska. Kvällen ägnas åt agilitykurs med hunden, här får jag iallafall träna löprusher. Får räcka som träning för idag. Väl hemma igen bjuder pojkvännen på Risi-frutti och jag sätter mig vid datorn för att titta igenom jobb-artikeln igen, samtidigt som vi diskuterar förändringar på 52 adventures hemsida.  Somnar nästan vid skrivbordet. Reser mig och viker ihop tvättens som nu har torkat. Tänker att det borde städas i lägenheten också, men det får vi ta senare. Duschar, kryper ner i sängen och läser två rader i Harry Potter och hemligheternas kammare. Är så spännande och jag vill bara fortsätta att läsa, men ögonen faller ihop och jag somnar med boken över magen igen.

Puh, så kan det se ut. Jag tror jag behöver semester snart! :)

Smarta grejer...

...gillar jag! Jag träffade en snubbe på Vildmarksmässan som säljer smarta kortlekar. Comcards heter hans företag och det bygger på tre goda ting i ett. Typ som ett Kinderägg! Kortlek har ju de flesta med på resan eller äventyret man ska på, och han kombinerar kortleken med en parlör och illustrativa bilder så att man kan hanka sig fram på resan utan att vara språkexpert! Kanonbra tycker jag! Finns i massor av olika språk, gå in på hans hemsida och titta! Jag har en spansk, för det behöver jag verkligen öva på!

Bra va?!

Varning för bländade objekt i Uppsala

Två stycken mycket vita objekt med längd omkring 30 cm  har observerats i Uppsala. Experter har svårt att tyda vad för slags objekt det handlar om, och kan därför inte säga om de är farliga för allmänheten. Objekten rör sig i marknivå och har en hastighet av promenadtakt. Objekten är starkt bländande och allmänheten uppmanas att bära solglasögon.

Nej rå, det är bara jag som är ute och går i shorts i det fina vårvädret! Mina smalben är vitare än vitast och jag bländar mig själv om jag inte bär solglasögon när jag tittar på mig själv! :)

Äventyrsfunderingar

Helgens äventyr blev en spontanresa utan någon planering alls. Jag stannade där jag tyckte det var fint och det enda uppdrag jag hade var att följa i Arns fotspår. Det var otroligt befriande att få göra precis som jag ville i precis den takt som jag hade lust för. Jag gjorde bara det jag kände för precis just då! Såhär vill jag resa fler gånger! Prova ni med!

Äventyr 15: Med tidsmaskin till medeltidens Västergötland

Hipp som happ så gick helgens äventyr från paddling i Dalslands kanal till att bli vandring i Arns fotspår på de västgötska slätterna. Oförberedd, oplanerad, dåligt påläst och en dag försenad så rullar jag längs E20 mot helgens första etappmål, Forshems kyrka. Var det här som Arn och Cecilia gifte sig i Jan Guillous roman? Har för mig det, men kommer inte ihåg så noga. När böckerna kom var jag helt frälst i riddarhistorien, men det var ett par år sedan jag läste dem och filmerna om Arn är inte heller förstaside-stoft längre. Jag sladdar in vid kyrkan och slungas genast tillbaka till medeltiden. Även om inte kyrkan är öppen så här års så kan jag nästan känna i den krispiga vårluften hur lyckliga Arn och Cecilia var när de äntligen fick varann efter 20 års längtan! Herregud, där kan man snacka om att de inte stressades fram något beslut.

Jag hoppar in i min moderna tidsmaskin tillverkad i Saabs bilfabrik i Trollhättan, som inte ligger långt härifrån. På ett ögonblink har jag förflyttat mig till Kinnekulle naturreservat och här ser det så mysigt ut att jag måste stanna till. Jag kliver ur min farkost vid Österplana kyrka kl. 12.35 lördag den 16 april 2011och sätter foten rakt i 1100-talets hårda slit. Slit för att överleva, slit och strävan för att ta sig upp i samhället. Jag vandrar längs den blåmarkerade pilgrimsleden och passerar stenbrott och beteshagar inramade av skifferstensstaket. Fallfärdiga lador och mossdraperade husgrunder kryddar min fantasi längs vägen.

Kyrkorna duggar tätt i landskapet längs pilgrimsleden

Medan jag knatar genom gles skog knatar mina tankar iväg till medeltiden. Hur var det att leva på den tiden? Förmodligen rätt hårt, de hade nog inga jämställdhetsombudsmän iallafall... Jag kisar mot solen och tycker mig se två riddare gömma sig i slänten med vapnen beredda. Diesel och jag smyger närmare och först när vi är alldeles intill ser vi att de är två fotografer som är här för blåsipporna som breder ut sig i skogsgläntan. Längre fram längs vägen möter jag ett äldre sällskap som talar om för mig hur jag ska ta mig tillbaka till Österplana kyrka. För varken karta eller kompass fick jag med mig från tidsmaskinen. Jag sneddar tillbaka över någons kohage och snubblar över en skylt som det står Stora Brattefallet. Ett vattenfall här? Där allt bara är platt? Måste undersökas! Nyfikenheten gör att jag hämtar min lilla trampdrivna tidsmaskin som hänger bakpå min stora turbodrivna tidsmaskin, byter kurs och följer en ny stig. Jag har ingen aning om hur långt det är dit, men jag har inte bråttom. Det visar sig vara värt mödan, för helt plötsligt har jag hamnat i Grand Canyon?! Hur gick det här till? Skifferstenarna har staplats på varann och ner genom en liten spricka letar sig turkost vatten som jag inte fattar var det har sin källa någonstans. Men vackert är det och blöt blir jag av vattenstänket när jag ska föreviga det svenska Grand Canyon. Bestämmer mig för att här blir en bra plats för lunch, visserligen torr ost och skink-macka hastigt inköpt på OK-macken i Laxå, men Diesel blir superförtjust när han får skinkan som vegeterianen ratar.

Grand canyon de la Suede

Klockan är 16.47 när jag är tillbaka vid turbo-tidsmaskinen. Fortfarande lördag den 16 april 2011. Helt plötsligt har jag hamnat i Skara (via ett snabbt depåstopp i Husaby), medeltidens storstad för kungamakten och kyrkan. År 1150 var Skara en livlig marknadsplats där varor bytte ägare medan gycklare underhöll folkmassan. Kl. 17.55 en lördag 2011 är det knappast livligt i Skara, det enda som rör sig är en metallicfärgad raggarbil som glider långsamt förbi domkyrkan med en råttsvans vajande i antennen. På Ica Munken köper jag min middag, tunnbrödswrap och drickyoghurt. Mumsande funderar jag på var jag ska ta vägen härnäst. Innan jag har tänkt färdigt tanken har tidsmaskinen tagit mig till Hornborgasjön och Trandansen. Jackpot! Jag har alltid velat uppleva trandansen och så hamnar jag mitt i det! Tänka sig att tranorna har lust att dansa just nu och för mig dessutom! Vilken bonus, då kan jag checka av en till sak på grejer-jag-vill-uppleva-innan-jag-dör-listan.

Så värst mycket dansande vet jag inte om det var,
mest ätande faktiskt...

Tidsmaskinen slussar mig vidare till Gudhem, klostret där Cecilia hölls fången i 20 år för att ha hånglat lite oskyldigt med Arn i ett snår. Jag och Diesel leker tafatt i klostergångarna. Tror inte att Cecilia fick fördriva tiden med att leka tafatt med hennes och Arns son som hon födde här i klostret. Cecilia fick nog mest svälta och skura stengolv för att abbedissan hade ett ont öga till henne. Solnedgången målar himlen i röda och rosa toner medan jag småpratar lite med vaktmästarna för Gudhems kyrka. Det här är en hundvänlig kyrka, så även Diesel får komma in och kika bakom predisktolen och nosa på stengravarna som täcker golvet.

Ruinerna av Gudhems kloster funkar som lekplats

Vaktmästarna erbjuder mig sovplats men jag känner att Varnhem kallar på mig innan det blir mörkt. Tidsmaskinen programmeras med vaktmästarnas tids- och platsangivelser och vips så är jag vid Varnhems kyrka och klosterruin. Kyrkan är enorm! Och ruinerna efter klostret visar att också detta var enormt. Det var här Arn fick växa upp efter att hans mamma har skänkt honom till klostret som tack till Herren. Arn lär sig av munkarna att bruka svärd och att skriva och läsa, vilket var en ovanlig kunskap på den tiden. Han skolas även i den kristna tron som han senare ska kämpa för som tempelriddare. Mörkret faller medan jag strosar i klostrets örtagård. Arns klostervistelse var nog angenämare än Cecilias, funderar jag, medan jag i månljuset läser på ett plakat att Birger Jarl ligger begravd här och att Arn även var på Visingsö och härjade. Efter en snabb rådgivning med tidsmaskinens kommandobrygga förflyttar jag mig i rask takt till andra sidan Vättern. Bonus igen! Jag har alltid velat besöka Visingsö! En sak till som jag kan pricka av på grejer-jag-vill-uppleva-innan-jag-dör-listan. Klockan 23.59, strax utanför Gränna tar äventyrskrafterna slut och jag bäddar ner mig tidsmaskinens sovrum och inväntar dagsljus för fortsatt färd.

Tidsmaskinens sovsal med tillhörande vakthund

Söndag den 17 april 2011 kl. 08.45 har äventyrerskan rastat hunden och kommit på att hon glömt tandborsten. Tidsmaskinen tar mig till Gyllene Uttern där jag äter en förstklassig hotellfrukost under medeltida valv.
Färjan Ebba Brahe tar mig över till Visingsö och Näs där Arn var med om kungamordet på Karl Sverkersson. I ett bakhåll hugger den blivande kungen Knut Eriksson huvudet av Karl. Romanen bygger här på en verklig händelse. Visingsö var 1100-talets maktcentrum när den sverkiska och erikska ätten tjafsade om vem som skulle ha kungamakten i Götaland.

Borgen vid Näs på Visingsö hade helt klart
ett strategiskt läge under medeltiden

Den lilla trampdrivna tidsmaskinen får transportera mig runt på det väldigt platta Visingsö. Färden går längs stigar som löper utmed höga strandkanter där Vätterns vatten glittrar långt under mig. Jag stannar till vid en  sandstrand och lunchar på en stor gren som flutit i land. Jag trampar vidare genom ekskogen som planterats för att tillgodose flottan med båtvirke under 1800-talet. Jag susar förbi gamla gravfält där främst ryska krigsfångar är begravda. Men också järnåldersgravhögar gör sig påminda i landskapet. Jag rullar genom mullbärsodlingen som är ett 1700-tals försök att framställa silke.

Den trampdrivna tidsmaskinen tar sig fram i alla terränger!

Jag avslutar min tidsresa vid Visingsborgs slottsruin . År 1561 fick Gustav Vasas systerson Per Brahe  Visingsborgs slott att leka greve i. Han visade sig ha näsa för affärer och var under sin tid en av Sveriges rikaste män.

Inte mycket kvar av det en gång ståtliga Visingsborgs slott

Klockan 16.45 söndag den 17 april 2011 tar färjan mig tillbaka till nutid och tidsmaskinen spottar ut mig i Uppsala klockan 20.37 samma dag. Denna tidsresa är nu slut och jag är tillbaka där jag började ett dygn tidigare. Men under detta dygnet har jag färdats många år tillbaka i tiden, genom Sveriges historia med Arns ögon.

Jag hade rätt...

.... det blev ett väldigt bra äventyr i helgen! Det funkar nästan alltid om man inte har skyhöga förväntningar på sin resa. Då kan det liksom inte misslyckas. En spontan helg som bjöd på två (!) bonus-checka-av-grejer-jag-vill-göra-någon-gång-i-livet! Berättar mer imorgon för nu ska jag sova! God natt på er!

Inte riktigt än...

...har jag kommit iväg... Har precis packat klart och har precis bestämt mig för att det blir avfärd imorgon. Tidigt som tusan. Den här äventyrshelgen blir som den blir. Och det brukar bli bra när man inte har höga förväntningar..! Vi får se om jag har rätt!

Omkastning bland äventyren

Efter ett trevligt samtal med Linda på Bengtsfors turistbyrå så inser jag att det kommer att bli svårpaddlat i Dalslands kanal i helgen. Isen har inte gett med sig riktigt än. Så jag styr kosan och vandringskängorna mot Arns gamla hemtrakter och flyttar fram paddlandet tills solen har jobbat lite på isen där nere.

Kommer bli en sån där härligt oplanerad äventyrshelg där jag får ta dagen som den kommer och lösa saker på plats! Kan blir hur kul som helst eller hur knasigt som helst...

Glädje!

Jag berättade ju i mitt senaste äventyrsinlägg att jag träffade en riktigt go tjej och hennes fina voffsingar i skogen när jag cyklade Roslagsleden. Samma tjej skickade mig ett mail som jag blev så himla glad av! Hon berättade att hon hade blivit inspirerad och håller på som bäst att äventyrsplanera i sitt eget liv nu. Ett varje månad ska hon ta sig iväg på! Hon ska vandra, cykla, paddla, tälta, segla och springa! Hennes pappa hade också blivit inspirerad att börja äventyra! Jag tycker det är så fantastiskt! Och jag blir glad ända in i själen! För det var precis det här som jag ville! Att inspirera människor att komma ut! Och verkligen visa att det inte är så komplicerat!

Sofia skriver själv så fint till mig, så jag citerar henne rakt av, för hon har verkligen fattat vad mitt projekt handlar om:

Förutom att jag gillar dina tankar om att man inte alltid måste sikta på att vara mest extrem, så är ju en annan positiv sak att det inte behöver kosta något. Alla har samma möjlighet att komma ut och uppleva saker. Jag hoppas verkligen att du lyckas med ditt projekt och framför allt kanske når fram till de som inte är ute så mycket. Det finns många som skulle vinna mycket på det tror jag.

Jag=kartnörd

Från att ha varit totalt ointresserad av kartor och inte heller varit så bra på att tyda dem har jag nu gått till att bli en riktig kartnörd! Jag kan ligga på kvällarna innan jag ska sova och glo på kartor! Helt galet! Jag studerar stigar, åar, berg och annan terräng. Jag planerar mina äventyrsfärder och drömmer mig bort. Kan bli helt biten och totalt förlora mig i kartornas värld... Hur ska det här sluta? Undrar vad för slags "fascinationer" jag har utvecklat efter ett helt år med äventyr?

Äventyr 14: Kvicksand och paparazzis på Roslagsleden

Klockan är strax före 7 på fredag morgon och min pojkvän har precis släppt av mig vid Danderyds kyrka och har sedan fortsatt till sitt jobb. Mitt jobb är att ta mig mountainbikandes till dagens etappmål 2,8 mil längre norrut i Örsta. Här vid kyrkan börjar Roslagsleden och här möts jag av paparazzi-fotograferna. Hur har de fått nys om att jag är här nu? Det är ett hårt liv att att vara äventyrerska, alla rycker och drar i en och vill ha sin del av kakan. Jag och Robert Pattinson från Twilight-filmerna är ungefär lika jagade av pressen. Nej rå, Topphälsas fotograf har stämt möte med mig för en artikel som ska publiceras i deras tidning under våren. Solen skiner visserligen men det är svinkallt i blåsten och fotografen har fått order om att ta "vårliga" bilder. Så min goa mössa och varma vantar åker tyvärr av. Jag försöker att inte frysa och se ut som om jag njuter av solen och inte alls är så morgontrött som jag känner mig. Han är proffsig och snabb och det dröjer inte länge förrän han släpper iväg mig på helgens äventyr.

Starten på Roslagsleden i Danderyd

När jag rullar över asfalten till själva starten av leden bannar jag mig själv att jag inte har kollat igenom hojen efter vinterförvaringen. Jag har ingen som helst bakbroms och och frambromsen är näst intill obefintlig. Och inte fick jag med mig några verktyg för att kunna justera saken. Tur att min kära pojkvän iallafall såg till att få luft i däcken igår kväll. Jag har åtminstonde varit duktig och inhandlat punka-kit ifall olyckan skulle vara framme. Men när jag trampar iväg på stigen slår det mig att jag inte har packat med mig någon pump...

Första biten går i motionsspåren i Danderyd, och det dröjer inte länge förrän jag träffar Sofia som är ute och rastar sina charmiga Kelpiesar Elsa och Reka. Diesel och hennes två tikar får leka en stund medan Sofia och jag snackar hund med varann. Hur trevligt det än är så börjar jag frysa när jag står still och jag tackar för pratstunden samtidigt som jag drar på mig regnbrallorna, för jag inser att det här kommer bli en lerig historia. Motionsspåren består av hälften lera och hälften isbana. Det kräver onekligen en helt ny nivå på koncentrationsförmågan.

Diesel funderar över varför jag just har
glidtacklat honom på isbanan i Danderyd..?!

Klockan är inte mer än 08.17 när första vurpan inträffar. Jag gör en snygg glidtackling på Diesel som hoppar undan i sista stund och tittar förvånat på mig och ser ut att undra vad han har gjort för fel för att förjäna denna behandling? Från och med nu tar jag det lite lugnare, det är trots allt nästan 10 år sedan som jag cyklade mountainbike som seriös träning. Mitt huvud tror ju att jag är lika bra som jag var då, men kroppen har fattat det där snabbare än huvudet och har insett att så inte är fallet.

Roslagsledens första del består av olika kommuners motionsspår som har bundits ihop med grusvägar och skogstigar för att bilda en sammanhängande vandringsled. Jag fortsätter in i Sollentuna kommun där jag stannar vid Rösjöns sandstrand för vila och energipåfyllnad. En klump av dagisbarn rultar förbi och skickar en skur av frågor till mig om hunden och hojen.

Mysiga grusvägar binder samman Roslagsleden

Jag skakar vidare en bit till på steniga skogsstigar som gör att jag snart är sugen på lunch. En liten sjö dyker upp och erbjuder vacker vy medan jag glupskt mumsar i mig Moster Ingers mjuk-kaka.

Diesel vill gärna smaka på mjuk-kakan...

När jag passerar Täbys kommungräns börjar det regna, ett fint vårregn. Det gör faktiskt ingenting. Det luktar gott i naturen och luften känns frisk. Men ett som är säkert är att de redan mer än överfyllda vattendragen som kantar min färd verkligen inte behöver någon påfyllnad. Jag får ibland gå långa omvägar för att spänger och broar är översvämmade.

Blöta passager är det gott om

När regnet tilltar stannar jag och Diesel till i ett vindskydd för att torka oss. Jag kramar om Diesel och han får sitta innanför min dunjacka för att hålla värmen. 
Vid två-tiden slutar det faktiskt att regna och vi fortsätter in på den sträcka som jag har cyklat miljarder gånger för ett decennium sedan. Jag och min bästa kompis Björn har kört etapp 2 både framlänges och baklänges när vi tränade som mest mountainbike. Den här sträckan är riktigt rolig med mountainbike!
Regnet har dock gjort att rötterna och stenhällarna är vrålhala. Jag fegar ur och får inte alls det där härliga flytet som brukade infinna sig här. Det kan ju förstås också bero på att jag inte är i min bästa mountainbike-form heller..

Snorhalt i regnet

Dagen och mina krafter lider mot sitt slut och jag rullar sakta över sista ängen in mot Angarn och Örsta som är dagens etappmål. Trött och sliten i kroppen men mycket nöjd i knoppen hämtas jag av min pappa som bor i närheten och blir erbjuden god middag och en skön säng i mitt gamla flickrum.

Sällskap i hästväg in mot Örsta

Lördagen börjas där fredagen avslutades. Etapp 3 från Örsta till Lövhagen står på dagens schema. Cyklingen över den blöta Angarnssjöängen utförs zick-zackandes mellan de stora antalet ornitologer med megastora kikare som är där för att spana efter sällsynta fåglar. Det blir inte lättare av att Diesel måste gå kopplad i naturreservatet och snart har vi gjort dagens första vurpa, en av många som ska komma.

Slalom mellan fågelskådare med kopplad hund
är inte den lättaste manöver man kan göra en lördagsmorgon...

Leden fortsätter via en grusväg kantad av rödflagnande ladugårdar som sedan viker av till Össeby idrottsplats och dess motionsspår, den följer sedan bilvägen en stund och fortsätter sedan in i vildmarksterrängen.

E18 gör sig högljutt påmind bredvid stigen

När jag lämnat E18 och bullret den stora vägen genererar bakom mig är det den djupa skogen som gäller. Stigen är smal och bitvis teknisk svår att cykla. Men rolig! Jag får koncentrera mig och jag känner att de gamla takterna sitter i trots allt. Jag forserar spängerna i hög fart (nåja enligt mig själv iallafall) och hoppar (ofrivilligt)över en mossbeklädd sten. Jag vurpar fler gånger än jag kan räkna och får rikta om styret och häkta på en avhoppad kedja åtminstonde tre gånger. Stigen är för det mesta ganska blöt, eller vad säger jag, väldigt blöt är närmare sanningen. När jag passerar en tunnel under E18 blir jag dyngsur över knäna. Det är oundvikligt. Jag svär högt och Diesel undrar vad jag muttrar över.

Rolig mountainbiking i skogen

Tiotusenkronorsfrågan;
hur tar man sig torrskodd genom tunneln?

En av få torra spänger

Alldeles för snart når jag Lövhagen som är målet för dagen. Jag vikar av från Roslagsleden och tar mig till mitt och lillasysters landställe som ligger några kilometer från leden. Det är värt den extra sträckan för att få grilla korv i kaminen och krypa ner i en varm säng.

Söndagens mål är Domarudden och färden dit är ganska smärtfri. Eller nja, cyklingen går över lummiga skogsbilvägar och är ganska enkel, men min rumpa är långt ifrån smärtfri. Två dagar på skumpiga färdvägar har gjort att sittknölarna kvider av smärta så fort jag placerar ändalykten på sadeln.
Den här etappen går i utkanten av reservatet för Rialavargarna. Jag gillar vargar och tycker att de ska få finnas i vårt avlånga land, men varje gång Diesel försvinnar ur min syn får jag lite lätt panik och tjoar vilt på honom. Tur för mina nerver att han kommer som ett skott varje gång.
Det som gör den här etappen lite jobbigare än vad den borde vara är de grova träd som har vikt ner sig för torsdagens storm. Det blir en anings tröttsamt när jag måste stanna och hoppa av cykeln var 20:e meter för att krångla mig över de ständiga hindrena. Dessutom har någon ovänlig själ lagt ut kvicksand (känns det som iallafall) på vissa ställen vilket gör att däcken sugs fast och jag kommer ingenstans hur mycket jag än trampar. Högst olämpligt och mycket taskigt om ni frågar mig.

Meckigt att ta sig förbi träden

Sista delen mot Domarudden går i motionsspår igen. Det här är den tyngsta biten på hela vägen. Trettio centimeter tung slasksnö gör att jag inte kan cykla utan får släpa cykeln och mig själv mot helgens slutmål.

Tungt med slasksnö

Det är ungefär samma snitthastighet per kilometer som jag hade i Vasaloppet under min värsta schaktning, men jag stretar på och kommer fram till slut! Jag når Domarudden!

Tadaa! Målet är nått!

Jag tar taxi tillbaka till Örsta där bilen står och medan jag lastar cykeln reflekterar jag över helgen.
Jag är oerhört nöjd med mig själv och trots att det har varit minst sagt varierande terräng och förutsättningar som blött, skumpigt, regnigt, svettigt, trädhindrigt, lerigt, halkigt, nervigt och dyngigt så gav jag inte upp! Ska jag vara ärlig mot mig själv så har det varit riktigt härligt att få vara ute hela helgen. Slitas och svettas och känna att man lever! Borde alla få uppleva! Prova det du också!

Om man vill ha längre äventyr...

...så fick jag ett tips från en av mina blogg-läsare. De är ett gäng som gillar att kombinera långa träningspass med äventyr runt i deras vackra landskap Gästrikland. Gärna med historisk eller kulturell anknytning. De fokuserar också på individens utgångspunkt och strävar efter att skapa en härlig gemenskap i gruppen! Jag tycker det här är en superbra idé! Kolla in Gävles långdistansare!
Hade jag inte redan planerat mitt äventyrsår så hade jag mer än gärna hängt på dem! Men det känns skönt att veta att äventyren finns kvar även till nästa år!
Det finns även flera äventyr hos Vildmark nära dig. Det är bara att inse att mitt 52 adventures kommer att fortsätta i all evighet med allt roligt som finns att hitta på!

Äventyr 13: Mitt äventyr är någon annans vardag

Äventyrslusten är ungefär lika med noll när jag lämnar ett tråk-grått Uppsala som har paketerats in i tunga regnmoln. Men faktum är att ju närmare jag kommer Kolmården ju mer kisar jag för den annalkande solen. Mitt depp-humör börjar sakta ge med sig och min snoriga näsa slutar nästan att rinna. Bilen parkeras i Sandviken strax väster om Kolmårdens djurpark. Jag rafsar ihop mina pinaler i ryggsäcken medan jag funderar hur många "Sandviken" det egentligen finns i Sverige. Går det inte att vara lite påhittigare om det råkar finnas en sandstrand i en vik? Diesel och jag tar en svängom ner på bryggan i den sandiga viken och känner av pulsen på Kolmården. En mycket duktig fotograf som jag har fått äran att lära känna har sagt till mig att det kan vara bra om det är lite halvdåligt väder, för då blir fotona annorlunda. Idag förstår jag vad hon menar med det, för ljuset över Bråviken är magiskt. Mystiskt och vackert lyser det upp havet som ligger alldeles stilla och bidar sin tid inför vårstormarna som snart kommer att slita sönder den nu perfekta ytan. Jag drar in den salta havslukten från tången i näsborrarna och känner i hela kroppen att nu är våren här.

Jag börjar min vandring i ankeldjup geggamoja på Marmorstigen. Jag slirar runt och försöker hitta några torra löv att få fäste för fötterna. Diesels vita tassar antar snabbt en geggbrun nyans. Runt omkring mig porlar det i bäckar som inget hellre vill än att forsa ut i havet. Jag trampar på och tackar innerligt den vänliga själ som har lagt ut spänger över den värsta sörjan.

En spång, flera spångar?

Jag tassar så tyst jag kan förbi en båtuppläggningsplats för att inte störa de medelålders herrarnas koncentration när fernissan ska strykas över segelbåtarnas skrov. Jag klämmer mig igenom en färist och halkar över en isig fårhage. Jag hör röster från vattenbrynet. Två gubbar i keps står och petar på ett isflak med en lång pinne. Jag undrar om de får någon fisk.

- Nej, vi fiskar inte. Vi bara leker, säger den den ena gubben på bred östgötska.

- Det är viktigt att behålla leklusten sörru, säger den andre gubben och visar upp ett tandlöst leende.

Jag skuttar förbi dem upprymd av livslusta. Så enkelt det kan vara ibland.

Ibland är allt så enkelt

Strax har jag nått Marmorbruket som ståtar vitt och vackert vid Bråvikens lugna strandkant. Här har det brutits marmor och kalksten för fulla muggar under flera århundraden. På 1600-talet kom Sveriges konung på att det vore schysst att ha Kolmårdsmarmor i Drottningholms slott, vilket fick stället att bli en metropol. Idag finns det Kolmårdsmarmor både i Paris och New Yorks berömda byggnader.

Marmorbruket rakt nedanför kalkberget

Diesel charmar en kvinna i rullstol som vi möter invid kalkstensbrottet och får åka snålskjuts i hennes knä en bit. Hon berättar för mig att snart kommer blåsipporna att breda ut sig likt en matta här.

- Det är nog bara en tidsfråga, säger hon och nickar mot slänten.

Vårkänslor!

Jag såsar runt kröken och går nästan rakt in i ett kärleksfullt par. Jag ber om ursäkt samtidigt som deras lille son som sitter i en lila barnvagn skriker ut sin beundran för min fluffiga hund. Diesel strosar med nosen i backen hela tiden och märker varken den lille eller fiskaren som står längst ut på klippan och fridfullt tar dagen som den kommer. Jag byter några ord med hans fru som sitter på en sten vid strandkanten och njuter av våren. Hon medger skrattandes att de får nog svälta till middag idag igen för det nappar dåligt.

Dåligt napp i Bråviken

Färden fortsätter på Klosterleden och nu får jag klättra upp för den branta stigen. Jag snubblar på de stora stenarna som någon verkar ha tappat efter sig. Diesel träffar flera nya hundkompisar som är ute och vallar sina ägare. En luggsliten pensionär med käpp har bemödad sig att baxa sig ända ner för den branta avstickaren för att kunna mata sångsvanarna med brödkanter.

Svanarna verkar klara av middagsbestyren själva trots allt..

Jag bänkar mig på en höjd för fika och Moster Ingers mjuk-kaka. Ett lastfartyg strävar stånkandes mot Östersjöns öppnare vatten. En utombordare trycker sig försiktigt förbi isflaken för att lägga ut fiskenät. Men annars är det tyst omkring mig. Eller nej förresten, fåglarna kvittrar uppfodrande och vill fånga min uppmärksamhet.

Diesel suktar efter mjuk-kaka

Jag lunkar vidare genom skogen för att om en stund kliva upp på Vildmarkshotellets kommersiella hylla. När jag kikar in i entrén möts jag av en möhippa som pågår på högsta ljudvolym med rosa fjärilsvingar och glittrande tiaror. Från inomhuspoolen hörs tiger-liknande barnvrål. Jag trallar vidare mot Sörmlandsleden som visar mig genom en sagoskog i svagt nedförslut. Jag trillar ut på en kladdig grusväg som bär mig till Kvarsebo Färjeläger. Diesel känner sig kaxig och hoppar mellan isflaken invid stranden.

Living on the edge

Jag bestämmer mig för att det får räcka med äventyr för den här helgen. Jag känner mig nöjd och belåten. Tillfreds med nuet. Jag konstaterar stilla att det är lustigt ändå att mitt äventyr är någon annans vardag.

Geggigt i Kolmården

Äventyrerskan lovar dyrt och heligt att det kommer ett längre inlägg imorgon, men hon är för trött för att vara kreativ för tillfället. Hon bjuder på ett foto så länge från ett varmt men geggigt Kolmården.

Diesel är en riktig linslus och ska vara med överallt...

Tävlingen är avgjord!

Tack alla som har röstat! Nu är det avgjort vem som ska få de fina priserna! Alltså vinnaren var ju redan klar, där jag använde min vetorätt som anstiftare av denna tävling. Men andra och tredje pris behövde jag ju hjälp med och nu har ni röstats fram pristagarna! Det roliga var att alla bidrag har fått röster, vilket betyder att friluftsliv ser olika ut för olika människor. Härligt att vi alla tycker olika, för hur skulle det annars gå om alla tyckte om samma saker?

Så håll i er nu, här presenteras vinnaren:

1:a pris Enmanstält från Mountain Hardwear 
Välj ett besöksmål, vilket som helst. Men gå inte den vanliga stigen dit utan navigera utan stigar med karta och kompass. Passar överallt!
Motivering från 52 adventurs: Hur enkelt som helst, men man vet inte riktigt vilket äventyr som väntar på den nya vägen. Kan bli hur spännande som helst! Äventyret kan dessutom göras långt eller kort, enkelt eller svårt. Äventyret passar bra att utföra på sin egen hemmplan eller på andra sidan jordklotet. Det går att anpassa till sin egen nivå och för alla åldrar och därmed skapa ett äventyr som dessutom är billigt! Alla har lika stor möjlighet att äventyra på detta sätt!
Stort grattis till Lars!

2:a pris Liggunderlag från Thermarest
Ta pendeltåget med cykeln och tältet till ändstationen. Cykla hem med paus för övernattning, bad och reflektion.
Motivering från 52 adventures: Enkelt och billigt, men ändå ett stort äventyr! Och man vet aldrig vad man hittar på vägen hem...!
Stort grattis till Anneli!

3:e pris Pannlampa från Petzl
Grottletarhelg med barnen (och vuxna) i Kärkevagge, Abisko. Kärkevagge betyder Stendalen på samiska och är en av Sveriges vackraste fjälldalar. I dalens bortre ända ligger Rissajaure=Trollsjön, en av världens klaraste sjöar, känt för sitt djupt blåa vatten. I dalen ligger 100.000-tals stenblock huller om buller. Under och emellan dessa finns små och stora grottor, håligheter och kryp-in. Perfekt för barn att utforska under en tälthelg i dalen.
Motivering från 52 adventures: Det här äventyret visar på hur man kan utnyttja terrängen till att göra en "vanlig" vandring spännande för alla deltagare!
Stort grattis till Ludmilla!

Jag vill tacka Addnature för att de har skänkt de fina priserna till den här tävlingen.

Är ni nyfikna hur det gick för resten av bidragen? Okej, här kommer resten av resultaten:

4:e plats
Ta tåget till en ort du inte varit i, övernatta där och ta långa promenader i staden för att upptäcka nya miljöer. Motivering från 52 adventures: Ett äventyr behöver inte vara i skogen eller vildmarken, i städerna finns det också oaser att upptäcka!

Delad 5:e plats med lika många röster var
Ta fredagsmiddagen med ut i skogen.
Motivering från 52 adventures: Ja, svårare än såhär behöver det inte vara att uppleva ett äventyr!

Följa med farföräldrarna ut i skogen och plocka bär och svamp och sedan göra sylt och torka efter deras recept.
Motivering från 52 adventures: Gemenskap och kunskapsutbyte över åldersgränserna är definitivt ett äventyr som oftast glöms bort idag. Att bara lyssna på någon som har levt längre än du själv kan ge dig nya insikter och har du tur kan du få höra det berättas om en ovanlig äventyrsupplevelse!

Smyga in efter de stängt grindarna till Botaniska trädgården i Uppsala och "smygcampa" i dungen bredvid Orangeriet. Gratis, spännande, lite förbjudet och rätt bra skogskänsla faktiskt. Vatten medtages, ingen bäck finns.
Motivering från 52 adventures: Jag vill inte på något vis uppmuntra folk att göra olagliga saker. Men det här äventyret visar på påhittighet och kreativitet, och visst är det så att det som är lite förbjudet blir lite mer spännande?!