tisdag 10 juli 2012

Expedition 52:8 Havet ger och havet tar

Som jag längtat efter kajaksträckorna av Expedition 52 när jag harvade runt med cykeln över Upplands oändliga kalhyggen, och nu är jag äntligen där. Väderprognosen har inte visat på något annat än starka stormvindar som dessutom blir motvind eller snevind in på babord sida för mig på den tilltänkta första sträckan mellan Älvkarleby och Öregrund, där ingen skärgård finns att skydda mig mot havets nordöstliga makter. Min expeditionsassistent (läs pojkvän) vägrar släppa av mig och Äventyrshunden på en sådan dödsetapp och kör helt sonika Äventyrsbilen med kajak på taket till Öregrund istället, där den pittoreska skärgården kommer ge mig skydd mot Rans illvilja. Han har en poäng i och försej, det ska ju vara njutbart och inte en plåga att paddla. Så helt plötsligt har jag alltså börjat expeditionens första kajaketapp på den andra kajaketappen istället.

Tidigt, tidigt i Öregrund


Klockan är strax efter sex på morgonen när jag tar första paddeltaget ut från båtbryggan på Sunnanö och vidare ut i Öregrunds vackra skärgård. Jag har aldrig paddlat här förut så det är med nyfikna ögon jag kisar mot solen för att se det som omger mig. Röda granitklippor och båthus med patina möter ögat. Av den rasande vinden syns inte ett spår. Havet är blankt som ett nypolerat balsalsgolv och jag slänger en tanke att jag kanske borde paddlat första sträckan ändå. Motar raskt bort tanken och njuter istället av det perfekta paddelvädret och att Äventyrshunden stormtrivs som utkik längs fram på kajaken.


Äentyrshunden håller kursen

Det går lekande lätt att paddla och den ena perfekta ön efter den andra radar upp sig. Det är lite för tidigt att slå nattläger än, trots att tanken lockar att bara ligga på en solvarm klippa och torka efter ett dopp. Jag kompromissar med mig själv och tar en lång paus med många dopp till Äventyrshundens stora glädje.

Ett av många dopp

En underbarare kajakstart får man leta efter, tänk vilken kontrast mot kalhygge och regn som har varit den dominerande företeelsen hittills på Expeditionen. När det till slut är dags att hitta en lämplig ö för tältet så lyser de med sin frånvaro. Antingen är det bara vass eller så tät beskogning att inte ens mitt lilla pluttiga tält får plats på en plan yta. Hungerpaniken börjar sätta in och till slut tar jag första bästa ö som dyker upp och knökar upp tältet på den enda någorlunda plana yta som finns, som jag tyvärr får dela med pissmyrorna. De tuggar frenetiskt på mina vrister medan jag så snabbt det bara går försöker lista ut hur det nu var man gjorde för att få ihop tältstängerna rätt.

Sådärja, tält uppe!
Ön heter självklart Granskär där jag tältar,
för här växer gran  både på höjden och längden.

Dax för middagsmatlagning, och hur torrmat kan smaka så gott är ju ett under. Inte fasen skulle man ställa sig hemma och laga ihop en sådan sörja, men ute till havs smakar det gudomligt! Havet ger aptit!

Dessutom piffar jag till torrmaten
med stekt halloumi,
som Äventyrshunden gärna tar sig en smakbit av! 

När klockan närmar sig åtta sitter jag och slumrar på klipporna i kvällssolen med Äventyrshunden hopkurad i knät. Lika bra att krypa in till kojs istället. Nöjd med dagens paddling somnar jag snabbt medan Äventyrshunden jagar myggen som smugit in i tältet.

Följande dag är det lika fint väder, lika lite vind men desto tråkigare paddling, det handlar mest om att ta sig över fjärdarna mellan öarna. Jag är alltid lite spänd när jag ska över större fjärdar när Äventyrshunden är med mig i knät. Jag spänner mig lite extra, så det handlar mer om att transportera sig över en fjärd, vila på första bästa ö eller fastland som dyker upp och massera vänster skinka som krampar. På eftermiddagen, under mina återupplivningsförsök av just nämnda skinka, kommer en gladlynt dam förbi som absolut ska hälsa på Äventyrshunden. Vi börjar prata och hon berättar att hon är här för Herräng Dance Camp, en världskänd företeelse som jag faktiskt tänkt att besöka någon gång. Varför inte nu? Det är ett par kilometer att gå från där jag masserar min skinka, och vem vet en promenad kanske gör gott för vänsterskinkor? Sagt och gjort, med Äventyrshunden som ledsagare letar vi oss fram till lägret där glada människor svingar sina lurviga precis överallt. Stämningen är god och det är bara eftermiddag än så länge. Kan tänka mig framåt natten när svetten rinner och minerna är ännu gladare. Mina klumpfötter står stadigt på gräset medan vänster skinka krampar vidare och Äventyrshunden hoppar runt, dock inte i takt till musiken.

Bild lånad från Herräng Dance Camp

Skinkan vaknar till liv på vägen tillbaka till kajaken och det är dags att hitta lämpligt läger för morgondagens kraftprov. Norr om inloppet till Väddö-viken hittar jag en liten ö utan namn där mitt tält får plats och jag kan ta mig ett kvällsdopp från klipporna, återigen med kramp i skinkan. Havet är uppfriskande och ger min svettiga hud ny fräshör, men idag tog det också min skinka i ett järngrepp.

Kvällsjäsning på klipporna efter det uppfriskande kvällsdoppet


Dagen gryr med hård vind, spöregn och... Näee, det är ju lika fint som igår. Finns inget att klaga på. Den utlovade stormen verkar ha blivit uppehållen på andra breddgrader. Väddöviken och Väddö Kanal står på schemat. Samma sträcka som jag paddlade förra året under äventyr 21. En fin vik med skärgårdsidyll rakt igenom. Problemet är att det finns få ställen att lägga till för vila, mat och rastning av sprallig Äventyrshund. Den lilla vind som finns kommer bakifrån, och kan knappast kallas för fläktande. Det är hett, olidligt hett. Mina instängda ben under kapellet har klibbat fast i sittbrunnen, en lurvig hund i knät minskar inte värmen direkt. Jag känner att de desperat måste ut inom en mycket snar framtid! En badstrand som ser ut som allmän får bli lunchstopp.

Strandstopp

Det är skönt att svalka benen i strandkanten och sträcka ut dem efter några timmars paddlande. Jag passar på att luncha och slänga sopor. Innan det är dags att ge sig av tar jag och hunden en promenad, först då ser vi skylten om att det är förbjudet för den senare att vara på stranden. Ooops! Med svansen mellan benen (bokstavligt för Äventyrerskan och i verkligheten för Äventyrshunden) tassar vi därifrån och skjuter ljudlöst ut kajaken. Väddö kanal ser ut precis som sist jag paddlade här, med lite fler båtar dock. Nattläger blir utanför Barnens ö, samma ö som när jag paddlade här förra året, med egen badstrand och allt. Jag tror även att smärtan i ryggen är densamma som sist. Havet har gett mig i princip vindstilla paddelförhållanden under dagen, men i gengäld tog det all min ryggstyrka.

Aj, min rygg! 

Jag är inte överväldigad av följande två dagars paddlande, det är mer en transport längs stora fjärdar. Först Björköfjärden, sedan Lidöfjärden för att till sist passera Kapellskär utan att bli överkörd av någon ouppmärksam jättefärja. Det blir mindre njutning och mer nötning. Inte blir det bättre av att ön jag tältar på är befolkad av ilskna minimyror som inget hellre vill än att marschera genom mitt tält på natten och bita mig i händerna. Det här två dagarna tar havet mest från mig. Ork, energi och motivation. Jag bestämmer mig för att runda in söder om Rådmansö för att paddla mellan småöarna istället. Förhoppningsvis blir det mer stämningsfull paddling av det.

I tältlägret på Lettholmen vaknar jag av åskan och snart beger jag mig ut på denna etapps sista paddeldag. Målet är Ängsö Nationalpark. Min morfars favoritö, även ön där vi hade hans begravningsceremoni för många år sedan. Jag har inte varit där sen sist.
Paddlingen är med ens rolig igen då jag kryssar mellan idylliska öar, genom smala sund och förbi fallfärdiga bryggor. Tärnorna dyker efter fisk framför kajaken medan Äventyrshunden lojt begrundar vad de pysslar med. Den sista dagen ger havet mig bara harmoni. Ett långsamt lunchstopp ger extra fridfullhet i själen.

Ingen stress här inte


På Ängsö blir det promenad runt ön och jag besöker stranden där vi sa adjö till morfar. Ängsö är nationalpark för att bevara ett jordbrukslandskap som funnits i skärgården sedan flera hundra år tillbaka i tiden. Ön är välbesökt,  men idag är det märkligt folktomt. Vi möter ingen människa på vår färd till fots. Stigen löper genom tallskog och över blommande ängar, förbi kossor inramade av gärdsgårdar och röda ladugårdar och nära vassklädda sund.

På Ängsö är ängarna frodiga
Expeditionsassistenten ringer och meddelar att han närmar sig upp-plockarstället. Jag och hunden doppar oss till svalare kroppstemperaturer och hoppar i kajaken för den sista paddlingen för denna vecka. En paddling som avnjuts på ett bleke hav. På fastlandet väntar försenad namnsdagsmiddag på Åtellet i Norrtälje där jag mellan tuggorna reflekterar över att havet verkligen ger och tar. Det har gett mig stilla och rofylld paddling som fyller själen med harmoni och älskvärda tankar om livet. Men havet har också tagit från mig. Ömmande rygg, värkande armar, brända axlar, krampande vänsterskinkor och bristande motivation har ändå till slut rundats av med det som havet gör med en. Balsamerar själen och läker såren.

Såhär glada blir Äventyrerskor när de får riktig mat,
självklart med mjölk till! 




2 kommentarer:

  1. Härligt, verkar ha varit en fin tur i alla fall.
    Nu blev jag lite sugen på att paddla igen.
    Vi skulle paddla Grisslehamn - Åland för många år sedan. Det blåste för mycket så vi tog samma distans i Vätö och Väddökanalen i stället. vad jag minns så var det ganska tråkigt att transportpaddla där. Du verkar ha hittat fina rast och lägerplatser. Kul läsning och fina bilder och film som vanligt:)

    SvaraRadera
  2. Jo, det var rätt långtråkig paddling genom Väddöviken igen. Men vädret var fint så man ska inte klaga. Kul att du gillar det jag skriver/fotar/filmar! Tack! :)

    SvaraRadera