tisdag 11 oktober 2011

Äventyr 40: 5,2 västkustäventyr i högt tempo

-Tempo, tempo, säger Jesper i lätt desperat ton när vi andra börjar såsa efter längs den snäckströdda stranden som ligger öde i det soliga höstvädret. Vi har vandrat nästan en mil längs Sveriges västra kust och är nu på väg mot Falkenberg. Äventyrshunden är överlycklig för att hans husse och min Darling är med och klättrar på de kala klipporna som ger ett välkommet avbrott från de långsträckta stränderna. Vi har passerat både Stensjö och Vesslunda naturreservat där landskapet påminner om ett Skottland i minatyr mellan de bulliga träden som kantar kustheden. Äventyrerskan har blivit inbjuden på Västkustäventyr hos Martinas släkt. Tänk vad ett Åre-bröllop kan skapa nya härliga bekantskaper!

Västkustvandring
Foto: Jesper Andersson
Bildteamet

-Tempoväxling, skriker Jesper i motvinden och sträcker ut sina långa ben i fyrameters kliv. Nadine suckar och himlar med ögonen. Hon gör en graciös piruett i sanden och pinnar sedan efter sin pappa. Björn och Martina strosar omslingrade på de små sanddynerna och bryr sig inte nämnvärt om tempohetsen. Jag är inte på höghöjdsvandring men däremot högtempovandring där Jesper har tagit ansvaret för guidningen (och tempot) utan att egentligen fråga oss andra. Men det gör inget, han är väldigt underhållande i sin fartblindhet.

Vem tar täten här egentligen, Jesper eller äventyrshunden?
Foto: Tomas Almbo
Teknikgruppen

Vi är mer än halvvägs till Falkenberg när vi till slut lyckas övertala Jesper att det är dags att stanna för lunch.
-Jaha, nu får ni bestämma var vi ska sitta någonstans, säger Jesper medan hans blick spanar efter ett bra picknicksställe.
-Här på stenarna blir väl bra, föreslår min Darling och vi andra nickar medhållande.
-Men där borta vid det lilla stenhuset är det nog mer lä, där kan vi sitta, säger Jesper och skuttar iväg.
Vi andra tittar skrattande på varann och sätter efter vår tempoguide.
Lunchmackorna smakar sagolikt gott, iallafall de fyra och en halv minut som vi får på oss att äta färdigt, innan det tydligen är dags att gå vidare. Vi når snart den breda Suseån där vi febrilt letar efter en bro så att vi kan ta oss över torrskodda. Vi möter några vandrare från Falkenberg som har vadat över med iskallt vatten till midjan, vilket vi inte är jättesugna på. Vi försöker lura Jesper till att simma över och hämta en båt som ligger på andra sidan, men han köper inte våra argument alls faktiskt. Det blir till att gå en lång omväg i vårt letande efter bron. Jesper susar på och missar både stigen som leder till bron och att Björn har försvunnit från gänget i sin svampjakt.

Björn irrar bort sig i svampskogen
Foto: Jesper Andersson
Bildteamet

Fötterna börjar bli trötta och jag längtar innerligt efter den där bron nu. En liten träbro dyker upp i de djupa halländska skogarna, inte den som var tänkt, men iallafall.  Den leder till en vacker hembygdsgård där vi får två minuters chokladpaus innan den självutnämnde guiden studsar upp igen. Några hundra meters lerklafsande och fem elstötar från häst-stängslet senare tar energin slut i gänget och vi ringer till Katrin, Jespers fru, och ber om hämtning. Vi får nöja oss med att vi nästan nådde målet, Falkenbergs förorter får räcka för oss idag.

Inte direkt som Golden Gate-bron, men ändå..
Foto: Jesper Andersson
Bildteamet
Dagen har bjudit på inte mindre än tre (!) äventyr. Denna fantastiska lördag började nämligen med överraskningsyoga på stranden (äventyrerskan anade ingenting förrän det var försent) med Steninges skickligaste gympaledare, Maria. (Tillfrågad vid 21-tiden på fredagkvällen om hon kunde köra ett pass med en stel äventyrerska och hennes entourage på lördagsmorgonen.) En sport som borde vara rogivande men som mest orsakade smärta i stela leder men också en hel del skratt.

Morgonyoga på stranden med Maria
Foto: En förbipasserande Therese

Nästa äventyr var högtempovandringen längs den vackra havskusten. Och att få träffa Familjen Andersson/Svensson, det är ett sant äventyr i sig!

Hos familjen Andersson/Svensson
får även äventyrshundar sitta vid bordet..
Foto: Tomas Almbo
Teknikgruppen

Vi vaknar på söndagen till lika vackert väder som på lördagen. Det är svårt att tro att det är oktober. Idag står två äventyr på äventyrsschemat; bestigning av världens högsta sanddyn och kändishäng i Tylösand. Under frukosten serveras kardemummagröt och vi debatterar livligt om det verkligen kan vara världens högsta sanddyn som ligger i Halland? Björn hävdar (fortfarande) det stenhårt. I Haverdals naturreservat börjar vår bestigning av sanddynen. Den syns knappt bland alla tallar och har till och med en trappa upp till toppen. Halvvägs upp grusas (sandas?) våra förhoppningar då hallänningen som är på väg ner dödar spänningen med att berätta att det inte är världens, inte ens Europas högsta sandhög, för den ligger i Frankrike. Men kanske Nordens då?

På toppen av en hyfsat hög sanddyn.
Foto: Jesper Andersson
Bildteamet

På skylten som informerar om "Den stora sandkullen" som dynen heter, står det att det är EN av Sveriges högsta sanddyner på CIRKA 37 meter...... Så alltså, rent teoretiskt, kan det vara EN av Nordens högsta?! Eller?

-Tempohöjning, ropar Jesper när vi kastar oss in i bilarna för att dra till nästa äventyr. Fotoutställning och kändis-span i Tylösand. Stranden är öde nu, men på sommaren är det jetset och hålligång här. Vi tittar på fina fotografier och håller korpgluggarna öppna ifall Per Gessle skulle jogga förbi. Men det gör han inte. Eller?

Kulturchock på Tylösands hotell.
Foto: Tomas Almbo
Teknikgruppen

Den här helgen har innehållit fem fantastiska äventyr av olika karaktär, alla med sin egen charm. Morgon-yogan på stranden för att riktigt få känn på Steninge-andan. Vandring i rasande fart längs havet. Familjen Andersson/Svensson som bara är sig själva och som när som helst kan få anställning som hovnarrar i vilket kungahus de vill i Europa. Dramatisk bestigning av en någorlunda hög sanddyn samt en dos av kultur och jetset-livet i och med fotoutställningen på Tylösand.
Men vänta nu, i rubriken står det ju 5,2 äventyr? Var tog den där 0,2:an vägen?
Jo, under vår högtempovandring, så kan det ha varit så att ett litet inbrott skedde i ett undanskymt stenhus, bara för att vi var nyfikna på vad som fanns på insidan. (En trasig kajak, sjutusen kilometer spindelväv, en helvetes massa fiskenät och eventuellt några liksäckar under all bråte, men annars inget av intresse.) Men jag är osäker på om inbrott räknas som äventyr? Det är väl inte ens lagligt? Eller?

Nyfikna äventyrare?
Foto: Jesper Andersson
Bildteamet

3 kommentarer:

  1. Grym helg! Tack familjen Svensson/Andersson! Bra skrivet, beskrev helgen mycket bra!

    SvaraRadera
  2. Tack för trevligt sällskap allihop! Men, oj hjälp! Det låter som att ni alla behöver vila minst resten av året för att ens orka tänka på att träffa vår lilla familj igen. Ni måste ha varit helt slut! Mera vila nästa gång? - Inte om vi ses i alperna.

    SvaraRadera
  3. Hihihi, tur att Alpresan är nästa år då, så att vi hinner vila upp oss! :)

    SvaraRadera