Expedition 52:1 Blöt start

Okej, nu har jag hämtat mig så pass att jag orkar skriva om gårdagens start på Expedition 52. Jag hade allvarliga problem att röra mig igår kväll när jag kom hem. Och att bara ta en dusch var ett projekt som jag länge övervägde att skita i för att det verkade för jobbigt att krypa till duschen.

En liten snabb-check från gårdagen:
-Skavsår mellan skinkorna = check
-Äventyrshunden skötte sig perfekt = check
-Nya hojen känns som ett kap = check
-Felnavigering och vilse i cykelskogen = check
-Skavsår på hälarna och under tårna = check
-Helvetiskt ont i den förbannade foten = check
-För lite lunch medpackat = check
-Blöta fötter på grund av fel val av skor = check
-Äventyrshunden njöt i fulla drag av att vara på expedition = check
-Äventyrerskan njöt i fulla drag av att vara på expedition = check

Summa summarum, mycket smärta men ändå nöjda äventyrare!

Puh, vilken pärs det var. Fast någonstans var det ändå härligt. Att få vara ute en hel dag i naturen och uppleva regn och solsken om vartannat, upp- och nedförsbackar, med-och motgång... Jag kände mig ändå väldigt levande. Visst, alla slags känslor kändes. Både smärta, trötthet, uppgivenhet.. Men också lycka, eufori, tacksamhet, lugn, fokus.... 
Jag hade ont som fan bitvis men kände mig på något märkligt sätt oväntat stark. För att ha tränat så lite (typ ingenting) som jag gjort för den här expeditionen. Men ska vi ta det från början kanske?

Då köööör vi! 

Som vanligt är jag sen i starten, inget nytt under solen, men jag skyller på, inför mig själv, att väderleksrapporten visar ändå bättre väder efter lunch..? Upplandsleden är utbredd åt olika håll och kanter, men jag har valt att börja i Uppsala för att sen ta mig till Älvkarleby, och därmed är startpunkten för mig i Sunnersta. Den pågående cykeltävlingen till trots tar jag mig fram i staden och lirkar mig förbi avspärrningarna så att jag kommer på leden som ska ta mig norrut så småningom. Innan jag ens har hunnit blinka har jag passerat två naturreservat, Årike Fyrisoch Kungshamn-Morga. Och innan jag hunnit peta mig i näsan är jag och Äventyrshunden inne i nästa naturreservat, Norra Lunsen. Bara sådär, tre naturreservat, katjiing!

Totalt 10 naturreservat för i år! 

Norra Lunsen är full av cykelspår längs stigen och jag förstår varför. Fina hällar, lagom mycket rötter och fina spångar över blötmarkerna. Kanonbra förutsättningar, om det inte var för att det är så satans blött! Spängerna är såphala inser jag snabbt när min gympadojsbeklädda fot hamnar i vattnet istället för på spången alldeles väldigt oväntat. Rötterna och hällarna är lika förrädiska de med. Så jag tar det extremt försiktigt. Eller rättare sagt, jag går mest. Jag är precis i början av expeditionen och jag vill inte ramla och trasa sönder mig innan jag ens har kommit iväg. Så jag går i regnskurarna. Och i solen. Det är konstigt väder. Ösregn i 2 minuter, sen solsken i 3 minuter. Och sen kommer regnet igen. Men när solen kommer och värmer allt det blöta så skimrar naturen som av silver. Vid Lunsentorpet blir jag nyfiken och måste kika in i den ombonade stugan.

Strax norr om Fläktanstugan är det lunchdags. Precis när jag satt mig för att äta i en solig glänta kommer regnet. Men vis av dagens tidigare väderomslag väntar jag tålmodigt i 115 sekunder innan solen kommer tillbaka. Jag passar på att laga brallorna som gick sönder vid ett cykellyft med silvertejp när jag ändå sitter ner.

Vad vore livet utan silvertejp?

Med ny energi i kroppen tar jag nya tag och skogsstigen visar sig från sin bästa sida och jag kan faktiskt cykla några kilometer utan att halka och dö. Äventyrshunden trivs. Han struttar på i makligt tempo och håller sig undan hyfsat för däcken, någon gång då och då får jag tjoa: "tut-tut", men då hoppar han raskt åt sidan. Hur blev han så bra?

On the road! 

Vid Moralund hör jag tåget och biltrafiken susa mellan tallarna och snart är jag ute på landsvägen. Leden följer vägen ett par kilometer. En typisk Upplandiansk landsväg breder ut sig mellan platta åkrar. Jag har inte hunnit mer än att pilla bort barret i håret innan motvinden är ett faktum och regnet öser ner på mig och Äventyrshunden. Ingenstans kan vi söka skydd, så det är bara att trampa på. Först vid Lagga kyrka lättar det. Lagom tills vi ska in i skogen igen.

Plattare än plattas landsväg lockar inte fett mycket... 

I broschyren som jag läst om Upplandsleden står det följande om denna sträcka, citat: "Skogen mot Fjällnora är omväxlande (nja, rätt samma lika hela vägen) och lättgången (inte någonstans faktiskt), men med en del (EN DEL? BARA skulle jag vilja understryka) hyggen och blockterräng. Leden är väl röjd och lättåtkomlig".  MUHAHAHA! Någon stig är inte att tala om. Det är stora stenblock utslängda på måfå och det är bara till att följa de orange markeringarna och hoppas på att det är åt rätt håll. Regnet gör stenarna snorhala och det går inte ens att dra cykeln bredvid mig för då tar kuggarna i och jag vill ju inte sabba nya fina hojen. Så jag bär Cuben på axeln samtidigt som jag klättrar fram i mesigt och darrigt tempo.

Kånka hoj var det här! 

Som om inte detta vore nog så har någon vänlig själ varit gullig och lekt plockepinn med stora trädstammar på "leden" där jag ska fram. Jag flåsar som en flodhäst i Afrika när jag lyfter hojen över, puttar den under och allmänt bara vräker den framför mig för att ta mig fram i urskogen. Det är rejält jävla jobbigt och jag forcerar en sträcka på ungefär tre kilometer på två timmar! Äventyrshunden struttar på som vilken klippvan bergsget som helst och tittar frågande på mig och undrar nog varför jag är så långsam. Jag är dessutom vrålhungrig och allt jag har kvar är vatten som ska räcka både till mig och hunden.

Hur jävla lätt är det att komma fram här?

-Det här är ren idioti, säger jag till Äventyrshunden som bara tittar oförstående på mig.

Det här orkade jag filma innan det blev tufft på riktigt...

Jag trillar till slut ut i ett villaområde där ledmarkeringarna upphör helt. Kartan jag har är urusel och avslöjar inget om vilket håll som kan vara det rätta. Jag chansar och det blir fel så klart. Tillbaka till ruta ett och gör om, gör rätt. Det är bara 2 kilometer kvar till Fjällnora, och leden går egentligen naturskönt längs sjön Ramsen. Jag är för trött för att registrera det bara. 500 meter kvar och leden viker in i skogen igen från grusvägen. Jag uppbådar all min viljestyrka, men det går inte. Jag kan inte stå emot, grusvägens plana underlag lockar för starkt. Jag orkar inte mer skog och hala rötter nu. Det blir grusväg sista biten. Fjällnora skådas i ena ögonvrån, men nu är det fullt fokus på att ta sig till bussstationen några ofantligt långa kilometrar bort. Kroppen är trött men själen är glad.

Fin sjö längs vägen som inte orkar registreras...

Bussen transporterar inte cyklar, knappt leriga äventyrerskor med tillhörande geggig hund heller. Jag låser fast cykeln i björken intill busskuren och tassar ombord. Två bussbyten senare är jag tillbaka i Sunnersta vid bilen, åker tillbaka och hämtar cykeln, innan jag styr kosan mot ljuvliga Max. Klockan är efter 21 och aldrig har väl en sladdrig veggieburgare smakat så gott.

Efter duschen, som jag ändå kravlade in i till slut när jag kom hem, ströläser jag lite om Upplandsleden och sträckorna som kommer. Om nästa etapp står det, citat: "Stigen är välgången genom gammal, blockrik naturskog". BLOCKRIK! Om den etapp jag passerade idag bara hade "en del blockterräng" så ska alltså nästa sträcka vara värre!!! Fy fan. Jag måste nog tänka om, kanske bara ska gå den sträckan? Det kommer kanske vara lite enklare om jag slipper kånka på hojen. Och går gör jag ändå, det är inte tal om att cykla den sträckan. Ska det vara såhär resten av leden, funderar jag medan jag sjunker in drömmarnas land..... Zzznark... Tre mil cykling på första etappen... Znnnark... Njae... Mer 2,5 mil  kånka på cykel kanske... Znaaark.....






.