söndag 17 juni 2012

Expedition 52:7 Äntligen!

Jag har inga som helst förhoppningar om att den sista mountainbike-etappen på Expedition 52 ska vara något annat än kalhygge och helvete. Sverige har försetts med en klass 1-varning, och det har regnet tagit fasta på. Jag byter om till regnkläder inne i bilen för att hålla mig torr tills jag absolut måste gå ut. Två sekunder efter att jag lastat av cykeln från bilen är jag dyblöt. Det är ett sånt där obarmhärtigt regn som inte går att komma undan ifrån. Jag börjar trampa på stigen som följer alldeles intill Dalälven och tänker tillbaka på morgonens beslutskval. Jag ville så gärna att Äventyrshunden och jag skulle få göra sista etappen tillsammans och defilera in i mål som ett team. Det var ju tanken att vi skulle göra hela Expedition 52 tillsammans, men hans tarminflammation har förstört den här delen för honom. Stränga order från veterinären om att han inte får överanstränga sig, samt svärmors kloka ord gör att beslutet togs att han får stanna hemma trots allt. Så idag känns det extra tomt utan Äventyrshunden.

Kanonfin och högst cykelbar stig,
men ensamt utan Äventyrshunden

Dagens etapp är bara 1,3 mil. Den kortaste hittills. Och dessutom den sista på mountainbiken. Leden går längs med Dalälven mer eller mindre hela tiden. Stigen är täckt av våta barr och det är alldeles väldigt cykelbart hela tiden! Jag tror knappast att det är sant. Okej, jag får leda cykeln i en brant och stenig uppförsbacke som säkert är hela tjugo meter. Men annars CYKLAR jag! Jag vet inte om ni kan förstå hur härligt det är! Och jag inte bara cyklar, jag njuter av cyklingen också! För det är kalasfina cykelstigar, ja ni läste rätt, kalasfina cykelstigar. Här vill jag cykla igen! Det är knappt att regnet stör mig, jag märker knappt att jag är blöt in på bara skinnet. Händerna är iallafall torra, då skidhandskarna får agera skydd för regnet.

Okej, lite svårt att greppa styret är det,
men helt klart värt mot att vara blöt om händerna!

Jag dyker in och ut ur skogen. Följer den perfekta cykelstigen. Äntligen, så som jag var värd denna avslutning! Så som jag har kämpat på Upplandsleden, äntligen får jag min belöning! Åååå, vad jag längtar efter Äventyrshunden, jag vill dela denna eufori med honom! Han hade älskat den här sträckan! Han hade sprungit som ett lyckoknippe bredvid mig hela tiden. Man hade kunnat se på honom hur han hade njutit!

Hur jävla perfekt är inte det här? 

Med jämna mellanrum hamnar jag i idylliska (om solen hade skinit) sommarstugeområden för att sedan följa leden förbi fäbodar och längs Dalälven där vattenytan smattrar av regnets piskande. Jag klättrar upp i ett fågeltorn och spanar efter fåglar, men de är smarta nog att hålla sig undan regnet till skillnad från mig.

Om bara solen hade skinit så hade ni också sett idyllen

Dalälvens flöden fylls på rejält av det ihålliga regnet

Jag trampar glädjefullt på och när jag passerar under kraftledningen så möter jag de första människorna på leden på hela sträckan! Tre glada tanter hejar glatt i regnet och ser inte alls ut att lida av vätan.


Varning, du är på väg att träffa människor på leden! 

Över spängerna vågar jag inte cykla, de är glashala, så jag leder cykeln försiktigt. Det är nästan att jag halkar ändå, fast jag går långsammare än en snigel.

Här var det snorhalt minsann

Med fyra kilometer kvar till Älvkarleby hör jag hur välkomstkommittén redan har börjat festen. Partystämningen ekar luddigt över älvens allt snabbare rinnande vatten. De sista kilometrarna går naturskönt genom Gropholmarna naturreservat. Det märks att detta är ett populärt område för stigen är vältrampad och fantastiskt rolig att cykla på. När skogen öppnar upp sig rullar jag ut ovanpå dammluckorna som reglerar Dalälvens sista fall innan havet.

Framme i Älvkarleby

Marknadsstånd och en uppbyggd scen med trollkarl och glittrande dans-show välkomnar mig. Det var värst vad välkomstkomittén har tagit i, tänker jag.Det är fullt av folk med paraplyer som snurrar runt dammluckorna. Har alla de här människorna kommit för min skull, hinner jag reflektera medan jag blixtsnabbt zickzackar genom folkhavet över Laxön. Jag letar efter en stor portal som talar om att här slutar eller börjar Upplandsleden, mitt mål. Hittar bara en klen pinne som anger avstånden för nästa etapp på Gästrikeleden.
Jaha, inte mycket till segergest,
men ett leende kan man väl kosta på sig?
Tre vakter står och slussar in de stora antalet bilar som är på väg mot Laxön. Vad är detta? Inte kan väl alla vara här bara för mig? Ett sambatåg kommer rytmiskt dansandes emot mig i regnet och jag blir glad bara av att se dem. Fast mest undrar jag om de inte fryser om rumpan....

Hoppla, lite naket i spöregnet.

När jag frågar en av vakterna vad som egentligen pågår visar det sig att jag har prickat in Fallens dag som infaller årligen söndagen före midsommar! Om bara några minuter ska dammluckorna öppnas och Dalälven ska få härja fritt i några minuter, precis så som det var innan Vattenfall satte klorna i vattenådran och tillverkade el av den enorma vattenkraft som göms i Dalälven. Det här händer en gång per år och jag lyckas pricka in det. Vilken final på en kämpig mountainbike-del på Expedition 52! Jag intar snabbt position och väntar med spänning på skådespelet som snart ska börja inför mina ögon.



När jag står där och ser vattenmassorna mäktigt forsa fram blir jag nästan tårögd. Mitt slit på Upplandsleden är nu äntligen slut, jag klarade det. Och äntligen på sista etappen, blev det kalasrolig cykling. En viss lättnad och därmed även trötthet infinner sig. Jag känner mig stolt, lycklig och glad. Allt som fattas denna dag är Äventyrshunden.

PS. Det är nästan skrattretande att det bara tar 3 minuter tillbaka till bilen med Upptåget...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar