lördag 19 maj 2012

Expedition 52:2 Ensam i vildmarken

-Här går det fan inte att cykla, säger jag rakt ut ut i tomma luften innan jag kommer på mig själv att jag faktiskt är ensam på Upplandsleden idag.

Äventyrshunden har återigen kastat in handduken och checkat in på Uppsala djursjukhus istället för att hänga med mig på Expedition. Jag övervägde länge att inte cykla alls, eftersom det här är ju hans och min gemensamma expedition. Bestämde mig till slut för att göra det ändå. Lite för att mina möjligheter att få tiden att räcka till för cykeldagar börjar rinna ut i sanden, men mest för att få något annat att tänka på än den ständiga oron över min Pälskling. Det känns inte helt rätt, det känns som om jag smyger och smusslar med att jag är här. Att jag sviker min kompanjon. Men samtidigt är det rätt skönt att få komma in i expeditionstänket. Det där när man bara har ett mål för dagen, att ta sig till etappmålet så smärtfritt som möjligt, äta och dricka ordentligt på vägen dit, och bara ta in intrycken av att vara ute en hel dag. Så det är det jag koncentrerar mig på.

Starten, etapp 2! 

Med tanke på hur det såg ut sista sträckan in mot Fjällnora på förra etappen har jag inte några höga förhoppningar om att kunna cykla alls överhuvudtaget. Jag är mentalt förberedd på att det blir tufft, förbannat tufft. Och det är precis vad det blir det.  Jag bär och kånkar, sliter och stånkar... Och svär en del. Men bara lite. Efter bara några kilometer spottas jag ut på en grusväg! Fattar ni, en GRUSVÄG! Jag kan alltså CYKLA på Upplandsleden. En euforisk känsla sprider sig i kroppen i säkert 300 meter innan skogen börjar igen. Men det är Länna Kyrkstig som jag cyklar på nu, och det är egentligen bara längs med Lötsjön som det är lite bökigt för cykeln. Annars går det faktiskt att cykla emellanåt.

Just här, var det lite tajt dårå...

Det är något med utsikt över vattnet som gör att jag förlåter den stökiga terrängen just där. Vatten gör mig lugn. Och inte ens när jag nästan kör över den tredje huggormen på stigen stiger min puls nämnvärt. (I vanliga fall genererar såna möten ett pulspåslag på 780).
Strax innan det lilla brukssamhället Länna blir jag omkörd av ångtåget Lennakatten. Ångvisslan tjuter och svart rök tuffar ut ur lokets skorsten. Japanska turister hänger ut genom passagerarvagnens fönster och tar minst 100 foton på mig var! Jag har svårt att förstå vad det exotiska är med en något lerig, extremt svettig och framförallt halvfet mountainbike-cyklist mitt i den svenska skogen? Men tydligen genererar det status och berömmelse hemma i Japan. Vad vet jag?
Jag piper vidare och efter en kortare (och väldigt tråkig) transport på asfaltsväg genom Länna kommer jag in i Harparbolunds ädla skogar. Träden står tätt och ibland är det svårt att ta sig förbi med styret mellan trädstammarna. In mot Almunge är det så jäkla fina stigar att jag blir alldeles kollrig i hela kroppen. Det är gudabenådat rolig cykling och hojen dansar fram i allt det gröna.

Såhär glad blir man  när man cyklar
i närheten av Almunge

Almunge är egentligen dagens etappmål, men resan hit har gått ruskigt fort och smärtfritt. Jag var beredd på att mestadels kånka och gå, men istället har jag kunnat forsa på i hög fart med ett leende på läpparna. Så jag cyklar lite till! Bara för att det är så roligt!

Stigen varierar mellan grusväg med stark hetta, himmelsk skogsstig, förbannad skogsstig för att sedan mynna ut i helvetes-kalhyggen utan ledmarkeringar.

Eeh, var fan ska jag?

Återigen skrockar jag uppgivet inombords åt formuleringen i broschyren om Upplandsleden "leden är väl röjd" .... Muhahaha. Tro mig, det är inte kul att kämpa sig över ett kalhygge med integrerad sumpmark, där ledmarkeringarna är obefintliga. Det är inte roligt med eller utan cykel. Jag tar ut kompassriktningen och antar att leden går åt det håll jag väljer att kånka. Det visar sig vara helt fel, för när jag kommer till kalhyggets slut så ser jag i ögonvrån skymten av något orange. Med 90 graders vridning är jag på väg över kalhyggsfanskapet igen. Solen steker obarmhärtigt och jag drar en lättnadens suck när jag får dyka in bland träden igen. Jag följer stigen som ringlar i kalhyggets utkant nu, och helt plötsligt står jag där jag var för 45 minuter sedan, när jag chansat med kompassen. GNAAAA!! Hade jag bara tagit två steg till in i skogen då hade jag sprungit rakt på leden där! Suuuuck...

Energin försvann i kalhyggspassagen, så första soliga glänta blir lunch-stopp. Det är sommaridyll på hög nivå, till och med myggen knackar på och vill vara med i mitt sommarparadis. Morr. Jag tar skydd under regnjackan och kastar i mig maten i sådan fart att jag knappt hinner tugga.

Åh, vad mysigt med lunch mitt i myggsommaren! 

Men jag kommer aldrig riktigt igen, orken och motivationen vill inte infinna sig. I Blomsteräng, en bit från Knutby lägger jag ner. Ger upp. Rullar ut till landsvägen och tar bussen tillbaka till Fjällnora. Och den här gången var busschauffören på glatt humör så jag får ta med mig hojen på bussen. Sweet.

Under mina 2,5 mil på Upplandsleden idag har jag inte mött en kotte (om man inte räknar med de japanska turisterna på Lennakatten då förstås). Jag har känt mig ganska ensam under dagen. Äventyrshunden har varit saknad. Jag har kommit på mig själv flera gånger att jag tilltalat Diesel och sen förvånat tittat mig omkring när han inte svarat. Vi snackar nog mer med varann än vi tror...

Men för att stilla mitt dåliga samvete över att ha cyklat utan min kompanjon försöker jag intala mig själv att det kanske var lika bra att han inte var med... Tänk om han blivit biten av huggisarna vid Lötsjön? Det hade inte varit någon rolig historia... Han slapp ju också asfaltsvägen i Länna som hade slitit på hans trampdynor i onödan...  Det var ändå alldeles för varmt för honom att vara på expedition idag.... Han undslapp även att höra mitt svordomsmaraton på kalhygget...
Eller egentligen... Han hade ju faktiskt älskat varje sekund av det! Precis som jag!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar