Äventyr 2012:12 Mygginferno i Färnebofjärden

Det är långt efter middagstid när vi äntligen lägger i våra kajaker vid Östa camping. Här i  Färnebofjärdens nationalpark ska pojkvännen, Äventyrshunden och jag utforska Sveriges myggtätaste område från vattennivå. Vi får bittert ångra att vi avböjde svärmors fråga om att ta med myggmedel redan när vi packar i kajakerna. Visst har man förstått att det är mycket mygg i området, men inte HUR mycket det egentligen är. Vi slår nytt hastighetsrekord, för på bara 1 minut och 15 sekunder har vi tryckt ner allt och lite till i packluckorna, och det bara för att de små blodsugarna envisas med att krypa in i öron, näsa och ögon och bara vara sådär extremt irriterande som bara mygg kan vara.

Ååååå stick! NEJ, jag menar försvinn!
Foto: Tomas Almbo

Som tur är vågar inte de små rackarna flyga ut över öppet vatten, så när vi väl rundat bryggan och är på väg över fjärden är det garanterat myggfritt. Tack och lov. Originalplanen blir snabbt ändrad då vi fluktar på kartan och inser att Storån vi tänkt paddla genom först och som leder till Lillsjöns vindskydd omgärdas av mossar och blötmarker. Där kommer myggen vara obarmhärtiga så vi siktar istället mot Sandön. Medvinden puttar oss välvilligt framåt medan vi paddlar mot vårt nya mål. Det måste ju bara vara vackert där om ön har fått ett sådant namn. Äventyrshunden har allvarliga problem med att bestämma sig på vilken kajak han ska sitta på. Sitter han hos mig vill han vara hos husse, och sitter han hos husse så vill han vara hos mig. Ett evigt pipande och flyttande mellan kajakerna innan han nöjer sig med husse. Sandön är precis så vacker som vi tänkt oss. En 150 meters sandstrand mitt i myggornas palats breder ut sig i kvällssolen och på andra sidan vindskydd, vedförråd med den finaste björkved jag någonsin sett och en redig eldstad med grillgaller som gjord för att grilla korv på. Vi hoppar i land och går längs åsen på den långsmala ön. Vinden blåser hårt genom träden, så myggen orkar inte bry sig om att attackera oss just nu. Vattnet i Dalälven, som ju är det vatten vi paddlar i, blir snabbt badbart och nu är inget undantag. Kvällsdoppet är så skönt att ingen av oss egentligen inte vill gå upp. Solen börjar sänka sig i vattnet när vi kommer på att vi inte grillat middag än.

Finare eldstäder får man leta efter
Foto: Tomas Almbo

Vi sitter länge vid elden och bara njuter, petar lite i elden och skådar ut över Färnebofjärden.... Njaee, våra blickar är mest klistrade vid iPaden som streamar OS! Istället för att låta oss förundras över solnedgången förundras vi över hur fantastiskt det är med tekniken, att mitt ute på en myggig fjärd på en ö mitt i ingenstans går det att se vad de har för sig i London-OS! Vet inte om det är tragiskt eller om det är fantastiskt!?!

OS i vildmarken!

När morgonen gryr har vinden mojnat och vi ligger alla tre inne i tältet och funderar hur sjutton vi ska ta oss ut ur tältet utan att bli blodförgiftade av myggen som fullständigt har perforerat innertältet i hopp om att få sig en blodsup från oss. Beslutet blir att klä sig heltäckande fast det är busvarmt i tältet, ta ett djupt andetag och sedan så snabbt och smidigt (?) som möjligt kasta sig ur tältet. Det går sådär. Vet inte om det beror på att vi båda är en aning stela efter gårdagens paddling eller om uppdraget liksom från början är dömt att misslyckas på grund av den enorma myggansamling det trots allt är. Det är bleke på fjärden och myggen har därmed invaderat ön. Det är näst intill outhärdligt tills vi kläcker den briljanta idén att tända en brasa i eldstaden och röka ut bastarderna. Och vips så är frukosten en mycket njutbar tillställning som till och med blir utdragen i det längsta för att vi liksom inte vill lämna Sandön. Vid lunchtid får vi besök av två DJ:s som ska ha kalas på ön senare på kvällen. De berättar att vattenståndet är extremt högt just nu och att det i vanliga fall brukar vara 10 meter mera strand på ön vi befinner oss på, dessutom så säger de att myggen kom igår! Fram tills dess har det inte varit en enda mygga. Typiskt. De nämner också att det finns stora lager med bekämpningsmedel för mygghelvetet, men att inga helikoptertimmar köpts in för att sprida det över mossarna. Smart! De tipsar oss om fina vindskydd på vår fortsatta färd mot Gysinge, och när vi skjuter ut våra kajaker har killarna redan börjat rigga för kvällens fest.

Spegel, spegel i vattnet där,
säg vem som bästa pojkvännen i världen är?! 

Fjärden ligger spegelblank och det är en fröjd att paddla. Myggen vågar inte följa oss ut över älven trots att det inte blåser ett dugg. Solen och regnet turas om att regera över himlen. Men det är inget regn man blir blöt av, snarare är det uppfriskande. Efter ett kort energipåfyllnads-stopp vid vindskyddet Hamrevallen, där det visserligen är fina hällar men onådigt mycket mygg, är vi på väg igen. Sent kommer vi fram till Karlholmen där man också får tälta. Det här är en nationalpark och därför är det anvisat på vilka platser man får tälta och övernatta. Men de angivna platserna är väl iordninggjorda med säkra eldstäder och välfyllda vedförråd och fräscha vindskydd. Att övernatta i vindskydden är just nu inget alternativ på grund av, ja just det, myggen. På Karlholmen är det om möjligt ännu mer mygg. Vi tar till flykten, det vill säga vi tar ett dopp för att slippa odjuren och för att tänka över situationen. Vi funderar allvarligt på att bygga en flotte av kajakerna och sätta upp tältet på det och guppa omkring i natt för att slippa el mosquitos.
Det blåser ingenting. I vanliga fall är en stilla kväll precis det man vill ha, men inte nu. Just nu vill vi ha full storm! När det börjar fläkta lite vågar vi oss upp ur älven för att sätta upp tältet, tända en eld och grilla vår halloumi till kvällsmat. Men man kan väl säga att vi kommer tidigt till sängs, för tältet är enda stället som är myggfritt. Tur att det är OS som kan underhålla oss!

Solnedgång eller OS? Vad är bäst?

Aldrig har någon någonsin varit så glad av att vakna till hård blåst! Myggen har blåst bort och vi packar snabbt ihop för paddling mot Gysinge och de världsberömda kanelbullarna! I Gysinge vill vi inte hamna i de starka forsarna som är en av få forsar som inte är uppdämda längs Dalälven. Vi märker knappt att vattnet omkring oss börjar röra oss fortare, men vi inser snart att vi måste landstiga om vi inte ska hamna i något som vi inte kan ta oss tillbaka från. På Mattön, strax intill Lovön, hittar vi en liten vik där det ligger båtar uppdragna på land och det blir en bra plats att sluta vår paddling på och istället ta till fötterna för framåt transport. Knappt två kilometer behöver vi gå innan skylten till Café Ny´fiket dyker upp. Kanelbullarna är nära!

Vem gjorde misstaget att ta en morotskaka???
Foto: Tomas Almbo

Innan vi paddlar tillbaka tar vi en snabbtitt i Smedjan med konsthantverk från trakten sorterat efter färg. En smakfull tillställning och jag är lite svag för lokala konsthantverk så jag kan inte låta bli att köpa med mig en uggla hem.
Det är tur att kanelbullen var stor och att den är förbaskat god, för vägen tillbaka över fjärden är lång och dessutom i motvind. Det är svårt att tro att det är samma fjärd vi paddlade över igår. Då spegelblank och inbjudande, idag i uppror och hård. Sidvinden är lurig och vi väljer att paddla snett mot den för att parera den bättre. Det blir en lite längre sträcka, men något lättare att hantera. Äventyrshunden förstår på något vis stundens allvar och håller sig idag lugn och till en kajak. Han väljer att paddla med mig. Det värker i armarna och i magmusklerna när vi äntligen når Östa Camping igen där vår bil står. Och tamejtusan, om vi inte slår nytt rekord igen vad det gäller att packa ur kajakerna och lasta dem på taket. Och det bara för myggens onådiga behandling.