fredag 20 juli 2012

Expedition 52:9 Bryt ihop och kom igen!

Ja ni, vad ska jag säga... Inget blev som det var tänkt den här gången heller. Men vi tar det från början väl?

Jag kan knappt tro att det är sant när jag kollar på väderleksrapporten, det ska blåsa mellan 0-2 meter per sekund i 5 dagar! Och dessutom skina sol under samma tid! Kan alltså inte bli bättre förutsättningar för att paddla längs en vidöppen kust med lurvig hund i knät.
Jag är taggad till tusen när jag beger mig av med kajaken på biltaket för att leta lämplig plats efter fallen i Älvkarleby att lägga i kajaken på. Självklart ÖSER regnet ner och det blåser snålblåst runt hörnen, av solen syns inte ett spår. Kanske skulle jag kollat på den svenska väderleksrapporten och inte helt och fullt litat på norrmännens prognoser på Yr? Det visar sig att vattennivån i Dalälven är ovanligt hög för den här tiden på året (tror fan det som det regnat denna sommar) och därmed också väldans strömt. Inte en susning att jag lägger i kajaken där, då har den försvunnit i de starka vattenmassorna innan jag ens hunnit säga "sportkeps".

Här blir det inte kajakstart...

Alltså följer jag Dalälven med bilen, ända tills jag kommer till mynningen vid havet och Rullsand. En långsträckt sandstrand som är så exotiskt vacker att jag funderar på om jag inte på något orimligtvis har teleporterats till sydligare breddgrader när jag minst anade det. Självklart får inte hundar vara på stranden (vad är det med Sverige och den här löjliga regeln?) och givetvis har det placerats en camping i vägen för alla möjligheter att komma till vattnet med en kajak som inte är inackorderad på den just nämnda campingen. Men solen har iallafall bemödat sig att titta fram nu. Alltid något. Lite småsur smyger jag fram genom buskarna och snikar in på ett hörn av stranden som ingen annan verkar ha hittat till. Äventyrshunden tassar efter och på pin tji tar både jag och hunden vår lunchfika på stranden där hundar inte får vara... Ha! Ibland är det roligt att vara olydig...


Det står inget om Äventyrshundar dock....


Äventyrshunden och äventyrerskan på en plats
de inte får vara på tillsammans, men är det ändå...
Hmmm...


För att ytterligare peppa upp oss igen efter att plan A och plan B om iläggningställe gått i stöpet, tar vi en snabbvandring i Billuddens naturreservat, det 23:e för året. Även kallat plan C. En vägbom skrinlägger även de planerna men det är ändå vackert att promenera mellan havtornssnår och klapperstensstränder. Dags för plan D då; Långsands båtklubb. Och det kan faktiskt funka.

Lugnet före stormen?

Äventyrshunden har fattat för länge sedan att det är äventyr på gång, men gör knappast packningen effektivare genom att envist riva upp det senaste som jag försökt trycka ner i packluckorna och bolla runt med det istället. Men så småningom kan jag skjuta ut kajaken med Diesel i knät. Kajaken klyver den stilla vattenytan ljudlöst och jag känner mig stark och redo för det här äventyret. Det ska bli spännande att få se hur kustlinjen ser ut, jag har liksom ingen aning. Om sanningen ska fram så är jag lite nervös också. Kommer jag hitta ställen att tälta på? Kommer jag kunna lägga till för kisspauser för mig och buspauser för hunden? Eller kommer det vara vara höga ointagliga klippor?
Vattnet i viken som båtklubben ligger i är så stilla som det bara är några gånger per år. Jag paddlar förbi ett sommarkollo med skrikande barn på en mysig sandstrand omgiven av knotiga tallar. Jag rundar udden och någonstans här börjar det gå snett. Jag märker det inte först, för det liksom smyger sig på mig. Dyningarna från havet är av en helt annan kaliber än vad jag väntat mig. En faktor jag inte riktigt räknat in i äventyrsplanen. Det blåser lite utanför udden, men inte mer än att det bara krusar sig på vattenytan.

Klipporna är granitröda med insprängda svartglimrande strimmor. Jag håller mig nära strandlinjen för på min babordsida finns ingenting utom öppet hav. Solen har återigen gömt sig bakom hotfulla grålila moln och jag hör åskan avlägset mullra i fjärran. Plötsligt tycker jag att kajaken vobblar lite åt alla håll och kanter. Det är mycket stenbumlingar i vattnet och dyningarna som kommer från havet studsar lite som de vill såhär nära klippstranden som jag är. Längre bort ser jag att vågorna stänker upp flera meter i luften, men jag reflekterar inte mer över det just då. Jag paddlar vidare och koncentrerar mig på att hålla balansen och ta ut lite från stranden så att jag slipper det värsta stöket. Plötsligt är jag ganska långt ut från stranden och plötsligt är dyningarna uppskattningsvis tre meter höga i de värsta vågtopparna. Jag lägger om kursen och försöker ta mig närmare land, men vågorna är så stora att de bryter om jag tar mig längre in. Så jag paddlar utåt igen, för i brytet vill jag inte vara med kajak och hund. Jag försvinner ner i vågdalarna och ser ingenting runt omkring mig förrän jag är uppe på en vågtopp igen och kan kontrollera om jag är på rätt väg. Udden framför mig ser inte alls snäll ut, de få gånger jag ser den i den ofrivilliga berg-och dalbanan jag befinner mig i. Vattnet stänker upp på de hårda klipporna och jag ser hur de massiva dyningarna rullar in med full kraft utan att ta särskild hänsyn till en liten kajak som vill passera. Dyningarna studsar mot klipporna och jag får bökiga vågor från alla håll, det är som att paddla i svallet mellan sju gotländska snabbfärjor på väg åt olika håll. Åskan gör sig påmind med en klar blixt bortom trädtopparna följt av ett öronbedövande vrål från Tors sida. Jag tackar någon annan högre makt för att min hund inte är det minsta åskrädd, men inser samtidigt det akuta i sakernas tillstånd. Tankar som att "det här är vansinne" och "vad fan pysslar jag med"  och "vad gör jag om jag kapsejsar här" far genom huvudet. Jag känner mig väldigt, väldigt liten på det stora bråkiga havet. Jag bestämmer mig för att paddla in till land och fundera över min situation. Men förstår snabbt att om jag gör det kommer jag inte komma ut igen, för bryten är så stora och jag har inte kunskap att klara av det, speciellt inte med hund i knät.Vad fasen ska jag ta mig till? Just då finns egentligen inget annat beslut att ta än att vända tillbaka. Det här är långt förbi min kapacitet som "äventyrerska".

Rodret är på max utslag när jag gör en vid u-sväng mot det håll där de största vågrona kommer ifrån. Men det är nu det riktigt läskiga börjar egentligen. Det är nu jag blir rädd på allvar.Jag får tre meters vågor snett bakifrån på styrbord sida, jag har ingen möjlighet att se när de kommer och förbereda mig. Jag svettas så glasögonen immar igen, jag hyperventilerar och min paddelteknik kan närmast liknas med något barnsligt plaskande. Äventyrshunden känner att det inte står rätt till med sin matte, vänder på sig i mitt knä, sätter sig upp och pussar mig tröstande i ansiktet. (Det brukar funka när matte annars är upprörd). Nu ser jag ingenting framåt heller. Herrejistanes! Jag kommer dö härute och ingen kommer någonsin få veta vad som hände mig! Jag tvingar mig att lugna ner mig, jag och ingen annan måste paddla den här skutan in till land igen. Jag säger åt Äventyrshunden så behärskat jag kan att han ska lägga sig ner igen. Han tittar på mig med stora frågande ögon i några långa, vingliga sekunder innan han gör som jag bett honom. Jag vispar vidare och försöker andas. Behöver syret till musklerna. Måste orka ända fram. Åskan dundrar över oss. Jag svänger in runt udden igen, saker och ting lugnar ner sig runt omkring mig, men inombords pågår en känslostorm. Jag kan inte andas ut förrän jag står med båda fötterna stadigt på land igen. På samma ställe som jag började paddla typ alldeles nyss. Jag kramar om min trasselsudd till hund, snusar in näsan i hans mjuka nackpäls och bara andas. Jag lever. Diesel lever. Vi lever.

Jag harklar mig, samlar ihop spillrorna av mig själv, packar ur kajaken, lastar den på bilen igen och beger mig till högkvarteret (svärföräldrarnas landställe) för omgruppering och diskussion med expeditionsassistenten (pojkvännen). Den senare utbrister efter min berättelse om dagen:

-Aha, är det där surfbrytet ligger?

Ja, så klart, hade jag bara haft en surfbräda under fötterna så hade det varit lugnt ju.. Eller...?

Ny dag, nya förutsättningar. Jag åker tillbaka, men skippar surfbrytssträckan och hittar istället världens mysigaste fiskehamn, Gårdsskär, efter den skoningslösa udden. Lugnt, stilla vatten och pittoreska sjöbodar på rad i den uppländska idyllen.  Jag vill knappt lämna stället, kan tänka mig att bara paddla i cirklar här hela veckan.

Här skulle kan man stanna för evigt!

Men jag paddlar vidare ändå genom vassen. Landskapet påminner väldigt mycket om paddling i Dalälven. Vass och åter vass. Små öar med vass (!) runt och klappersten eller stora stenar precis överallt uppe på, det vill säga så kallad blockterräng (detta förhatliga ord). Jag inser snabbt att det blir svårt att hitta tältplats om det ska vara såhär i alla vikar längs kusten. Men hägrarna trivs här, de sitter och vilar sina krokiga halsar på de stenar som sticker upp ur vattnet. Flaxar gentilt iväg när jag kommer för nära med stäven.

Hägerterräng

Diesel hoppar till när en mink dyker upp från ingenstans alldeles intill min paddel, den tittar förvånat på mig och simmar vidare under Diesels vakande öga. Vågar mig på att smyga ut till det yttersta havsbandet igen, bara för att kolla status liksom. Långt innan jag har rundat sista ön, så gungar det rejält och jag har svårt att lägga till för att panik-kissa på ön där fyren som bligar ut mot Ålands hav ståndaktigt står. Jag vänder in igen och smyger i farleden som zickzackar mellan undervattensstenarna som verkar finnas precis överallt. Med kajak behöver man inte vara så noga, man glider över det mesta. Men jag går faktiskt på grund några gånger, men inte värre än att jag kan backa och ta en annan väg. Men jag vete fåglarna om jag skulle våga att ratta en båt här, mellan vissa farledsmarkeringar kommer knappt kajaken emellan... Måste vara skickliga skeppare som kan konsten att hålla tungan rätt i mun som navigerar här.


Vågat att lägga till där,
undrar om de passerade mellan markeringarna? 

Jag hittar en minimal klippa att äta lunch på innan jag fortsätter min färd, snart tar den lilla skyddande skärgården slut och jag måste bege mig ut på öppet hav igen. Eller iallafall öppet på ena sidan av mig. Det gungar och bökar, men inte mer än att jag kan hantera det med nerverna i behåll. Jag tar sikte mot några klippor som ser mysiga ut, samt att jag skådar tall, då brukar det finnas tältplats. Jag hoppar iland och ingen är gladare än Äventyrshunden att få stretcha ut benen och äntligen få ta fram sin leksak som sitter fast i lastnätet. Jag går barfota på de solvarma klipporna och rekar, men trots tallen är stenblocken för knöliga att tälta på. Så det får bli tältning på den enda någorlunda flata delen på klipporna. Men det är vackert så det får duga.

Tältuppsättning,
och som vanligt gör Äventyrshunden
inget för att hjälpa till ..

Den bästa stunden på dagen är nästan när tältet är uppsatt, pastan puttrar på gasolköket och man sticker ner tårna i havet för ett kvällsbad och uppfräschning till middagsserveringen. Diesel och jag njuter av kvällen och ett fullständigt spegelblankt hav. Jag börjar nästan tro att jag har drömt ihop gårdagens händelser.


Var det på det här havet
som jag igår höll på att skita på mig av rädsla?

Morgonen gryr och redan klockan sex studsar jag upp, mest för att det är olidligt hett i tältet. Havet är fortfarande lika spegelblankt som igår kväll. Jag bara sitter på klipporna en stund och tar in allt. Äventyrshunden gör samma sak alldeles intill mig. Det är långt senare som vi tar oss för att fixa frukost. Jag älskar gröt, men idag får jag bara kräk-känslor när jag sakta stoppar i mig frukosten. Förhållandena är perfekta för att paddla, men jag har ingen som helst lust. Borta är all äventyrslusta. Motivationstermometern står på noll, eller kanske närmare fryspunkten faktiskt. Varför? Är det en försenad chock som slagit klorna i mig? Jag var ju nyfiken på hur det såg ut längs kusten här. Men nu vill jag bara hem. Jag vill inte alls se vad som finns bakom hörnet. Jag vill inte alls mystälta. Jag vill inte alls kvällsbada. Jag vill inte alls gå barfota på solvarma klippor. Vad händer? Jag är rädd. Ja, det är nog vad jag är. Jag rådbråkar med mig själv en stund. Det är svårt. Det är lugnt på havet, solen skiner, jag har inte ont någonstans (förutom en diffus men ändå påtaglig smärta i vänster lår samt en begynnande nackspärr, men det är mer eller mindre normalt för mig).
Jag är bara så.....less? Men vad ska jag göra? Jag gör ju den här expeditionen för min egen skull och om jag känner såhär just nu är det väl ingen idé att fortsätta?
Jag säger till mig själv att inte vara så fånig och packar ihop mina grejer. Skjuter ut kajaken och paddlar på längs kusten, men får hjärnsläpp och.....bara vänder vid en synnerligen vit klippa (!). Jag vill inte. Jag är rädd. Jag vet att det är lugnt nu, men det är det nästan alltid på morgonen, och jag vet inte vad för illvilliga dyningar som väntar runt nästa udde. Jag vågar inte paddla vidare. Jag vågar helt enkelt inte. För en sekund känner jag mig som en fegis, men övertalar mig själv att det är en styrka i att veta när man ska vända också. Jag tar samma väg tillbaka och när jag landar där jag började igår blåser det hårda vindar även inne i fiskehamnen.

Jag packar ur kajaken igen, lastar upp den på biltaket och beger mig skamset mot högkvarteret. Men ett snack med Lillasyster och expeditionsassistenten får mig på andra tankar. Meningen med uteliv är ju att njuta och vara nyfiken, och jag gör det här för mitt eget välbefinnande. För att jag mår bra av det. Men just nu gjorde jag inte det. Jag blev rädd, var en aningen chockad kanske. För dåligt påläst om vad som väntade längs kusten...


Jag tar en två dagars time-out från mig själv, frilufslivet och omvärlden. Isolerar mig på landet och tänker. Analyserar vad som egentligen hände. Kommer fram till att det är som det är, och att det blir som det blir. Jag bryter ihop lite och kommer igen. En annan gång.

14 kommentarer:

  1. Klart du kommer igen!!
    Du gjorde helt rätt!!!
    Om man inte är på banan så funkar det inte helt enkelt.
    / dina fans i team jägarsnus och 12/12 ( bara 6 kvar)

    SvaraRadera
  2. Tusen tack Jägarsnusarna! Om ni visste hur mycket jag behövde höra det just nu! :)

    SvaraRadera
  3. Helt rätt Gunnika. Det lät inget kul det där.
    Säkerhet och "må bra" är viktigast när man är ute så där.
    Du kommer snart igen.
    Min devis är
    "Det är ingen skam att misslyckas, men det är en skam att aldrig ha försökt" (Knud Rasmussen)

    Spännande läsning i alla fall.

    SvaraRadera
  4. Nu är du en erfarenhet rikare. Jag har paddlat i riktigt tuffa vågor men också insett att det är att vända upp mot vågorna och hem igen som är det värsta, särskilt som man då inte heller har någon fart och paddeln har fullt upp med att styra och vrida. Men så fort paddeln är i vattnet igen och tar vanliga paddeltag kan det gärna få ruska om lite.

    Tänkte bara på att om du har hunden i knäet kan du väl inte ha något kapell? Då är man riktigt byxis för alla vågor.

    SvaraRadera
  5. @Kallebaatur: Tack för stärkande ord! Jag tar med mig Knuds visdomsord på vidare färder i mitt liv! :)

    @ Erland: Precis, det är när man ska tillbaka som man blir riktigt skraj. Och ja, jag har byggt på min erfarenhetsbank nu.
    Och jo, jag har kapell. Äventyrshunden är så lätt att han ligger ovanpå hoprullad till en liten boll och halvslumrar om det är lugnt på havet. Vilket iof bidrar till en allt annat än optimal paddelteknik. Men i vilket fall som helst var jag rejält byxis ändå för vågorna!

    SvaraRadera
  6. Dramatisk läsning :) Bland det svåraste som finns är att ta tjuren vid hornen och fortsätta, men det är bara att försöka ruska av sig och komma ut starkare :) båda tummarna upp!

    SvaraRadera
  7. Jösses vilken dramatik!
    Klokt av dig att backa och paddla tillbaka. Jag menar, det ska ju vara en feel-good-upplevelse kryddat med ett visst mått av spänning, inte en nära-döden-upplevelse när man tappar all lust.
    Skönt att allt gick bra och jag ser fram emot att följa dina fortsatta äventyr i lugnare vatten! ( säger jag som tycker det är urläskigt med öppet han och mest gillar insjöar och åar..). :-)

    SvaraRadera
  8. Dramatik, kan man lugnt säga att det var. Det är sällan jag är rädd på havet, men det här var en sådan gång. En annan gång var när jag och Lillasyster åkte båt från Gotska Sandön förra året i 10-metersvågor... Då var man en liten sjösjuk skit på öppet hav kan jag lova....

    SvaraRadera
  9. Man kan också tänka så här att om du fortsatt och det gått snett, vad hade det inneburit. Larma räddningstjänst osv. dra igång ett sånt företag för att man inte kunde säga stopp inför sig själv.

    Jag tycker detta förtjänar all respekt att kunna avbryta när det behövs - och du ansåg att det var dags att vända om, och gjorde det. Bra!

    Äventyr finns det gott om, men olyckor kanske man bara har "råd" med en enda gång. Det är inte värt att ta risken.

    Jag kommer med glädje läsa om nästa äventyr då det är dags för det.

    SvaraRadera
  10. Du har en poäng i det Sebbe! Tusen tack alla för era stöttande ord! Jag kommer igen på äventyrsfronten, var så säkra på det! :)

    SvaraRadera
  11. Vilken spännande läsning! Och ett bra beslut. Jag som inte räds skidåkning vände en dag på Svartberget i Åre för det var inte min dag. Du kommer ut på havet igen. Ett steg bak är två fram!!

    SvaraRadera
  12. Att inse sin egen begränsning och kunna avbryta i tid, det är förnuft och omdöme. Lycka till med den fortsatta expeditionen!

    SvaraRadera
  13. Tack Marie och Anna S för era peppande ord!

    SvaraRadera