onsdag 22 februari 2012

Redan då

Tidigt i morse när jag hällde de nykokta makaronerna i min gröttallrik istället för i matlådan med färssåsen, redan då skulle jag ha tänkt om och vänt tillbaka till sängen, dragit täcket över huvudet, och bara sovit vidare till torsdagen.

Eller kanske när det började regna isdroppar på bilen samtidigt som temperaturen visare runt nollan och vägbanan blev snor-jävla-hal på två (jag överdriver inte ens här) sekunder, redan då skulle jag ha vänt om hem och jobbat hemifrån idag.

Varför envisades jag med att fortsätta krypköra i 20 km i timmen på en väg som var tionde meter kantades av bilar i dikena och tradare som helt enkelt parkerat i vägkanten för att det inte kom någonstans? Varför vände jag inte hem när den splitternya mercan framför mig gled i sidled baklänges när ett knappt märkbart motlut presenterade sig på den glashala vägen?

Redan när radiorösten som meddelade de senaste trafikmeddelandena med en aningens allt för desperat ton kommenderade oss alla att stanna hemma om vi absolut inte måste åka ut, redan då borde jag ha vänt.

Frekvensen på antal blåljus som passerade mig under en tjugo-minuters period borde ha varit tillräckligt för vem som helst med samma IQ som en badboll att förstå vidden av blixthalkan.

Men nej, ut på E4:an ska jag tydligen och köa med alla de andra små bilarna. En seriekrock med 15 bilar i Väsby gör att det blir totalstopp på motorvägen. När proppen äntligen lossnar blir det tvärstopp i Stora Väsby (några kilometer från Väsby alltså) där nästa seriekrock har inträffat fast bara med ca 10 bilar den här gången. Efter den propplösningen kan jag köra hela 9 km innan nästa olycka tar vid. En buss står tvärs över vägbanan, tillknycklad och misshandlad av halkmonstret. Förvånansvärt snabb förbipassering ändå måste jag säga. Tradare har parkerat i vägrenen, blåljus överallt, TV:s kamerateam på plats för att filma eländet, kvaddade bilar i dikena. Jag håller krampaktigt i ratten medan jag krypkör i 15 km i timmen. Jag tvivlar på allvar att jag kommer anlända helskinnad till jobbet.

Men det gör jag, fast det tog 3 timmar, mot normala 1 timme. Varför vände jag inte redan innan? Då hade jag kunnat jobba de där 3 timmarna istället och tagit mer tillvara på min tid och varit mer effektiv? Nej, korkad är vad jag är....

4 kommentarer:

  1. Jag är glad att du överlevde äventyret.

    Och glad över att läsa om makaroner med färssås. Låter som en tremånaderssatsning? I reglerna står ingenting om att man inte får hälla makaroner i grötskålen, om du undrar. ;)

    SvaraRadera
  2. Skönt att det inte är mot reglementet att ha makaroner på gröten! ;) Tremånaderssatsningen är en krypsstart kan man väl säga, men jag kommer förhoppningsvis upp i full fart om ett par veckor.. Jag gör så gott jag kan! :)

    SvaraRadera
  3. Varför vände du inte? Kanske för att du är den du är. (Vilken annan normal, och fantastiskt fantastisk, person skulle genomföra dina 52 advetures?)

    SvaraRadera
  4. Hahaha, tack för dina fina ord Barbro! :)

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.