tisdag 17 april 2012

Äventyr 2012:7 Teamkänsla på is

Efter en dag med shopping i Göteborg, ackompanjerat av oerhörda mängder chai latte i tid och otid, är Lillasyster och jag nu bänkade i Scandinavium. Världsmästerskapen för team i konståkning ska snart börja och Sverige har med två lag som båda tillhör världseliten. Läktaren vi sitter på går i gula och blå toner, medan läktaren mitt emot mer skiftar i vitt och blått, precis som Finlands flagga. Det ska senare under kvällen visa sig att Finlands supportrar i hallen är nästan lika många som de svenska och det blir en intern tävling vem som kan heja bäst.

De första teamen äntrar isen och gör bra ifrån sig. Jag är mest imponerad över hur fasen det kan göra alla rörelser exakt samtidigt och hur de orkar hålla kvar i varann utan tappa taget med de enorma g-krafter som ändå måste uppstå när de snurrar runt sådär många i grupp.

Gult och blått på vår läktare

Redan i spolpausen innan det är dags för Sveriges första team att åka vrålas det för fulla muggar i hallen. När teamet kliver ut på isen vet glädjen inga gränser. De intar sina positioner och börjar åka när musiken strömmar ur högtalarna. De gör ett svårt lyft och deras tränare studsar av lycka bredvid isen över utförandet. När musiken tystnar skriker vi i högan sky och ännu mer skriks det när vi fattar att de tar ledningen!

Team Boomerang 

Finlands båda team åker fläckfritt och vrålet från andra sidan är lika öronbedövande som vår suck är djup när de tar över ledningen. Ryssarna åker förvånansvärt bra och snor ledningen från finnarna. Ryssarna har aldrig tidigare tagit medalj i det här sammanhanget, så det är extra glada när de står i "kiss & cry corner" efter sitt åk. Men vi har ett team kvar så än är inte sista strået draget. Sveriges andra team åker till Super Mario-musiken. Och nu plötsligt förstår jag varför det har sprungit runt folk med lösmustacher och röda kepsar inne på arenan. Mustascherna fladdrar när vi i publiken skriker oss hesa då Team Surprise intar isen. Det är nervöst, både på läktaren och på isen. Det är ett roligt program att titta på och de åker bra, men gör en del småmissar vilket gör att de endast hamnar på en andraplats.

Samlat och lite nervöst Team Surprise

-Neeeeej, hörs de besviket från läktarna... Men det är en dag imorgon också, så ingen har ännu egentligen gett upp hoppet.

Tävlingarna börjar inte förrän på eftermiddagen nästa dag så Lillasyster och jag passar på att vandra i ett naturreservat i Göteborgstrakten; Delsjö. Vädret är inte på sitt gladaste humör, men ibland glimmar det till mellan regnmolnen. Stigen slingrar sig längs med sjön och det är nästan poetiskt att titta på regndropparna som krusar den blanka vattenytan.

Regnpoesi

När regnet formligen öser ner dyker Bertilssons fikastuga lämpligt upp bakom en krök och lunchmagen börjar genast knorra när vi stiger över tröskeln och kommer in i värmen. Grönsakspajen sitter som en smäck i kistan och lagom till vi är mätta och belåtna skiner solen igen.

Hos Bertilssons har även hundarna en egen bar! 

Vi knatar tillbaka längs sjön och snackar om ditt och datten, men mest om hur spännande det ska bli i kväll. Det är fem lag som ligger inom några poängs avstånd, så vem som helst kan egentligen vinna. Den som klantar sig minst kommer ta hem guldet. Det är en rafflande final där allt kan hända som vi har att se fram emot.

På väg tillbaka längs Delsjön

Spänningen är elektrisk i hallen när vi bänkar oss på våra platser. Det går nästan att ta på den förväntan som ligger i luften. Team från mestadels Europa river av sina program på isen till japanska trummor, spansk flamenco och den klassiska Svansjön. Frankrikes tränare i stram kostym och slips är nästan roligare att titta på än själva åkarna på isen för att han dansar med ryckiga rörelser och ofrekventa knäböj med huvudet på sned. Det har hittat hit team från Australien, USA och Canada också, som alla bidrar med sina karaktäristiska åkstilar. Japan är en fröjd att titta på när de älvlikt svävar över isen. Team Boomerang är först ut av de svenska lagen, de åker till orientaliskt. De ligger på en åttondeplats och har egentligen ingenting med medaljstriden att göra. Men vi vrålar ändå och hejar allt vi kan. Det åker riktigt, riktigt bra vilket också deras tränare verkar tycka för hon hoppar upp och ner av lycka och ser ut som hon vill krama hela världen när de åkt klart. Tjejerna på isen jublar också så jag blir alldeles rörd i hjärtat av deras glädje.

Team Boomerang presterar på topp

Det ena finländska teamet åker riktigt bra men har inte alls med i toppstriden att göra när den ska avgöras på grund av den dåliga placeringen i gårdagens kortprogram. Team Surprise från Sverige är först ut av de lag som ska göra upp om guldet. Speakern peppar oss i publiken som redan är peppade till max. I tjugo minuter har vågen rullat runt inne i arenan och hejaramsorna har avlösts av spontana massvrål. Jag har ont i magen av spänningen som knottrar sig på huden och får mitt hår att resa sig i nacken.
Trots den höga ljudnivån i hallen stiger decibelen när Team Surprise kommer in i sina färgglada cancan-dräkter. De åker till Moulin Rouge och jag håller på att kissa på mig av nervositet när de ställer upp sig på isen. När musiken börjar klappar publiken med, och jag klappar så hårt att det gör ont i händerna.

Team Surprise in action

De har ett svårt program och gör egentligen bara en miss, två tjejer krockar när de ska passera varann i hög fart. Men det var knappt att de syntes intalar jag mig. När poängen visas på jumbotronen går en djup suck genom arenan, Sverige hamnar på en andra plats i dagens friåkningsprogram. Men när den totala poängen räknas ihop leder vi ändå visar det sig snart. Sucken byts mot ett glädjevrål som studsar länge mellan väggarna.
De nästföljande lagen från Canada och USA åker faktiskt riktigt bra, men hotar aldrig Sveriges ledning. Ryssland är sist ut och nu kan jag knappt andas på grund av nervositet. Kommer uppstickarna hålla för trycket? För bara en timme sedan såg jag en av de ryska åkarna stå i korvkiosken och trycka i sig en korv och klämma en bärs...?!  Det kanske är så man laddar upp i Ryssland, vad vet jag. Men ska det komma att bli avgörande för medaljstriden?

Team Ryssland i cirkel


Flamenco-musiken strömmar ur högtalarna och ryskorna snärter med händerna. Första halvan av programmet ser ruskigt bra ut. Faktiskt alldeles för bra.

-Fan, säger jag högt, de är för bra.

Precis när jag sagt det faller ena tjejen pladask på rumpan när de åker i cirkel. Hon kommer aldrig in i ringen igen och irrar förvirrat på isen. Och med det verkar det som om luften gick ur det ryska laget. Det gör småmissar och ser lite allmänt stappliga ut. Är det ölen som runnit ner i benen tro?



Spänningen är ooooolidlig...
Ska det bli en seger för Sverige eller inte?! 

Det är dödstyst i arenan. Vi alla väntar andaktigt på beskedet om Rysslands poäng. Frågan är hur många av oss som egentligen andas just nu. Ryssland får inte ha mer än 129 poäng för då vinner de över Sverige. Det gamla klassiska uttrycket; "det är så tyst att man kan höra en knappnål falla" gör verkligen skäl för namnet nu. Jag kan höra mitt eget hjärta dunka. Det känns som om vi väntat i fyra timmar när speakern äntligen ber om poängen för Ryssland. Hela arenan tar ett djupt andetag samtidigt. Det blinkar till på jumbotronen. Det blinkar igen. Etthundratjugosju. 127!!! SVERIGE VINNER! Jag skriker rakt ut av glädje! Hela arenan ställer sig upp och VRÅÅÅÅÅÅLAR! Hoppar och skuttar. Kramas med sina närmaste, kramas med sin okända granne! Vrålar lite till. Viftar med svenska flaggor och tjoar av glädje rakt ut. SVERIGE VINNER VM-GULD!  Total eufori! Ingen vill sluta skrika. Och jag tror inte att arenan tystnar förrän nationalsången spelas på prisutdelningen.

Hur man får plats med minst 16 åkare  i varje lag på en prispall...

Totalt matta som två urtvättade lakan masar jag och Lillasyster oss hemåt i Göteborgsnatten. Även om jag inte sportat själv en millimeter ikväll känns det som om jag sprungit tio maratonlopp baklänges genom ett träsk av krokodiler. Men det var det värt för att få se Sverige ta VM-guld!

Dagen efter firar vi triumfen med ett par timmar i hotellets SPA. Massage, bubbelbad och ångbastu gör gott för själen. Väldigt ofrilufsaktigt för att vara mig, men jag tänker att det är en bra uppladdning för Expedition 2012 då jag ska cykla och paddla runt Uppland i sommar...

Underskatta inte att vila sig i form! 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar