Expedition 52:3 Myggkrig i snårskogen

Det börjar med att jag cyklar åt fel håll. 5 km helt fel. Märkligt ändå, eftersom jag slutade cykla här i Blomsteräng för bara några dagar sedan. Konstigt att jag inte kommer ihåg hur jag kom ut ur skogen sist. Men jag och mitt lokalsinne är inte förvånade alls faktiskt. Jag inser mitt misstag hyfsat snabbt ändå och vänder kosan åt rätt håll. Till en början är stigen smal men ändå cykelbar. Jag får in något slags flyt och det rullar på bra. Jag tycker det är roligt att balansera över spänger, trixa mellan rötter och skutta över små stenar. "Cuben" känns som en älva och det känns som om vi är ett. Det är vackert i skogen och allt det gröna bländar mina ögon.

En fröjdefull start

Det sprakar under däcken från de torra barren som stigen är beströdd av. Solen gassar och det luktar svensk sommar. Blåbärsriset kittlar mina smalben. Det märks att det inte är så många som vandrar den här leden för snart har jag fått så mycket spindelväv i munnen att det börjar anta sockervadds-proportioner. Spindlarna tar sig även friheten att använda mig som gratis transportmedel genom skogen. 

Fripassagerare

Jag tycker att det är så roligt att jag glömmer att äta lunch, jag bara trampar på. Efter någon mil börjar jag bli trött och tänker att jag borde äta, men trampar på ändå. Jag börjar ta dumma risker och göra idiotiska chansningar. När jag stupar ner i ett dike (som jag var helt övertygad om att jag skulle klara mig över) och slår i knät så att jag skriker högt av smärta bestämmer jag mig för att lugna ner mig. Men äta? Det kan jag göra sen, tänker sirapshjärnan korkat. Terrängen växlar nu mellan kalhyggen (dessa förbannade kalhyggen) och riktigt fin stig. Muttrandes bär jag hojen över risiga och snåriga hyggen, och skrattar högt när jag kommer in i skogen igen och får blåsa på mellan granarna. 

Kalhyggen är verkligen inte min grej

Det enda positiva med kalhyggena är att där kommer inte myggen åt mig, de skyr den stekande solen. Inne i skogen bedriver de en slags småskalig kannibalism på mig. Jag tumlar flämtandes ut på en grusväg och rullar till slut in i Knutby. Upplandsleden fortsätter i ortens elljusspår och nu är jag så hungrig att jag tvärstannar mitt i spåret för att kasta i mig lunchen. Jag vet ju sen förra årets äventyr att jag inte ska vänta med att bli så här hungrig innan jag äter, för då återhämtar jag mig aldrig. Jag liksom tvärdör energimässigt sen. Jag överväger ett tag om jag ska ge mig för den här gången och ta bussen tilbaka till bilen. Men eftersom energin inte har nått reptilhjärnan än så tas det dumma beslutet att fortsätta. 

Jag börjar återigen med att cykla åt fel håll. Men den här gången är det inte mitt fel, jag följer bara den orange pilen som symboliserar Upplandsleden. När jag cyklar förbi en skylt där det står "Välkommen till Knutby" börjar jag ana oråd. Snabbkoll på kartan och jag är snart på väg nedför samma backe som jag just kämpat mig uppför. Jag hittar de orange ledmarkeringarna igen och följer länge en grusväg som böljar genom senapsgula fält. Leden dyker sedan in i vasskanten vid Hosjön, det är vackert med sjön som sällskap men det är snårigt längs stigen. Brännnässlorna sticker mig på mina bara smalben och myggorna menar att jag frivilligt har anmält mig som blodgivare. 

Vassen tar över stigen längs Hosjön

Tur att utsikten väger upp det stigen inte kan leverera

En ödslig skogsväg avlöser stigen och bär mig ända fram och förbi både Vällnora och Bennebol gamla bruk. Stora kvarnar i vit puts bidar sin tid i sommarhettan och ruiner efter forna borgar pliktar mot tidens tand. 

Sannerligen en magnifik kvarn i Vällnora

Fornborg eller fornkyrka, det är frågan?!

Vid Pansaruddens naturreservat har krampen i rumpan och smärtan i baksida lår tagit över allt som kan kallas hjärnverksamhet. Jag registrerar att terrängen runt mig ser misstänkt "blocklik" ut. Och man kan ju tycka att jag skulle vara vis från tidigare erfarenheter i blockrik terräng. Man kan ju också tycka att jag redan när jag svänger av från grusvägen mot den obefintliga stigen skulle reagerat och faktiskt valt den smidigare omvägen på den intilliggande grusvägen. Men nej. Jag fortsätter rakt in i mygghelvetet och vidare in i stenhelvetet. Terrängen i Fjällnora är rena rama barnleken mot vad som komma skall. Visst utsikten är magisk över sjön Vällen. Och jag tänker i ett svagt ögonblick att jag borde stanna för ett kvällsdopp. 

Nog ser det inbjudande ut för ett kvällsdopp? 

Men jag vill verkligen bara ta mig härifrån. Bort från myggen som vill ha allt mitt blod. Bort från stenarna med de förrädiska håligheterna som vrickar mina fötter ideligen. Jag vill bara komma ut ur skogen. Jag svettas som en finsk bastubadare när jag baxar cykeln över de gigantiska stenarna. Flåsandet når en orimlig decibelnivå när jag försöker springa ifrån myggen med cykeln studsandes över de elefantbenstjocka rötterna. Ger upp när cykeln för tionde gången slår till med full kraft på hälsenan. Jag gråter uppgivet när jag är tvungen att sätta mig ner på en stor sten för att dra cykeln över axeln. Skriker högt av frustration när tramporna fastnar mellan stenarna. Svär så det osar svavel i kvällsidyllen när fötterna försvinner ner i osynliga meterdjupa hål mellan stenarna. 

Från broschyren om Upplandsleden:
"Leden är lättgången och väl röjd.."
Muhahahaha! 

Rispar upp benen och armbågarna. Blodet droppar ner i skorna. Orkar inte bry mig. Myggorna dansar hotfullt framför mina ögon. Jag ser inte stigen, bara en svart vägg av mygg.  Eller vilken stig förresten, det finns ändå ingen stig att se. Jag viftar frenetiskt och smäller mygg samtidigt som jag lyfter och bär cykeln, hyperventilerar och svär irriterat. Min tröga hjärna fattar att det är korkat att kräma ur den sista energin jag har kvar på att vara sur. Men jag kan inte rå för det. Det är fan inte kul någonstans. Jag hör bilarna brumma på landsvägen och tänker att nu är jag nära att komma ut ur den här mardrömmen. Jag hör bilarna i 1,5 timme till utan att komma ut. Jag förflyttar mig 200 meter på 10 minuter. 

Det blir värre. Stenarna blir ännu större och ännu mer omedgörliga. Svetten och tårarna blandas i en salt sörja kring ögonen. Ledfanskapet är precis lika bökig hela vägen ut till landsvägen. Jag tror inte att det är sant när jag äntligen, ÄNTLIGEN, får asfalt under fötterna. Och se på fan, om inte en busshållplats är strategiskt placerad precis där jag ligger raklång på rygg i den varma och smutsiga asfalten och flämtar. Lite tur ska man ha. Jag famlar efter min sista flaska vatten, åh vad jag längtar efter vatten, bara för att märka att den inte finns där den borde vara i ryggsäcken. För en mikrosekund tänker jag att jag borde gå tillbaka och leta efter den längs stigen, men slår snabbt bort tanken. Ringer sambandscentralen (pojkvännen) för en uppdatering om när bussen går tillbaka mot stället där jag ställt bilen. 

-Klockan 07.13 imorgon bitti, svarar han lite urskuldrande, som om  det var hans fel att bussen inte går idag. 

Jag blir inte ens arg över det. Jag bara konstaterar kallt att jag får cykla tillbaka till Knutby och ta bussen därifrån istället. Jag har redan cyklat 4 mil så 1,5 mil till på asfalt borde jag väl klara? Sambandscentralen ringer igen och meddelar avgångstid för Knutby-bussen. Jag trampar på med tomt huvud, hungrig mage och krampande stjärt. Jag missar bussen med två minuter. TVÅ MINUTER! Suckar och trampar vidare mot Almunge. Bara 1 mil till. Blir omkörd av tre räjsercyklar i tajta neonkläder som hejar oförskämt glatt. 

När jag äntligen skådar min bil bakom en krök känns det som om jag nått paradiset. Jag kan knappt stå upp när ändalykten lämnar sadeln. Det är stunder som denna jag önskar att jag vore sponsrad. Att det stod ett helt team och väntade på mig här vid etappmålet. Som tar hand om cykeln, servar upp den och lastar den på bilen. Ger mig mat, vatten och massage. Trär på mig rena och torra kläder. Skjutsar mig hem till sängen. Och som ger mig några high-five som bevis på hur grymt bra jag är. Men ingen möter mig, jag får göra allt det där själv. Jag klappar mig själv på axeln, stoppar ett torrt russin i munnen, drar en suck och lägger i ettan. Jag får iallafall träffa Äventyrshunden snart, tänker jag medan jag mosar en mygga mot bilrutan med baksidan av handen.