Äventyr 41: Mitt smultronställe

 Jag sitter i min kajak och funderar på hur jag ska ta mig i land. Jag vill helst inte bli blöt om fötterna men inser sakta att det är en omöjlig uppgift. Jag snörar av mig skorna och kavlar upp långkalsongerna och sticker ner ena foten i det kalla (fast inte så kallt som jag trodde att det var) vattnet. Äventyrshunden har redan hoppat i land vid Siaröfortet, och väntar tålmodigt medan jag krånglar mig upp på torra land. Vi har gjort en liten detour med kajaken innan vi ska vidare till mitt smultronställe. 

Skateparken på Siaröfortet

Vi strosar på taket av det gamla fortet, den böljande svarta betongen är täckt av guldpengar som till slut har ramlat ner från höstträden. Detta ställe är perfekt att åka skateboard på tänker jag, medan vi passerar flera gamla kanoner. Vi är helt ensamma på ön, och det känns verkligen som att den här helgen blev det till sist höst. Vinden är frisk och luften är krispig. När vi passerar kolerakyrkogården smyger sig solen fram. 

Finurligt fort värt att besöka

Medvinden gör det lätt att paddla. Äventyrshunden har lagt sig tillrätta i mitt knä och tar in dofterna av höstskärgården. Den här helgen finns inga tider att passa. Egentligen inga avstånd att klara av. Vi ska bara vara ute och njuta. Precis så enkelt som det kan vara ibland. Vi är ganska ensamma på havet idag. Några fiskare och kust-bevakningen är de enda som har passerat oss. Måsarna skriker ut sin längtan högt ovanför våra huvuden. Vi har ingen brådska någonstans. Vi hoppar i land på "Midsommarön" och tar en nostalgivandring runt ön. Här har jag varit minst tusen gånger som liten knodd. Minnena sköljer över mig. På den stora stenen ute i vattnet hade vi ställt upp ölburkar som jag och småkusinerna skulle pricka med luftgeväret, det slutade med att vi prickade en liten fisk som flöt upp till ytan... På den lilla sandstranden i viken envisades pappa med att köra upp med fören på vår röda träbåt "Fuling" för att han inte orkade ankra. Här har det firats massor av midsomrar med lövad stång och glada människor. Den branta klippan vi knappt vågade klättra uppför då, var inte alls så brant nu som jag kom ihåg den. 

Diesel kollar så att hans leksak är med innan avfärd från "Midsommarön"

Jag paddlar vidare mot "Min ö". Mitt alldeles egna smultronställe. Vattnet är lugnt mellan öarna, men jag hör hur vinden ylar i trädkronorna. Den bruna vassen rasslar när den knappt synbara våg jag skapar med kajaken når strandkanten. De gula lövträden glimrar i solen och matchar min kajak perfekt. Ett guld-löv singlar sakta ner och lägger sig på vattenytan en stund innan det sjunker till botten. Jag vet inte vad "Min ö" heter egentligen, men det här är min absoluta favorit i hela skärgården. Jag vet inte varför, den bara är det. Minst en gång per år måste jag komma hit och bara få vara. Jag kallar den "Min ö", för om jag blir rik som ett troll en dag, så är det den här ön det första jag ska köpa... Här hämtade min mamma kraft ifrån när hon kämpade mot cancern. Här hämtar jag också energi när jag behöver det. 

Världens bästa klätterträd på världens bästa ö

Vinden ligger dock helt fel för "Min ö". Det blåser hårt rakt mot udden. Det blir bara en promenad på stigen som ringlar runt den lilla udden för att insupa andan och friheten här ute. Jag är bara tvungen att hänga knäveck en stund i den nedersta grenen i "världens bästa klätterträd". Äventyrshunden sätter upp sina små tassar på mina axlar och pussar mig på näsan. Innan jag lämnar "Min ö" står jag länge på klippan där jag ramlade i när jag spottade körsbärskärnor i tävling med kusinen vem som kunde spotta längst. Jag bara står där. Andas. Blundar. Känner mig fri. 

Jag tar ett beslut om att satsa på "Ön där man kan ligga på båda sidor" för nattläger. Den är ett säkert kort när det blåser nordvästliga vindar. Och jag har rätt. I viken är det helt lugnt. Inte en krusning på vattenytan. Jag sätter upp tältet och inreder mitt hem för natten. Ett snabbt kvällsdopp (!) för att få igång blodcirkulationen och värmen i kroppen. (Ja, det ÄR kallt att bada, men man blir varm efteråt.) Äventyrshunden hjälper mig att samla ved till kvällens brasa. 

Den store vedsamlaren

Mörkret faller snabbt, men elden lyser upp vår tillvaro i skärgården. Jag grillar korv och det är härligt att det får ta tid att göra middagsmaten. Diesel kryper intill mig på filten och lägger sitt lurviga huvud i mitt knä. Han drar en djup suck och verkar väldigt nöjd med livet. Vi sitter länge så. Bara glor på elden. Jag petar in några pinnar då och då för att hålla elden i gång. Tittar på hur de brinner och sedan försvinner. Petar in en pinne till. Rör om lite i glöden. Kliar Diesel bakom örat. Jag är varm i hela kroppen. Både av elden och av tillfredsställelse med livet just nu. Stjärnorna tar sakta form på himlen. Fler och fler visar sig ju längre jag kisar uppåt. Månen vandrar sakta över natthimlen. Lämnar en silverstrimma i det mörka vattnet. Det kan inte bli bättre än så här. 

Månskådespel

I gryningen väcker Äventyrshunden mig med en kall tass på kinden. Han fryser och vill in i sovsäcken. Jag släpper in honom och kramar om honom. Han somnar snabbt om och sprattlar lite med bakbenen i sömnen.  Jag somnar också om med med fluffig päls som kittlar mig i näsan. Vi vaknar inte förrän solen dansar på tältduken. Men vi ligger kvar och drar oss i den varma sovsäcken. Ingen idé att kliva upp än, det är för kallt utanför tältet och för gosigt inuti. Inte förrän vid lunchtid tycker både han och jag att det är dags att gå upp. 

Diesel letar efter frukosten
som han spillt ut på klipporna

En helt perfekt äventyrshelg. Det här äventyret har inte handlat om att klara av en viss sträcka. Inte att prestera något på en viss tid. Inte pressa kroppen till en smärtsam gräns. Det här äventyret handlade om att fylla på depåerna. Tanka energi. Ladda batterierna. Fylla på nytt bränsle. Jag har fått nytt självförtroende. Jag känner mig stark igen. Mitt smultronställe gör detta med mig. Ger mig ny kraft när jag behöver det. Alla borde ha ett eget smultronställe....