Äventyr 43: Hemma hos Robin Hood

Det är en välgödd och ytterst välmående äventyrerska som lämnar Öregrund på söndagseftermiddagen. Denna helg har jag nämligen haft äran att vara inbjuden till Team Jägarsnus som jag sprang på under Fjällräven Classic i somras. (Eller sprang på och sprang på, det sprangs inte så mycket under Fjällräven-tävlingen, det var mest att vi delade lunch-ställen ihop och deras jägarsnus var det som gjorde att jag tog mig i mål överhuvudtaget.) Hela familjen har gjort sitt allra yttersta för att pyssla om äventyrerskan och äventyrshunden, och med facit i hand måste jag säga att de verkligen har lyckats! Men ska vi ta det från början kanske?

Äventyrshunden sticker in nosen innanför den blåmålade dörren på den lilla stugan i Öregrunds charmigaste kvarter och genast blir han överröst av kramar, pussar och vänligt kel. Till en början är han avvaktande och förstår inte riktigt vad som händer, men ganska snart myser han som en pöskung av all uppmärksamhet han får. Team Jägarsnus båda döttrar, Antonia och Olivia, har aldrig träffat Diesel, men de har hört talas om honom och har längtat efter att få träffa honom. Jag får inte något dåligt mottagande jag heller. Ana och Johan välkomnar mig i dörren och bjuder in till Öregrunds godaste vegetariska gulaschsoppa. Precis sådär lagom het så att jag börjar svettas lite i pannan. 

Familjen Jägarsnus guidar i Öregrund

När sopp-svettningarna lagt sig en aning tar familjen " Jägarsnus" med sig sina äventyrliga gäster på en rundtur i omgivningarna. Vi går längs rosaskimrande klippor och den varma höstsolen smeker den stilla havsytan. Johan guidar och berättar om att Öregrund också har en tennisvecka, precis som Båstad men kanske lite mindre i omfattning. 

-Men det som är stort här, det är Roslagsloppet som går varje sommar. Ett gäng snabba båtar, förmodligen för snabba för sitt eget bästa, räjsar om vem som kan komma först till Öregrund med start utanför Stockholm, säger Johan och pekar ut några bra badställen i förbifarten. Vandringen fortsätter in i den charmiga staden  där sneda och vinda hus kantar smala gator. Havet ligger nästan in på knuten av varje hus. Det luktar salt hav, tång och en antydan av fisk när vi kommer ner mot den nu ödsliga gästhamnen. Bryggorna gnekar lite, men annars är det väldigt tyst här. Sommarhetsen och buslivet är slut för den här säsongen. Nu är det bara några få bofasta kvar och vi andra som gillar lugn och ro. 

Johan pekar ut pärlorna

Vi passerar det klassiska kyrktornet som syns på alla vykort från trakten innan vi retirerar till Team Jägarsnus trädgård och en eftermiddagsfika ute (jajamänsan, äventyrerskan övertalar resten av gänget att det minsann går att sitta ute) i det vackra höstvädret. Johans vita chokladkaka är fantastiskt god och skulle kunna få vilken surgubbe som helst på glatt humör. Energi behövs, för det är nu dags för helgens huvudnummer. Johan är gammal bågskytt och har lovat att äventyrerskan ska få prova på denna precisionsport. Jag har alltid velat testat bågskytte och nu har slumpen gett mig chansen! Johan instruerar och jag lyssnar uppmärksamt och försöker komma ihåg vad som är vad och hur jag ska hålla alla fingrar och tår rätt. Jag är rätt stensäker på att jag aldrig kommer träffa den där tavlan, än mindre nå fram till den heller, men jag spelar med. På vänster arm ska jag tydligen ha ett skydd i läder ifall strängen får för sig att smasha till mig där. Och på höger hands fingrar ska en annan slags läderbit monteras för skydd mot strängen. Trots skydden är jag ändå orolig för att den där strängen ska straffa mig hårt för gamla synder. 

Inte helt lätt att förstå hur allt hänger ihop..

Tavlan är uppställd mot vedtraven och ungefär tio meter därifrån står jag och försöker spänna min båge. Jag säger till Johan att vi borde ha en rejält tilltagen säkerhetszon där inga barn, hundar eller småfåglar får finnas det minsta i närheten. Egentligen tycker jag väl att vi borde varna alla grannar också, bara för att vara på den säkra sidan. Det känns som om den där pilen som jag snart ska släppa iväg kan landa precis var som helst. Johan säger att det är lugnt och ber mig hålla fingertopparna i mungipan. Men det känns orimligt svårt, för då kommer ju strängen knäppa mig på näsan?! Det får bli en kompromiss, jag håller baksidan av tummen mot mungipan innan jag tar ett djupt andetag och (blundar!?!) innan jag släpper iväg pilen. Och tamejtusan om inte pilen både når fram till tavlan och SNUDDAR utkanten på den innan den slår i det gröna säkerhetsnätet bakom. För mig känns det som en seger! Jag tjoar högt av glädje, får blodad tand och laddar en pil till. Precis innan jag ska släppa nästa pil säger Johan att jag ska sänka bågen en aning. Jag gör som jag blir tillsagd och släpper pilen. Och nu, kära vänner, TRÄFFAR jag tavlan! Och inte bara i utkanten, utan nästan i mitten! Jag tjoar ännu högre och måste verkligen gå fram och inspektera underverket noga. 

Den vänstra pilen är mitt verk! 

Det här med bågskytte var precis hur kul som helst och nu har tävlingsdjävulen fått mig i ett bestämt grepp, nu jagar jag den där tian. Jag skjuter pil på pil. Johan pillar med detaljerna; stå mer bredbent, slappna av i fingrarna, släpp bara strängen forcera inte, sikta med båda ögonen. Jag lyssnar och gör så gott jag kan. Ana hävdar att hon är en dålig skytt, men när hon väl skjuter några pilar visar det sig att hon har ljugit om den saken. Hon har en fin träffserie väldigt nära mitten. 

Ana visar var bågskytteskåpet ska stå

Det här med bågskytte är som en drog, jag vill aldrig sluta. Jag jagar efter den där kicken som jag får av en fullträff. Jag är fast. Totalt biten. Jag skjuter en nia och lyckoruset bubblar genom kroppen. Diesel tycker dock att det här var en skittrist sport och när han demonstrativt sätter sig framför tavlan inser till och med jag att det är dags att bryta och börja fixa med middagen. 

Nu får det vara nog tycker Äventyrshunden, räven håller med...

Middagen är en tre-rätters som inte går av för hackor. Det italienska vinet smakar ljuvligt i gommen. 

Johan, Ana och jag sitter senare på kvällen och stirrar in brasan som sprakar i deras vardagsrum. Vi pimplar mer rödtjut och tjötar om Fjällräven Classic. Hur fantastiskt kul det var. Den mäktiga naturen som omgav oss. De udda och roliga människorna som vi träffade längs leden. Och hade vi egentligen så ont? Ana tappade båda sina tånaglar under vandringen, de har inte växt ut än. Men vi konstaterar att det är tur att man glömmer smärtor med tiden. Vi kommer bara ihåg alla de positiva delarna med Fjällräven Classic. 

Kvällen hinner bli natt innan jag och äventyrshunden kryper ner i den mjuka sängen i vår alldeles egna gäststuga. Jag har blivit bortskämd hela kvällen och mår som en prinsessa. Men för att få lite äventyrskänsla har jag behållit understället på under det fluffiga täcket.

Ingen direkt trängsel på färjan till Gräsö...

Innan äventyrshelgen är över för denna gång tar jag och äventyrshunden färjan över till Gräsö för en lättare vandring i Gräsö Gårds naturreservat. Omgivningarna böljar mellan klassisk skärgårdsnatur med klippor och gamla hederliga bondgårdslandskap med öppna ängar. Det är skönt att bara gå där och filosofera. 

Skiftande vandring på Gräsö

När jag står och väntar på färjan tillbaka till fastlandet smyger sig en känsla av déjà vu över mig. Varför känner jag igen mig? Kugghjulen maler innanför pannbenet.... Plötsligt slår det mig. För en sisådär arton år sedan var jag så galet kär i en kille som hade landställe här någonstans att jag hade åkt buss i en hel dag, mer eller mindre, för att kunna ta mig hit och "spontan-hälsa-på" honom en ljummen sommarkväll i juni. Vi satt på klipporna och hånglade i solnedgången. Jag småskrattar halvhögt åt minnet. Vad snubben hette som var målet för min tonårsåtrå? Robin. Men om han hette Hood i efternamn, det har jag ingen aning om...