lördag 16 juni 2012

Expedition 52:6 Älskade, hatade kalhygge

Jag börjar med att avverka de få kilometrar jag hade kvar till Lövstabruk, som jag inte orkade förra helgen. Omväxlande grusväg och snårig skogsstig bär mig fram emot de ståtliga bruket som anlades redan på 1500-talet.  Bara 200 år senare var det landets mest betydelsefulla järnbruk tack vare den belgiska finansmannen Louis De Geers smarta investeringar och skarpa affärssinne. Jag tar en lång paus här och strövar runt i den praktfulla parken som omger herrgården, stallarna, orangeriet och brukets egna kyrka.

Lövstabruks herrgårdsbyggnad är misstänkt likt ett slott

Från bruket är det, hör och häpna, faktiskt mer eller mindre cykelbart hela vägen till Överlövsta. Självklart förekommer det kortare sträckor då jag får lyfta hojen över stora stenbumlingar och krypa under fallna träd. Men leden växlar mellan att gå på de skogsvägar som skogsbruket har skapat på senare år och på stig som mestadels är täckt av våta löv. Ändå okej, med tanke på hur det brukar vara.Men givetvis är leden också avbruten i sin skogiga framtoning av Upplands älskade kalhyggen. Än så länge är jag på gott humör, så jag småskrattar mest åt eländet och funderar kring om Uppland kanske är Sveriges rikaste landskap på grund av all skog som vi hugger ner och säljer för dyra pengar till de som behöver.


Jorå, sittandes på cykeln och dessutom trampandes!  

Ungefär samtidigt som det börjar regna och lunch-hungern slår till med full kraft rullar (!) jag in i Överlövsta. Jag passar på att ta skydd under den överdimensionerade valvbågen som markerar entrén till Överlövsta kyrka. Svärmors hembakta baguetter toppas med kokta ägg och fantiserande om att regnet kommer lämna himlen till förmån för solen inom tjugo minuter.

Torr lunchplats i en annars blöt värld

Jag ger upp mina förhoppningar om att regnet ska sluta svepa in världen i ett grått dis, tar på mig regnjackan och beger mig ut på nästa skogssträcka. Den som ska ta mig till Västland, en gammal socken med anor från 1300-talet. Lunchpausen har gjort mig gott och jag spenderar tiden på cykeln genom att slå vad med mig själv om hur många myror det kan bo i de gigantiska myrstackar som jag skumpar förbi.

Om alla myror som bor där inne
skulle krypa in under mina däck samtidigt,
skulle de då i teorin kunna
bära mig fram över Upplandsleden?


Men säg den lycka som varar. Skogen är mer eller mindre uppbruten av kalhyggen. Det handlar allt mer om att brotta sig fram över knasig terräng som inte längre ens med den största fantasi kan vidnämnas vandringsled. Det handlar mer och mer om att bemästra psyket och tvinga mig själv att fortsätta framåt och inte ge upp. För vem ska kunna hämta mig mitt på dessa, nu så in i helvete hatade, kalhyggen? Mest handlar det om att inte avlida av tristess. Ledan tär på mig. Knaprar sig ända in på bara skinnet i samma takt som regnvattnet tränger igenom mina svindyra regnkläder som ska klara allt, utom uppländska kalhyggen i sommarregn tydligen.

Hur jävla spännande är det här?


Jag kollar GPS:en för att försöka utröna hur mycket av dessa älskade, hatade kalhyggen som ska passeras innan jag kan äntra någon slags framkomlig väg. Det är alltid lättare om man vet hur mycket som är kvar. Men den har slutat fungera i vätan som råder i min jackficka. Enligt den är jag kvar i Överlövsta vid min torra lunchplats under valvbågen. Drar en suck som ekar över det förbannade kalhygget och knuffar frenetiskt på hojen som plötsligt har börjat protestera mot den omilda behandlingen. Protesten ökar i styrka och när jag slänger en flukt på bakhjulet förstår jag till fullo anledningen till bångstyrigheten. Bakhjulet sitter ju för fasen inte fast längre. Att mecka fast ett bakhjul är det jag önskar allra minst just nu när regnet öser ner och endast lämnar suddiga konturer av landskapet omkring mig. Jag vågar inte ens tänka tanken hur jag ska lösa problematiken om jag inte får fast det igen. Om något vitalt har pajat. Det finns inte på kartan, jag måste bara få fast det.

Precis vad jag inte behövde just nu


Regnet har sköljt bort all kvarvarande olja på den löst hängande kedjan och handskarna är så blöta att jag kan använda dem som dricksflaskor. Jag vågar inte ens svära för jag behöver all energi som finns kvar i mig för att lösa uppgiften. Konstigt hur hjärnan kan bli så trög när kroppen är trött, den enklaste uppgiften kan bli svårare än att lösa världsfreden. Gudskelov är kedjan hel, och på något halvdant sätt lyckas jag få fast alltihop där jag tror att det ska vara. Det ser bra ut, men jag vet egentligen inte. Som ett mirakel uppenbarar sig en grusväg genom kalhyggsvätan, och när jag försiktigt sätter mig på hojen så verkar det hålla för en Heffaklump som mig. Till och med växlarna funkar och jag tar ett glädjeskutt inombords.

Även Västland har en kyrka som erbjuder lite skydd för regnet

Framme i Västland ställer jag mig under ett av träden i kyrkans allé som stänger ute det värsta av skyfallet från himlen. Jag fryser så att jag skakar när jag vecklar upp broschyren om Upplandsleden för att se vad nästa del erbjuder.
"Mellan Västland och Marma gick förr Rödfärgsstigen som användes av Marmaborna vid kyrkobesök. Leden följer de fragment av stigen som finns kvar sedan det moderna skogsbruket utplånat det mesta".
NÄEE!! FRAGMENT!? UTPLÅNAT!? Detta betyder i min hjärna: BARA KALHYGGE! Fan heller, att jag utsätter mig för sådana absurda tråkigheter något mera idag. Faktum är att jag aldrig vill utsätta mig för urtrista kalhyggen någonsin mer i mitt liv. Snabbkoll på kartan och snabb-beslut om att ta grusvägen som går några kilometer norr om själva kalhyggssträckan. Samma längd, men fasiken mycket trevligare. Sagt och gjort. I ett huj har jag passerat ett naturreservat som inte var inplanerat (Sätra) och cashar in ren bonus på det i naturreservatsjakten. Och i ett annat huj har jag nått Marma som är dagens etappmål. Regnet har lättat något och jag hinner njuta lite av Dalälvens magiska uppsåt innan jag vänder tillbaka samma väg som jag kom. Tillbaka mot bilen.



4 mil terräng-mountainbike sätter sina spår och halvvägs tillbaka tröttnar jag och försöker ta bussen med totalt misslyckat resultat.  Men ytterligare 4 asfaltsmil (och en obarmhärtig smärta i rumpan) senare, forcerade i ett rasande tempo eftersom jag fryser så ofantligt mycket, är jag tillbaka vid bilen och de torra kläderna som välkomnar mig med öppna ärmar.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar