Äventyr 42: Himmel och helvete på Roslagsleden

Det är torsdag och jag har redan tjuvstartat denna äventyrshelg. Dagens vanliga träningspass är utbytt mot mountainbike längs etapp 6 på Roslagsleden som går mellan Wira Bruk och Penningby Slott. Höstsolens infernaliska lysande hade till slut för stor dragningskraft på mig och beslutet om lång lunch och kvällsjobb var lätt att ta. Första delen på sträckan är himmelskt rolig! En bred vältrampad stig som böljar över släta berghällar och genom mustiga tallskogar gör att cyklingen känns lekande lätt. Jag skrattar högt ibland av ren lycka och ropar till äventyrshunden att det här ändå var himmelriket! Han svarar med ystra svansvift och skuttar glatt vidare på stigen. Han är lika lycklig som jag att vi bytte kontorsjobb mot cykling idag.

Vi pausar för lunch-picknick på en vidsträckt äng som skiftar i gula höst-toner och bara njuter av solen.

Toklycklig äventyrshund kollar att
hans toklyckliga ägarinna hänger med.

Men efter en mil av total lycka vänder vår tur. Stigen blir för smal för en mountainbike och är på sina ställen nästan helt igenväxt. Såphala rötter stora som dinosaurielår gör inte saken bättre. Svordomarna haglar och det känns mer som en kamp än en njutning. Men va fan det blir ett bra träningspass, tänker jag, och tar i så att svetten lackar. När jag trampar på bilvägen den sista biten mot Penningby Slott har jag ändå ett leende på läpparna. Den första delen av cyklingen från Wira Bruk vägde trots allt upp slitet mot slutet. Dessutom så är busschauffören vänlig nog att ta med sig både leriga mig, en ännu lerigare äventyrshund och den lerigaste cykeln Sverige skådat på bussen tillbaka till Wira. (Egentligen får man inte ta cyklar på bussen, vilket är en jättekonstig policy från SL.... En cykel är ju inte större än en barnvagn???) 

Jag slutar tidigt på jobbet på fredagen för att jag inte kan motstå den där höstsolen idag heller. Planen idag är att klara av två etapper. Start från Penningby slott, via Norrtälje och målgång i Roslagsbro där snällaste pojkvännen ska hämta upp och skjutsa tillbaka till min bil. Denna underbara höstfredag börjar också med lyx-cykling. Från Penningby slott har någon lagt ut gula (inte röda) mattan för äventyrerskan och äventyrshunden. Guldglimrande löv i slottsallén gör att cyklingen känns oerhört flott. Leden fortsätter genom frodiga kohagar och längs pittoreska grusvägar som inte ens kan stava till uppförsbacke. 

Inte  varje dag man cyklar genom en äkta slottsallé!

Roslagsleden fortsätter in i skogen och där har någon annan (förmodligen inte samma någon som har lagt ut gula mattan) varit vänlig nog att lägga ut vartenda träd i hela skogen i en snårig hinderbana. Skogsavverkningsområdet verkar vara evighetslångt, för hur jag än kämpar så verkar jag inte komma framåt. Jag lyfter knäna och cykeln högt, baxar och svär. Helvete också. När jag utmattad når Norrtälje blir jag helt förvirrad när jag ska under alla stora bilvägar som löper huller om buller, jag fattar inte var jag är och börjar gråta av trötthet. Äventyrshunden kommer genast till undsättning och slickar bort mina tårar. Jag kramar om honom och tar en chansning åt vilket håll jag ska. Det visar sig vara helt rätt. Helvetet byts mot himmel igen. Cyklingen genom Norrtälje följer havet runt Kärleksudden och längs ån mitt i stan. Träden som ramar in ån, dingnar av gula löv som nästan doppas i vattnet. Efter Norrtälje tar ett mysigt naturreservat vid och vi bestämmer oss för paus och välbehövlig påfyllnad ev energidepåerna invid en glittrande sjö. När vi rullar på dagens sista sträcka mot Roslagsbro sänker sig solen sakta över åkrarna som vi följer i kanten. 

Lördagens mountainbikande är mest himmel faktiskt. Etapp 9 mot Gåsvik  är cykling längs antika skogsvägar som förr användes frekvent när bondfolket skulle knata till kyrkan på söndagarna. Det enda som är helvetiskt tråkigt med denna etapp är att det kanske blir för lätt. Jag behöver inte koncentrera mig alls på vad jag gör och när leden går längs asfaltsvägar då tråkar jag ur totalt. Tur då att polisen piffar upp tillvaron mitt i ingenstans. De stoppar mig och ber mig blåsa för "cykelstyr-onykterhet"... Nej rå, de frågar om jag vet något om en stulen vit BMW? Och av en händelse så har jag faktiskt precis cyklat förbi en just sådan, bara några kilometer från där vi är. Jag kom ihåg att jag tänkte att det var lite konstigt att parkera bilen just där på den ensliga skogsvägen med halvmeter hög sly, det måste ju ha förstörd bilen undertill... Poliserna tackar och gasar vidare för att ta fingeravtryck på ratten och jaga gärningsmannen. Känns skönt att få vara lite behjälplig i polisarbetet, tänker jag medan jag tråkar vidare längs asfaltsvägen. Men framme i Gåsvik där etapp 10 börjar mot Sandviken byts mitt humör igen. Leden går längs Väddö kanal och den varma höstkvällen och det mjuka solskenet bäddar för njutningsbar cykling. 

Cykling som gör att jag inte kan sluta le vid Väddö Kanal

Mörkret lägger sig som en varm filt omkring mig innan jag hinner fram till Sandviken. Pannlampa har jag inte med mig, men det får gå ändå. Det är en aningens svårt att läsa kartan och se de orange markeringarna som utgör Roslagsleden i de kompakta mörkret. Men jag hittar sandstranden. På den finkorniga sanden ligger det rödbrun havstång som luktar himmel och hav. Synd bara att det är så helvetiskt dyrt med taxin som tar mig tillbaka till min bil...

Det är söndag, sol och sista delen av Roslagsleden ska mountainbikas idag. Jag räknar med att dagens cykling ska bli härligt lätt, och det verkar som om jag kommer att klara av mitt mål att cykla hela Roslagsleden på nitton mil! Men kära bloggläsare, ta aldrig ut en seger i förskott... Etapp 11 till Grisslehamn går mestadels längs med Ålands hav, och till en början är det superhärligt. Jag tar god tid på mig och stannar länge på klipporna vid etappens början och jäser i solen. 

Soljäs vid Ålands hav

Och det är kanske tur att jag kraftsamlar ordentligt med energi där, för det behövs när jag ska ta mig över ett fuktigt klapperstensfält med hund, hoj och mig själv på dåligt humör. Leden varierar sedan mellan himmel, helvete och hav. Ibland går det lekande lätt på flacka grusvägar som slingrar sig genom ödsliga sommarstugeområden. Leden dyker ibland ner mot havet och passerar undangömda vikar med gudabenådat vackra sandstränder insprängda mellan rostrosa lena klippor. Sekunden efter klättrar jag längs klipporna med hojen på axeln och hundens tänder i vaden. Svetten forsar, tårarna sprutar av ilska och uppgivenhet, låren bränner av mjölksyra. Först när jag når Albert Engströms atelje vågar jag titta på kartan för att se hur långt jag har kvar. Jag är nästan framme! Jag är fullständigt utpumpad men några bitar choklad och vetskapen om att jag kommer klara det ger mig nya krafter. Det bubblar inom mig av stolthet. Inte bara över mig själv utan även över äventyrshunden som troget har sprungit vid min sida under alla etapper, utom en som gick genom själva hjärtat av vargreviret i Riala. Fyrahundra meter senare hade jag förväntat mig ett storsilat mottagande, pompa och ståt värdigt en vardagsäventyrerska. Men det är helt folktomt. Det susar lite i träden bara. Jag missar nästan tavlan som talar om var Roslagsleden börjar, eller slutar som i mitt fall. Jahapp, då var det klart. Uppdraget avslutat. Varierad cykling i varierad terräng med varierat humör. Himmel blandat med helvete. Men det kanske är så, för att riktigt känna hur det är att få vara sådär himmelskt lycklig så måste det finnas stunder då allt känns avgrundsdjupt helvetiskt..? 

Det här med målgester är inte min starka sida...