Kändis igen!

Då har man fått några sekunder av "fame" igen då....

Tänk positivt!

För er som undrar vad det är för bok som jag har läst om att träna sin mentala styrka och vara positiv så heter den: "Det blir alltid som man tänkt sig" och är skriven av Olof Röhlander. Kan verkligen rekommendera denna!

Äventyr 21: Små söta grynnor och andra misstag

Äventyrshelgens mantra har definitivt varit "Det blir ALLTID som man tänkt sig", sagt av pepp-coachen Olof Röhlander. Jag har precis läst hans senaste bok med samma titel, så denna helg tog jag tillfällena (japp, pluralis) i akt att träna på denna positiva inställning trots att allt inte riktigt blir som det var tänkt från början...

Jag såg fram emot helgens äventyr helt fantastiskt mycket eftersom det länge såg ut som om jag skulle få eminent sällskap av underbara Bengan och bästa Tessan med tillhörande liten knodd i magen.
Men en kombination av:
- dålig planering från äventyrerskans sida
-dålig geografi-kunskap hos äventyrerskan
-för mycket stress i äventyrerskans övriga liv för att råda bot på de två första punkterna,
gör att det hela faller mellan kajak-stolarna.
Mitt första misstag gör att jag blir utan sällskap om jag inte räknar med små lurviga hundar förstås.
Mantrat far genom huvudet för första gången denna helg. Det är väl någon mening med att mina vänner inte kunde komma med. Kanske Tessan inte hade fått plats i kajaken med magen eller så hade hon kanske fått missfall mitt ute på Bagghusfjärden om hon följt med.

Innan jag drar iväg på äventyret stannar jag till hos pappa för att hämta kajaken och få mig en dos lokalkännedom om Väddö Kanal. Men jag är så trött och sönderstressad att jag knappt kommer ihåg vad han säger. Hade jag varit ett uns piggare så hade jag kanske noterat det pappa berättar om att det ofta blåser bråkiga sydvästliga vindar på försommaren den sträcka som jag ska paddla. Misstag nummer två gör att jag kommer att få paddla i motvind hela vägen. Eller jag menar, det var ju bra att jag fick träna armstyrka, uthållighet och karaktär.

Inte heller sonderar jag väderleksrapporten innan jag drar, för jag tänker att det blir det väder som det blir, jag kan ju inte göra något åt det. Men misstag nummer tre får mig att inse att det är lättare att lägga upp sitt äventyr på ett bra sätt om jag har en aning om hur vädret kan tänkas bli.

Jag har tänkt starta min färd precis vid norra inloppet till Väddöviken och brummar runt med min nylackade äventyrsbil för att leta efter lämplig iläggningsplats. Funderar ett kort tag på att lägga i precis där Väddö Kanal startar i Älmsta, men tänker att ursprungsplanen var ju att paddla hela Väddöviken och ända ner till Norrtälje. Det går ju inte att avvika ifrån och dessutom är jag nyfiken på Väddöviken. Här smyger sig misstag nummer fyra in. Jag tror att jag är någon slags kajak-amazon som kan paddla hur långt som helst med en hund i knät som gör att paddeltekniken är allt annat än effektiv. Med andra ord, känn din egen förmåga.

Jag hittar så småningom ett bostadsområde invid havet som jag snurrar runt så länge i att om någon hade sett mig måste de ha trott att jag var en rövare som rekade deras område för kommande nattlliga räder. Men det är helt öde, näst intill spöklikt dött.
Klockan är 8 på morgonen när jag plingar på i närmsta huset för att be om hjälp att lyfta ner kajaken. (Ja, jag hade sett att där rörde det sig innan jag plingade på så tidigt.) Men penionärsparet som öppnar har absolut inte tid att hjälpa mig just nu. Om sanningen ska fram så tycker de nog att jag är helt dum i huvudet fast jag anstränger mig att visa min charmigaste sida. Jag svär okristligt högt när misstag nummer fem lämnar tjusiga repor i bil-lacken som jag nyligen betalat dyrt för att snygga till så sent som förra veckan. Kajak-kräket var tyngre än jag trodde i axelhöjd... Jag intalar mig själv att det bara är en pryl, och att det finns andra saker i livet som är viktigare.

Diesel väntar tålmodigt på mig medan jag packar och stuvar och pressar för att få ner allt i kajaken. Men till sist får han klättra ombord på vår farkost och vi kan börja vår färd i motvinden.

Tur som fanken att Väddöviken bjuder på pittoreska skärgårdsvyer

Väddöviken är fin, grönskan spretar och stretar i kohagarna och busksnåren. I trädgårdarna jag passerar råder en inofficiell tävling om vem som har den mest välansade gräsmattan. Luften surrar av gräsklipparljud och doften av nyklippt gräs når mina näsborrar. Jag och Diesel stannar till i en fårhage så att vi kan sträcka på benen en stund. När jag kliver ur kajaken trampar jag på ett snäckskal och skär upp fotsulan precis under hälen. Det gör infernaliskt ont och inte blir det bättre av att det har fastnat tre ton dy i såret. Suck. Jag rengör med saltvatten (pappa har alltid sagt att det är det bästa?!) och sätter på ett rött hundbandage med vita tass-avtryck på. För det var det enda som jag hade med mig. Misstag nummer sex löser sig ändå och jag är stolt över att ha löst situationen på bästa sätt.

Det är kallt ute och jag fryser faktiskt fast det snart är juni. Solen tittar fram mellan olycksbådande nästan lila moln, men det hjälper inte för att övervinna motvinden. Den där extra fleecetröjan som jag nästan packade med hade varit välkommen nu. Jag lunchar på en sandstrand och får tillfälle att använda min nya paddeljacka. Den värmer gott även fast jag inte paddlar utan bara vevar i mig pasta.

En varmare dag hade jag nog tagit mig ett paus-dopp här

Längre söderut i viken paddlar jag förbi en litet men betydande grund som någon har ställt en leksaks-fyr på. Hur gulligt som helst och jag ger mig den på att flera båtar har fått bottenkänning bara för att de måste åka närmare och titta på fyren.

Undrar om fyren blinkar på natten?!?

Ytterligare några paddeltag senare har någon haft alldeles för mycket fritid och byggt en hel minitayrstuga med flaggstång, egen båt och tillhörande brygga på ett grund mitt i viken. Någons påhitt piggar iallafall upp mig i min montona kamp mot motvinden. (Misstag nummer två.)

Hundkoja till Diesel?

När jag kommer in i kanalen kommer inte motvinden åt mig. Äntligen! Haha! Det är så här kajakpaddling ska utföras. Stilla vatten där två paddeltag bär mig flertals meter framåt utan ansträngning. Fåglarnas kvittrande bryter genom lövträdens lätta rasslande. Jag njuter hela kanalen igenom.

Kartläsaren har koll på grynnor och grund i kanalen

Diesel får springa bredvid kanalen en stund, på stigen som löper längs en hög stenbank, för att få upp värmen. Men snart gör Diesel sitt första misstag när han missbedömer min fart i sitt stålmannen-hopp för att komma tillbaka till kajaken. Han landar bakom mig och glider ner i vattnet. Han simmar in till land och jag plockar upp en plaskblöt men nöjd hund. Jag lägger till och torkar av Diesels päls så gott det går och tar en promenad längs stigen. Det visar sig att det är Roslagsleden som går här! Lustigt, här ska jag mountainbika i höst! Jag och den fortfarande mycket blöta hunden tar vägen förbi Sjöfartsmuseet som ligger längs kanalen. Det är stängt just nu, men det gör inget. Vi strövar runt och tittar på den frodiga omgivningen istället. Jag hittar små skyltar i terrängen som beskriver olika fågelarter, och biologi-nolla som jag är tar det ett par skyltar för mig att fatta att det inte är riktiga fåglar som presenteras... Det är ett slags parodi på de kanalfarare och skärgårdsbor som passerar revy under sommaren.. Undrar om det är samma underfundiga person som gjort dessa skyltar som har byggt installationerna på grunden också? Roligt är det iallafall!

Känns arterna igen?

Strax har kanalen har nått sitt slut och jag kommer ut i det vassiga utloppet till Bagghusfjärden. Motvinden rycker tag i mig direkt och jag får börja kämpa för varje erövrad meter igen. Diesel sätter sig på kajakens framlucka för att torka pälsen i vinden vilket gör att jag får koncentrera mig hårt för att hålla balansen. Musklerna och hungern säger att det är dags att börja leta nattläger. Jag har fått ett förhandstips av pappa men dit är det alldeles för långt tyvärr. Lämpliga öar att tälta på syns inte någonstans. Skogen växer tät ända ner till vattenbrynet och ser helt ogenomtränglig ut. Jag tar fram kikaren och tycker mig ana någon slags klippor längre bort. Det är ett bra tecken. Finns det klippor, brukar det finnas en liten plätt att ställa upp tältet på. Sista kilometrarna tar en evinnerlig tid. Jag tar i så hjärtat nästan hamrar sig ut ur bröstkorgen på mig. Varför är det så att den sista biten, när man är så nära målet, tar längst tid?

Klipporna jag spanat in i kikaren visar sig vara en riktig jack-pot-ö! Jag slår upp tältet i ett liljekonvalj-hav, tar en simtur från sandstranden med fripassagerande hund på ryggen, grillar korv i den fina eldstaden, sitter på de solvarma klipporna och allmänt myser i solnedgången med en kopp varm choklad i handen. Aaaah, det är såhär livet ska levas.

Liljekonvalj-tältning

Jag knoppar in tidigt denna fantastiska kväll, för imorgon ska jag paddla ännu länge än idag om jag ska hinna till Norrtälje innan fiken stänger.

Jag vaknar till regnets försiktiga droppande på tältet. Vinden ylar i träden runt omkring mig. När jag kravlar ur tältet ser jag direkt att det blåser hårt på fjärden. Det går till och med "gäss" och självklart är det motvind om man ska till Norrtälje. Inte supersugen på att kämpa en hel dag till. Misstag nummer sju är ett faktum när jag förstår att gastuben till campingköket är väldigt tom. Blir svårt att laga till torrmaten jag har med mig då.Värmer gastuben i armhålan när jag tar morgonrundan med hunden för att åtminstonde kräma ut det sista ur den. Det räcker precis till att få till en halvstabbig grötliknande massa till frukost. Bestämmer mig raskt för att strunta i Norrtälje och glida tillbaka mot bilen i medvinden istället. Det är bra att vara flexibel och anpassa sig efter rådande förhållanden. Men medvinden visar sig bli en snevind istället, snett bakifrån. Den krångligaste av krångligaste vindar att paddla i, speciellt med liten Diesel i knät. Ålands hav är inte att leka med. Regnet öser ner och både jag och hunden är genomblöta efter bara några minuters paddling.

Känns lite grått just nu va?

Gör några tappra försök att forcera framåt, men efter tre stycken hjärtat-i-halsgropen-nästan-kantringar ger jag upp och tar mig till en fastare punkt i tillvaron. Landar på Barnens ö där jag genast blir nertrampad av hundra barn som alla ska klappa på hunden. Lyckas tigga till mig lift med barnens kollo-ledare till stora vägen där jag ställer mig för att lifta tillbaka till bilen. Men här gör jag misstag nummer åtta när jag tror att det ska vara lika lätt att lifta i Sverige som det var i Kanada för elva år sedan. Vet inte om det beror på att jag har en hund med mig, eller att vi är leriga och dyngblöta, eller att kanadensare är snällare än svenskar eller helt enkelt att jag är elva år äldre och inte lika snygg längre? Ger upp efter en timme och ringer en taxi. Chauffören är en riktig pratglad typ som har varit i Norge hur mycket som helst och jag får värdefulla tips inför min och pojkvännens norska semester. Alla situationer för något gott med sig.

Hämtar min bil och letar mig tillbaka till Barnens ö där jag får med hjälp med att lasta kajaken. Tar en runda med hunden innan det är dags att åka hem. Det är då jag upptäcker den. Badtunnan. Ute på en brygga. Och det ryker från vattenytan. Det luktar ved. Någon har eldat upp badtemperaturen i den. Men ingen syns till. Ska jag? Tjuvlåna den lite? Ja, det ska jag! River av mig de blöta kläderna i ett nafs och kliver i. Ååååh, så underbart skönt! Regnet smattrar i det varma badvattnet. Men nu svalkar det bara de delar som befinner sig ovanför ytan. Sitter länge och hamnar i havs-koma med blicken riktad ut över en regnig fjärd, medan det varma vattnet löser upp muskelknutarna kring skulderbladen. Ingen stör mig. Men då gör jag misstag nummer nio. Nej, det gör jag inte alls. Jag bara skojade. Detta är absolut inget misstag, detta var precis så som jag hade tänkt att det här äventyret skulle avslutas!

Så värt det!

Det blev ju ganska bra ändå, det här äventyret. Eller det blev väl kanske precis som jag hade tänkt? Eller?

Förhandstitt

Såhär fridfullt kan det vara när man paddlar kajak. Varsågoda, håll till godo i väntan på sanningen....!

Sorry!

Ledsen att jag inte har uppdaterat er om äventyrerskans liv här på 52 bloggen, men det har varit minst sagt hektiskt den här veckan... Jag har målat in mig själv i ett hörn hela tre gånger under veckan, skrivit metervis med rapporter, kastat metervis med rapporter, skrivit om metervis med rapporter, haft besök av en trojansk häst samt funderat ut hur jag vänder gångjärn på en skåpdörr. Det sistnämna framkallade svordomar i klass med mountainbikandet på Roslagsleden, men det hela löste sig när jag till sist kapitulerade och åkte till K-rauta och köpte gångjärn som var svängda åt rätt håll! :)

Nu ser jag fram emot helgens äventyr! Eventuellt får äventyrerskan sällskap och inte vilket sällskap som helst. Ett mycket efterlängtat sällskap!

Det skulle kunna...

..vara så att klibborna kommer i veckan! Så ni som har väntat på att få "pimpa" er bil med 52 adventures klistermärke, jag tror att de blir färdiga snart, faktiskt när som helst...

Movie tajm!

Äventyr 20: Kallsups-maraton

Helgens äventyr förgylls av min pojkvän som har pausat från sitt fallskärmshoppande för att följa med och forspaddla. Matias sätter också guldkant på helgen genom att dyka upp på vandrarhemmet utanför Falun där vi sover över på fredagsnatten.
På lördag morgon hänger regnmolnen tungt över himlen och blåsen biter tag i jackan. Men vi masar oss upp ändå ur våra sköna sängar. Jag har svårt att få ner någon frukost för jag är så fruktansvärt nervös. Jag gillar inte den situation som jag snart ska befinna mig i. Fast-surrad i en kajak, snurrandes runt i en fors någonstans, med ett annalkandes vattenfall alldeles för nära. Men men, det är hälsosamt att utmana sig själv, som Matias säger.

Framme hos Kajaktiv i Dala-Floda håller jag på att kräkas av nervositet, men peppar mig själv med att detta inte kan vara värre än att hoppa bungy jump på Nya Zealand. Och det överlevde jag ju, även om pojkvännen då blev döv på vänstra örat efter mitt dödskrik. Solen bryter försiktigt fram mellan gröna björkar.

De som jobbar på Kajaktiv har en schysst arbetsplats!

Vi skakar hand med vår guide, Toby från Wales. Mycket sympatisk kille som nu har mitt liv i sina händer. Vi får våtdräkter, flytvästar, paddlar, kapell och hjälmar av Toby. Självklart är inte våtdräkten anpassad efter äventyrerskans (muskulära?) rumpa vilket betyder att snäll pojkvän får assistera mig i påklädningen genom att med våld dra över den tajta dräkten över rumpans mer (sensuellt) mulliga del. När vi klämt in oss i våtdräkterna är det dags att prova ut rätt kajak.

Toby checkar att Matias skruvar på rätt skruv,
eller kollar han att Matias inte har en skruv lös?

Toby får bygga om min kajak lite för att äventyrerskans (vältrimmade?) bakdel ska få plats. När alla är nöjda med sina kajak-val lastar vi upp dem på släpkärran och hoppar in i skåpbilen som ska ta oss uppströms en bit längs Lisselälven. Jag har redan nervös-kissat tre gånger och när vi kommer fram till vår startplats och ser det höga bordet som vi ska starta ifrån måste jag nervös-kissa igen. Vi ska tydligen hoppa ner från bordet för att sedan glida i en (lavinfarlig om det varit på vintern) brant backe innan vi når vattnet förhoppingsvis på rätt köl. Idioti om du frågar mig.

VARFÖR är startplatsen här?
För att sålla agnarna från vetet
redan innan man kommer i vattnet?

Matias försöker hjälpa mig att glömma att jag håller på att skita på mig av skräck genom att leka "Stjärnornas krig" med mig. Funkar sådär faktiskt.

Kajakpaddlar eller lasersvärd?

Det slutar med att jag gör en kompromiss, killarna får baxa runt min kajak och släppa mig nedanför räcket. Jag är helt övertygad om att jag kommer att knäcka ryggen från bordet, så jag skippar den delen. Men det går ändå foooooooort nerför backen och jag får en rejäl dusch när jag splashar ner i vattnet. Lyckas dock att hålla mig på rätt köl och adrenalinet får mina händer att skaka ordentligt en bra bit efteråt.
Killarna har inga problem att studsa ner från bordet, och när alla är i vattnet är det dags att bli blöt på riktigt. Vi ska få prova att välta och se om vi fixar att ta oss ur kajaken. Men vi går ett steg längre, vi vill prova eskimåsvängen. Killarna klarar det på andra försöket, och jag klarar det NÄSTAN på andra försöket. Det är inte lätt att ligga upp och ner i vattnet och försöka lista ut åt vilket håll jag ska rolla för att få se dagens ljus igen. Det trycker mot trumhinnorna och kallt vatten strömmar längs ansiktet och kylan kryper snabbt innanför våtdräkten. Jag trevar efter paddeln och tror att jag vickar höften åt rätt håll men lutar mig inte tillräckligt långt bak för att häva mig upp sista biten. Jag hinner kippa efter andan innan jag är under ytan igen. Fan också. Jag ville också klara ju. Sliter loss kapellet i en blandning mellan ursinne och "får-inte-luft-panik-känsla" och sparkar mig ur kajaken och simmar uppåt mot ytan. När jag kommer upp i  friska luften fräser jag ut sju ton vatten och 3 kilo vredesmod ur näsan. Hostar lite slem. Det finns inte tid till att göra fler rollar, vi måste paddla vidare. Skit också.

Pojkvän på väg runt

Vattnet är bara strömt än så länge och för oss framåt i rask takt. Vi glider snabbt förbi små timrade hus som skimrar i rött längs älven. Vi passerar under vackra hängbroar i slitet trä. Toby visar oss hur vi ska styra kajaken, det går sådär för oss. Kajaken svarar på minsta vink. Om jag tittar åt vänster för att kolla var pojkvännen är så har jag plötsligt snurrat 180 grader och åker baklänges. Vi tre ser förmodligen ut som smörklickar i en het stekpanna.

Första forsen närmar sig och Toby ger oss instruktioner om var vi ska paddla i fåran. Det bubblar och fräser framför mig. Ska vi verkligen paddla där? Jag håller krampaktigt i paddeln. Självklart gör ingen av oss som guiden har instruerat oss, men det är inte för att vi är olydiga eller hör dåligt. Kajakerna har sitt eget liv och forsen har definitivt sin egen åsikt om var vi ska vara någonstans. Jag paddlar för allt vad jag är värd och på något sätt har jag plötsligt tagit mig igenom bubblet.

Oj oj oj oj....

Adrenalin-överskottet pyser ur mig i form av ett lyckoskrik! Jag klarade det! Haha! Here I come, små skitforsar! Mitt nya självförtroende gör mig sugen på nästa fors som är lite svårare. Jag koncentrerar mig på guidens kajak-akter för att denna gång hålla mig i rätt position. När jag tittar upp är det en våg lika hög som jag själv framför mig. Gaaah! Men det finns ingen återvändo, jag kan inte ångra mig nu, kan inte backa tillbaka och säga, nej inte idag, jag tar det imorgon istället. Det är liksom bara att köra på. Leva i nuet, fokusera på stunden. Jag paddlar frenetiskt på och vickar betänkligt mycket när jag kör på en sten som tippar mig åt vänster, men jag räddar upp situationen i sista stund och klarar mig helskinnad men blöt genom detta också! Killarna kommer ned för forsen rejält blöta men med breda leenden och adrenalinpåslaget lyser ur ögonen på dem.

Vi hamnar i lite lugnare vatten och passar på att träna kamraträddning. Vi tippar runt och dunkar med händerna i kajakens botten och sen är det bara att hoppas på att en kompis kommer fram med en kajak-nos som man kan häva sig upp på. Jag tippar och rollar och det är lätt som en plätt att klättra upp på någon annans nos.
Jag fryser så jag skakar tänder nu. Jag försöker mig på en eskimåsväng igen men är så stel av kyla att jag inte orkar trycka ner paddeln som hävstång. Får simma in till stranden och tömma ut allt vatten ur kajaken igen. Passar på att krångla mig ur våtdräkten och ta en nervös-kiss igen. Guiden får hjälpa mig på med kapellet för mina händer har slutat att fungera.

Vi fortsätter ner längs nästa fors som är ännu lite svårare. Guiden varnar för mittfåran där den stående vågen är stor, vi ska hålla vänster. Men Matias har nog för mycket vatten i öronen för han styr rakt emot mitten. Matias "åååååh neeeej GNAAAAAA", vittnar om att detta inte var vad han hade tänkt sig, men det går bra. Jag håller vänster och håller på att gå runt flera gånger men gör till slut en snygg fickparkering invid en sten längs stranden. Vi ska gå iland här och gå tillbaka till kajakcentret. Guiden och pojkvännen har redan hoppat upp på den torra delen av vår jord. Plötsligt tycker älven att jag inte alls ska parkera där jag är. Jag orkar inte hålla emot och vips så är jag ofrivilligt ute i forsarna igen. Jag har ingen aning om vad som väntar nedanför, ett högt vattenfall, far det genom mitt huvud. Vänder runt kajaken och försöker febrilt paddla uppströms, vilket är lönlöst. Glömmer att luta kajaken när jag ska från strömmen och hux flux ligger jag upp och ner i vattnet. Sparkar febrilt för att ta mig ur, men sitter ohjälpligt fast. Panikhjärnan kommer till slut på att jag måste ju slita loss kapellet först.  Letar med kalla händer längs kapellet, hittar ingen rem att dra i! Fan! Vattenfallet kommer närmare och jag slår bakhuvudet i en sten. Hittar remmen, rycker loss kapellet och trycker mig ur. När jag får upp huvudet ovanför ytan ser jag kajaken och paddeln försvinna nedströms mot oanade äventyr. Jag får tag i en sten och kämpar mig in mot stranden. Hinner tänka att detta blir ett dyrt äventyr innan jag ser Matias i ögonvrån som kommer paddlandes för att hjältemodigt rädda mina prylar. Han puttar in kajaken mot stenstranden och sätter efter paddeln. Jag håvar in kajaken och tömmer ur vattnet och känner mig plötsligt väldigt levande! Matias har fått fatt i min paddel och tagit sig in till stranden. Puh. Guiden kommer galopperande och frågar om jag är okej. Jag är mer än okej, det var länge sedan jag kände mig såhär levande!

Tillbaka på det torra...

Vi bär (släpar) kajakerna tillbaka till Kajaktivs center längs en pittoresk grusväg som vittnar om forna tiders kvarnverksamhet. Matias har snackat hela dagen att han vill paddla forsen vid centret, men när vi är här och möjligheten verkligen finns så är han inte lika kaxig längre. Han blir tyst för en gångs skull och tittar på den vildsinta forsen som han snart kanske ska forcera.
-Vad fasen har jag gett mig in på, väser han mellan sammanbitna käkar, men avslutar ändå med att muttra att han gör allt för konsten.

Matias offrar sig för konsten och snygga action-foton!

Det ser lätt ut när vi tittar på Matias färd ner genom det vilda vattnet, men hans grymtande och skrikande berättar en annan historia. Han är iallafall extremt nöjd med sig själv och livet när vi high-fivar i det lugna bakvattnet bakom den gamla kvarnen.

En varm dusch och en fika senare sitter vi och sammanfattar dagen på verandan som löper ut över forsarna. Vi kommer fram till att det känns som om vi sprungit maraton i kallsupar. Det rinner vatten ur näsan och jag hör lite burkigt. Ett tryck över trumhinnan gör sig svagt påmint när jag gäspandes försöker få bort locket ur öronen. Men det är det värt! Värt att känna att jag lever! På riktigt och just nu!

På morgonkvisten....

...bjöd äventyrerskan på inte bara en, utan TVÅ nakenchocker....!Ooops!

Jag visste ju innerst inne att låskillen skulle komma idag och fixa vårt strulande ytterdörrs-lås. Jag hade bara förträngt det. Därför sätter jag mig käpprätt upp i sängen när det ringer på dörren alldeles för tidigt för att kunna kallas jobb-tid. Yrvaken och inlindad i täcket öppnar jag för låskillen och försöker samtidigt mota bort en skällande byracka som absolut inte vill släppa in någon lås-reparatör över sin egen tröskel. Kan hända att täcket glider ner lite, men lås-killen var vänlig nog att titta bort då.

Lås-killen är klar på två röda sekunder och jag hoppar in i duschen för att vakna till liv denna sega torsdagsmorgon. Jag står inlindad i handduken och borstar tänderna när det ringer på dörren igen. Va fan, kan man inte få ha sin morgon för sig själv? Byrackan skäller som en galning igen och jag öppnar dörren samtidigt som jag dreglar en stor tandkrämsfläck på hallmattan. Ett paketbud vill absolut ha en signatur fast jag inte har någon hand ledig att skriva med. Nakenchock nummer två är ett faktum när jag släpper högerhanden om handduken. Paketbudet är iallafall snäll och ställer in paketet i hallen så att jag inte behöver visa hela ändalykten när jag ska baxa in det....

Så hade ni varit här i morse hade ni fått er en glims av en naken äventyrerska!

Livrädd!

Alltså helgens äventyr i fors-kajak hör väl inte till livsnjutningarnas skara. Jag är helt enkelt livrädd och spänd som en gitarrsträng inför helgen.

1. Jag gillar inte att vara under vatten om jag inte själv kan kontrollera det.

2. Jag gillar inte att vara under vatten OCH sitta fast i en kajak.

3. Jag gillar inte forsar som jag inte har en aning om de kommer släppa taget om mig eller inte.

Så summa kardemumma, jag är panikrädd inför helgen och hoppas att jag kommer ut med livet i behåll.

Äventyrsfunderingar

Jag har funderat på en sak, varför heter det "SLÅ upp tältet"? Inte bankar man väl skiten ur tältet bara för att det ska sättas upp? Och varför säger man" ta ner tältet" och inte "slå ner tältet".. Fattar inte... Får nog fråga Fredrik Lindström om den här saken.. Känner att jag behöver klarhet i detta...

Ibland blir det bara bra!

När vi var på Helags i påskas så sprang ju Niklas och hans hund Buddha ikapp oss innan toppen och sen sällskapade vi på vägen ner för berget. Vi satt sedan på Helags fjällstations veranda och snackade efter åket och fick även träffa Kenny. Ibland när man träffar folk så stämmer allt bara. Vi har efter toppturen hörts av och ska, när tid finns, mötas upp och köra lite agility med hundarna antingen i Stockholm eller i Uppsala. Hur kul som helst! Ser verkligen fram emot detta!

Niklas gillade min blogg (speciellt inlägget om Vasaloppet) och frågade om han fick lägga upp den på 3:s portal. Så klart att han fick! Så välkomna alla som har hittat hit via portalen!

Fler vägskyltar

Tobbe som följer 52-bloggen tyckte att skylten jag bloggade om i "Akta er..."-inlägget  blev bättre om den såg ut såhär istället:

Men, ser det inte ut som om det är äventyrerskan på skylten?! Eller ?! Jojomen, Tobbe intygar att äventyrerskan har fått stå förlaga för Trafikverktets nya skyltar..!

En vinnare..

.. är precis vad min Darling är! Han har kammat hem första vinsten i en videotävling på Freeride med sin film från Serre Chevalier! Så just nu ligger han och gottar sig på hotellet i Riksgränsen. Förmodligen har han åkt gratis skidor hela dagen idag och troligtvis har han spanat in tävlingarna som pågår som bäst däruppe i norr! Nej, jag är inte alls avundsuk, nej inte det minsta.... Fast jag måste ju medge att jag är stolt över honom! Det bådar ju gott för den eventuella filmen om 52 adventures som kommer lanseras under 2012 någon gång!

Spännande liv!

Jag har blivit intervjuad av Emma V Larsson för en mini-artikel i Outside som kommer i sommar någon gång. Jag har läst hennes tidigare artiklar i både Sportguiden och Brant, och har som alltid tyckt att hon verkar vara en rolig prick. Så det var extra kul att bli intervjuad av henne! Det kändes som om vi delade åsikter om friluftslivet och jag hoppas att vi får tillfälle att prata mer någon gång. Jag kikade in på hennes blogg och insåg att hon lever ett minst sagt spännande liv. Så skulle jag också vilja tjäna mitt levebröd! :)

Akta er..

...för skogen! Den kan vara farlig att vistas i! Speciellt skogsvägar ska man akta sig för då det kan innebära fara... Huga!

Het igen

Jorå, nu är 52 adventures i hetluften igen! Kolla in senaste numret av Topphälsa!

PS. Avslutade precis en telefonintervju med Outside också... Det är mycket nu! :)

Äventyr 19: Låg humor och höga berg

Efter en sen natt med misslyckat lodjurs-spanande är äventyrerskan inte på sitt gladaste humör när hon rullar ut ur Uppsala. Första stoppet blir därför bensinmacken 350 meter från hemmet där energidryck inhandlas.

Uppåt-tjack för trötta äventyrerskor

Vid lunchtid har jag kvicknat till och slutit upp med Anton och Matias vid Ågelsjöns parkering. Solen skiner medan vi svidar om till klättershortsen och packar i ordning klätterprylarna. Min klätter-ryggsäck har stått orörd sedan november 2009 och det första jag ser (luktar) när jag öppnar den är en svettig gammal t-shirt som jag snabbt stoppar undan. Jag är nervös samtidigt som jag är oerhört taggad! Det ska bli roligt, men jag är så osäker på hur det ska gå med foten och med mitt psyke.

Tre glada vänner traskar iväg längs stigen mot Lilla berget där vi tänker värma upp med några kortare leder. Det är mycket folk som klättrar här idag, men inte så mycket att vi behöver vänta på vår tur. Anton och Mattias sätter topprep medan jag promenerar hunden och slår världsrekord i längdhopp av ren skräck vid åsynen av en huggorm. Anton och Mattias klättrar först på leden "Ormen långe" och jag blir mer och mer nervös. Inte bara för själva klättringen, utan också för att det ska ligga en orm och lura på leden någonstans. Varför skulle den annars heta "Ormen långe"?

Vilar Anton eller spanar han efter orm?

När det är min tur är jag helt spänd av nervositet. Jag knyter in mig i repet och ber Anton kolla minst hundra gånger att jag gjort rätt. De första trevande greppen känns inte alls bra. Jag kan inte alls koncentrera mig på själva klättrandet utan tänker mest på att jag inte får ramla ner. Diesel står längst ner med båda framtassarna så högt upp på berget han kan komma och skriker förtvivlat efter mig. Han fattar inte alls varför det ska vara bra för att jag är så där högt upp och långt bort från honom. Men jag försöker ignorera hundens separationsångest och tråcklar mig vidare uppåt på något sätt. Matias peppar mig och säger att det iallafall SER vigt och smidigt ut.
-Bra höfter, ropar han nerifrån, vad fan han nu menar med det.
Jag når toppen till slut och slår handen på toppankaret. Najs! Adrenalinet sprutar ur öronen och jag är nu sugen på mera! Vi flyttar vidare till "Tequila Tango" och när det är min tur så är jag supertaggad men lugn. Och det går mycket bättre denna gång! Jag kan faktiskt koncentrera mig på själva klättrandet och det fyller mig med energi och självförtroende. Jag gör en hand-jam och blir stolt över mig själv att jag kom på den kluriga lösningen! Jag klättrar metodiskt och avslappnat och kan njuta av stunden. Jag är grymt nöjd med de nya klätterskorna där jag får plats med alla fötter och tår. Diesel verkar ha kopplat greppet nu och fattar att jag strax kommer att fira tillbaka ner igen och ligger därför lugnt och väntar vid Anton som säkrar mig.

Njutning på väggen.
OBS! Notera att det faktiskt skymtas
en vadmuskel numera på höger ben...

Humöret är på topp för alla inblandade, skämten duggar tätt, men få tar sig över bältet. När jag står och säkrar Anton som klättrar och tjabbar med Matias om något betydelselöst känner jag i alla i fibrer i min kropp att jag har saknat klättringen. Jag har bara förträngt det för att jag inte kunnat klättra. Jag har saknat endorfin-kickarna jag får när jag klarar något som jag inte tror att jag ska klara. Jag har saknat snacket och kompis-hänget som alltid blir vid klättringen. Det är genomgående vettiga människor som klättrar och det blir alltid så roliga diskussioner. Klättrare är vänliga och hjälper alltid varann, fast man inte känner den andre. Det är som en stor familj där alla är välkomna, nybörjare och proffs.

Matias hjälper en nybörjare att sätta topprep

När Matias säger att "Tuborg" inte är en led för mig blir jag taggad att försöka iallafall. Matias har krånglat sig upp men Anton gav upp strax innan toppen. Och tamejtusan om inte äventyrerskan tar sig upp mot alla odds. Ja absolut, det vilas en hel del längs leden. Och ja, kanske att Matias hjälpte till lite grann med repet, men det talar vi tyst om. Jag är ändå hög på endorfin när jag kommer ner och fantastiskt stolt över mig själv! Det är en så underbar känsla att få känna sig normal och inte hämmad av skit-foten!

Såhär glad blir man av klättring!

Hungern gör sig snart påmind och vi brassar på en väldigt försenad lunch, medan vi skryter om dagens bravader och diskuterar kring livet. Hur det bör levas.

Matias är inte bara helgens rese-ledare, han är kock också!

Efter lunchen går vi till Surfberget för att Matias vill klättra "La woman", han hävdar att det är väldigt fina grepp på den.... Det är lika vacker utsikt från toppen som det är att gå i skogen. Vi passerar en ravin lik den i Ronja Rövardotter, två stora stenblock är nertryckta till hälften i sprickan, men de fick inte riktigt plats.

Modig snubbe som vågar sitta under stenblocken...

Diesel och jag intar viloläge medan grabbarna kämpar på "La woman". De svär högt när de inser att de har hamnat på "Tjejleden" istället och greppen är alldeles för små för dem.

Verkligen ansträngande att klättra... Verkligen jättejobbigt..

Anton ser lite slö ut han med...

Solen börjar gå ner och det är dags för kvällsbadet. Skönt att skölja av sig all dammig krita. Det är ganska varmt i Ågelsjön, säkert närmare 17 grader. Vi hittar en jättefin udde att sätta upp våra tält på. Medan vi grillar vår korv tittar vi på Schlagerfestivalen på Antons dator. Batteriet räcker så länge att vi inser att Sverige leder omröstningen, men den dör innan vi får reda på resultatet.

Jag är hemligt kär i Eric Saade,
men säg inget till någon,
speciellt inte min pojkvän....

Vi somnar med ett leende på läpparna, lyckliga av all fin klättring under dagen och glada över att Sverige vann Schlagern i år! Bättre kan det inte bli.

Jag vaknar utsövd och varm medan grabbarna har frusit under natten. Anton fixar frukost och det är bara att konstatera att frukost smakar bäst i det fria.

Frukost-kocken donar i köket

Idag blir det Stora Berget och Sjöklippan som ligger längre bort. Det blir en underhållande promenad där grabbarna visar prov på sin (icke)beslutsförmåga. Rese-ledare Matias tappar ideligen bort stigen och verkar inte alls veta var han ska egentligen. Anton kommer med förnuftiga inlägg som förvirrar Matias. Vid ett tillfälle står de och dividerear så länge att Diesel börjar yla och vill gå vidare. Jag står i mitten och småskrattar åt scenariot. Efter tio minuters debatterande ackompanjerat av Diesels allt mer högljudda ylande tappar rese-ledaren tålamodet.
-Diesel, vi försöker tänka här, muttrar Matias, varpå det blir tyst i ungefär tre och halv sekund innan hunden är igång igen.

Rese-ledarens stigval är inte alltid helt genomtänkta...

Stora Berget hittar vi men där var det ingen led som passade herrarna. Vi letar länge efter Sjöklippan, men den går inte att finna idag. Det som däremot går att finna är vår hunger. Vi stretar tillbaka genom skogen till parkeringen där vår mat är. Vi segar totalt ihop efter den ansträngande promenaden över stock och sten, och hamnar i lunch-koma. Det blir ingen mer klättring idag. Men det gör inget, jag har haft otroligt roligt denna helg. Jag har skrattat mest hela tiden. Och man ska alltid sluta när man ligger på topp, har jag hört....
Sverige vann visst inte schlagern men vad gör det när jag vet att jag kan klättra igen?!

Tvära kast

Den här helgen har det minst sagt varit tvära kast.
I början på veckan tycker tre av mina vänner att det verkar roligt att hänga med och klättra. Det bestäms att jag ska hämta upp Paula i Stockholm efter jobbet på fredagen och sen dra till Norrköping för att tälta invid Ågelsjön och där vänta in Mattias och Anton som ska anlända på lördag morgon. Tanken var att vi skulle klättra under lördagen och sedan räjsa hem på kvällen så att Paula och jag kan se Schlagerfestivalen.

Vid lunchtid på fredag kastar en tokförkyld Paula in handduken och jag bestämmer mig för att åka ner på lördag morgon istället. På det här viset så får jag äntligen tid till att se den teckande filmen "Despicable me" med min pojkvän, vilket är ett event som vi försökt att få till i cirka tre månaders tid.

Klockan fem på fredagkvällen får jag ett hett tips om att man har sett lodjur i Västerås-trakten, vilket jag inte kan motstå och kastar mig därför i bilen och räjsar iväg. Jag kör egentligen alldeles för fort, och har bara en tanke i huvudet hela vägen dit. Ska jag verkligen få se ett lodjur? Är det nu det ska ske?
Bromsar in kanske lite väl tvärt när jag anländer till platsen, för jag får sura blickar av män klädda i kamoflage-kläder med stora, dyra kikare på stativ. Jag är inte ensam om att ha fått tipset. Minst 20 personer till är lika hoppfulla som jag.

Vet om de är flest kikare eller flest människor där..

Jag tassar ut ur bilen och frågar första bästa snubbe om de har sett något.
-Inte än, viskar han, lodjursmamman verkar vara lite sen idag. Hon brukar vara ute på fältet och lära sina små ungar hur de ska jaga sorkar.
Jag känner en ilning av upphetsning i mag-gropen. Tänk om! Han berättar vidare att lodjuret har visat sig varje dag de senaste 12 dagarna. Det finns en rimlig chans alltså! Det ligger en spänning i luften som nästan går att ta på. Alla hoppas på samma sak. Alla går på nålar, för ingen vill missa om lodjuret bara visar sig en kort sekund. Jag packar ur alla kameraprylar ur bilen så tyst det går och skruvar upp mitt eget stativ och sätter mig och väntar. Och väntar. Ingenting händer. Absolut ingenting.

En lugn och vacker vårkväll, men inga lodjur i sikte...

De äldre paret bredvid mig börjar prassla med en bullpåse och sätter sig tillrätta i bakluckan för att ta en kopp termoskaffe. Nya sura blickar från männen i de gröna kläderna med de stora kikarna. Jag börjar föra en viskande konversation med de äldre paret i bakluckan. Mycket märkligt att prata viskandes med någon man inte känner. Men de är trevliga och vi försöker utröna ifall lodjuret kommer eller inte kommer ikväll. Något måste man ju göra för att fördriva tiden.

Paus i lodjurs-spaningen

Plötsligt hoppar alla till då en biltuta skriker rakt ut i den stilla vårkvällen. En liten tjej på inte mer än två år har just hängt sig på tutan för att påkalla pappas uppmärksamhet som står utanför bilen. Effektivt, för det funkade ju! Pappa är inne i bilen på två röda sekunder. VÄLDIGT sura blickar från den grönklädda kikar-maffian. Jag kan knappt hålla mig för skratt. Hela jag bubblar inombords.

När jag väntat i över två timmar inser jag att jag nog måste rasta min hund annars kommer han kissa på sig i bilen. Jag smyger försiktigt bort till min bil och går bortåt åt andra hållet med jycken i kort koppel. Bort från det håll dit alla står och stirrar i sina kikare. Jag tycker själv att jag är väldigt smidig. På vägen tillbaka kommer kikarmaffians ledare emot mig. Jag ser på långt håll att det här inte bådar gott för min del.
-Jag vill inte verka ofin, men nu har du och hunden förstört chanserna för oss alla att få se lodjur. Det är bäst att du har rutorna uppdragna på bilen från och med nu.
Jag skäms som en iller men tänker i mitt stilla sinne att om lodjuren är så känsliga mot hundlukt så var det redan kört när jag steg ut ur bilen, för jag STINKER hund hela jag!

Sätter mig och väntar igen vid mitt stativ och skäms. Blir dock snabbt uttråkad av att bara vänta och glo på ingenting. Hittar Fredrik, Kristian och Marcus  som inte har gröna kamoflage-kläder på sig och börjar snacka med dem viskandes. Vi fnissar så tyst vi kan när vi reflekterar över den surrealistiska situation vi just nu befinner oss i.  Killarna är väldigt roliga och vi spånar viskandes vidare om lodjuren och vad de kan tänkas ha hittat på istället för att visa sig för oss. Vi kommer till slut fram till att de måste vara på fredags-disco, alternativt att de har ätit för mycket chips med dip så att de inte orkar jaga sork just nu. Det visar sig efter ett tag att Marcus är den som jag och lillasyster ska på vargvandring med i höst! Jag har sagt det förut och jag säger det igen, världen är liten.

Sköna lirare

Det börjar skymma ute nu och mitt enda hopp är att iallafall få se lappugglan som också brukar jaga sork här. Den ska tydligen vara ett spektakulärt fjäderfä att få se. Plötsligt blir det helt knäpptyst. All viskande konversation har upphört. Alla stirrar åt samma håll, på samma punkt. En tyst men febril aktivitet pågår. Alla fibblar med kikare, ställer in fokus på kameror, lägger undan kaffetermosen, flyttar sitt stativ i bättre läge och sväljer snabbt sista bullbiten. Och där, precis i skogskanten kan jag också se det alla stirrar på! Lappugglan sitter i en grantopp och vrider sitt stora gråa huvud från sida till sida, spanandes efter sorkar att sätta näbben i. Den är mäktig, denna fågel! Den har en nästan argsint teckning och när den vrider sitt huvud mot mitt håll tycker jag att den stirrar rakt igenom mig. Häftigt!

Det blidde ingen fredagsfilm med pojkvännen och inget lodjur, men en lappuggla hamnade iallafall på film! Alltid något!

Det är mysigt...

....när det regnar! Stora, tunga droppar vräker ner över staden just nu!

Blogger-crasch

Blogger hade en livskris och craschade ihop lite i slutet på förra veckan. Detta gjorde att en del kommentarer som ni lämnat på 52 adventures blogg försvann. Så det är alltså inte jag som har redigerat bort dem om ni undrar varför de aldrig dök upp på bloggen.... Om ni känner att det är någon kommentar som ni vill ska finnas med på bloggen får ni helt enkelt skriva om er eminenta kommentar. Ledsen för detta, men skyller allt på Blogger... :)

Filmkväll!

Nu har jag och pojkvännen försökt att se den tecknade filmen "Despicable me" tillsammans i snart tre månaders tid.... Men av olika anledningar har det inte blivit av. I fredags var det väldigt nära att vi hann se den tillsammans, men då fick jag tips om att man sett lodjur i Västerås-trakten och då var jag ju bara tvungen att kasta mig iväg och se efter.. (Kommer mer om lodjursspaningen på en blogg nära dig väldigt snart.)
Men nu, nu kanske det är dags? Ska vi lyckas ikväll? Oddsen är goda! Så därför, kära bloggläsare, får ni hålla er till tåls tills imorgon om ni vill få reda på hur det gick på helgens äventyr.... Men förhoppningsvis är det kanske värt att vänta på?

Film-tajm!!

Förare?

Förare behöver man ibland ha när man ska klättra, som kan navigera och visa vägen. Äventyrerskan skulle vilja ha en privat förare som kör henne till Ågelsjön imorgon....

Äventyrerskan är fruktansvärt trött och sliten och jobbstressen vill inte riktigt släppa greppet om henne. Precis samma upplägg som när hon bröt foten.....

Sist jag klättrade...

....var i november 2009! Så ni fattar ju vilken fantastisk klätterform jag är i!
Innan jag bröt foten på klätterväggen i april 2009 så var jag, hmm jag ska inte säga att jag var bra på att klättra, för det var jag inte, men jag tyckte det var superkul och jag kände mig stark. Men så trillade jag ner och fick gå på kryckor i över ett halvår. I november tyckte jag att det var dax att prova på igen, för jag saknade klättringen och det sociala hänget i klätterhallen. Jag hade inga muskler ALLS kvar någonstans i mitt högerben och jag fick inte ner foten i klätterskon, men klättra det skulle jag. (Jag gick fortfarande på kryckor vid det här laget, så starka armar hade jag ju!) Men iförd en gympasko på högerfoten så var jag på´t igen. Men det gick inget vidare bra. Det gjorde mest ont och jag blev bara arg för att jag inte klarade de leder som jag klarade sist jag var i klätterhallen. Så jag la ner det där rätt snabbt. Och sen dess har jag liksom inte klättrat igen. Så vi får helt enkelt se hur det går i helgen....

Och så en liten värld också!

Världen är inte bara god, den är ganska liten också... För lyssna på det här:

Vecka 10 var jag på Vildmarksmässan varpå Eva-Marie kommer fram till mig och säger att hon har blivit inspirerad och ska nu besöka 52 naturreservat! Superkul tycker jag!

Vecka 14 cyklar jag Roslagsleden och träffar på Sofia som jag genast blir typ bästa polare med. Super kul tycker jag om det här med!

Och nu visar det sig att dessa två ladies kännner varann! De har par-middagar ihop och tränar agility tillsammans! Så liten är världen alltså....!

Mer godhjärtad värld!

Jag berättade ju tidigare att mina visitkort snurrade runt på Fair Enough-mässan i helgen. Och de gjorde ett extremt bra jobb att ragga ihop kontakter som kan leda till något... Duktiga visitkort!
Eller ja, TACK Mattias för att du hjälpte mig! Jag är dig evigt tacksam och jag känner att jag skulle behöva gå kurs hos dig i hur man raggar sponsorer! :)
Nu gäller det för mig att följa upp allt här i veckan så ska vi se vad det kan leda till!

Världen är god!

Snälla, snälla Printcorner har lovat att hjälpa mig att trycka upp klistermärket till bilen! Jag blev så himla glad när de berättade att de hade bestämt sig för att 52 adventures var en bra grej att stödja! Åååååh, jag blir så glad när jag inser att världen trots allt är godhjärtad! Så alla ni som har väntat och väntat på en snygg klibba att piffa upp er bil med, den är på gång! :)

Poppis med klättring

Det verkar som om att nästa helgs äventyr är poppis bland mina vänner. Och fast det bara är måndag så blev det helt plötsligt fyra stycken som ska hänga och klänga på klipporna vid Ågelsjön. Paula, Anton och Matias ska sällskapa med äventyrerskan. Det blir trevligt med sällskap! Undrar hur många vi har hunnit bli i slutet på veckan?

Mitt liv...

... i kaoset hemma:

Tältet hänger på tork framför TV:n,
det vill säga det går inte att kolla på TV,
och lika bra det

På kontoret står kajakpackningen halvt upp-packad,
ingen idé att packa upp heller,
den ska ju användas snart igen

I hallen står det saker som ska någonstans

Äventyr 18: Premiärer, sjöodjur och vikingar

-Vilken dag! utropar Björn och blickar ut mot vattnet som är helt spegelblankt. Jag kan inte annat än att instämma i hans utlåtande. Solen skiner från en klarblå himmel och fast klockan bara precis krupit förbi åtta på lördagmorgonen är det sommarhetta i luften. Björn är världens bästa kompis, han har åkt till Brottby bara för att hjälpa mig att lyfta ner kajaken från taket. Mycket klarar en äventyrerska själv, men inte det..! Vi sitter på en klipphäll och småpratar lite innan han åker tillbaka till stan, han är frestad att hänga med men bestämmer sig ändå att gå på "afternoon tea" på Grand Hotel med sin nyblivna fru.

Jag stuvar i alla pryttlar i kajaken (märkligt hur mycket grejer det behövs för bara en helg) och tar ett djupt andetag för att riktigt insupa lugnet som råder på fjärden. Äntligen är det dax för kajak-premiären! Kajak är nog en av mina favoritfritidssysselsättningar. Det är enkelt att ta sig fram, man kan packa med sig lite lyxvaror för man behöver inte bära på det, och lukten av hav får mig på alltid på bra humör. Plus att foten får vila fast jag frilufsar.

Snart dax för avfärd och årspremiär för kajakandet!

Diesel väntar på att jag ska fixa klart med kapellet och hoppar sen upp i mitt knä och lägger sig tillrätta direkt. Jag skjuter ut från stranden och tar några paddeltag. Jag glider direkt flera meter framåt knappt utan ansträngning. Idag är det härligt att vara äventyrerska. Solen bränner i ansiktet och jag spanar nyfiket omkring mig.
Jag börjar med att paddla in i Husaån eller Långhundraleden som det också kallas. Detta var på 900-talet en av vikingarnas vattenvägar till Uppsala som då var deras huvudstad. Vattnet var på den tiden fem meter högre, så idag går det knappast att paddla hela vägen till Uppsala.
-Men någon gång ska jag göra ett ärligt försökt att göra det, funderar jag, medan jag glider fram mellan fallfärdiga bryggor, frodiga stränder och vattenfyllda, kanske bortglömda roddbåtar. Själva kanotleden börjar i Brotorp men jag har valt att börja i Brottby idag.

Bron i Brottby känns annorlunda från den här synvinkeln

Jag glider tyst förbi en fiskare som precis har håvat in något sprattligt fisk-aktigt litet knytte, Diesel morrar på honom eller fisken, jag vet inte vilket. Men båda ser en aning mysko ut... När jag passerar Össeby-Garns kyrka ringer kyrkklockorna välkomnande, förmodligen ett bröllop, för inte ringer de väl bara för min skull?

Össeby-Garns kyrka välkomnar äventyrerskan
med klockringning

Ån mynnar ut i en fjärd, eller rättare sagt Garnsviken. Det känns nästan som om jag är i skärgården, det luktar precis som det gör där. Salt och tång. Ena strandsidan sluttar brant ner mot vattnet och den andra är täckt med brun vass. Diesel spanar efter de sjöfåglar som vilt flaxar iväg när vi nästan smugit oss ända inpå dem.

Min privata utkik, håller koll på fåglar och grynnor

Jag hittar en fin holme att luncha på inte långt från Hakunge där de finns gravfält från järnåldern. Det är så enkelt det här livet. Bara äta, sova och ta sig fram i sakta mak, inga mer konstigheter än så.

Det enkla livet gillas av både två-och fyrbenta

Efter lunch gnolar jag paddlandes vidare in i Åkers kanal. Till en början är det mest vass som kantar min färd men efter ett tag börjar husen dyka upp, det ena flådigare än det andra. Och precis just nu, när det inte går att lägga till någonstans för allt är privata bryggor eller mark, så blir äventyrerskan akut-kissnödig. Men varför just nu? Jag letar febrilt efter en lösning och när det är som mest akut då dyker den faktiskt upp. En öppning i vassen visar sig innehålla fast mark som inte synbart bebos av någon. Jag paddlar in i en något mystisk återvändsgränd. Solens strålar når inte riktigt in, de är en råare atmosfär här inne bland sumpträden. Tråcklar mig panikartat förbi bråte som blockerar den smala ån, en skruttig brygga (!) längst in blir min räddning. Jag lägger till och fumlar mig i land. Bryggan sjunker när jag kliver upp på den, men hinner inte bry mig utan klafsar vidare in på torr mark. När jag sitter med brallorna nere vid knäna och andas ut bubblar det till bredvid bryggan och det skickas en kaskad av vatten rakt upp i luften. Jag och Diesel stelnar till och tittar på varann, va fasen var det där? Det går några sekunder och jag hinner precis få upp brallorna när det händer igen! Det är något därnere som vill upp! Ett sjöodjur!?! Jag rannsakar min hjärna om vetskap angående sjöodjur. Nessie bor i Skottland och i Sverige finns det kanske ett i Storsjön vid Östersund. Men i Åkerberga, nej det har jag inte hört talas om. Hjärtat hamrar i bröstet, kanske är det ett uppretat vikingaspöke som vill tala om att jag ska ge fan i att kissa på hans brygga. Jag blir livrädd och hoppar i kajaken lika vigt som ett kassaskåp och rivstartar därifrån. En ny kaskad av vatten bubblar upp och fräser åt oss. Ytterligare en kaskad stänker ner oss totalt. Vad det än är därnere så har jag ingen lust att stanna här och ta reda på det. Det är andra gången i mitt liv som jag slår hastighetsrekord i paddling, första gången var när jag inte ville bli överkörd av snabbfärjan till Gotland sommaren 2007.

Vad är det som bubblar och fräser under ytan där borta?

Ute i solen igen pustar jag ut. I ögonvrån skymtar jag ett... ett.... sjöodjur! Är det möjligt? Jag kisar och fokuserar min blick, nog tamejtusan, är det ett sjöodjur därborta! Diesel är på helspänn men jag bestämmer mig ändå för att smygpaddla lite närmare, om odjuret anfaller så skickar jag hunden på det.

Åkersberga-odjuret

När vi närmar oss bakifrån ser jag att odjuret är gjort av gul plast, puh, jag får inte låta fantasin skena iväg med mig sådär...
Hjärtrytmen lämnar snart maxpuls-nivån och jag paddlar vidare in i Åkersberga. Längs kanalen går promenadvägar i grönskande omgivningar. Bilar passerar över broar. Annorlunda att paddla såhär i stan fast ändå inte. Strax når jag slussen som är stängd för säsongen. Jag hoppar i land för att undersöka omgivningarna till fots och för att sträcka på benen.

Slussvakten vill inte öppna än

Jag vänder kajaken här och paddlar tillbaka genom den stilla kanalen. Diesel har nu intagit en loj inställning till livet med svansen hängandes i vattnet. Jag har spanat in en ö som vi ska tälta på i natt. Eller rättare sagt, den enda ön som finns i Garnsviken. Det är dit vi är på väg nu.

Åkers kanal är lugnt och stilla

Ön jag rekade tidigare under dagen är perfekt för nattläger. Den är inte stor men den räcker åt oss. Nu radar premiärerna upp sig en efter en. Årets första dopp, årets första barfotasteg, årets första utegrillningen över öppen eld, årets första natt i tält samt premiär för nya liggunderlaget och sovsäcken. Aaah, livet är härligt när det premieras!

Värre kan man ha det än så här...

Jag och Diesel går runt ön ett par varv innan vi kryper in i tältet. Jag har inga som helst problem att somna och sover gott hela natten. Ingenting alls fryser jag. Fast det bara är någon grad under natten. Jag tycker att de som går till doktorn för sömnproblem borde få ordinationen att sova i tält. Funkar alltid! Man sover som ett barn!

På morgonen vaknar jag till fågelkvitter. Solen har också vaknat. Inte ett moln idag heller. Vattnet är spegelblankt. En tunn dimma smeker dess yta. Jag gör frukost och sitter länge och filosoferar på de solvarma klipporna över just ingenting innan jag packar ihop och paddlar hemåt. Jag har ingen brådska, tar några paddeltag och glider flera meter innan jag tar nästa. Vilket underbart äventyr det har varit denna helg.
Men vad var det som bubblade åt mig därinne bland träden igår? Det lär jag aldrig få veta, och kanske lika bra det..