För er som har undrat...

...kommer här en liten film om hur man lastar en kajak när man är ensam äventyrerska. Äventyrshundar är inte särskilt behjälpliga i just den här situationen. Det var heller inte hållbart att muta kompisar (Björn) att stiga upp i svinottan för att möta upp med äventyrerskan och få hjälp med av- och pålastning... Så jag har därför utvecklat en egen teknik. Och jag vill passa på att säga till Marcus, att bilen har hittills klarat sig utan skråmor, men att det ändå kanske kommer att skära i ditt bilhjärta när du ser denna film...

Äventyr 43: Hemma hos Robin Hood

Det är en välgödd och ytterst välmående äventyrerska som lämnar Öregrund på söndagseftermiddagen. Denna helg har jag nämligen haft äran att vara inbjuden till Team Jägarsnus som jag sprang på under Fjällräven Classic i somras. (Eller sprang på och sprang på, det sprangs inte så mycket under Fjällräven-tävlingen, det var mest att vi delade lunch-ställen ihop och deras jägarsnus var det som gjorde att jag tog mig i mål överhuvudtaget.) Hela familjen har gjort sitt allra yttersta för att pyssla om äventyrerskan och äventyrshunden, och med facit i hand måste jag säga att de verkligen har lyckats! Men ska vi ta det från början kanske?

Äventyrshunden sticker in nosen innanför den blåmålade dörren på den lilla stugan i Öregrunds charmigaste kvarter och genast blir han överröst av kramar, pussar och vänligt kel. Till en början är han avvaktande och förstår inte riktigt vad som händer, men ganska snart myser han som en pöskung av all uppmärksamhet han får. Team Jägarsnus båda döttrar, Antonia och Olivia, har aldrig träffat Diesel, men de har hört talas om honom och har längtat efter att få träffa honom. Jag får inte något dåligt mottagande jag heller. Ana och Johan välkomnar mig i dörren och bjuder in till Öregrunds godaste vegetariska gulaschsoppa. Precis sådär lagom het så att jag börjar svettas lite i pannan. 

Familjen Jägarsnus guidar i Öregrund

När sopp-svettningarna lagt sig en aning tar familjen " Jägarsnus" med sig sina äventyrliga gäster på en rundtur i omgivningarna. Vi går längs rosaskimrande klippor och den varma höstsolen smeker den stilla havsytan. Johan guidar och berättar om att Öregrund också har en tennisvecka, precis som Båstad men kanske lite mindre i omfattning. 

-Men det som är stort här, det är Roslagsloppet som går varje sommar. Ett gäng snabba båtar, förmodligen för snabba för sitt eget bästa, räjsar om vem som kan komma först till Öregrund med start utanför Stockholm, säger Johan och pekar ut några bra badställen i förbifarten. Vandringen fortsätter in i den charmiga staden  där sneda och vinda hus kantar smala gator. Havet ligger nästan in på knuten av varje hus. Det luktar salt hav, tång och en antydan av fisk när vi kommer ner mot den nu ödsliga gästhamnen. Bryggorna gnekar lite, men annars är det väldigt tyst här. Sommarhetsen och buslivet är slut för den här säsongen. Nu är det bara några få bofasta kvar och vi andra som gillar lugn och ro. 

Johan pekar ut pärlorna

Vi passerar det klassiska kyrktornet som syns på alla vykort från trakten innan vi retirerar till Team Jägarsnus trädgård och en eftermiddagsfika ute (jajamänsan, äventyrerskan övertalar resten av gänget att det minsann går att sitta ute) i det vackra höstvädret. Johans vita chokladkaka är fantastiskt god och skulle kunna få vilken surgubbe som helst på glatt humör. Energi behövs, för det är nu dags för helgens huvudnummer. Johan är gammal bågskytt och har lovat att äventyrerskan ska få prova på denna precisionsport. Jag har alltid velat testat bågskytte och nu har slumpen gett mig chansen! Johan instruerar och jag lyssnar uppmärksamt och försöker komma ihåg vad som är vad och hur jag ska hålla alla fingrar och tår rätt. Jag är rätt stensäker på att jag aldrig kommer träffa den där tavlan, än mindre nå fram till den heller, men jag spelar med. På vänster arm ska jag tydligen ha ett skydd i läder ifall strängen får för sig att smasha till mig där. Och på höger hands fingrar ska en annan slags läderbit monteras för skydd mot strängen. Trots skydden är jag ändå orolig för att den där strängen ska straffa mig hårt för gamla synder. 

Inte helt lätt att förstå hur allt hänger ihop..

Tavlan är uppställd mot vedtraven och ungefär tio meter därifrån står jag och försöker spänna min båge. Jag säger till Johan att vi borde ha en rejält tilltagen säkerhetszon där inga barn, hundar eller småfåglar får finnas det minsta i närheten. Egentligen tycker jag väl att vi borde varna alla grannar också, bara för att vara på den säkra sidan. Det känns som om den där pilen som jag snart ska släppa iväg kan landa precis var som helst. Johan säger att det är lugnt och ber mig hålla fingertopparna i mungipan. Men det känns orimligt svårt, för då kommer ju strängen knäppa mig på näsan?! Det får bli en kompromiss, jag håller baksidan av tummen mot mungipan innan jag tar ett djupt andetag och (blundar!?!) innan jag släpper iväg pilen. Och tamejtusan om inte pilen både når fram till tavlan och SNUDDAR utkanten på den innan den slår i det gröna säkerhetsnätet bakom. För mig känns det som en seger! Jag tjoar högt av glädje, får blodad tand och laddar en pil till. Precis innan jag ska släppa nästa pil säger Johan att jag ska sänka bågen en aning. Jag gör som jag blir tillsagd och släpper pilen. Och nu, kära vänner, TRÄFFAR jag tavlan! Och inte bara i utkanten, utan nästan i mitten! Jag tjoar ännu högre och måste verkligen gå fram och inspektera underverket noga. 

Den vänstra pilen är mitt verk! 

Det här med bågskytte var precis hur kul som helst och nu har tävlingsdjävulen fått mig i ett bestämt grepp, nu jagar jag den där tian. Jag skjuter pil på pil. Johan pillar med detaljerna; stå mer bredbent, slappna av i fingrarna, släpp bara strängen forcera inte, sikta med båda ögonen. Jag lyssnar och gör så gott jag kan. Ana hävdar att hon är en dålig skytt, men när hon väl skjuter några pilar visar det sig att hon har ljugit om den saken. Hon har en fin träffserie väldigt nära mitten. 

Ana visar var bågskytteskåpet ska stå

Det här med bågskytte är som en drog, jag vill aldrig sluta. Jag jagar efter den där kicken som jag får av en fullträff. Jag är fast. Totalt biten. Jag skjuter en nia och lyckoruset bubblar genom kroppen. Diesel tycker dock att det här var en skittrist sport och när han demonstrativt sätter sig framför tavlan inser till och med jag att det är dags att bryta och börja fixa med middagen. 

Nu får det vara nog tycker Äventyrshunden, räven håller med...

Middagen är en tre-rätters som inte går av för hackor. Det italienska vinet smakar ljuvligt i gommen. 

Johan, Ana och jag sitter senare på kvällen och stirrar in brasan som sprakar i deras vardagsrum. Vi pimplar mer rödtjut och tjötar om Fjällräven Classic. Hur fantastiskt kul det var. Den mäktiga naturen som omgav oss. De udda och roliga människorna som vi träffade längs leden. Och hade vi egentligen så ont? Ana tappade båda sina tånaglar under vandringen, de har inte växt ut än. Men vi konstaterar att det är tur att man glömmer smärtor med tiden. Vi kommer bara ihåg alla de positiva delarna med Fjällräven Classic. 

Kvällen hinner bli natt innan jag och äventyrshunden kryper ner i den mjuka sängen i vår alldeles egna gäststuga. Jag har blivit bortskämd hela kvällen och mår som en prinsessa. Men för att få lite äventyrskänsla har jag behållit understället på under det fluffiga täcket.

Ingen direkt trängsel på färjan till Gräsö...

Innan äventyrshelgen är över för denna gång tar jag och äventyrshunden färjan över till Gräsö för en lättare vandring i Gräsö Gårds naturreservat. Omgivningarna böljar mellan klassisk skärgårdsnatur med klippor och gamla hederliga bondgårdslandskap med öppna ängar. Det är skönt att bara gå där och filosofera. 

Skiftande vandring på Gräsö

När jag står och väntar på färjan tillbaka till fastlandet smyger sig en känsla av déjà vu över mig. Varför känner jag igen mig? Kugghjulen maler innanför pannbenet.... Plötsligt slår det mig. För en sisådär arton år sedan var jag så galet kär i en kille som hade landställe här någonstans att jag hade åkt buss i en hel dag, mer eller mindre, för att kunna ta mig hit och "spontan-hälsa-på" honom en ljummen sommarkväll i juni. Vi satt på klipporna och hånglade i solnedgången. Jag småskrattar halvhögt åt minnet. Vad snubben hette som var målet för min tonårsåtrå? Robin. Men om han hette Hood i efternamn, det har jag ingen aning om...

Räddaren i nöden

Följande sms trillade in i mobilen klockan 08:36 i morse:
"Mjukkakorna är färdiga om ca 1 timme, kom och hämta! Kram Inger"

Meningen med livet!?!

Kan man få en bättre start på dagen? Tror inte det..! Återigen har Moster Inger ryckt ut och räddat äventyrerskan från att svälta på de återstående äventyren! Mums!

Och, älskade Lillasyster, det kan finnas en rimlig chans att du får smaka en liten bit. Jag betonar, rimlig, men kanske inte möjlig... Det beror helt på hur många kakor våra kära kusiner hinner norpa innan jag kan hämta leveransen... ;)

Bloggläsarnas val?

Hemsidan är uppdaterad och helgen som är bloggläsarnas val närmar sig med stormsteg! Den 26-27 november har jag inget äventyr inplanerat än så länge utan det är upp till er läsare att bestämma vad jag ska ta mig till! Vågar ni avslöja ert hemliga smultronställe? Eller har jag missat något väsentligt som jag absolut borde göra innan mitt äventyrsår är slut? Kom igen, ge mig tips och idéer! Dela med er! :)

Höstmys

Till skillnad från många andra så gillar jag hösten. Ja visst, det är lite mörkt och det kanske regnar en aning. Men det är det som är det mysiga! Det är liksom lugnare på hösten. Tystare. På sommaren är det så hetsigt för man måste hinna vara ute i solen så mycket det bara går och njuuuuta av sommmaren, vilket brukar sluta i att man bara stressar mellan alla events och soltimmar. På vintern ska det jagas puder, och på våren har man tonvis med energi när ljuset återvänder och floran och faunan också spritter av energi. Men på hösten då händer inte så mycket. Det är väldigt tyst i naturen för djur och växter förbereder sig för en lång vinter. De bäddar in sig och coolar ner. Precis som jag. Jag bäddar in mig i underställ och tjocka tröjor och bara lyssnar på tystnaden. Jag älskar att slasa runt i underställ. Gärna lite småsvettig också efter någon uteaktivitet i den stillsamma naturen. Om jag bara fick välja ett plagg som jag skulle ha resten av livet, så skulle det bli underställ! Apropå det, så har en viss uppgradering skett på underställsfronten.....

Underställ version 2.0

Tänkvärt

Meningen med livet?

Igår, efter morgonens agilitypass med hundarna och före jobbet, gick jag och Sofia en skogspromenad och helt plötsligt diskuterade vi meningen med livet. Den frågan är inte lätt att svara på. Om man rådfrågar "Liftarens guide till galaxen" så är svaret 42.....

Är Teknikmagasinet verkligen svaret på vad meningen med livet är!?!

Men jag tänker lite såhär, meningen med livet är kanske att få leva sin dröm eller ägna sig åt sin passion. Och vad det är, det är olika för alla människor. För någon är det att skaffa barn för en annan är det att spela schack på elitnivå. För den tredje är det att slå världsrekord i höjdhopp, eller kanske påta i trädgården och för mig är det att få vara ute i naturen så ofta som möjligt. Att få vara med dem jag tycker om och uppleva äkthet. Jag tror att man måste ha drömmar och mål för att livet ska kännas meningsfullt. Några drömmar uppfyller man och några är bara till för att driva en framåt.

I somras fick jag en present från två av mina vänner som är väldigt viktiga för mig. En te-kopp med en peppande text ingraverad. "Drömmar är bra, att förverkliga dem är bättre!" Jag dricker te eller choklad ur den varje morgon och har läst texten miljontals gånger nu. Men jag blir lika glad varje gång. För det är ju det jag gör just nu, med 52 adventures, jag förverkligar mina drömmar. Och av det mår jag väldigt bra!

Tack Björn och Martina! 

Klätterträning

Och ungefär såhär ser det ut när vi kör vår "monkeybusiness" på väggen...! Eller?!

Klätter-uppvärmning

Ungefär såhär ser det ut när jag och Sofia värmer upp inför klättringen... Eller?! 

Katastrof!

Sista mjuk-kakan försvann just ner i min mage... Hur ska det nu gå? Vad ska jag äta på äventyren? Katastrofen är ett faktum!

Moster Ingers mjuk-kaka på mormors recept är helt oslagbar! 

Jag är stolt...

... över Sofia! Ikväll klättrade vi tills svetten lackade på Klättercentret i Solna och Sofia gjorde en enorm prestation. Jag är så stolt över henne! På högsta väggen hade hon ett "projekt", sist vi var där kom hon kanske en tredjedel innan höjdskräcken satte in. Ikväll var temat "modig" så hon satte fart upp på väggen som en spindel. Hon susade förbi kruxet, studsade över de svåra partierna och var nästan uppe när hon gjorde misstaget att titta ner. Varpå höjdskräcken paralyserade henne totalt. Hon bad om att bli nerfirad men vi andra där nere skrek att hon skulle fortsätta och helt enkelt vägrade att fira ner henne. Hon var ju nästan uppe ju! Skiförbannad slängde hon oss onda ögat och FORTSATTE! Och hon kom upp!!! TADAA!!! Seger över höjdskräcken! Sååå stolt är jag! Och jag tror att Sofia är rätt stolt över sig själv med, det borde hon vara!

Det är det som är så kul med klättring, man känner hela tiden hur man utvecklas och blir bättre! Me like! :)

Äventyr 42: Himmel och helvete på Roslagsleden

Det är torsdag och jag har redan tjuvstartat denna äventyrshelg. Dagens vanliga träningspass är utbytt mot mountainbike längs etapp 6 på Roslagsleden som går mellan Wira Bruk och Penningby Slott. Höstsolens infernaliska lysande hade till slut för stor dragningskraft på mig och beslutet om lång lunch och kvällsjobb var lätt att ta. Första delen på sträckan är himmelskt rolig! En bred vältrampad stig som böljar över släta berghällar och genom mustiga tallskogar gör att cyklingen känns lekande lätt. Jag skrattar högt ibland av ren lycka och ropar till äventyrshunden att det här ändå var himmelriket! Han svarar med ystra svansvift och skuttar glatt vidare på stigen. Han är lika lycklig som jag att vi bytte kontorsjobb mot cykling idag.

Vi pausar för lunch-picknick på en vidsträckt äng som skiftar i gula höst-toner och bara njuter av solen.

Toklycklig äventyrshund kollar att
hans toklyckliga ägarinna hänger med.

Men efter en mil av total lycka vänder vår tur. Stigen blir för smal för en mountainbike och är på sina ställen nästan helt igenväxt. Såphala rötter stora som dinosaurielår gör inte saken bättre. Svordomarna haglar och det känns mer som en kamp än en njutning. Men va fan det blir ett bra träningspass, tänker jag, och tar i så att svetten lackar. När jag trampar på bilvägen den sista biten mot Penningby Slott har jag ändå ett leende på läpparna. Den första delen av cyklingen från Wira Bruk vägde trots allt upp slitet mot slutet. Dessutom så är busschauffören vänlig nog att ta med sig både leriga mig, en ännu lerigare äventyrshund och den lerigaste cykeln Sverige skådat på bussen tillbaka till Wira. (Egentligen får man inte ta cyklar på bussen, vilket är en jättekonstig policy från SL.... En cykel är ju inte större än en barnvagn???) 

Jag slutar tidigt på jobbet på fredagen för att jag inte kan motstå den där höstsolen idag heller. Planen idag är att klara av två etapper. Start från Penningby slott, via Norrtälje och målgång i Roslagsbro där snällaste pojkvännen ska hämta upp och skjutsa tillbaka till min bil. Denna underbara höstfredag börjar också med lyx-cykling. Från Penningby slott har någon lagt ut gula (inte röda) mattan för äventyrerskan och äventyrshunden. Guldglimrande löv i slottsallén gör att cyklingen känns oerhört flott. Leden fortsätter genom frodiga kohagar och längs pittoreska grusvägar som inte ens kan stava till uppförsbacke. 

Inte  varje dag man cyklar genom en äkta slottsallé!

Roslagsleden fortsätter in i skogen och där har någon annan (förmodligen inte samma någon som har lagt ut gula mattan) varit vänlig nog att lägga ut vartenda träd i hela skogen i en snårig hinderbana. Skogsavverkningsområdet verkar vara evighetslångt, för hur jag än kämpar så verkar jag inte komma framåt. Jag lyfter knäna och cykeln högt, baxar och svär. Helvete också. När jag utmattad når Norrtälje blir jag helt förvirrad när jag ska under alla stora bilvägar som löper huller om buller, jag fattar inte var jag är och börjar gråta av trötthet. Äventyrshunden kommer genast till undsättning och slickar bort mina tårar. Jag kramar om honom och tar en chansning åt vilket håll jag ska. Det visar sig vara helt rätt. Helvetet byts mot himmel igen. Cyklingen genom Norrtälje följer havet runt Kärleksudden och längs ån mitt i stan. Träden som ramar in ån, dingnar av gula löv som nästan doppas i vattnet. Efter Norrtälje tar ett mysigt naturreservat vid och vi bestämmer oss för paus och välbehövlig påfyllnad ev energidepåerna invid en glittrande sjö. När vi rullar på dagens sista sträcka mot Roslagsbro sänker sig solen sakta över åkrarna som vi följer i kanten. 

Lördagens mountainbikande är mest himmel faktiskt. Etapp 9 mot Gåsvik  är cykling längs antika skogsvägar som förr användes frekvent när bondfolket skulle knata till kyrkan på söndagarna. Det enda som är helvetiskt tråkigt med denna etapp är att det kanske blir för lätt. Jag behöver inte koncentrera mig alls på vad jag gör och när leden går längs asfaltsvägar då tråkar jag ur totalt. Tur då att polisen piffar upp tillvaron mitt i ingenstans. De stoppar mig och ber mig blåsa för "cykelstyr-onykterhet"... Nej rå, de frågar om jag vet något om en stulen vit BMW? Och av en händelse så har jag faktiskt precis cyklat förbi en just sådan, bara några kilometer från där vi är. Jag kom ihåg att jag tänkte att det var lite konstigt att parkera bilen just där på den ensliga skogsvägen med halvmeter hög sly, det måste ju ha förstörd bilen undertill... Poliserna tackar och gasar vidare för att ta fingeravtryck på ratten och jaga gärningsmannen. Känns skönt att få vara lite behjälplig i polisarbetet, tänker jag medan jag tråkar vidare längs asfaltsvägen. Men framme i Gåsvik där etapp 10 börjar mot Sandviken byts mitt humör igen. Leden går längs Väddö kanal och den varma höstkvällen och det mjuka solskenet bäddar för njutningsbar cykling. 

Cykling som gör att jag inte kan sluta le vid Väddö Kanal

Mörkret lägger sig som en varm filt omkring mig innan jag hinner fram till Sandviken. Pannlampa har jag inte med mig, men det får gå ändå. Det är en aningens svårt att läsa kartan och se de orange markeringarna som utgör Roslagsleden i de kompakta mörkret. Men jag hittar sandstranden. På den finkorniga sanden ligger det rödbrun havstång som luktar himmel och hav. Synd bara att det är så helvetiskt dyrt med taxin som tar mig tillbaka till min bil...

Det är söndag, sol och sista delen av Roslagsleden ska mountainbikas idag. Jag räknar med att dagens cykling ska bli härligt lätt, och det verkar som om jag kommer att klara av mitt mål att cykla hela Roslagsleden på nitton mil! Men kära bloggläsare, ta aldrig ut en seger i förskott... Etapp 11 till Grisslehamn går mestadels längs med Ålands hav, och till en början är det superhärligt. Jag tar god tid på mig och stannar länge på klipporna vid etappens början och jäser i solen. 

Soljäs vid Ålands hav

Och det är kanske tur att jag kraftsamlar ordentligt med energi där, för det behövs när jag ska ta mig över ett fuktigt klapperstensfält med hund, hoj och mig själv på dåligt humör. Leden varierar sedan mellan himmel, helvete och hav. Ibland går det lekande lätt på flacka grusvägar som slingrar sig genom ödsliga sommarstugeområden. Leden dyker ibland ner mot havet och passerar undangömda vikar med gudabenådat vackra sandstränder insprängda mellan rostrosa lena klippor. Sekunden efter klättrar jag längs klipporna med hojen på axeln och hundens tänder i vaden. Svetten forsar, tårarna sprutar av ilska och uppgivenhet, låren bränner av mjölksyra. Först när jag når Albert Engströms atelje vågar jag titta på kartan för att se hur långt jag har kvar. Jag är nästan framme! Jag är fullständigt utpumpad men några bitar choklad och vetskapen om att jag kommer klara det ger mig nya krafter. Det bubblar inom mig av stolthet. Inte bara över mig själv utan även över äventyrshunden som troget har sprungit vid min sida under alla etapper, utom en som gick genom själva hjärtat av vargreviret i Riala. Fyrahundra meter senare hade jag förväntat mig ett storsilat mottagande, pompa och ståt värdigt en vardagsäventyrerska. Men det är helt folktomt. Det susar lite i träden bara. Jag missar nästan tavlan som talar om var Roslagsleden börjar, eller slutar som i mitt fall. Jahapp, då var det klart. Uppdraget avslutat. Varierad cykling i varierad terräng med varierat humör. Himmel blandat med helvete. Men det kanske är så, för att riktigt känna hur det är att få vara sådär himmelskt lycklig så måste det finnas stunder då allt känns avgrundsdjupt helvetiskt..? 

Det här med målgester är inte min starka sida...

Mission completed!

Sådärja, då har man mountainbikat hela Roslagsleden då! Grymt nöjd med mig själv och min duktiga äventyrshund som har skött sig exemplariskt och älskat varje sekund av detta äventyr!  Lerigt och svettigt men förbannat kul har det varit! Nitton mil genom varierad terräng på tre helger. Inte så pjåkigt om jag får säga det själv. Berättar mer om äventyret imorgon, för nu är jag alldeles för trött för att orka tänka.... God natt...

Damm vs Äventyr

Tjuvstart

Tjuvstartade lite på helgens äventyr idag. Det tokfina vädret lockade till långlunch, så därför blev dagens träningspass utbytt till äventyr längs Roslagsleden. Etapp 6 mellan Wira Bruk och Penningby slott var till en början himmelskt rolig cykling, men ungefär halvvägs började geggan... Men allt som allt, är jag nöjd med dagens tjuvstart.

Jag är helt värdelös...

... när det kommer till lokalkännedom och att hitta min väg fram med karta. Imorse, sådär jävla snortidigt, så skulle jag möta Sofia och girlsen för att köra agility med hundarna i Kista INNAN jobbet. Trots att jag varit där förut och trots att jag senast igår kväll frågade Sofia om vägbeskrivning så körde jag helt jävla tokgalet fel. Suck. Jag kom på det när jag passerade tullarna i Stockholm och insåg att nu har jag ändå åkt för långt... Vände och körde genom tullarna igen (!), förbannade mig själv och stress-snirklade mig tillbaka till Kista. Men ändock, bara 6 minuter försenad...

Min äventyrliga pojkvän...

....har roat sig kungligt!

Kapitulering

Jag kapitulerar. Jag har, under lång tids samrådan med mig själv och äventyrshunden, insett att det blir alldeles för långt att åka till Borgafjäll och bara vara där i några dagar. Blir alldeles för mycket bilåkande och alldeles för lite äventyrande. Jul och nyår ligger ju jättedumt i år (ledighetsmässigt sett) så att vara en hel vecka i Borgafjäll räckte inte semesterdagarna till. Och att flyga med äventyrshunden är uteslutet eftersom han väger för mycket för att tas som handbagage och mitt hjärta (och inte hans heller) klarar inte av att skicka honom ensam i lastutrymmet. Så Borgafjäll får bli en karamell att suga på till någon annan gång i mitt liv. Istället blir det lite omkastningar i äventyrsschemat som snart kommer att uppdateras på hemsidan. Men jag är ju svag för att göra saker off-season.. Så nyår kommer att firas i Stockholms skärgård! Närmare och förmodligen helt öde så där års.. Spännande!

Bilhelvete

Sådär, då har bilen varit inne på service igen. Bromsarna checkade ju ut när vi pressade stackars "Tulippa" hårt i Norges backiga terräng. Men nu är de fixade! Fixat är även hålet i min plånbok....

Äventyr 41: Mitt smultronställe

 Jag sitter i min kajak och funderar på hur jag ska ta mig i land. Jag vill helst inte bli blöt om fötterna men inser sakta att det är en omöjlig uppgift. Jag snörar av mig skorna och kavlar upp långkalsongerna och sticker ner ena foten i det kalla (fast inte så kallt som jag trodde att det var) vattnet. Äventyrshunden har redan hoppat i land vid Siaröfortet, och väntar tålmodigt medan jag krånglar mig upp på torra land. Vi har gjort en liten detour med kajaken innan vi ska vidare till mitt smultronställe. 

Skateparken på Siaröfortet

Vi strosar på taket av det gamla fortet, den böljande svarta betongen är täckt av guldpengar som till slut har ramlat ner från höstträden. Detta ställe är perfekt att åka skateboard på tänker jag, medan vi passerar flera gamla kanoner. Vi är helt ensamma på ön, och det känns verkligen som att den här helgen blev det till sist höst. Vinden är frisk och luften är krispig. När vi passerar kolerakyrkogården smyger sig solen fram. 

Finurligt fort värt att besöka

Medvinden gör det lätt att paddla. Äventyrshunden har lagt sig tillrätta i mitt knä och tar in dofterna av höstskärgården. Den här helgen finns inga tider att passa. Egentligen inga avstånd att klara av. Vi ska bara vara ute och njuta. Precis så enkelt som det kan vara ibland. Vi är ganska ensamma på havet idag. Några fiskare och kust-bevakningen är de enda som har passerat oss. Måsarna skriker ut sin längtan högt ovanför våra huvuden. Vi har ingen brådska någonstans. Vi hoppar i land på "Midsommarön" och tar en nostalgivandring runt ön. Här har jag varit minst tusen gånger som liten knodd. Minnena sköljer över mig. På den stora stenen ute i vattnet hade vi ställt upp ölburkar som jag och småkusinerna skulle pricka med luftgeväret, det slutade med att vi prickade en liten fisk som flöt upp till ytan... På den lilla sandstranden i viken envisades pappa med att köra upp med fören på vår röda träbåt "Fuling" för att han inte orkade ankra. Här har det firats massor av midsomrar med lövad stång och glada människor. Den branta klippan vi knappt vågade klättra uppför då, var inte alls så brant nu som jag kom ihåg den. 

Diesel kollar så att hans leksak är med innan avfärd från "Midsommarön"

Jag paddlar vidare mot "Min ö". Mitt alldeles egna smultronställe. Vattnet är lugnt mellan öarna, men jag hör hur vinden ylar i trädkronorna. Den bruna vassen rasslar när den knappt synbara våg jag skapar med kajaken når strandkanten. De gula lövträden glimrar i solen och matchar min kajak perfekt. Ett guld-löv singlar sakta ner och lägger sig på vattenytan en stund innan det sjunker till botten. Jag vet inte vad "Min ö" heter egentligen, men det här är min absoluta favorit i hela skärgården. Jag vet inte varför, den bara är det. Minst en gång per år måste jag komma hit och bara få vara. Jag kallar den "Min ö", för om jag blir rik som ett troll en dag, så är det den här ön det första jag ska köpa... Här hämtade min mamma kraft ifrån när hon kämpade mot cancern. Här hämtar jag också energi när jag behöver det. 

Världens bästa klätterträd på världens bästa ö

Vinden ligger dock helt fel för "Min ö". Det blåser hårt rakt mot udden. Det blir bara en promenad på stigen som ringlar runt den lilla udden för att insupa andan och friheten här ute. Jag är bara tvungen att hänga knäveck en stund i den nedersta grenen i "världens bästa klätterträd". Äventyrshunden sätter upp sina små tassar på mina axlar och pussar mig på näsan. Innan jag lämnar "Min ö" står jag länge på klippan där jag ramlade i när jag spottade körsbärskärnor i tävling med kusinen vem som kunde spotta längst. Jag bara står där. Andas. Blundar. Känner mig fri. 

Jag tar ett beslut om att satsa på "Ön där man kan ligga på båda sidor" för nattläger. Den är ett säkert kort när det blåser nordvästliga vindar. Och jag har rätt. I viken är det helt lugnt. Inte en krusning på vattenytan. Jag sätter upp tältet och inreder mitt hem för natten. Ett snabbt kvällsdopp (!) för att få igång blodcirkulationen och värmen i kroppen. (Ja, det ÄR kallt att bada, men man blir varm efteråt.) Äventyrshunden hjälper mig att samla ved till kvällens brasa. 

Den store vedsamlaren

Mörkret faller snabbt, men elden lyser upp vår tillvaro i skärgården. Jag grillar korv och det är härligt att det får ta tid att göra middagsmaten. Diesel kryper intill mig på filten och lägger sitt lurviga huvud i mitt knä. Han drar en djup suck och verkar väldigt nöjd med livet. Vi sitter länge så. Bara glor på elden. Jag petar in några pinnar då och då för att hålla elden i gång. Tittar på hur de brinner och sedan försvinner. Petar in en pinne till. Rör om lite i glöden. Kliar Diesel bakom örat. Jag är varm i hela kroppen. Både av elden och av tillfredsställelse med livet just nu. Stjärnorna tar sakta form på himlen. Fler och fler visar sig ju längre jag kisar uppåt. Månen vandrar sakta över natthimlen. Lämnar en silverstrimma i det mörka vattnet. Det kan inte bli bättre än så här. 

Månskådespel

I gryningen väcker Äventyrshunden mig med en kall tass på kinden. Han fryser och vill in i sovsäcken. Jag släpper in honom och kramar om honom. Han somnar snabbt om och sprattlar lite med bakbenen i sömnen.  Jag somnar också om med med fluffig päls som kittlar mig i näsan. Vi vaknar inte förrän solen dansar på tältduken. Men vi ligger kvar och drar oss i den varma sovsäcken. Ingen idé att kliva upp än, det är för kallt utanför tältet och för gosigt inuti. Inte förrän vid lunchtid tycker både han och jag att det är dags att gå upp. 

Diesel letar efter frukosten
som han spillt ut på klipporna

En helt perfekt äventyrshelg. Det här äventyret har inte handlat om att klara av en viss sträcka. Inte att prestera något på en viss tid. Inte pressa kroppen till en smärtsam gräns. Det här äventyret handlade om att fylla på depåerna. Tanka energi. Ladda batterierna. Fylla på nytt bränsle. Jag har fått nytt självförtroende. Jag känner mig stark igen. Mitt smultronställe gör detta med mig. Ger mig ny kraft när jag behöver det. Alla borde ha ett eget smultronställe....

Varför?

Varför i helvete ska datorns office-paket börja strula just nu??? Det har fungerat hur bra som helst utan att opponera sig det minsta mot min omilda behandling i tidigare faser av vårt gemensamma liv. Men just nu, när jag behöver det som mest, när jag ska klämma ur mig en hel licentiatrapport, då ska det minsann krångla till allt lite extra. Nej," lite" var snällt uttryckt, det fuckar ur tamejfan helt okontrollerat! Gnaaaaah!

Beslutsfattande

Sitter sent på natten och jobbar med min licentiat-rapport, sånt som jag gör när jag inte helgäventyrar. För tillfället skriver jag på ett kapitel som handlar om beslutsfattande. Min käre äventyrshund ville vara med och tycka i just den här sektionen.

Tror att han har beslutat att det är läggdax....

Inte bara hemlös...

...utan numera är man kontorslös också. Precis sådär lagom mitt i flyttkartongskaoset och kappsäckslivet så blir jag även utkastad från mitt rum på jobbet. Helt plötsligt ska det bli ett telefonkonferensrum, ingen frågade mig vad jag tyckte om saken. Så nu är även mina jobbprylar magasinerade i flyttkartonger. Verkar vara min lott i livet just nu, att packa.....

Äventyr 40: 5,2 västkustäventyr i högt tempo

-Tempo, tempo, säger Jesper i lätt desperat ton när vi andra börjar såsa efter längs den snäckströdda stranden som ligger öde i det soliga höstvädret. Vi har vandrat nästan en mil längs Sveriges västra kust och är nu på väg mot Falkenberg. Äventyrshunden är överlycklig för att hans husse och min Darling är med och klättrar på de kala klipporna som ger ett välkommet avbrott från de långsträckta stränderna. Vi har passerat både Stensjö och Vesslunda naturreservat där landskapet påminner om ett Skottland i minatyr mellan de bulliga träden som kantar kustheden. Äventyrerskan har blivit inbjuden på Västkustäventyr hos Martinas släkt. Tänk vad ett Åre-bröllop kan skapa nya härliga bekantskaper!

Västkustvandring
Foto: Jesper Andersson
Bildteamet

-Tempoväxling, skriker Jesper i motvinden och sträcker ut sina långa ben i fyrameters kliv. Nadine suckar och himlar med ögonen. Hon gör en graciös piruett i sanden och pinnar sedan efter sin pappa. Björn och Martina strosar omslingrade på de små sanddynerna och bryr sig inte nämnvärt om tempohetsen. Jag är inte på höghöjdsvandring men däremot högtempovandring där Jesper har tagit ansvaret för guidningen (och tempot) utan att egentligen fråga oss andra. Men det gör inget, han är väldigt underhållande i sin fartblindhet.

Vem tar täten här egentligen, Jesper eller äventyrshunden?
Foto: Tomas Almbo
Teknikgruppen

Vi är mer än halvvägs till Falkenberg när vi till slut lyckas övertala Jesper att det är dags att stanna för lunch.
-Jaha, nu får ni bestämma var vi ska sitta någonstans, säger Jesper medan hans blick spanar efter ett bra picknicksställe.
-Här på stenarna blir väl bra, föreslår min Darling och vi andra nickar medhållande.
-Men där borta vid det lilla stenhuset är det nog mer lä, där kan vi sitta, säger Jesper och skuttar iväg.
Vi andra tittar skrattande på varann och sätter efter vår tempoguide.
Lunchmackorna smakar sagolikt gott, iallafall de fyra och en halv minut som vi får på oss att äta färdigt, innan det tydligen är dags att gå vidare. Vi når snart den breda Suseån där vi febrilt letar efter en bro så att vi kan ta oss över torrskodda. Vi möter några vandrare från Falkenberg som har vadat över med iskallt vatten till midjan, vilket vi inte är jättesugna på. Vi försöker lura Jesper till att simma över och hämta en båt som ligger på andra sidan, men han köper inte våra argument alls faktiskt. Det blir till att gå en lång omväg i vårt letande efter bron. Jesper susar på och missar både stigen som leder till bron och att Björn har försvunnit från gänget i sin svampjakt.

Björn irrar bort sig i svampskogen
Foto: Jesper Andersson
Bildteamet

Fötterna börjar bli trötta och jag längtar innerligt efter den där bron nu. En liten träbro dyker upp i de djupa halländska skogarna, inte den som var tänkt, men iallafall.  Den leder till en vacker hembygdsgård där vi får två minuters chokladpaus innan den självutnämnde guiden studsar upp igen. Några hundra meters lerklafsande och fem elstötar från häst-stängslet senare tar energin slut i gänget och vi ringer till Katrin, Jespers fru, och ber om hämtning. Vi får nöja oss med att vi nästan nådde målet, Falkenbergs förorter får räcka för oss idag.

Inte direkt som Golden Gate-bron, men ändå..
Foto: Jesper Andersson
Bildteamet

Dagen har bjudit på inte mindre än tre (!) äventyr. Denna fantastiska lördag började nämligen med överraskningsyoga på stranden (äventyrerskan anade ingenting förrän det var försent) med Steninges skickligaste gympaledare, Maria. (Tillfrågad vid 21-tiden på fredagkvällen om hon kunde köra ett pass med en stel äventyrerska och hennes entourage på lördagsmorgonen.) En sport som borde vara rogivande men som mest orsakade smärta i stela leder men också en hel del skratt.

Morgonyoga på stranden med Maria
Foto: En förbipasserande Therese

Nästa äventyr var högtempovandringen längs den vackra havskusten. Och att få träffa Familjen Andersson/Svensson, det är ett sant äventyr i sig!

Hos familjen Andersson/Svensson
får även äventyrshundar sitta vid bordet..
Foto: Tomas Almbo
Teknikgruppen

Vi vaknar på söndagen till lika vackert väder som på lördagen. Det är svårt att tro att det är oktober. Idag står två äventyr på äventyrsschemat; bestigning av världens högsta sanddyn och kändishäng i Tylösand. Under frukosten serveras kardemummagröt och vi debatterar livligt om det verkligen kan vara världens högsta sanddyn som ligger i Halland? Björn hävdar (fortfarande) det stenhårt. I Haverdals naturreservat börjar vår bestigning av sanddynen. Den syns knappt bland alla tallar och har till och med en trappa upp till toppen. Halvvägs upp grusas (sandas?) våra förhoppningar då hallänningen som är på väg ner dödar spänningen med att berätta att det inte är världens, inte ens Europas högsta sandhög, för den ligger i Frankrike. Men kanske Nordens då?

På toppen av en hyfsat hög sanddyn.
Foto: Jesper Andersson
Bildteamet

På skylten som informerar om "Den stora sandkullen" som dynen heter, står det att det är EN av Sveriges högsta sanddyner på CIRKA 37 meter...... Så alltså, rent teoretiskt, kan det vara EN av Nordens högsta?! Eller?

-Tempohöjning, ropar Jesper när vi kastar oss in i bilarna för att dra till nästa äventyr. Fotoutställning och kändis-span i Tylösand. Stranden är öde nu, men på sommaren är det jetset och hålligång här. Vi tittar på fina fotografier och håller korpgluggarna öppna ifall Per Gessle skulle jogga förbi. Men det gör han inte. Eller?

Kulturchock på Tylösands hotell.
Foto: Tomas Almbo
Teknikgruppen

Den här helgen har innehållit fem fantastiska äventyr av olika karaktär, alla med sin egen charm. Morgon-yogan på stranden för att riktigt få känn på Steninge-andan. Vandring i rasande fart längs havet. Familjen Andersson/Svensson som bara är sig själva och som när som helst kan få anställning som hovnarrar i vilket kungahus de vill i Europa. Dramatisk bestigning av en någorlunda hög sanddyn samt en dos av kultur och jetset-livet i och med fotoutställningen på Tylösand.
Men vänta nu, i rubriken står det ju 5,2 äventyr? Var tog den där 0,2:an vägen?
Jo, under vår högtempovandring, så kan det ha varit så att ett litet inbrott skedde i ett undanskymt stenhus, bara för att vi var nyfikna på vad som fanns på insidan. (En trasig kajak, sjutusen kilometer spindelväv, en helvetes massa fiskenät och eventuellt några liksäckar under all bråte, men annars inget av intresse.) Men jag är osäker på om inbrott räknas som äventyr? Det är väl inte ens lagligt? Eller?

Nyfikna äventyrare?
Foto: Jesper Andersson
Bildteamet

Eld och hav

För er som håller till i stockholms-trakten och inte har en susning om vad ni ska göra i helgen, så har jag svaret.
Ta er ut i skärgården för att fira in hösten med Eld och hav. På flera platser om i skärgården firas hösten lite extra med eldshower, fyrverkerier och god mat. Leta upp ditt nya smultronställe och ta dig ut i skärgården i helgen!

Rekord!

Jag packade på rekordtid inför helgen på Västkusten; 23 minuter! Men å andra sidan hade jag med mig lika mycket grejer som om jag skulle vara borta i tre år och ändå var det saker som jag saknade när det väl kom till kritan... Mer om helgens äventyr i en blogg nära dig alldeles snart!

Inget packningsflyt

När jag åkte till fjällen förrförra helgen hade jag med mig shorts, det var sju grader och regn. Använde aldrig shortsen. Förra helgen när jag paddlade hade jag med mig vintersovsäcken och höll på att svettas ihjäl under natten. Inte hade jag med mig något diskmedel heller så jag fick diska med sand och tångruskor. Handduk fick jag dela med hunden, för en egen hade jag inte med mig. Hur ska det gå med helgens packning? Känner att jag börjar tappa greppet kring det här med packning... Eller har jag bara tröttnat på att packa jämt och ständigt?

52 inspirerar!

Blir så glad när det märks att 52 adventures inspirerar andra till äventyr! Kolla in Twelve365, ett äventyr varje månad ska de företa sig! Jag önskar dem lycka till!

Månadens utetips

När jag var på väg tillbaka från Grövelsjön för några veckor sedan så passade jag på att stanna till vid Njupeskär igen. Ni vet, Sveriges högsta vattenfall, som jag var vid i vintras. Då var det bara is och väldigt ödsligt. Nu var det varmt och  massor av folk som gjorde samma tur som jag just denna dag. Det var häftigt att få göra samma tur på olika årstider. Naturen ser väldigt olika ut och man får väldigt olika intryck. Det var lika häftigt och mäktigt som i vintras, men annorlunda. Så därför vill jag uppmana er alla att göra samma tur fast på olika årstider och ta in de intryck ni får. God tur!

Håller helt med!

På Annelie Pompes blogg dök den här upp från http://shop.holstee.com/

Och jag kan inte annat än att hålla med i alla klyschor! :)

Månpaddling

En helt vanlig onsdag så dyker min nya kompis, Sofia, upp på min farstu och vill paddla kajak! En helt perfekt kväll med stilla vatten, månsken och härligt sällskap! Mera höstpaddling till folket!

I fas!

Sådär, då var alla foton upplagda på Facebook från semestern i somras.. Äntligen! Titta, njut och inspireras!

Äventyr 39: Paddling på liv och död

Det är inte höst än, det är fortfarande sommar! Iallafall där jag befinner mig. På Waxholmsbåten till Utö. Havet krusar sig för mig och solen bugar och bockar. Sommarvärmen kryper in under min jacka. Det kan inte bli bättre förutsättningar för att paddla runt Utö.
Utö ligger, så som namnet antyder, långt ut i Stockholms skärgård. Österut finns bara Östersjön så det vill till att det är hyfsat lugnt på havet om man som jag ska paddla runt ön med äventyrshunden i knät. Det här äventyret har jag längtat efter! Jag råkar veta att det finns kanonfina sandstränder på Utös sydöstra sida.

Idag blåser det sydvästliga och någorlunda snälla vindar vilket gör att jag har bestämt mig för att paddla norrut först för att få medvind runt norra udden och sedan hamna i lä på den östra sidan. Jag har även lyxat och lastat kajaken på Waxholmsbåten för att slippa den långa och ofta guppiga transportsträckan ut till Utö. Jag träffar två väldigt unga militärer på båten som blir imponerade av Diesels blå ögon och vi börjar snacka med varann. Mitt glada humör sjunker längre och längre ner ju mer vi pratar. Inte för att de är otrevliga, tvärtom. Men de är på väg till Utö för att ha skjutövningar. Vilket förmodligen innebär att det mesta av Utö är tillträde förbjudet för oss vanliga dödliga.

Jag kliver av vid Gruvbryggan på Utö. Jag snubblar nästan på Diesel som lyckligt skuttar runt mig. Den snälla personalen på Utö Rederi hjälper mig att bära av kajaken, medan jag gör en telefonintervju med tidningen Turist.
Jag kollar genast med turistbyrån i hamnen om de vet något om skjutningarna på ön. Men de rycker på axlarna och ger mig numret till säkerhetstornet på militärområdet. En snäll kille svarar och meddelar att det är avstängt hela helgen. Jag frågar om jag får paddla förbi bara och inte tälta på området. Men det är en säkerhetszon på sex kilometer ut till havs (!) och så långt ut har jag verkligen ingen lust att paddla. Jag försöker med alla medel. Vädjan, hot, dum blondin-approachen, gråt, mutor, kompromissande och tandagnisslan. Finns det inget liiiiitet uppehåll då de inte kommer att skjuta som jag bara kan smita förbi? Killen i luren blir tyst i några sekunder, och så.... Nej. De vill inte ha mig rantande runt i dödszonen när de skjuter skarpt. Killen som dog här ute under en övning för några år sedan är fortfarande färskt i minnet för honom och öborna. Suck. Jag får inte ens passera söder om Ålö. Det blir med andra ord omöjligt att paddla runt Utö.

Off limits

Jag funderar på att chansa och paddla ändå. Om de ser mig från säkerhetstornet så måste de ju avbryta skjutövningarna...? Jag tar en promenad till gruvorna på Utö och funderar igenom mina alternativ. Det är liksom inte så mycket att välja på här ute. Jag inser dessutom att det verkar ju jättekorkat att komma hem död från det här äventyret!?! Då blir det ju liksom inte några fler livliga äventyr efter detta....

Olagligt är det att vistas där också... 

Jag har pratat med Aktiv skärgård och fått tips om fina öar runt Utö. Det blir paddling i Kyrkviken för att ta oss till Skomakarskäret. Det är ingen lång paddling, men det blir lagom för oss idag. Lite motvind och några djupa suckar senare (för att jag inte får paddla runt..) kommer vi fram till ön. Den är jätteliten men jättefin. Jag lägger till med kajaken på sandstranden och sätter upp tältet bland tallarna i den mjuka mossan. Det blir faktiskt kvällsbad i solnedgången och det är inte så kallt som man skulle kunna tro. Diesel plumsar också  i vattnet och vi simmar några tag tillsammans. Jag brassar middagsmat på klipporna och bara mys-glor ut över fjärden. Det är nästan helt stilla på havet. Det är inte så tokigt det här äventyret ändå. Från Utö hör jag avlägset mullrande bomber och smattrande granateld. Var nog bra att jag inte försökte paddla runt. Det är betydligt bättre att vara på Skomakarskäret och leva livet än att vara dödligt rädd på Utös södra kust.

Min egna lilla sandstrand

Jag vaknar tidigt nästa morgon av att äventyrshunden lägger sig på min mage och lägger en fuktig nos på min kind. Han tycker att det är dags att gå upp nu. Ute tokskiner solen och havet är fullkomligt stilla. Jag undrar i mitt stilla sinne om det verkligen är den första oktober idag?  Eller har jag missat något i kalendern?
Jag har absolut ingen brådska. Det blir en lång frukost med bokläsning på stranden innan jag packar ihop och ger mig iväg.

Frukostmys på stranden

Paddlingen är helt enkelt underbar! Två paddeltag gör att jag glider länge och bara kan njuta av skärgårdsvyerna. Diesel slumrar i mitt knä. Han ligger helt stilla, nästan som död. Jag är ibland tvungen att peta på honom för att se om han lever. Det gör han, han bara njuter lika mycket som jag. Kajaken bär oss norrut och jag tänker försöka hitta en ny tältplats på någon av öarna norr om Utö.

Skön paddling kring Utö

Vi lunchar på en sandstrand för att sedan fortsätta vår sakta färd mot norr. Det är helt jävla perfekta förhållanden för att paddla runt Utö, men nej. Icke. Har Sverige ens något hot mot sig så att det förpliktigar att vi har en militär som måste öva på att skjuta skarpt? Trots att jag njuter av paddlingen kan jag inte låta bli att gräma mig lite över att jag inte får komma runt och inte får tillgång till den finaste stranden i södra skärgården.
Norra Utö och och öarna utanför visar sig vara naturreservat och där är det förbjudet att tälta. Villrådig över vad jag ska göra frågar jag Diesel. Han svarar inte jättetydligt men jag tror att han vill tillbaka till vår lilla Skomakarö. Den känns som hemma. Vi glider tillbaka och det blir kvällsbad, god middagsmat, solnedgång och skottlossning ikväll med. Jag somnar in i mitt mysiga lilla tält till skottsalvor och Diesels nöjda snarkande.

Vacker solnedgång med livlig hund

När jag kravlar ur tältet på söndagen sätter jag morgonteet i halsen. Jag och äventyrshunden har varit en hårsmån från döden i natt. Nej, det är ingen felriktad handgranat som ligger och skräpar utanför tältet. Men en stor tallgren har lossnat från sin stam och ligger nu en meter från tältet. Det hade kunnat gått riktigt illa, men nu gjorde det inte det och jag känner att jag just nu är väldigt tacksam för livet.

Dödsgrenen

Under frukostgröten rullar dimman in. Det blir helt vitt omkring oss. Trots att jag inte är långt från Utö får jag ändå paddla på kompass-riktning för att komma tillbaka till Gruvbryggan och båten som ska ta mig hem. Utö rederi-personalen är lika vänliga som på vägen hit och de tar emot mig och min kajak fast vi egentligen inte får plats.

Kajaken är ombord, men de glömde fälla upp bogvisiret..

Ibland blir det inte som man tänkt sig. Men det kanske är så att man också ska ha några drömmar kvar. Så att när allt känns dötrist så har man något att leva för.