Äventyr 18: Premiärer, sjöodjur och vikingar

-Vilken dag! utropar Björn och blickar ut mot vattnet som är helt spegelblankt. Jag kan inte annat än att instämma i hans utlåtande. Solen skiner från en klarblå himmel och fast klockan bara precis krupit förbi åtta på lördagmorgonen är det sommarhetta i luften. Björn är världens bästa kompis, han har åkt till Brottby bara för att hjälpa mig att lyfta ner kajaken från taket. Mycket klarar en äventyrerska själv, men inte det..! Vi sitter på en klipphäll och småpratar lite innan han åker tillbaka till stan, han är frestad att hänga med men bestämmer sig ändå att gå på "afternoon tea" på Grand Hotel med sin nyblivna fru.

Jag stuvar i alla pryttlar i kajaken (märkligt hur mycket grejer det behövs för bara en helg) och tar ett djupt andetag för att riktigt insupa lugnet som råder på fjärden. Äntligen är det dax för kajak-premiären! Kajak är nog en av mina favoritfritidssysselsättningar. Det är enkelt att ta sig fram, man kan packa med sig lite lyxvaror för man behöver inte bära på det, och lukten av hav får mig på alltid på bra humör. Plus att foten får vila fast jag frilufsar.

Snart dax för avfärd och årspremiär för kajakandet!

Diesel väntar på att jag ska fixa klart med kapellet och hoppar sen upp i mitt knä och lägger sig tillrätta direkt. Jag skjuter ut från stranden och tar några paddeltag. Jag glider direkt flera meter framåt knappt utan ansträngning. Idag är det härligt att vara äventyrerska. Solen bränner i ansiktet och jag spanar nyfiket omkring mig.
Jag börjar med att paddla in i Husaån eller Långhundraleden som det också kallas. Detta var på 900-talet en av vikingarnas vattenvägar till Uppsala som då var deras huvudstad. Vattnet var på den tiden fem meter högre, så idag går det knappast att paddla hela vägen till Uppsala.
-Men någon gång ska jag göra ett ärligt försökt att göra det, funderar jag, medan jag glider fram mellan fallfärdiga bryggor, frodiga stränder och vattenfyllda, kanske bortglömda roddbåtar. Själva kanotleden börjar i Brotorp men jag har valt att börja i Brottby idag.

Bron i Brottby känns annorlunda från den här synvinkeln

Jag glider tyst förbi en fiskare som precis har håvat in något sprattligt fisk-aktigt litet knytte, Diesel morrar på honom eller fisken, jag vet inte vilket. Men båda ser en aning mysko ut... När jag passerar Össeby-Garns kyrka ringer kyrkklockorna välkomnande, förmodligen ett bröllop, för inte ringer de väl bara för min skull?

Össeby-Garns kyrka välkomnar äventyrerskan
med klockringning

Ån mynnar ut i en fjärd, eller rättare sagt Garnsviken. Det känns nästan som om jag är i skärgården, det luktar precis som det gör där. Salt och tång. Ena strandsidan sluttar brant ner mot vattnet och den andra är täckt med brun vass. Diesel spanar efter de sjöfåglar som vilt flaxar iväg när vi nästan smugit oss ända inpå dem.

Min privata utkik, håller koll på fåglar och grynnor

Jag hittar en fin holme att luncha på inte långt från Hakunge där de finns gravfält från järnåldern. Det är så enkelt det här livet. Bara äta, sova och ta sig fram i sakta mak, inga mer konstigheter än så.

Det enkla livet gillas av både två-och fyrbenta

Efter lunch gnolar jag paddlandes vidare in i Åkers kanal. Till en början är det mest vass som kantar min färd men efter ett tag börjar husen dyka upp, det ena flådigare än det andra. Och precis just nu, när det inte går att lägga till någonstans för allt är privata bryggor eller mark, så blir äventyrerskan akut-kissnödig. Men varför just nu? Jag letar febrilt efter en lösning och när det är som mest akut då dyker den faktiskt upp. En öppning i vassen visar sig innehålla fast mark som inte synbart bebos av någon. Jag paddlar in i en något mystisk återvändsgränd. Solens strålar når inte riktigt in, de är en råare atmosfär här inne bland sumpträden. Tråcklar mig panikartat förbi bråte som blockerar den smala ån, en skruttig brygga (!) längst in blir min räddning. Jag lägger till och fumlar mig i land. Bryggan sjunker när jag kliver upp på den, men hinner inte bry mig utan klafsar vidare in på torr mark. När jag sitter med brallorna nere vid knäna och andas ut bubblar det till bredvid bryggan och det skickas en kaskad av vatten rakt upp i luften. Jag och Diesel stelnar till och tittar på varann, va fasen var det där? Det går några sekunder och jag hinner precis få upp brallorna när det händer igen! Det är något därnere som vill upp! Ett sjöodjur!?! Jag rannsakar min hjärna om vetskap angående sjöodjur. Nessie bor i Skottland och i Sverige finns det kanske ett i Storsjön vid Östersund. Men i Åkerberga, nej det har jag inte hört talas om. Hjärtat hamrar i bröstet, kanske är det ett uppretat vikingaspöke som vill tala om att jag ska ge fan i att kissa på hans brygga. Jag blir livrädd och hoppar i kajaken lika vigt som ett kassaskåp och rivstartar därifrån. En ny kaskad av vatten bubblar upp och fräser åt oss. Ytterligare en kaskad stänker ner oss totalt. Vad det än är därnere så har jag ingen lust att stanna här och ta reda på det. Det är andra gången i mitt liv som jag slår hastighetsrekord i paddling, första gången var när jag inte ville bli överkörd av snabbfärjan till Gotland sommaren 2007.

Vad är det som bubblar och fräser under ytan där borta?

Ute i solen igen pustar jag ut. I ögonvrån skymtar jag ett... ett.... sjöodjur! Är det möjligt? Jag kisar och fokuserar min blick, nog tamejtusan, är det ett sjöodjur därborta! Diesel är på helspänn men jag bestämmer mig ändå för att smygpaddla lite närmare, om odjuret anfaller så skickar jag hunden på det.

Åkersberga-odjuret

När vi närmar oss bakifrån ser jag att odjuret är gjort av gul plast, puh, jag får inte låta fantasin skena iväg med mig sådär...
Hjärtrytmen lämnar snart maxpuls-nivån och jag paddlar vidare in i Åkersberga. Längs kanalen går promenadvägar i grönskande omgivningar. Bilar passerar över broar. Annorlunda att paddla såhär i stan fast ändå inte. Strax når jag slussen som är stängd för säsongen. Jag hoppar i land för att undersöka omgivningarna till fots och för att sträcka på benen.

Slussvakten vill inte öppna än

Jag vänder kajaken här och paddlar tillbaka genom den stilla kanalen. Diesel har nu intagit en loj inställning till livet med svansen hängandes i vattnet. Jag har spanat in en ö som vi ska tälta på i natt. Eller rättare sagt, den enda ön som finns i Garnsviken. Det är dit vi är på väg nu.

Åkers kanal är lugnt och stilla

Ön jag rekade tidigare under dagen är perfekt för nattläger. Den är inte stor men den räcker åt oss. Nu radar premiärerna upp sig en efter en. Årets första dopp, årets första barfotasteg, årets första utegrillningen över öppen eld, årets första natt i tält samt premiär för nya liggunderlaget och sovsäcken. Aaah, livet är härligt när det premieras!

Värre kan man ha det än så här...

Jag och Diesel går runt ön ett par varv innan vi kryper in i tältet. Jag har inga som helst problem att somna och sover gott hela natten. Ingenting alls fryser jag. Fast det bara är någon grad under natten. Jag tycker att de som går till doktorn för sömnproblem borde få ordinationen att sova i tält. Funkar alltid! Man sover som ett barn!

På morgonen vaknar jag till fågelkvitter. Solen har också vaknat. Inte ett moln idag heller. Vattnet är spegelblankt. En tunn dimma smeker dess yta. Jag gör frukost och sitter länge och filosoferar på de solvarma klipporna över just ingenting innan jag packar ihop och paddlar hemåt. Jag har ingen brådska, tar några paddeltag och glider flera meter innan jag tar nästa. Vilket underbart äventyr det har varit denna helg.
Men vad var det som bubblade åt mig därinne bland träden igår? Det lär jag aldrig få veta, och kanske lika bra det..