Jag skulle inte vilja säga att det är ett antiklimax, bara en annorlunda söndag än vad jag tänkt mig. Istället för att forsa fram på mountainbiken någonstans i skogarna mellan Uppsala och Knutby, sitter jag hemma och läser på om Upplandsleden och drömmer om naturreservat som jag kommer passera en annan helg. Jag pysslar om Äventyrshunden och trugar i honom medicin så att han ska bli frisk. Går långsamma promenader så att han ska orka hänga med och hinner snacka med grannarna både en och två gånger. Lyckas till och med bränna näsan i eftermiddagssolen. Jag konstaterar att jag bor väldigt bra. Utsikten går inte att klaga på och inte grannarna heller. Det råder någon slags nybyggaranda här ute på ön. Alla är här för att de ville förändra sina liv på något sätt. Komma bort från stressen i stan eller bara förvekliga en dröm om att bo i skärgården. Det svetsar oss samman och gör oss till en lycklig klump.
Det känns lite konstigt ändå att vara hemma en helg. Jag har ju under lång tid strävat efter att komma bort på helgerna, på äventyr. Men nu, när jag bor där jag bor, så känns den där längtan bort inte lika stark. Det finns så mycket jag vill upptäcka här, hemma hos mig. Jag är nyfiken på naturen som omger mig, men också på människorna som bor här. Så nej, det är inte ett antiklimax att inte kunna starta expedition 52 just den här helgen. Det kommer hända en annan helg. Just nu är jag bara lycklig över att få vara hemma och pyssla om min Äventyrshund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.