Det är inte bara i pappersformat som jag är het igen, nu även i bloggvärlden...:)
Bloggen Hitta Upplevelse har snappat upp om 52 adventures äventyr!
måndag 30 april 2012
Månadens äventyrstips?
Snart dax att uppdatera månadens äventyrstips.... 1 maj närmar sig med stormsteg. Men det är lite tomt i skallen just nu.. Har ni, kära bloggläsare, några bra tips som ni vill dela med er av?
Vad tycker du ska vara månadens äventyrstips?
Vad tycker du ska vara månadens äventyrstips?
Blogg-utmanad?!
I bloggvärlden cirkulerar det något just nu som heter "11 frågor" och den går till så att man får elva frågor att svara på, och sedan måste man skicka elva nya frågor vidare till elva andra personer. Jag fick mina frågor av Pernilla, och här är mina svar:
1. Brukar du berätta vilket parti du röstar på?
-Ja, om någon frågar och om jag kommer ihåg vad jag röstade på i senaste valet...
2. Presterar du bättre eller sämre inför publik?
-Beror lite på vad det gäller, men rent allmänt bättre tror jag. Jag skärper till mig och fokuserar om jag vet att någon faktiskt tittar på / lyssnar till / läser det jag har att förmedla.
3. Vilket årtionde under 1900-talet tycker du var snyggast?
50-talet. Om jag någon gång skulle börja använda klänningar så skulle det helt klart vara i retrostil à la 50-tal!
4. Vilken bok har du läst om flest gånger?
Har inte hänt hittills att jag har läst om en bok, men när jag läst klart Eragon-serien kommer jag definitivt att läsa om allihop igen från början!
5. Vilken låt skäms du mest över att ha gillat?
Skäms och skäms, Carolas "Fångad av en stormvind" är ju fortfarande bra! Eller?
6. Vilken är den bästa TV-serien genom tiderna?
Veronica Mars, varför las den ner egentligen?
7. Är du en morgon- eller kvällsmänniska?
Kvällsmänniska utan tvekan.
8. Vad är viktigast, ekologiskt eller rättvisemärkt?
Måste jag välja något? Båda är bra och behövs!
9. Hur lyder ditt senaste SMS?
"Haha, hälsa från mig!"
10. Hur ofta skriver du listor?
Typ jämt, men sen tappar jag bort dem i det allmänna pappersinfernot så jag kan aldrig riktigt använda mig av dem.
11. Vad använder du för parfym?
L'Eau par Kenzo
Jag skickar utmaningen vidare med följande frågor:
1. Vad har du helst i din termos?
2. Vad är det första du gör på morgonen?
3. Vilken är din favoritsport att utföra själv?
4. Vilken är din favoritsport att se på TV?
5. Vad blir du glad av?
6. Om du bara hade haft en dag kvar att leva, vad hade du gjort då?
7. Vad är din största lögn?
8. Vad är din största dröm?
9. Vad är ditt bästa äventyr hittills?
10. När gjorde du senast bort dig?
11. Tyckte du att den här utmaningen var rolig eller mest jobbig?
Det vore ju kul om följande bloggar ville svara på utmaningen:
Sofias Secrets
Team Propiraya
Sushi, Dumplings and an Apple
Äventyrsresan
Kallebaatur
Hundreda
Härligt hundliv
Emma V Larsson
Skriva om
Näräventyr
Friluftsliv i bildform
Sen skulle det ju vara kul om några personer som inte har bloggar, ville svara på utmaningen..! Kanske genom att kommentera detta inlägg::?? Just precis nu är jag väldigt nyfiken på vad Sebastian Glan och Alexander Yngling skulle svara på mina frågor..?!
1. Brukar du berätta vilket parti du röstar på?
-Ja, om någon frågar och om jag kommer ihåg vad jag röstade på i senaste valet...
2. Presterar du bättre eller sämre inför publik?
-Beror lite på vad det gäller, men rent allmänt bättre tror jag. Jag skärper till mig och fokuserar om jag vet att någon faktiskt tittar på / lyssnar till / läser det jag har att förmedla.
3. Vilket årtionde under 1900-talet tycker du var snyggast?
50-talet. Om jag någon gång skulle börja använda klänningar så skulle det helt klart vara i retrostil à la 50-tal!
4. Vilken bok har du läst om flest gånger?
Har inte hänt hittills att jag har läst om en bok, men när jag läst klart Eragon-serien kommer jag definitivt att läsa om allihop igen från början!
5. Vilken låt skäms du mest över att ha gillat?
Skäms och skäms, Carolas "Fångad av en stormvind" är ju fortfarande bra! Eller?
6. Vilken är den bästa TV-serien genom tiderna?
Veronica Mars, varför las den ner egentligen?
7. Är du en morgon- eller kvällsmänniska?
Kvällsmänniska utan tvekan.
8. Vad är viktigast, ekologiskt eller rättvisemärkt?
Måste jag välja något? Båda är bra och behövs!
9. Hur lyder ditt senaste SMS?
"Haha, hälsa från mig!"
10. Hur ofta skriver du listor?
Typ jämt, men sen tappar jag bort dem i det allmänna pappersinfernot så jag kan aldrig riktigt använda mig av dem.
11. Vad använder du för parfym?
L'Eau par Kenzo
Jag skickar utmaningen vidare med följande frågor:
1. Vad har du helst i din termos?
2. Vad är det första du gör på morgonen?
3. Vilken är din favoritsport att utföra själv?
4. Vilken är din favoritsport att se på TV?
5. Vad blir du glad av?
6. Om du bara hade haft en dag kvar att leva, vad hade du gjort då?
7. Vad är din största lögn?
8. Vad är din största dröm?
9. Vad är ditt bästa äventyr hittills?
10. När gjorde du senast bort dig?
11. Tyckte du att den här utmaningen var rolig eller mest jobbig?
Det vore ju kul om följande bloggar ville svara på utmaningen:
Sofias Secrets
Team Propiraya
Sushi, Dumplings and an Apple
Äventyrsresan
Kallebaatur
Hundreda
Härligt hundliv
Emma V Larsson
Skriva om
Näräventyr
Friluftsliv i bildform
Sen skulle det ju vara kul om några personer som inte har bloggar, ville svara på utmaningen..! Kanske genom att kommentera detta inlägg::?? Just precis nu är jag väldigt nyfiken på vad Sebastian Glan och Alexander Yngling skulle svara på mina frågor..?!
söndag 29 april 2012
En (o)vanlig söndag
Jag skulle inte vilja säga att det är ett antiklimax, bara en annorlunda söndag än vad jag tänkt mig. Istället för att forsa fram på mountainbiken någonstans i skogarna mellan Uppsala och Knutby, sitter jag hemma och läser på om Upplandsleden och drömmer om naturreservat som jag kommer passera en annan helg. Jag pysslar om Äventyrshunden och trugar i honom medicin så att han ska bli frisk. Går långsamma promenader så att han ska orka hänga med och hinner snacka med grannarna både en och två gånger. Lyckas till och med bränna näsan i eftermiddagssolen. Jag konstaterar att jag bor väldigt bra. Utsikten går inte att klaga på och inte grannarna heller. Det råder någon slags nybyggaranda här ute på ön. Alla är här för att de ville förändra sina liv på något sätt. Komma bort från stressen i stan eller bara förvekliga en dröm om att bo i skärgården. Det svetsar oss samman och gör oss till en lycklig klump.
Det känns lite konstigt ändå att vara hemma en helg. Jag har ju under lång tid strävat efter att komma bort på helgerna, på äventyr. Men nu, när jag bor där jag bor, så känns den där längtan bort inte lika stark. Det finns så mycket jag vill upptäcka här, hemma hos mig. Jag är nyfiken på naturen som omger mig, men också på människorna som bor här. Så nej, det är inte ett antiklimax att inte kunna starta expedition 52 just den här helgen. Det kommer hända en annan helg. Just nu är jag bara lycklig över att få vara hemma och pyssla om min Äventyrshund.
Det känns lite konstigt ändå att vara hemma en helg. Jag har ju under lång tid strävat efter att komma bort på helgerna, på äventyr. Men nu, när jag bor där jag bor, så känns den där längtan bort inte lika stark. Det finns så mycket jag vill upptäcka här, hemma hos mig. Jag är nyfiken på naturen som omger mig, men också på människorna som bor här. Så nej, det är inte ett antiklimax att inte kunna starta expedition 52 just den här helgen. Det kommer hända en annan helg. Just nu är jag bara lycklig över att få vara hemma och pyssla om min Äventyrshund.
lördag 28 april 2012
Vad ska hojen heta?
I dessa baby-tider då det bollas gulliga barn-namn till höger och vänster inom alla mina kompisled (så även kronprinsessan) så vill inte jag vara sämre... Min nya hoj måste ha ett namn, men det är där du kära bloggläsare, kommer in i bilden. Vad tycker du att min nya hoj ska heta?
 |
| Förre ägaren kallade den för Cuben... Ska det namnet behållas eller uppdateras? |
Expedition start delayed...
Jo, så hände det till slut. Jag och Äventyrshunden har ändå klarat oss i över ett års tid. Vi har faktiskt lyckats undvika skador och sjukdom så att vi har kunnat komma iväg på planerade äventyr. Men nu så gick det inte längre. Äventyrshunden kastade in handduken i morse och expeditionstarten blir försenad. Förhoppningsvis så är han frisk om två veckor då nästa tillfälle med mountainbiken är inplanerat. Då kanske, kanske vi kan mjukstarta med kortare sträckor på Upplandsleden. Men det är tveksamt, han har ändå förlorat mer än 10 % av sin kroppsvikt i detta kräkandet.... Det är mycket, och tyvärr tror jag att några av hans muskler också rök i den här vevan. Så han behöver egentligen bygga upp sig långsamt och stabilt för att orka springa så långt som jag hade tänkt cykla... Men vi får ta det lugnt och lägga upp rutten på fler helger istället, jag har ju hela höstens helger på mig också!?!! Eller så får vi börja med kajak-delen istället, eftersom då sitter han mest still och balanserar och behöver inte springa så mycket... Hmm, tål att tänkas på...
Men jag har iallafall hämtat min nya räcer idag.. Kanske att jag kan provcykla lite på den imorgon, bara för att känna efter hur det hade kunnat kännas om jag varit på cykelexpedition....
Men jag har iallafall hämtat min nya räcer idag.. Kanske att jag kan provcykla lite på den imorgon, bara för att känna efter hur det hade kunnat kännas om jag varit på cykelexpedition....
 |
| Är den inte fin? |
fredag 27 april 2012
I hetluften igen!
Jorå, men då är man lite kändis igen då. Tidningen Skogen har gjort en uppföljningsartikel från förra årets stora kioskvältare! I senaste numret skriver det om hur mitt projekt, 52 adventures, blev nytt naturföretag. Kul att de är så bra på att fånga upp scoop...! :)
 |
| Bilden säger allt! ;) |
 |
| Tidningen Skogen är bra på det här med scoop! |
torsdag 26 april 2012
Hundvandring i Roslagen
På lördagen den 5 maj kl. 10-14 går 52 adventures första guidade tur av stapeln. Det blir vandring i vacker Roslagsnatur på Angarnssjöängen norr om Stockholm med våra fyrfota vänner. Smaskig fika och pauser för hundiga övningar under vandringen blir det bland annat. Mer information hittar du här. Har du lust att hänga med är du och din familj jättevälkommen, det finns platser kvar än så länge. Skicka ett mail till info@52adventures.se om du vill haka på.
Anmäler du dig innan söndag den 29 april kan du ha chans att få en rabattcheck på en valfri hundkurs hos Hundreda. Dessutom får alla som är med på vandringen ett presentkort på Petdesign och en "Doggie Bag" med smarrigheter för hunden att ta med hem. Och skulle du vilja haka på men inte råkar ha en hund så kan det fixas med lånehund också.
Anmäler du dig innan söndag den 29 april kan du ha chans att få en rabattcheck på en valfri hundkurs hos Hundreda. Dessutom får alla som är med på vandringen ett presentkort på Petdesign och en "Doggie Bag" med smarrigheter för hunden att ta med hem. Och skulle du vilja haka på men inte råkar ha en hund så kan det fixas med lånehund också.
 |
| Att vara ute med sin hund är det bästa som finns! |
Äventyrssummering hittills
Första kvartalet på det här året är snart slut och jag tänkte göra en liten, men ack så ovärderlig, summering av äventyrsstandarden hittills.
Januari var en mörk månad, med en lätt släng av äventyrsdepression och norra jordklotets jobbigaste förkylning blev det inte mycket vettigt gjort. I februari vände det sakta men säkert och i mars tog äventyren fart igen. April känns som en riktigt bra månad.
Totalt har jag njutit av 8 äventyr under årets första 4 månader. Det är ändå ett varannan helg i snitt. Kan inte vara annat än nöjd! :)
Hur går det för er, kära bloggläsare, med era egna äventyr? Skriv och berätta! Antingen med en kommentar här eller på Facebook. Tycker du inte att hela världen behöver veta vad du pysslar med, så skicka mig ett mail på info@52adventures.se. Jag är så nyfiken!
Januari var en mörk månad, med en lätt släng av äventyrsdepression och norra jordklotets jobbigaste förkylning blev det inte mycket vettigt gjort. I februari vände det sakta men säkert och i mars tog äventyren fart igen. April känns som en riktigt bra månad.
Totalt har jag njutit av 8 äventyr under årets första 4 månader. Det är ändå ett varannan helg i snitt. Kan inte vara annat än nöjd! :)
Hur går det för er, kära bloggläsare, med era egna äventyr? Skriv och berätta! Antingen med en kommentar här eller på Facebook. Tycker du inte att hela världen behöver veta vad du pysslar med, så skicka mig ett mail på info@52adventures.se. Jag är så nyfiken!
Naturjakten fortsätter
Hade nöjet att bocka av två nya naturreservat under mitt äventyr i Storulvån i helgen. Själva skidåkningen utfördes i Vålådalens naturreservat och på färden upp dit så smet jag in i Galvåns naturreservat och spanade efter uttrar. Så totalt är jag nu uppe i svindlande 6 naturreservat för i år! Målet är att nå 52 naturreservat innan året är slut. Fast jag får ju räkna med dem jag besökte förra året, så jag behöver bara besöka 26 stycken i år för att jag ska klara det. Tror ni jag fixar det?
 |
| Finfin vårskidåkning hittar man här |
 |
| Galvåns uttrar vill man ju få syn på |
 |
| Äventyrshunden utter-spanar |
Äventyr 2012:8 Fest i fjällen
Det är en fröjd att föreläsa på en Fjällfest! Och det av flera anledningar, men två av dem är att man får föreläsa i en kåta plus att ingen tycker att man är konstig för att man har pannband på sig när man står på scenen. Men innan vi kommer till själva föredraget så fick jag nöjet att leka i snön på fjällen kring Storulvån.
Jag och Äventyrshunden mår gott av gårdagens (som alltid) hjärtliga mottagande på Chateaux Anna & Simon i Åre. Sängen var bäddad med fluffiga täcken och rena handdukar var framlagda. Teet serverades lika rykande hett som Annas leende när jag klev innanför dörren. Här finns inget påklistrat, här är allt äkta gästvänlighet. Något som däremot är påklistrat är mina stighudar under telisarna. Jag står tillsammans med några andra glada fjällfarare vid foten på Getryggen, Storulvåns hemmaberg. Vi väntar alla ivrigt på att guiden Simon ska ge klartecken så att vi kan börja vår hasande färd uppför berget. Det är första dagen på Fjällfesten och det är fortfarande lite trevande mellan folket på plats. Alla är här av samma anledning, för att de älskar fjäll och vill fira det med en fest. Men än så länge har inte gemenskapen kopplat ett fullt och fast grepp om besökarna.
Christopher, Helena och Lars är här för att få reda på telis-knixarnas hemliga knep; Hur gör man för att få det att kännas så härligt som det ser ut? Vår lilla grupp börjar sakta streta uppför berget. Äventyrshunden har haft en släng av magsjuka och jag vet inte hur hans form är, så jag tar det väldigt lugnt. Och i ärlighetens namn så ska jag väl tillägga att jag hade nog inte orkat något vidare högre tempo ändå. Lungorna känns som om de ska hoppa ut ur kroppen på mig när som helst. Vem har snott min kondition? Jag tackar Äventyrshunden, lite tyst för mig själv, varje gång han stannar och rullar sig i snön för att det är så härligt med vinter. Då får jag nämligen en legitim ursäkt att hämta andan som jag tappade lite längre ner på fjällsidan.
Högre upp på fjället blåser det så mycket att jag inte hör vad jag tänker.
När vi når Personaltoppen håller jag nästan på att förlora mina stighudar i orkanen när jag river av dem från skidorna. Allas skidspetsar vänds neråt och vi är peppade av Simons smarta instruktioner. Men färden ner är.... inget vidare. Jag skulle vilja skriva fantastisk, men nej det är inte ens i närheten. Bristande skare varvat med kartongsnö är inget underlag som jag någonsin har uppskattat i min telis-karriär. Speciellt inte om jag dessutom medbringar en extremt yster Äventyrshund med något oregelbunden löpradie. Att han varit magsjuk och borde vara lite matt glömmer han bort fortare än han hinner skälla "Vaff" första gången nerför sluttningen. Han springer okontrollerat lite överallt och är bara så otroligt jävla glad! Men det är mycket folk, hundar och renar på berget och han kan inte valla in alla, även om han tror att det är möjligt. Toppturen vid Helags förra året slutade med uppskuren hund på vass stålkant och det vill jag inte göra om, så därför får han åka i min famn ner stundtals. Han tycker det är superhärligt att krama sig nerför berget, jag kan väl hålla med, om det inte var för att mina lårmuskler har gömt sig på samma ställe som kondisen. Men solen skiner och jag får vara i fjällen, alltså inte läge att klaga. Längre ner, där solen har mjukat upp snön och vinden inte kommit åt på samma sätt, går det ändå att göra några sköna telissvängar och det är faktiskt riktigt härligt! Diesel får sträcka ut sina håriga ben och springer med hjärtats lust nedför sluttningen lite bakom mig. Det är ändå två nöjda äventyrare som knäpper av sig utrustningen vid bergets fot.
Halvvägs genom kvällens föreläsning, när jag berättar om mitt Vasaloppsäventyr och publiken vrider sig av skratt, kommer jag på mig själv att tänka att det är så lustigt att det äventyr som orsakade mig mest smärta förra året är det som garanterat framkallar mest glädje hos åhörarna. Men det bjuder jag på och berättar vidare om mina hallucinationer om Pringles-rör hängande i träden längs Vasalopssbanan och hur Coca-cola i platsmugg kanske kan vara det bästa som hänt mig i hela mitt liv. Efter föreläsningen kommer det fram många människor som tackar för en inspirerade föreläsning och där blir vi kvar en timme efter att jag föreläst klart och bara diskuterar livsfilosofi. Det är så härligt att få inspiration tillbaka av sina åhörare!
Det är vackert väder på Fjällfestens andra dag också, till en början. Blåsten har avtagit något och jag känner innerligt efter att få fika i en snögrop på fjället. Så med längdskidor på fötterna skidar jag och Äventyrshunden längs leden som går mot Sylarna. En vessla åkte upp igår så det går utmärkt att skejta i spåret. Solen gassar i ansiktet och jag kan riktigt känna hur fräknarna pressas fram ur den solsvedda huden. Diesel travar på och strax har han hittat den perfekta solgropen, grävd och klar, med skydd från vinden av en stor vinddriva. Lagom tills att jag parkerat rumpan på liggunderlaget går solen i moln. Men det gör inte så mycket, för kite-åkarna Jimmy, Erik och Maria delar min solgrop och sprider sol genom sin muntra inställning till draken, vinden och livet.
När fikan är uppäten har jag plötsligt lovat att prova på kite! Hur gick det till? Jag får låna Jimmys "blöja", alltså selen som sitter fast i kiten så att man kan åka med vindens hastighet längs fjällsidorna. Jimmy ger några snabba instruktioner som jag knappt kan lyssna på för att jag är så nervös. Jag hinner uppfatta att bromspinnen ska dras framåt om jag råkar flyga med vinden upp i luften (!).
Ologiskt hinner jag också tänka, innan jag dras upp i luften av draken med ett litet skutt och sen släpas med okontrollerat längs den snötäckta marken. Instinktivt drar jag bromspinnen mot mig varpå draken får mer fart och drar mig än mer vårdslöst efter sig. Jag hör att Diesel är mig hack i häl, desperat skällandes. När jag passerar Erik i ett huj gör han ett Ravelli-kast och får tag i selen för att bromsa mig. Men nu är vi istället två som släpas i den snöiga rännstenen. Fan. Genom mina adrenalinstinna hörselgångar hör jag Erik väsa "bommen framåt".. Ja visst ja. Det var så det var. Och vips så lägger sig draken snällt ner på backen som inget har hänt.
Jag får börja om med att balansera draken ovanför huvudet. Jimmy står bakom mig och ger instruktioner och nu går det bättre. Jag fattar inte alls vad jag håller på med, men jag lyder Jimmys order och då funkar det.
Det går rätt bra ända tills en kastvind fräser till. Jag är inte beredd och drämmer Erik i huvudet med hans egen drake.
-Ooops, säger jag och ursäktar mig för att sedan klämma ur mig ett lamt "fore" i efterhand. Vinden ökar och för en nybörjare som jag är det läge att checka ut nu. Jag tackar för lånet och sätter mig en stund i solgropen och tittar på när proffsen leker tafatt med vinden på fjällsidan. Jag inser att det här med kite har en bra potential att förkorta stighudstiden uppför på toppturer. Som en portabel lift typ...
Kvällens föreläsning är packad med åhörare och på första parkett sitter (Chateaux) Anna & Simon, vilket gör mig så nervös att jag inte ens vågar titta dem i ögonen. Men det går bra och när jag väl börjat prata så tycker jag att det är lika kul som igår. Efter föreläsningen kommer två gamla skolkompisar fram och den ena tipsar om Japans förlovade offpiståkning i meterdjup snö och den andra frågar om jag kan föreläsa för hennes gymnasieelever imorgon i Åre. Afterskin krämar på för fullt när jag kommer ner från föreläsningssalen. Folk har lärt känna varann bättre och har sovit tillsammans en natt i tältlägret och har hunnit med en afterski tillsammans under gårdagen. Nu är det annat ljud i koskällorna. Gemenskapen har krupit in under skinnet och vi alla är som en enda stor familj med samma passion i livet. Härlig känsla.
Lördagen kan inte klämma ur sig något annat än pissväder så jag rastar hög-gravid Anna och magsjuk Äventyrshund längs Åres gator och torg innan jag föreläser för gymnasiekidsen, som faktiskt lyssnar intensivt på vad jag har att säga och kommer med klyftiga frågor under tiden jag berättar om mitt år. En hel del fika hinns med under dagen och Äventyrshunden får även träffa sin absoluta favoritkompis Susa som bor i Åre, och jag får förmånen att träffa Susas husse och matte!
Sist jag var i Åre regnade det konstant tills jag skulle åka hem på söndagen, den här söndagen känns som en repris. Solen skiner så in i Norden och med bara några få molnpauser! Så istället för tidig hemkörning blir det några åk i Åre. Anna och Äventyrshunden parkerar på solterassen medan jag får njuta av Åreskutans topp när den är som bäst!
 |
| Föreläsningssalen på Fjällfesten |
Jag och Äventyrshunden mår gott av gårdagens (som alltid) hjärtliga mottagande på Chateaux Anna & Simon i Åre. Sängen var bäddad med fluffiga täcken och rena handdukar var framlagda. Teet serverades lika rykande hett som Annas leende när jag klev innanför dörren. Här finns inget påklistrat, här är allt äkta gästvänlighet. Något som däremot är påklistrat är mina stighudar under telisarna. Jag står tillsammans med några andra glada fjällfarare vid foten på Getryggen, Storulvåns hemmaberg. Vi väntar alla ivrigt på att guiden Simon ska ge klartecken så att vi kan börja vår hasande färd uppför berget. Det är första dagen på Fjällfesten och det är fortfarande lite trevande mellan folket på plats. Alla är här av samma anledning, för att de älskar fjäll och vill fira det med en fest. Men än så länge har inte gemenskapen kopplat ett fullt och fast grepp om besökarna.
Christopher, Helena och Lars är här för att få reda på telis-knixarnas hemliga knep; Hur gör man för att få det att kännas så härligt som det ser ut? Vår lilla grupp börjar sakta streta uppför berget. Äventyrshunden har haft en släng av magsjuka och jag vet inte hur hans form är, så jag tar det väldigt lugnt. Och i ärlighetens namn så ska jag väl tillägga att jag hade nog inte orkat något vidare högre tempo ändå. Lungorna känns som om de ska hoppa ut ur kroppen på mig när som helst. Vem har snott min kondition? Jag tackar Äventyrshunden, lite tyst för mig själv, varje gång han stannar och rullar sig i snön för att det är så härligt med vinter. Då får jag nämligen en legitim ursäkt att hämta andan som jag tappade lite längre ner på fjällsidan.
Högre upp på fjället blåser det så mycket att jag inte hör vad jag tänker.
 |
| Det är härligt på fjället, fast det blåser! |
När vi når Personaltoppen håller jag nästan på att förlora mina stighudar i orkanen när jag river av dem från skidorna. Allas skidspetsar vänds neråt och vi är peppade av Simons smarta instruktioner. Men färden ner är.... inget vidare. Jag skulle vilja skriva fantastisk, men nej det är inte ens i närheten. Bristande skare varvat med kartongsnö är inget underlag som jag någonsin har uppskattat i min telis-karriär. Speciellt inte om jag dessutom medbringar en extremt yster Äventyrshund med något oregelbunden löpradie. Att han varit magsjuk och borde vara lite matt glömmer han bort fortare än han hinner skälla "Vaff" första gången nerför sluttningen. Han springer okontrollerat lite överallt och är bara så otroligt jävla glad! Men det är mycket folk, hundar och renar på berget och han kan inte valla in alla, även om han tror att det är möjligt. Toppturen vid Helags förra året slutade med uppskuren hund på vass stålkant och det vill jag inte göra om, så därför får han åka i min famn ner stundtals. Han tycker det är superhärligt att krama sig nerför berget, jag kan väl hålla med, om det inte var för att mina lårmuskler har gömt sig på samma ställe som kondisen. Men solen skiner och jag får vara i fjällen, alltså inte läge att klaga. Längre ner, där solen har mjukat upp snön och vinden inte kommit åt på samma sätt, går det ändå att göra några sköna telissvängar och det är faktiskt riktigt härligt! Diesel får sträcka ut sina håriga ben och springer med hjärtats lust nedför sluttningen lite bakom mig. Det är ändå två nöjda äventyrare som knäpper av sig utrustningen vid bergets fot.
.JPG) |
| Skidkramning nedför berget |
Halvvägs genom kvällens föreläsning, när jag berättar om mitt Vasaloppsäventyr och publiken vrider sig av skratt, kommer jag på mig själv att tänka att det är så lustigt att det äventyr som orsakade mig mest smärta förra året är det som garanterat framkallar mest glädje hos åhörarna. Men det bjuder jag på och berättar vidare om mina hallucinationer om Pringles-rör hängande i träden längs Vasalopssbanan och hur Coca-cola i platsmugg kanske kan vara det bästa som hänt mig i hela mitt liv. Efter föreläsningen kommer det fram många människor som tackar för en inspirerade föreläsning och där blir vi kvar en timme efter att jag föreläst klart och bara diskuterar livsfilosofi. Det är så härligt att få inspiration tillbaka av sina åhörare!
Det är vackert väder på Fjällfestens andra dag också, till en början. Blåsten har avtagit något och jag känner innerligt efter att få fika i en snögrop på fjället. Så med längdskidor på fötterna skidar jag och Äventyrshunden längs leden som går mot Sylarna. En vessla åkte upp igår så det går utmärkt att skejta i spåret. Solen gassar i ansiktet och jag kan riktigt känna hur fräknarna pressas fram ur den solsvedda huden. Diesel travar på och strax har han hittat den perfekta solgropen, grävd och klar, med skydd från vinden av en stor vinddriva. Lagom tills att jag parkerat rumpan på liggunderlaget går solen i moln. Men det gör inte så mycket, för kite-åkarna Jimmy, Erik och Maria delar min solgrop och sprider sol genom sin muntra inställning till draken, vinden och livet.
 |
| Sol (?) grops-fika |
När fikan är uppäten har jag plötsligt lovat att prova på kite! Hur gick det till? Jag får låna Jimmys "blöja", alltså selen som sitter fast i kiten så att man kan åka med vindens hastighet längs fjällsidorna. Jimmy ger några snabba instruktioner som jag knappt kan lyssna på för att jag är så nervös. Jag hinner uppfatta att bromspinnen ska dras framåt om jag råkar flyga med vinden upp i luften (!).
 |
| Blöja på, redo för kite-start?! |
Ologiskt hinner jag också tänka, innan jag dras upp i luften av draken med ett litet skutt och sen släpas med okontrollerat längs den snötäckta marken. Instinktivt drar jag bromspinnen mot mig varpå draken får mer fart och drar mig än mer vårdslöst efter sig. Jag hör att Diesel är mig hack i häl, desperat skällandes. När jag passerar Erik i ett huj gör han ett Ravelli-kast och får tag i selen för att bromsa mig. Men nu är vi istället två som släpas i den snöiga rännstenen. Fan. Genom mina adrenalinstinna hörselgångar hör jag Erik väsa "bommen framåt".. Ja visst ja. Det var så det var. Och vips så lägger sig draken snällt ner på backen som inget har hänt.
 |
| När adrenalinet släpper kommer gapskrattet istället! |
Jag får börja om med att balansera draken ovanför huvudet. Jimmy står bakom mig och ger instruktioner och nu går det bättre. Jag fattar inte alls vad jag håller på med, men jag lyder Jimmys order och då funkar det.
 |
| Rätt kul ändå...! |
Det går rätt bra ända tills en kastvind fräser till. Jag är inte beredd och drämmer Erik i huvudet med hans egen drake.
-Ooops, säger jag och ursäktar mig för att sedan klämma ur mig ett lamt "fore" i efterhand. Vinden ökar och för en nybörjare som jag är det läge att checka ut nu. Jag tackar för lånet och sätter mig en stund i solgropen och tittar på när proffsen leker tafatt med vinden på fjällsidan. Jag inser att det här med kite har en bra potential att förkorta stighudstiden uppför på toppturer. Som en portabel lift typ...
 |
| Tack Jimmy, Erik och Maria för att ni introducerade mig i drak-världen! |
Kvällens föreläsning är packad med åhörare och på första parkett sitter (Chateaux) Anna & Simon, vilket gör mig så nervös att jag inte ens vågar titta dem i ögonen. Men det går bra och när jag väl börjat prata så tycker jag att det är lika kul som igår. Efter föreläsningen kommer två gamla skolkompisar fram och den ena tipsar om Japans förlovade offpiståkning i meterdjup snö och den andra frågar om jag kan föreläsa för hennes gymnasieelever imorgon i Åre. Afterskin krämar på för fullt när jag kommer ner från föreläsningssalen. Folk har lärt känna varann bättre och har sovit tillsammans en natt i tältlägret och har hunnit med en afterski tillsammans under gårdagen. Nu är det annat ljud i koskällorna. Gemenskapen har krupit in under skinnet och vi alla är som en enda stor familj med samma passion i livet. Härlig känsla.
Lördagen kan inte klämma ur sig något annat än pissväder så jag rastar hög-gravid Anna och magsjuk Äventyrshund längs Åres gator och torg innan jag föreläser för gymnasiekidsen, som faktiskt lyssnar intensivt på vad jag har att säga och kommer med klyftiga frågor under tiden jag berättar om mitt år. En hel del fika hinns med under dagen och Äventyrshunden får även träffa sin absoluta favoritkompis Susa som bor i Åre, och jag får förmånen att träffa Susas husse och matte!
 |
| Sååå sjuk var Äventyrshunden inte att han inte kunde hänga efter Susa på Åresjön.... |
Sist jag var i Åre regnade det konstant tills jag skulle åka hem på söndagen, den här söndagen känns som en repris. Solen skiner så in i Norden och med bara några få molnpauser! Så istället för tidig hemkörning blir det några åk i Åre. Anna och Äventyrshunden parkerar på solterassen medan jag får njuta av Åreskutans topp när den är som bäst!
 |
| Det är inte ofta man får kisa för solen i Åre och dessutom i Tusenmetar'n! |
onsdag 25 april 2012
Tveksam start
Är ytterst tveksamt om det blir någon start på "Expedition 52" som det var tänkt i helgen. Tanken var att jag skulle börja cykla Upplandsleden i helgen, men min äventyrskompanjon är nere för räkning. Äventyrshunden är inne hos veterinären igen och ligger på dropp, och ska så vara även i morgon... Troligen har någon slags parasit slagit ut hans tarmsystem, så nattens diarré/kräk-maraton kanske bara är början... Tror knappast han är pigg och rask och dessutom taggad på några mils MTB redan på lördag. Men men, så är det ibland, det blir till att planera om. Det har jag ju gjort förr om man säger så.. Hoppas äventyrshunden blir frisk snart...
Tjej-MTB helg i Bergslagen
Vill bara tipsa alla tjejer som känner sig sugna på att mountainbika att det är tjejhelg den 28-29 april i Bergslagen på mountainbikestigarna där! Kolla in här för mer information.
tisdag 24 april 2012
Japp, nu är det vår!
Och hur kan jag veta att det är vår? Jo, för att jag såg sädesärlan idag! Tjipp!
 |
| Nästan längst ut på stocken sitter den! |
måndag 23 april 2012
Överlevde Fjällfesten!
Då var man hemma igen efter Fjällfesten, alive and kicking! Kul tillställning var det och det kommer mer om det på bloggen alldeles, alldeles strax!
tisdag 17 april 2012
Team Konståkning i rörliga bilder
Jag inser ju att alla kanske inte vet vad Team Konståkning är, såhär kommer ett litet smakprov från VM 2012 i Göteborg om hur det kan se ut. Håll till godo! Och missa inte den dansande franska tränaren i kostym...;)
Äventyr 2012:7 Teamkänsla på is
Efter en dag med shopping i Göteborg, ackompanjerat av oerhörda mängder chai latte i tid och otid, är Lillasyster och jag nu bänkade i Scandinavium. Världsmästerskapen för team i konståkning ska snart börja och Sverige har med två lag som båda tillhör världseliten. Läktaren vi sitter på går i gula och blå toner, medan läktaren mitt emot mer skiftar i vitt och blått, precis som Finlands flagga. Det ska senare under kvällen visa sig att Finlands supportrar i hallen är nästan lika många som de svenska och det blir en intern tävling vem som kan heja bäst.
De första teamen äntrar isen och gör bra ifrån sig. Jag är mest imponerad över hur fasen det kan göra alla rörelser exakt samtidigt och hur de orkar hålla kvar i varann utan tappa taget med de enorma g-krafter som ändå måste uppstå när de snurrar runt sådär många i grupp.
Redan i spolpausen innan det är dags för Sveriges första team att åka vrålas det för fulla muggar i hallen. När teamet kliver ut på isen vet glädjen inga gränser. De intar sina positioner och börjar åka när musiken strömmar ur högtalarna. De gör ett svårt lyft och deras tränare studsar av lycka bredvid isen över utförandet. När musiken tystnar skriker vi i högan sky och ännu mer skriks det när vi fattar att de tar ledningen!
Finlands båda team åker fläckfritt och vrålet från andra sidan är lika öronbedövande som vår suck är djup när de tar över ledningen. Ryssarna åker förvånansvärt bra och snor ledningen från finnarna. Ryssarna har aldrig tidigare tagit medalj i det här sammanhanget, så det är extra glada när de står i "kiss & cry corner" efter sitt åk. Men vi har ett team kvar så än är inte sista strået draget. Sveriges andra team åker till Super Mario-musiken. Och nu plötsligt förstår jag varför det har sprungit runt folk med lösmustacher och röda kepsar inne på arenan. Mustascherna fladdrar när vi i publiken skriker oss hesa då Team Surprise intar isen. Det är nervöst, både på läktaren och på isen. Det är ett roligt program att titta på och de åker bra, men gör en del småmissar vilket gör att de endast hamnar på en andraplats.
-Neeeeej, hörs de besviket från läktarna... Men det är en dag imorgon också, så ingen har ännu egentligen gett upp hoppet.
Tävlingarna börjar inte förrän på eftermiddagen nästa dag så Lillasyster och jag passar på att vandra i ett naturreservat i Göteborgstrakten; Delsjö. Vädret är inte på sitt gladaste humör, men ibland glimmar det till mellan regnmolnen. Stigen slingrar sig längs med sjön och det är nästan poetiskt att titta på regndropparna som krusar den blanka vattenytan.
När regnet formligen öser ner dyker Bertilssons fikastuga lämpligt upp bakom en krök och lunchmagen börjar genast knorra när vi stiger över tröskeln och kommer in i värmen. Grönsakspajen sitter som en smäck i kistan och lagom till vi är mätta och belåtna skiner solen igen.
Vi knatar tillbaka längs sjön och snackar om ditt och datten, men mest om hur spännande det ska bli i kväll. Det är fem lag som ligger inom några poängs avstånd, så vem som helst kan egentligen vinna. Den som klantar sig minst kommer ta hem guldet. Det är en rafflande final där allt kan hända som vi har att se fram emot.
Spänningen är elektrisk i hallen när vi bänkar oss på våra platser. Det går nästan att ta på den förväntan som ligger i luften. Team från mestadels Europa river av sina program på isen till japanska trummor, spansk flamenco och den klassiska Svansjön. Frankrikes tränare i stram kostym och slips är nästan roligare att titta på än själva åkarna på isen för att han dansar med ryckiga rörelser och ofrekventa knäböj med huvudet på sned. Det har hittat hit team från Australien, USA och Canada också, som alla bidrar med sina karaktäristiska åkstilar. Japan är en fröjd att titta på när de älvlikt svävar över isen. Team Boomerang är först ut av de svenska lagen, de åker till orientaliskt. De ligger på en åttondeplats och har egentligen ingenting med medaljstriden att göra. Men vi vrålar ändå och hejar allt vi kan. Det åker riktigt, riktigt bra vilket också deras tränare verkar tycka för hon hoppar upp och ner av lycka och ser ut som hon vill krama hela världen när de åkt klart. Tjejerna på isen jublar också så jag blir alldeles rörd i hjärtat av deras glädje.
Det ena finländska teamet åker riktigt bra men har inte alls med i toppstriden att göra när den ska avgöras på grund av den dåliga placeringen i gårdagens kortprogram. Team Surprise från Sverige är först ut av de lag som ska göra upp om guldet. Speakern peppar oss i publiken som redan är peppade till max. I tjugo minuter har vågen rullat runt inne i arenan och hejaramsorna har avlösts av spontana massvrål. Jag har ont i magen av spänningen som knottrar sig på huden och får mitt hår att resa sig i nacken.
Trots den höga ljudnivån i hallen stiger decibelen när Team Surprise kommer in i sina färgglada cancan-dräkter. De åker till Moulin Rouge och jag håller på att kissa på mig av nervositet när de ställer upp sig på isen. När musiken börjar klappar publiken med, och jag klappar så hårt att det gör ont i händerna.
De har ett svårt program och gör egentligen bara en miss, två tjejer krockar när de ska passera varann i hög fart. Men det var knappt att de syntes intalar jag mig. När poängen visas på jumbotronen går en djup suck genom arenan, Sverige hamnar på en andra plats i dagens friåkningsprogram. Men när den totala poängen räknas ihop leder vi ändå visar det sig snart. Sucken byts mot ett glädjevrål som studsar länge mellan väggarna.
De nästföljande lagen från Canada och USA åker faktiskt riktigt bra, men hotar aldrig Sveriges ledning. Ryssland är sist ut och nu kan jag knappt andas på grund av nervositet. Kommer uppstickarna hålla för trycket? För bara en timme sedan såg jag en av de ryska åkarna stå i korvkiosken och trycka i sig en korv och klämma en bärs...?! Det kanske är så man laddar upp i Ryssland, vad vet jag. Men ska det komma att bli avgörande för medaljstriden?
Flamenco-musiken strömmar ur högtalarna och ryskorna snärter med händerna. Första halvan av programmet ser ruskigt bra ut. Faktiskt alldeles för bra.
-Fan, säger jag högt, de är för bra.
Precis när jag sagt det faller ena tjejen pladask på rumpan när de åker i cirkel. Hon kommer aldrig in i ringen igen och irrar förvirrat på isen. Och med det verkar det som om luften gick ur det ryska laget. Det gör småmissar och ser lite allmänt stappliga ut. Är det ölen som runnit ner i benen tro?
Det är dödstyst i arenan. Vi alla väntar andaktigt på beskedet om Rysslands poäng. Frågan är hur många av oss som egentligen andas just nu. Ryssland får inte ha mer än 129 poäng för då vinner de över Sverige. Det gamla klassiska uttrycket; "det är så tyst att man kan höra en knappnål falla" gör verkligen skäl för namnet nu. Jag kan höra mitt eget hjärta dunka. Det känns som om vi väntat i fyra timmar när speakern äntligen ber om poängen för Ryssland. Hela arenan tar ett djupt andetag samtidigt. Det blinkar till på jumbotronen. Det blinkar igen. Etthundratjugosju. 127!!! SVERIGE VINNER! Jag skriker rakt ut av glädje! Hela arenan ställer sig upp och VRÅÅÅÅÅÅLAR! Hoppar och skuttar. Kramas med sina närmaste, kramas med sin okända granne! Vrålar lite till. Viftar med svenska flaggor och tjoar av glädje rakt ut. SVERIGE VINNER VM-GULD! Total eufori! Ingen vill sluta skrika. Och jag tror inte att arenan tystnar förrän nationalsången spelas på prisutdelningen.
Totalt matta som två urtvättade lakan masar jag och Lillasyster oss hemåt i Göteborgsnatten. Även om jag inte sportat själv en millimeter ikväll känns det som om jag sprungit tio maratonlopp baklänges genom ett träsk av krokodiler. Men det var det värt för att få se Sverige ta VM-guld!
Dagen efter firar vi triumfen med ett par timmar i hotellets SPA. Massage, bubbelbad och ångbastu gör gott för själen. Väldigt ofrilufsaktigt för att vara mig, men jag tänker att det är en bra uppladdning för Expedition 2012 då jag ska cykla och paddla runt Uppland i sommar...
De första teamen äntrar isen och gör bra ifrån sig. Jag är mest imponerad över hur fasen det kan göra alla rörelser exakt samtidigt och hur de orkar hålla kvar i varann utan tappa taget med de enorma g-krafter som ändå måste uppstå när de snurrar runt sådär många i grupp.
 |
| Gult och blått på vår läktare |
Redan i spolpausen innan det är dags för Sveriges första team att åka vrålas det för fulla muggar i hallen. När teamet kliver ut på isen vet glädjen inga gränser. De intar sina positioner och börjar åka när musiken strömmar ur högtalarna. De gör ett svårt lyft och deras tränare studsar av lycka bredvid isen över utförandet. När musiken tystnar skriker vi i högan sky och ännu mer skriks det när vi fattar att de tar ledningen!
 |
| Team Boomerang |
Finlands båda team åker fläckfritt och vrålet från andra sidan är lika öronbedövande som vår suck är djup när de tar över ledningen. Ryssarna åker förvånansvärt bra och snor ledningen från finnarna. Ryssarna har aldrig tidigare tagit medalj i det här sammanhanget, så det är extra glada när de står i "kiss & cry corner" efter sitt åk. Men vi har ett team kvar så än är inte sista strået draget. Sveriges andra team åker till Super Mario-musiken. Och nu plötsligt förstår jag varför det har sprungit runt folk med lösmustacher och röda kepsar inne på arenan. Mustascherna fladdrar när vi i publiken skriker oss hesa då Team Surprise intar isen. Det är nervöst, både på läktaren och på isen. Det är ett roligt program att titta på och de åker bra, men gör en del småmissar vilket gör att de endast hamnar på en andraplats.
 |
| Samlat och lite nervöst Team Surprise |
-Neeeeej, hörs de besviket från läktarna... Men det är en dag imorgon också, så ingen har ännu egentligen gett upp hoppet.
Tävlingarna börjar inte förrän på eftermiddagen nästa dag så Lillasyster och jag passar på att vandra i ett naturreservat i Göteborgstrakten; Delsjö. Vädret är inte på sitt gladaste humör, men ibland glimmar det till mellan regnmolnen. Stigen slingrar sig längs med sjön och det är nästan poetiskt att titta på regndropparna som krusar den blanka vattenytan.
 |
| Regnpoesi |
När regnet formligen öser ner dyker Bertilssons fikastuga lämpligt upp bakom en krök och lunchmagen börjar genast knorra när vi stiger över tröskeln och kommer in i värmen. Grönsakspajen sitter som en smäck i kistan och lagom till vi är mätta och belåtna skiner solen igen.
 |
| Hos Bertilssons har även hundarna en egen bar! |
Vi knatar tillbaka längs sjön och snackar om ditt och datten, men mest om hur spännande det ska bli i kväll. Det är fem lag som ligger inom några poängs avstånd, så vem som helst kan egentligen vinna. Den som klantar sig minst kommer ta hem guldet. Det är en rafflande final där allt kan hända som vi har att se fram emot.
 |
| På väg tillbaka längs Delsjön |
Spänningen är elektrisk i hallen när vi bänkar oss på våra platser. Det går nästan att ta på den förväntan som ligger i luften. Team från mestadels Europa river av sina program på isen till japanska trummor, spansk flamenco och den klassiska Svansjön. Frankrikes tränare i stram kostym och slips är nästan roligare att titta på än själva åkarna på isen för att han dansar med ryckiga rörelser och ofrekventa knäböj med huvudet på sned. Det har hittat hit team från Australien, USA och Canada också, som alla bidrar med sina karaktäristiska åkstilar. Japan är en fröjd att titta på när de älvlikt svävar över isen. Team Boomerang är först ut av de svenska lagen, de åker till orientaliskt. De ligger på en åttondeplats och har egentligen ingenting med medaljstriden att göra. Men vi vrålar ändå och hejar allt vi kan. Det åker riktigt, riktigt bra vilket också deras tränare verkar tycka för hon hoppar upp och ner av lycka och ser ut som hon vill krama hela världen när de åkt klart. Tjejerna på isen jublar också så jag blir alldeles rörd i hjärtat av deras glädje.
 |
| Team Boomerang presterar på topp |
Det ena finländska teamet åker riktigt bra men har inte alls med i toppstriden att göra när den ska avgöras på grund av den dåliga placeringen i gårdagens kortprogram. Team Surprise från Sverige är först ut av de lag som ska göra upp om guldet. Speakern peppar oss i publiken som redan är peppade till max. I tjugo minuter har vågen rullat runt inne i arenan och hejaramsorna har avlösts av spontana massvrål. Jag har ont i magen av spänningen som knottrar sig på huden och får mitt hår att resa sig i nacken.
Trots den höga ljudnivån i hallen stiger decibelen när Team Surprise kommer in i sina färgglada cancan-dräkter. De åker till Moulin Rouge och jag håller på att kissa på mig av nervositet när de ställer upp sig på isen. När musiken börjar klappar publiken med, och jag klappar så hårt att det gör ont i händerna.
 |
| Team Surprise in action |
De har ett svårt program och gör egentligen bara en miss, två tjejer krockar när de ska passera varann i hög fart. Men det var knappt att de syntes intalar jag mig. När poängen visas på jumbotronen går en djup suck genom arenan, Sverige hamnar på en andra plats i dagens friåkningsprogram. Men när den totala poängen räknas ihop leder vi ändå visar det sig snart. Sucken byts mot ett glädjevrål som studsar länge mellan väggarna.
De nästföljande lagen från Canada och USA åker faktiskt riktigt bra, men hotar aldrig Sveriges ledning. Ryssland är sist ut och nu kan jag knappt andas på grund av nervositet. Kommer uppstickarna hålla för trycket? För bara en timme sedan såg jag en av de ryska åkarna stå i korvkiosken och trycka i sig en korv och klämma en bärs...?! Det kanske är så man laddar upp i Ryssland, vad vet jag. Men ska det komma att bli avgörande för medaljstriden?
 |
| Team Ryssland i cirkel |
Flamenco-musiken strömmar ur högtalarna och ryskorna snärter med händerna. Första halvan av programmet ser ruskigt bra ut. Faktiskt alldeles för bra.
-Fan, säger jag högt, de är för bra.
Precis när jag sagt det faller ena tjejen pladask på rumpan när de åker i cirkel. Hon kommer aldrig in i ringen igen och irrar förvirrat på isen. Och med det verkar det som om luften gick ur det ryska laget. Det gör småmissar och ser lite allmänt stappliga ut. Är det ölen som runnit ner i benen tro?
 |
| Spänningen är ooooolidlig... Ska det bli en seger för Sverige eller inte?! |
Det är dödstyst i arenan. Vi alla väntar andaktigt på beskedet om Rysslands poäng. Frågan är hur många av oss som egentligen andas just nu. Ryssland får inte ha mer än 129 poäng för då vinner de över Sverige. Det gamla klassiska uttrycket; "det är så tyst att man kan höra en knappnål falla" gör verkligen skäl för namnet nu. Jag kan höra mitt eget hjärta dunka. Det känns som om vi väntat i fyra timmar när speakern äntligen ber om poängen för Ryssland. Hela arenan tar ett djupt andetag samtidigt. Det blinkar till på jumbotronen. Det blinkar igen. Etthundratjugosju. 127!!! SVERIGE VINNER! Jag skriker rakt ut av glädje! Hela arenan ställer sig upp och VRÅÅÅÅÅÅLAR! Hoppar och skuttar. Kramas med sina närmaste, kramas med sin okända granne! Vrålar lite till. Viftar med svenska flaggor och tjoar av glädje rakt ut. SVERIGE VINNER VM-GULD! Total eufori! Ingen vill sluta skrika. Och jag tror inte att arenan tystnar förrän nationalsången spelas på prisutdelningen.
 |
| Hur man får plats med minst 16 åkare i varje lag på en prispall... |
Totalt matta som två urtvättade lakan masar jag och Lillasyster oss hemåt i Göteborgsnatten. Även om jag inte sportat själv en millimeter ikväll känns det som om jag sprungit tio maratonlopp baklänges genom ett träsk av krokodiler. Men det var det värt för att få se Sverige ta VM-guld!
Dagen efter firar vi triumfen med ett par timmar i hotellets SPA. Massage, bubbelbad och ångbastu gör gott för själen. Väldigt ofrilufsaktigt för att vara mig, men jag tänker att det är en bra uppladdning för Expedition 2012 då jag ska cykla och paddla runt Uppland i sommar...
 |
| Underskatta inte att vila sig i form! |
Äventyr 2012:6 Konstvandring i Gästrikland
I påskas när planen var att hänga på landet och endast koncentrera mig på att måla ett köksbord till hemmet (blir mycket trevligare att äta middag med sin sambo om man har ett bord att sitta vid) så ville ödet annorlunda. Mina svärföräldrar har sedan 52 adventures startade tagit för vana att berätta om allt fantastiskt som finns på hemmaplan runt deras landställe i Gästrikland. Jag har liksom lyssnat med ena örat och mest nickat och sett glad ut, men i påskas lyssnade jag faktiskt på riktigt vad de sa. Och det slutade ju så klart med att jag gav mig iväg på äventyr!
Första stoppet blir Ingbo källor, strax utanför Tärnsjö. Jag parkerar bilen och börjar gå längs den väl upptrampade väg som leder in till den gamla kvarnen och källorna. Jag blir med ens förflyttad till en lummig sagovärld inklädd i mossa och kristallklart vatten. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om Näcken tittade upp ur vattnet för att spela en trudelutt för mig, eller om en älva skulle komma susande mellan tallarna med sitt långa hår och klingande skratt. Men som det är just nu är jag och Äventyrshunden helt ensamma, förutom fåglarnas intensiva kvittrande. Vi hittar en ikullfallen trädstam som vi genast måste balansera på, bara för att se om det går att ta sig över till andra sidan.
Det gör det inte, ta sig över till andra sidan alltså. Vi får vända halvvägs och vingla tillbaka. Jag förbannar min dåliga balans och skyller allt på högerfoten som inte hittat tillbaka till sin forna stabilitet sen skadan. Lite krypande på knäna och allmänt muttrande senare så är vi båda tillbaka torrskodda där vi började.
Vi fortsätter längre in i skogen på den frusna stigen bara för att upptäcka fler källor längre in. Solen strilar mellan träden och det känns orättvist att en sån här vacker plats har legat här hela tiden utan att jag haft en aning.
Jag bestämmer mig för att äta min matsäck här. Svärmorsbakad sockerkaka och färskt bröd med Västerbottenost passar mig bra medan Äventyrshunden nöjer sig med leversnittar. Vi sitter länge parkerade med våra rumpor på en mossig stjärtformad sten och lyssnar på tystnaden. Fridfullt är ordet och mina tankar löper från John Bauer till köksbordet jag borde måla och sedan vidare till rumpnissar och våra bortglömda asagudar.
Jag väcks ur mitt drömmande av hela familjen Andersson som vallas runt i skogen av gamle Farfar. Han guidar vitt och brett om djuren som man kan tänkas stöta på här och de vuxna nickar intresserat, medan ungdomarna himlar med ögonen och riktar sen blicken mot sina respektive mobiler. Jag lufsar tillbaka mot kvarnen och försöker hitta det bottenlösa hålet där 4,3 miljoner liter vatten pumpas upp dygnet runt ur källan.
Men jag tror solen ligger fel idag, för jag ser inget bubblande. Eller så är det faktumet att det är is på vattnet svaret på frågan varför jag inte hittar det. Men det pumpar upp vatten någonstans för kring kvarnen rinner det i avrinningsrännan och porlar sedan vidare ut i Dalälven.
Jag och Diesel hittar en skylt som det står "Naturreservat" på så vi fortsätter vår färd och hamnar i Östa naturreservat. En mysig vandringsled draperad i tallbarr löper till sin början över myrar där spängerna utgör fast mark under fötterna. Här ska det finnas tranor och orrar, men av dem ser jag ingenting. En och annan skalbagge kanske korsar min väg.
Vandringsleden glimrar vidare längs med vad som kanske är Gästriklands finaste sandstrand. Jag har svårt att tro att jag är i Sverige. Solen gassar på och jag kan inte låta bli att ta av mig skorna (stanken som uppträder då är obarmhärtig) sticka tårna i sanden och lägga mig på rygg för att studera molnens väg på himlen.
Långt senare och högst motvilligt släntrar vi tillbaka mot bilen och påskmiddagen som väntar hemma på gården. Men raka vägen hem går ju inte att åka, så jag vänder motorhuven mot Gysinge Bruk för att köpa mig en uggla (!) på Hantverkssmedjan.
Jag inser att här pågår det ju konstutställningar med lokala konstnärer från Gästrikland och jag blir helt fascinerad av Pudelzons pingviner och Linnea Strids målade foton.
I Gysinge finns det ett naturum som jag av ren nyfikenhet dras till. Tjejen i kassan informerar om mysiga paddelställen och i förbigående säger hon att man siktat lodjur för en kvart sedan på en äng femton minuters gångväg från där jag är nu. Vem tror ni rusar ut med andan i halsen och nästan glömmer Äventyrshunden i farten för att springa till ängen? Jo, äventyrerskan som inget hellre vill än att se lodjur! Tror ni att lodjuret var kvar på sin äng? Pyttsan, den hade fått nys om min existens innan jag ens klev över tröskeln på Naturum och travade glatt därifrån under högljutt kluckande lodjurskratt...
Äventyrslustan har inte på något sätt avtagit på påskdagen, så jag struntar i bordsmålningen och åker till Högbo Bruk för att kultivera mig och aktivera mig. Det pågår konstutställningar i nästan hela Gästrikland under påskhelgen och jag har hört rykten om att Sara som jag träffade på Vildmarksmässan ska ställa ut sina foton här någonstans. Jag springer in och ut ur Högbo Bruks rustika byggnader och ser nyfiket på när de blåser glas i gamla grovsmedjan och glor fascinerat när Smé-Johan knådar järn som om det vore modell-lera.
Det luktar så gott från Björk & Berries charmiga hus att jag måste gå in och studera hur parfym tillverkas. Deesutom får jag med mig en björkdoftande tvål som kanske kan skrubba bort den svaga svettlukten på äventyrerskan. I Brukshotellet hittar jag Sara! Oj, vilka fina bilder hon kan ta! En björn i närbild och en varg som tittar rakt in i hennes kamera. Jag blir trollbunden och Sara lovar att ta med mig på björnsafari någon gång. Huga, läskigt, men otroligt spännande! Jag vill gärna prata mer med Sara, men det är många besökare som rycker i henne så jag tar mig an vandringslederna som finns vid Högbo Bruk istället. Jag riktar in mig på Svartviksstugan, lämnar ståhejet bakom mig och träder in i lugnet framför mig. Trots att det är söndag, fint väder och stigen bred och lättgången är jag nästan ensam i vildmarken. Det gör inte mig något att jag får ha naturen för mig själv. Mountainbikeleder korsar vandringsleden både här och där, och jag gör avvikare så att jag nästan går vilse för att jag bara måste veta hur det ser ut bakom krönet. Oh my god, vilka fina cykelleder! Jag bokar genast in mentalt att jag måste tillbaka och cykla här! Helst snart...
Med trötta fötter och kultursinnet fyllt till bristningsgränsen rullar jag tillbaka till min bordsmålning. Men jag ser fram emot fler äventyr i den Gästrika naturen. Både på cykel, med kajaken och till fots.
Första stoppet blir Ingbo källor, strax utanför Tärnsjö. Jag parkerar bilen och börjar gå längs den väl upptrampade väg som leder in till den gamla kvarnen och källorna. Jag blir med ens förflyttad till en lummig sagovärld inklädd i mossa och kristallklart vatten. Jag skulle inte bli det minsta förvånad om Näcken tittade upp ur vattnet för att spela en trudelutt för mig, eller om en älva skulle komma susande mellan tallarna med sitt långa hår och klingande skratt. Men som det är just nu är jag och Äventyrshunden helt ensamma, förutom fåglarnas intensiva kvittrande. Vi hittar en ikullfallen trädstam som vi genast måste balansera på, bara för att se om det går att ta sig över till andra sidan.
 |
| Och så släpper vi taget om det ska bli något "Dirty Dancing" här..... |
Det gör det inte, ta sig över till andra sidan alltså. Vi får vända halvvägs och vingla tillbaka. Jag förbannar min dåliga balans och skyller allt på högerfoten som inte hittat tillbaka till sin forna stabilitet sen skadan. Lite krypande på knäna och allmänt muttrande senare så är vi båda tillbaka torrskodda där vi började.
Vi fortsätter längre in i skogen på den frusna stigen bara för att upptäcka fler källor längre in. Solen strilar mellan träden och det känns orättvist att en sån här vacker plats har legat här hela tiden utan att jag haft en aning.
 |
| Är det inte magiskt så säg! |
Jag bestämmer mig för att äta min matsäck här. Svärmorsbakad sockerkaka och färskt bröd med Västerbottenost passar mig bra medan Äventyrshunden nöjer sig med leversnittar. Vi sitter länge parkerade med våra rumpor på en mossig stjärtformad sten och lyssnar på tystnaden. Fridfullt är ordet och mina tankar löper från John Bauer till köksbordet jag borde måla och sedan vidare till rumpnissar och våra bortglömda asagudar.
Jag väcks ur mitt drömmande av hela familjen Andersson som vallas runt i skogen av gamle Farfar. Han guidar vitt och brett om djuren som man kan tänkas stöta på här och de vuxna nickar intresserat, medan ungdomarna himlar med ögonen och riktar sen blicken mot sina respektive mobiler. Jag lufsar tillbaka mot kvarnen och försöker hitta det bottenlösa hålet där 4,3 miljoner liter vatten pumpas upp dygnet runt ur källan.
 |
| Var är det bottenlösa hålet? |
Men jag tror solen ligger fel idag, för jag ser inget bubblande. Eller så är det faktumet att det är is på vattnet svaret på frågan varför jag inte hittar det. Men det pumpar upp vatten någonstans för kring kvarnen rinner det i avrinningsrännan och porlar sedan vidare ut i Dalälven.
 |
| Äventyrshunden funderar på var vattnet tar vägen... |
Jag och Diesel hittar en skylt som det står "Naturreservat" på så vi fortsätter vår färd och hamnar i Östa naturreservat. En mysig vandringsled draperad i tallbarr löper till sin början över myrar där spängerna utgör fast mark under fötterna. Här ska det finnas tranor och orrar, men av dem ser jag ingenting. En och annan skalbagge kanske korsar min väg.
 |
| Äventyrshunden spanar lika intensivt som jag efter tranorna... |
Vandringsleden glimrar vidare längs med vad som kanske är Gästriklands finaste sandstrand. Jag har svårt att tro att jag är i Sverige. Solen gassar på och jag kan inte låta bli att ta av mig skorna (stanken som uppträder då är obarmhärtig) sticka tårna i sanden och lägga mig på rygg för att studera molnens väg på himlen.
 |
| Livet när det är som bäst! |
Långt senare och högst motvilligt släntrar vi tillbaka mot bilen och påskmiddagen som väntar hemma på gården. Men raka vägen hem går ju inte att åka, så jag vänder motorhuven mot Gysinge Bruk för att köpa mig en uggla (!) på Hantverkssmedjan.
 |
| Smedjan i Gysinge är numera hantverkscentrum |
Jag inser att här pågår det ju konstutställningar med lokala konstnärer från Gästrikland och jag blir helt fascinerad av Pudelzons pingviner och Linnea Strids målade foton.
 |
| Pingvinkonstverket heter: "Det var inte jag, det var han!" |
I Gysinge finns det ett naturum som jag av ren nyfikenhet dras till. Tjejen i kassan informerar om mysiga paddelställen och i förbigående säger hon att man siktat lodjur för en kvart sedan på en äng femton minuters gångväg från där jag är nu. Vem tror ni rusar ut med andan i halsen och nästan glömmer Äventyrshunden i farten för att springa till ängen? Jo, äventyrerskan som inget hellre vill än att se lodjur! Tror ni att lodjuret var kvar på sin äng? Pyttsan, den hade fått nys om min existens innan jag ens klev över tröskeln på Naturum och travade glatt därifrån under högljutt kluckande lodjurskratt...
 |
| Nix, inga lodjur i sikte... |
Äventyrslustan har inte på något sätt avtagit på påskdagen, så jag struntar i bordsmålningen och åker till Högbo Bruk för att kultivera mig och aktivera mig. Det pågår konstutställningar i nästan hela Gästrikland under påskhelgen och jag har hört rykten om att Sara som jag träffade på Vildmarksmässan ska ställa ut sina foton här någonstans. Jag springer in och ut ur Högbo Bruks rustika byggnader och ser nyfiket på när de blåser glas i gamla grovsmedjan och glor fascinerat när Smé-Johan knådar järn som om det vore modell-lera.
 |
| Glaskonst blir till |
Det luktar så gott från Björk & Berries charmiga hus att jag måste gå in och studera hur parfym tillverkas. Deesutom får jag med mig en björkdoftande tvål som kanske kan skrubba bort den svaga svettlukten på äventyrerskan. I Brukshotellet hittar jag Sara! Oj, vilka fina bilder hon kan ta! En björn i närbild och en varg som tittar rakt in i hennes kamera. Jag blir trollbunden och Sara lovar att ta med mig på björnsafari någon gång. Huga, läskigt, men otroligt spännande! Jag vill gärna prata mer med Sara, men det är många besökare som rycker i henne så jag tar mig an vandringslederna som finns vid Högbo Bruk istället. Jag riktar in mig på Svartviksstugan, lämnar ståhejet bakom mig och träder in i lugnet framför mig. Trots att det är söndag, fint väder och stigen bred och lättgången är jag nästan ensam i vildmarken. Det gör inte mig något att jag får ha naturen för mig själv. Mountainbikeleder korsar vandringsleden både här och där, och jag gör avvikare så att jag nästan går vilse för att jag bara måste veta hur det ser ut bakom krönet. Oh my god, vilka fina cykelleder! Jag bokar genast in mentalt att jag måste tillbaka och cykla här! Helst snart...
 |
| Till fots i Högbo Bruk |
Med trötta fötter och kultursinnet fyllt till bristningsgränsen rullar jag tillbaka till min bordsmålning. Men jag ser fram emot fler äventyr i den Gästrika naturen. Både på cykel, med kajaken och till fots.
Stackars Äventyrshunden
Har väldigt svårt med koncentrationen för tillfället då jag just lämnat äventyrshunden hos veterinären. Han har varit kräkig till och från i över en vecka, så nu ville jag kolla upp det ordentligt innan han och jag ska dra till fjällen. Eller ja, om det nu blir några fjäll vill säga.... Äventyrshundens röntgenplåtar visade något skumt i bröstkorgsområdet som de ville titta närmare på, dessutom var han uttorkad av allt kräkande. Så för tillfället ligger han på dropp och får i sig vätska medan de utreder honom närmare. Det var sjukligt jobbigt att behöva lämna honom där på kliniken eftersom jag inte fick följa med in i det sterila rummet där han ska vara resten av dagen. Så som sagt, koncentrationen är det sisådär med..... Frågan är om det blir något vettigt gjort idag eller inte....
 |
| Apparaten som talade om för veterinären att något är knas inuti Äventyrshunden |
måndag 16 april 2012
Det här med sport
Jag önskar att alla någon gång fick uppleva ett stort sportevenemang egentligen i vilken sport som helst. För det är sådan otroligt härlig och spontan glädje när en hel arena kokar när hemmalaget kliver ut i rampljuset. Det är något som alla borde få vara med om någon gång.
Jag kommer aldrig glömma när jag och Lillasyster var på FriidrottsEM 2006 i Göteborg.
Johan Wissman hade mirukalöst hade tagit sig till final i 200 meter. Ingen hade väl direkt väntat sig det, men Ullevi var fullsatt och laddat till max.
Löparna står och preppar vid starten. Från ingenstans börjar hela Ullevi skandera: "Johan, klapp, klapp, Johan" Och det bara fortsätter, ingen vill sluta. Starten får tas om för att arenan inte kan vara tyst. Så mäktigt! Och det enda jag tänkte på att nu kommer Johan "svenska" ur och snubbla sig genom loppet. Löparna ställer sig i startblocken och äntligen tystnar arenan. Det blir helt knäpptyst. Fantastiskt hur så många människor kan vara så tysta samtidigt!?! När startskottet går EXPLODERAR arenan av jubel. Johan skjuter iväg ur startblocken som en gasell jagad av ett lejon. I kurvan ut på raksträckan inser vi i publiken att Johan ligger på medaljplats! Man kan tro att jublet var på max, men så var det inte. Jublet ökar i styrka och vi alla hjälps åt att skrika in Johan på en silverplats! Det KOOOOOKAR i arenan och alla kramar om varann, skitsamma om man känner varann eller inte! En sån euforisk känsla har jag sällan varit med om!
Jag kan fortfarande få gåshud och glädjetårar i ögonen när jag tänker på det här ögonblicket. Och det känns som om det var igår.
PS. Helgens stora sportevenemang gav ungefär likartade känslor, men mer om det i ett annat inlägg....
Jag kommer aldrig glömma när jag och Lillasyster var på FriidrottsEM 2006 i Göteborg.
Johan Wissman hade mirukalöst hade tagit sig till final i 200 meter. Ingen hade väl direkt väntat sig det, men Ullevi var fullsatt och laddat till max.
Löparna står och preppar vid starten. Från ingenstans börjar hela Ullevi skandera: "Johan, klapp, klapp, Johan" Och det bara fortsätter, ingen vill sluta. Starten får tas om för att arenan inte kan vara tyst. Så mäktigt! Och det enda jag tänkte på att nu kommer Johan "svenska" ur och snubbla sig genom loppet. Löparna ställer sig i startblocken och äntligen tystnar arenan. Det blir helt knäpptyst. Fantastiskt hur så många människor kan vara så tysta samtidigt!?! När startskottet går EXPLODERAR arenan av jubel. Johan skjuter iväg ur startblocken som en gasell jagad av ett lejon. I kurvan ut på raksträckan inser vi i publiken att Johan ligger på medaljplats! Man kan tro att jublet var på max, men så var det inte. Jublet ökar i styrka och vi alla hjälps åt att skrika in Johan på en silverplats! Det KOOOOOKAR i arenan och alla kramar om varann, skitsamma om man känner varann eller inte! En sån euforisk känsla har jag sällan varit med om!
Jag kan fortfarande få gåshud och glädjetårar i ögonen när jag tänker på det här ögonblicket. Och det känns som om det var igår.
 |
| Sport ger härliga känslor! |
PS. Helgens stora sportevenemang gav ungefär likartade känslor, men mer om det i ett annat inlägg....
torsdag 12 april 2012
Lugnet efter regnet
Jag gillar när det regnar, det är mysigt. (Inte om det regnar in genom balkongdörren dock...) Men det är också mysigt precis när det slutar regna för då är naturen så stilla. Det känns som om den behöver tid att vakna på nytt..
 |
| Dax att vakna, det har slutat regna nu! |
onsdag 11 april 2012
Strykning i planeringen...
Jag är en tidsoptimist av stor rang. Jag tror alltid att jag ska hinna så mycket mer än vad jag gör. Det beror också på att jag vill göra så mycket roliga saker.... Men nu har jag tagit ett moget och en smula vuxet beslut att stryka min skidtur i Jämtlandstriangeln i slutet på april... Det går liksom inte ihop sig med Fröken Ur. Trist, men ibland måste man vara realist också... Den får stå kvar på "äventyr-att-göra"-listan ett tag till...
Kanske är bra, då har jag mer att längta efter! :)
Kanske är bra, då har jag mer att längta efter! :)
Diagnostiserad
Japp, då har jag äntligen fått ett svar på vad jag lider av: Prokrastinering
Det vill säga jag är grymt bra på att alltid skjuta upp allt till sista sekunden. Men vissa hävdar att det går att utnyttja denna talang och göra någon slags struktur av det.... Ja, inte vet jag...
Något jag däremot vet är att jag som vanligt har lite allmän panik över att hela tiden ligga efter i planeringen...
Det vill säga jag är grymt bra på att alltid skjuta upp allt till sista sekunden. Men vissa hävdar att det går att utnyttja denna talang och göra någon slags struktur av det.... Ja, inte vet jag...
Något jag däremot vet är att jag som vanligt har lite allmän panik över att hela tiden ligga efter i planeringen...
tisdag 10 april 2012
Smidig cykeldeal
Jamen, då har man blivit med ny mountainbike då! Min kompis Björn köpte ny hoj förra året, men gjorde misstaget att spatsera i cykelaffärer såhär på vårkanten och drabbades av ett våldsamt habegär till en ny kärra. Varpå förslaget dök upp att jag skulle köpa hans gamla räjser-åk så han fick en anledning att tjacka en ny i år igen. Så därför åkte jag till Järva-fältet och provcyklade i en halvtimme genom spöregnet och leran och blev kär direkt. Slog till där och då i skogen. Men det allra bästa med den här dealen är att det även ingår serverad trerättersmiddag varje tisdag så länge jag lever! Eller? Så uppfattade jag det hela iallafall.... :)
 |
| Dessutom lyckades jag bocka av ett till naturreservat! |
Kommenterat
Det har framkommit att det har varit lite bökigt att kommentera på bloggen.... Jag har pillat lite på inställningarna och nu hoppas jag att problemet ska vara löst... Så nu ska det förhoppningsvis bara vara att kommentera av bara sjutton! :)
söndag 8 april 2012
Äventyr 2012:5 Regnet i Åre
Prognosen ser inte bra ut för helgen. Det ska mest regna. Hela tiden. Faktiskt inte en tillstymmelse till sol någonstans. Det som skulle bli en repris av förra årets magiska bröllopsvecka, ser ut att rinna bort med snön längs fjällets geggiga sidor. Men bara att få komma till Chateaux Anna och bli ompysslad är värt resan hit.
Bröllopsparet och några av gästerna som var med på bröllopskollot förra året är här även i år. Vi gör ett tappert försök att skida i spöregnet. Men när regnet börjar rinna innanför långkalsongerna och flatljuset minimerar sikten till endast 3,5 cm framför skidspetsarna så dämpas skidsuget något. En lunch hos Bobbo på Hyddan gör sitt bästa för att pigga upp gänget, men efter bara ett blött åk till så blir det våffelmys på Tottvägen. Det är ju ändå trots allt snart våffeldagen, och sånt måste ju firas!
Eftersom regnet står som spön i backen även på lördagen börjar vi lugnt med långfrukost på Åre Bageri. En tradition som lever kvar sen min tid som skibum i Åre på sent 90-tal.
Efter alldeles för många frallor i magen bestämmer vi oss ändå för att göra ett försök i backen, för nu duggar det ju faktiskt bara. Vi skidar med Anna som trots att hon är gravid i åttonde månaden åker ifrån oss så att det sjunger om det.
När till och med VM8:an stänger på grund av hård vind (full storm!) ger vi upp, det är liksom inget kul att åka. Till och med äventyrerskan medger att det inte är något vidare skoj att vara ute just nu. Men något som däremot är glädjande är att åkningen känns bättre än förra året. Det var ju lite svajigt då och då, men foten verkar ha repat sig i telemarkssvängen.
Middag på Liten Krog får kompensera för den uteblivna åkningen. Dackan förgyller vår kväll lite extra, och det känns verkligen inte som om det var 7 år sedan vi sågs sist!
Men söndagen då, sista chansen. Jorå, vi skådar solen! Äntligen! Den som väntar på något gott väntar aldrig där länge. Det är manchester i backen och slalomskidor under fötterna. Åre är ändå himla bra ändå!
Det är konstigt det här med Åre. Det kan vara skit, regn och allmänt sunk, men ändå så saknar jag stället sekunden jag lämnar byn. Jag vet inte vad det är, Åre har någon slags själ. En själ som omfamnar en och håller en kvar i ett kärleksaktigt grepp. Åre är är alltid Åre. Punkt.
 |
| Ändå ett hyfsat glatt gäng... |
Bröllopsparet och några av gästerna som var med på bröllopskollot förra året är här även i år. Vi gör ett tappert försök att skida i spöregnet. Men när regnet börjar rinna innanför långkalsongerna och flatljuset minimerar sikten till endast 3,5 cm framför skidspetsarna så dämpas skidsuget något. En lunch hos Bobbo på Hyddan gör sitt bästa för att pigga upp gänget, men efter bara ett blött åk till så blir det våffelmys på Tottvägen. Det är ju ändå trots allt snart våffeldagen, och sånt måste ju firas!
Eftersom regnet står som spön i backen även på lördagen börjar vi lugnt med långfrukost på Åre Bageri. En tradition som lever kvar sen min tid som skibum i Åre på sent 90-tal.
 |
| Väl värt varenda krona! |
Efter alldeles för många frallor i magen bestämmer vi oss ändå för att göra ett försök i backen, för nu duggar det ju faktiskt bara. Vi skidar med Anna som trots att hon är gravid i åttonde månaden åker ifrån oss så att det sjunger om det.
 |
| Det är hårt att bli ifrånåkt av Anna...! |
När till och med VM8:an stänger på grund av hård vind (full storm!) ger vi upp, det är liksom inget kul att åka. Till och med äventyrerskan medger att det inte är något vidare skoj att vara ute just nu. Men något som däremot är glädjande är att åkningen känns bättre än förra året. Det var ju lite svajigt då och då, men foten verkar ha repat sig i telemarkssvängen.
Middag på Liten Krog får kompensera för den uteblivna åkningen. Dackan förgyller vår kväll lite extra, och det känns verkligen inte som om det var 7 år sedan vi sågs sist!
Men söndagen då, sista chansen. Jorå, vi skådar solen! Äntligen! Den som väntar på något gott väntar aldrig där länge. Det är manchester i backen och slalomskidor under fötterna. Åre är ändå himla bra ändå!
 |
| Skidåkning gör mig glad! |
Det är konstigt det här med Åre. Det kan vara skit, regn och allmänt sunk, men ändå så saknar jag stället sekunden jag lämnar byn. Jag vet inte vad det är, Åre har någon slags själ. En själ som omfamnar en och håller en kvar i ett kärleksaktigt grepp. Åre är är alltid Åre. Punkt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)