Äventyr 2012:6 Konstvandring i Gästrikland

I påskas när planen var att hänga på landet och endast koncentrera mig på att måla ett köksbord till hemmet (blir mycket trevligare att äta middag med sin sambo om man har ett bord att sitta vid) så ville ödet annorlunda. Mina svärföräldrar har sedan 52 adventures startade tagit för vana att berätta om allt fantastiskt som finns på hemmaplan runt deras landställe i Gästrikland. Jag har liksom lyssnat med ena örat och mest nickat och sett glad ut, men i påskas lyssnade jag faktiskt på riktigt vad de sa. Och det slutade ju så klart med att jag gav mig iväg på äventyr!

Första stoppet blir Ingbo källor, strax utanför Tärnsjö. Jag parkerar bilen och börjar gå längs den väl upptrampade väg som leder in till den gamla kvarnen och källorna. Jag blir med ens förflyttad till en lummig sagovärld inklädd i mossa och kristallklart vatten. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om Näcken tittade upp ur vattnet för att spela en trudelutt för mig, eller om en älva skulle komma susande mellan tallarna med sitt långa hår och klingande skratt. Men som det är just nu är jag och Äventyrshunden helt ensamma, förutom fåglarnas intensiva kvittrande. Vi hittar en ikullfallen trädstam som vi genast måste balansera på, bara för att se om det går att ta sig över till andra sidan.

Och så släpper vi taget
om det ska bli något "Dirty Dancing" här.....

Det gör det inte, ta sig över till andra sidan alltså. Vi får vända halvvägs och vingla tillbaka. Jag förbannar min dåliga balans och skyller allt på högerfoten som inte hittat tillbaka till sin forna stabilitet sen skadan. Lite krypande på knäna och allmänt muttrande senare så är vi båda tillbaka torrskodda där vi började.
Vi fortsätter längre in i skogen på den frusna stigen bara för att upptäcka fler källor längre in. Solen strilar mellan träden och det känns orättvist att en sån här vacker plats har legat här hela tiden utan att jag haft en aning.

Är det inte magiskt så säg! 

Jag bestämmer mig för att äta min matsäck här. Svärmorsbakad sockerkaka och färskt bröd med Västerbottenost passar mig bra medan Äventyrshunden nöjer sig med leversnittar. Vi sitter länge parkerade med våra rumpor på en mossig stjärtformad sten och lyssnar på tystnaden. Fridfullt är ordet och mina tankar löper från John Bauer till köksbordet jag borde måla och sedan vidare till rumpnissar och våra bortglömda asagudar.

Jag väcks ur mitt drömmande av hela familjen Andersson som vallas runt i skogen av gamle Farfar. Han guidar vitt och brett om djuren som man kan tänkas stöta på här och de vuxna nickar intresserat, medan ungdomarna himlar med ögonen och riktar sen blicken mot sina respektive mobiler. Jag lufsar tillbaka mot kvarnen och försöker hitta det bottenlösa hålet där 4,3 miljoner liter vatten pumpas upp dygnet runt ur källan.

Var är det bottenlösa hålet? 

Men jag tror solen ligger fel idag, för jag ser inget bubblande. Eller så är det faktumet att det är is på vattnet svaret på frågan varför jag inte hittar det. Men det pumpar upp vatten någonstans för kring kvarnen rinner det i avrinningsrännan och porlar sedan vidare ut i Dalälven.

Äventyrshunden funderar på var vattnet tar vägen...

Jag och Diesel hittar en skylt som det står "Naturreservat" på så vi fortsätter vår färd och hamnar i Östa naturreservat. En mysig vandringsled draperad i tallbarr löper till sin början över myrar där spängerna utgör fast mark under fötterna. Här ska det finnas tranor och orrar, men av dem ser jag ingenting. En och annan skalbagge kanske korsar min väg.

Äventyrshunden spanar lika intensivt
som jag efter tranorna...

Vandringsleden glimrar vidare längs med vad som kanske är Gästriklands finaste sandstrand. Jag har svårt att tro att jag är i Sverige. Solen gassar på och jag kan inte låta bli att ta av mig skorna (stanken som uppträder då är obarmhärtig) sticka tårna i sanden och lägga mig på rygg för att studera molnens väg på himlen.

Livet när det är som bäst! 

Långt senare och högst motvilligt släntrar vi tillbaka mot bilen och påskmiddagen som väntar hemma på gården. Men raka vägen hem går ju inte att åka, så jag vänder motorhuven mot Gysinge Bruk för att köpa mig en uggla (!) på Hantverkssmedjan.

Smedjan i Gysinge är numera hantverkscentrum

Jag inser att här pågår det ju konstutställningar med lokala konstnärer från Gästrikland och jag blir helt fascinerad av Pudelzons pingviner och Linnea Strids målade foton.

Pingvinkonstverket heter: "Det var inte jag, det var han!"

I Gysinge finns det ett naturum som jag av ren nyfikenhet dras till. Tjejen i kassan informerar om mysiga paddelställen och i förbigående säger hon att man siktat lodjur för en kvart sedan på en äng femton minuters gångväg från där jag är nu. Vem tror ni rusar ut med andan i halsen och nästan glömmer Äventyrshunden i farten för att springa till ängen? Jo, äventyrerskan som inget hellre vill än att se lodjur! Tror ni att lodjuret var kvar på sin äng? Pyttsan, den hade fått nys om min existens innan jag ens klev över tröskeln på Naturum och travade glatt därifrån under högljutt kluckande lodjurskratt...

Nix, inga lodjur i sikte...

Äventyrslustan har inte på något sätt avtagit på påskdagen, så jag struntar i bordsmålningen och åker till Högbo Bruk för att kultivera mig och aktivera mig. Det pågår konstutställningar i nästan hela Gästrikland under påskhelgen och jag har hört rykten om att Sara som jag träffade på Vildmarksmässan ska ställa ut sina foton här någonstans. Jag springer in och ut ur Högbo Bruks rustika byggnader och ser nyfiket på när de blåser glas i gamla grovsmedjan och glor fascinerat när Smé-Johan knådar järn som om det vore modell-lera.

Glaskonst blir till

Det luktar så gott från Björk & Berries charmiga hus att jag måste gå in och studera hur parfym tillverkas. Deesutom får jag med mig en björkdoftande tvål som kanske kan skrubba bort den svaga svettlukten på äventyrerskan. I Brukshotellet hittar jag Sara! Oj, vilka fina bilder hon kan ta! En björn i närbild och en varg som tittar rakt in i hennes kamera. Jag blir trollbunden och Sara lovar att ta med mig på björnsafari någon gång. Huga, läskigt, men otroligt spännande! Jag vill gärna prata mer med Sara, men det är många besökare som rycker i henne så jag tar mig an vandringslederna som finns vid Högbo Bruk istället. Jag riktar in mig på Svartviksstugan, lämnar ståhejet bakom mig och träder in i lugnet framför mig. Trots att det är söndag, fint väder och stigen bred och lättgången är jag nästan ensam i vildmarken. Det gör inte mig något att jag får ha naturen för mig själv. Mountainbikeleder korsar vandringsleden både här och där, och jag gör avvikare så att jag nästan går vilse för att jag bara måste veta hur det ser ut bakom krönet. Oh my god, vilka fina cykelleder! Jag bokar genast in mentalt att jag måste tillbaka och cykla här! Helst snart...

Till fots i Högbo Bruk

Med trötta fötter och kultursinnet fyllt till bristningsgränsen rullar jag tillbaka till min bordsmålning. Men jag ser fram emot fler äventyr i den Gästrika naturen. Både på cykel, med kajaken och till fots.