Vad har Uppsala Slott gjort för ont?

Ja, det kan man undra när man ser den här bilden som svägerskan tog på sin lunchpromiss idag. Är det Guds hand som sträcker sig ned? Eller är åskguden Tor bara på lekhumör? Vad tror du?

Foto: Karin Almbo

Het bland russinen

Visst vettu, pensionärstidningen SPRF har rapporterat om 52 adventures i sitt senaste nummer! Det ni! :)

Uppdaterad äventyrsplan

Ni som har lite koll på kalendern som syns till vänster på bloggen har kanske märkt att det flyttas om en hel del där med jämna mellanrum. Det blir så, när det så kallade livet kommer emellan. Senast idag skedde en posititv  omplanering. Det verkar som om det blir paddling i Luleå skärgård iallafall trots allt....

Pickpack

Ännu en glädjande nyhet! Företaget Pickpack, som säljer smarta saker för resan, går in som samarbetspartner för Äventyrshelgen som går av stapeln den 7-9 september på Finnhamn! Det innebär att alla som är med på äventyrshelgen får en rabattcheck att handla för på pickpack.se

Gå gärna in och kolla på deras sida, det har miljoner smarta saker för precis allt! Jag gillar deras sätt att tänka, att packningen ska vara lätt och smidig. Kan du hitta något på deras sida som minimerar din packning och reducerar vikten? Upptäck en helt ny värld av lätta prylar!

Häng med på Äventyrlig skrivkurs!

Jag ljög tidigare i mitt inlägg, det har ju faktiskt hänt något värt att berätta idag!

52 adventures och Outside inleder samarbete och arrangerar ett äventyrligt skrivarläger i skärgården i höst! Föreläser gör Emma V Larsson vars reportage du ofta kan läsa i tidningen Outside. Häng på vetja!

Emma delar med sig
av tips och råd
inom skrivandets ädla konst
under en späckad helg i skärgården!

Tycker du om att skriva? Gillar du att vara ute i naturen? Då är det här kursen för dig! Med pittoreska Finnhamn i Stockholms skärgård som bas ger vi oss ut på äventyr i kajak och till fots för att finna upptäckarglädjen och utforska vårt eget skrivande. 

Datum: 4-7/10-2012

Pris: 5900 kr

Inget alls...

...värt att berätta har hänt idag. Punkt.

Hoppfullt ändå

Trots helgens bravader så känns det ändå hoppfullt inför Cykelvasan i augusti. Ni som har följt bloggen tidigare vet ju att jag har vissa traumatiska minnen från Vasaloppet på snö. Det är inte med en viss ångest som jag tänker på Cykelvasan. Men i helgen blev det ju totalt 7 mils cykling. 4 mil i blandad skogsterräng. 2,5 mil på asfalt och 5 km felkörning på grusväg. Cykelvasan är bara 2 mil till. Det borde gå. Dessutom tror jag att terrängen är snällare under loppet än på Upplandsleden. Visst jag hade helvetiskt ont i nacken och röven när jag klev av cykeln igår och tänkte att det får jag sota för idag. Jag är stel, men jag är inte på gränsen till död.  Som jag var efter Vasaloppet förra vintern. Till och med högerfoten känns okej. Trodde att jag skulle ha den karakteristiska haltande gångarten av "igår gjorde jag något som var roligt men som foten egentligen inte klarar av". Men nej, jag går hyfsat normalt för att vara jag. Något som däremot inte funkat idag är huvudet. Har glömt bort det mesta som jag skulle göra....

Bild lånad från Vasaloppets hemsida. 

Tre nya naturreservat...

...passerades under helgens cykling på Upplandsleden. Så totalt 13 för året nu och målet är 26 (för att nå upp till totalt 52 stycken tillsammans med förra året).

Hästhagen-Kilholmen

Pansarudden

Och så Dammens naturreservat som jag inte har något foto på skylten från.

Följ med 52 adventures: Guidad MTB-tur i Roslagen

På lördag den 2 juni arrangerar 52 adventures eventet: Guidad mountainbiketur i Roslagen. Turen är poppis och är nu fullbokad! Jättekul!

Men om du känner att: "näe den hade jag också velat följa med på..." så kan turen ordnas igen. Dra ihop ett kompisgäng på minst 4 personer så ska 52 adventures se till att ni blir guidade i skogen på härliga mountainbikestigar!
Har du ingen cykel, inga problem det går att hyra genom 52 adventures! :)

Expedition 52:3 Myggkrig i snårskogen

Det börjar med att jag cyklar åt fel håll. 5 km helt fel. Märkligt ändå, eftersom jag slutade cykla här i Blomsteräng för bara några dagar sedan. Konstigt att jag inte kommer ihåg hur jag kom ut ur skogen sist. Men jag och mitt lokalsinne är inte förvånade alls faktiskt. Jag inser mitt misstag hyfsat snabbt ändå och vänder kosan åt rätt håll. Till en början är stigen smal men ändå cykelbar. Jag får in något slags flyt och det rullar på bra. Jag tycker det är roligt att balansera över spänger, trixa mellan rötter och skutta över små stenar. "Cuben" känns som en älva och det känns som om vi är ett. Det är vackert i skogen och allt det gröna bländar mina ögon.

En fröjdefull start

Det sprakar under däcken från de torra barren som stigen är beströdd av. Solen gassar och det luktar svensk sommar. Blåbärsriset kittlar mina smalben. Det märks att det inte är så många som vandrar den här leden för snart har jag fått så mycket spindelväv i munnen att det börjar anta sockervadds-proportioner. Spindlarna tar sig även friheten att använda mig som gratis transportmedel genom skogen. 

Fripassagerare

Jag tycker att det är så roligt att jag glömmer att äta lunch, jag bara trampar på. Efter någon mil börjar jag bli trött och tänker att jag borde äta, men trampar på ändå. Jag börjar ta dumma risker och göra idiotiska chansningar. När jag stupar ner i ett dike (som jag var helt övertygad om att jag skulle klara mig över) och slår i knät så att jag skriker högt av smärta bestämmer jag mig för att lugna ner mig. Men äta? Det kan jag göra sen, tänker sirapshjärnan korkat. Terrängen växlar nu mellan kalhyggen (dessa förbannade kalhyggen) och riktigt fin stig. Muttrandes bär jag hojen över risiga och snåriga hyggen, och skrattar högt när jag kommer in i skogen igen och får blåsa på mellan granarna. 

Kalhyggen är verkligen inte min grej

Det enda positiva med kalhyggena är att där kommer inte myggen åt mig, de skyr den stekande solen. Inne i skogen bedriver de en slags småskalig kannibalism på mig. Jag tumlar flämtandes ut på en grusväg och rullar till slut in i Knutby. Upplandsleden fortsätter i ortens elljusspår och nu är jag så hungrig att jag tvärstannar mitt i spåret för att kasta i mig lunchen. Jag vet ju sen förra årets äventyr att jag inte ska vänta med att bli så här hungrig innan jag äter, för då återhämtar jag mig aldrig. Jag liksom tvärdör energimässigt sen. Jag överväger ett tag om jag ska ge mig för den här gången och ta bussen tilbaka till bilen. Men eftersom energin inte har nått reptilhjärnan än så tas det dumma beslutet att fortsätta. 

Jag börjar återigen med att cykla åt fel håll. Men den här gången är det inte mitt fel, jag följer bara den orange pilen som symboliserar Upplandsleden. När jag cyklar förbi en skylt där det står "Välkommen till Knutby" börjar jag ana oråd. Snabbkoll på kartan och jag är snart på väg nedför samma backe som jag just kämpat mig uppför. Jag hittar de orange ledmarkeringarna igen och följer länge en grusväg som böljar genom senapsgula fält. Leden dyker sedan in i vasskanten vid Hosjön, det är vackert med sjön som sällskap men det är snårigt längs stigen. Brännnässlorna sticker mig på mina bara smalben och myggorna menar att jag frivilligt har anmält mig som blodgivare. 

Vassen tar över stigen längs Hosjön

Tur att utsikten väger upp det stigen inte kan leverera

En ödslig skogsväg avlöser stigen och bär mig ända fram och förbi både Vällnora och Bennebol gamla bruk. Stora kvarnar i vit puts bidar sin tid i sommarhettan och ruiner efter forna borgar pliktar mot tidens tand. 

Sannerligen en magnifik kvarn i Vällnora

Fornborg eller fornkyrka, det är frågan?!

Vid Pansaruddens naturreservat har krampen i rumpan och smärtan i baksida lår tagit över allt som kan kallas hjärnverksamhet. Jag registrerar att terrängen runt mig ser misstänkt "blocklik" ut. Och man kan ju tycka att jag skulle vara vis från tidigare erfarenheter i blockrik terräng. Man kan ju också tycka att jag redan när jag svänger av från grusvägen mot den obefintliga stigen skulle reagerat och faktiskt valt den smidigare omvägen på den intilliggande grusvägen. Men nej. Jag fortsätter rakt in i mygghelvetet och vidare in i stenhelvetet. Terrängen i Fjällnora är rena rama barnleken mot vad som komma skall. Visst utsikten är magisk över sjön Vällen. Och jag tänker i ett svagt ögonblick att jag borde stanna för ett kvällsdopp. 

Nog ser det inbjudande ut för ett kvällsdopp? 

Men jag vill verkligen bara ta mig härifrån. Bort från myggen som vill ha allt mitt blod. Bort från stenarna med de förrädiska håligheterna som vrickar mina fötter ideligen. Jag vill bara komma ut ur skogen. Jag svettas som en finsk bastubadare när jag baxar cykeln över de gigantiska stenarna. Flåsandet når en orimlig decibelnivå när jag försöker springa ifrån myggen med cykeln studsandes över de elefantbenstjocka rötterna. Ger upp när cykeln för tionde gången slår till med full kraft på hälsenan. Jag gråter uppgivet när jag är tvungen att sätta mig ner på en stor sten för att dra cykeln över axeln. Skriker högt av frustration när tramporna fastnar mellan stenarna. Svär så det osar svavel i kvällsidyllen när fötterna försvinner ner i osynliga meterdjupa hål mellan stenarna. 

Från broschyren om Upplandsleden:
"Leden är lättgången och väl röjd.."
Muhahahaha! 

Rispar upp benen och armbågarna. Blodet droppar ner i skorna. Orkar inte bry mig. Myggorna dansar hotfullt framför mina ögon. Jag ser inte stigen, bara en svart vägg av mygg.  Eller vilken stig förresten, det finns ändå ingen stig att se. Jag viftar frenetiskt och smäller mygg samtidigt som jag lyfter och bär cykeln, hyperventilerar och svär irriterat. Min tröga hjärna fattar att det är korkat att kräma ur den sista energin jag har kvar på att vara sur. Men jag kan inte rå för det. Det är fan inte kul någonstans. Jag hör bilarna brumma på landsvägen och tänker att nu är jag nära att komma ut ur den här mardrömmen. Jag hör bilarna i 1,5 timme till utan att komma ut. Jag förflyttar mig 200 meter på 10 minuter. 

Det blir värre. Stenarna blir ännu större och ännu mer omedgörliga. Svetten och tårarna blandas i en salt sörja kring ögonen. Ledfanskapet är precis lika bökig hela vägen ut till landsvägen. Jag tror inte att det är sant när jag äntligen, ÄNTLIGEN, får asfalt under fötterna. Och se på fan, om inte en busshållplats är strategiskt placerad precis där jag ligger raklång på rygg i den varma och smutsiga asfalten och flämtar. Lite tur ska man ha. Jag famlar efter min sista flaska vatten, åh vad jag längtar efter vatten, bara för att märka att den inte finns där den borde vara i ryggsäcken. För en mikrosekund tänker jag att jag borde gå tillbaka och leta efter den längs stigen, men slår snabbt bort tanken. Ringer sambandscentralen (pojkvännen) för en uppdatering om när bussen går tillbaka mot stället där jag ställt bilen. 

-Klockan 07.13 imorgon bitti, svarar han lite urskuldrande, som om  det var hans fel att bussen inte går idag. 

Jag blir inte ens arg över det. Jag bara konstaterar kallt att jag får cykla tillbaka till Knutby och ta bussen därifrån istället. Jag har redan cyklat 4 mil så 1,5 mil till på asfalt borde jag väl klara? Sambandscentralen ringer igen och meddelar avgångstid för Knutby-bussen. Jag trampar på med tomt huvud, hungrig mage och krampande stjärt. Jag missar bussen med två minuter. TVÅ MINUTER! Suckar och trampar vidare mot Almunge. Bara 1 mil till. Blir omkörd av tre räjsercyklar i tajta neonkläder som hejar oförskämt glatt. 

När jag äntligen skådar min bil bakom en krök känns det som om jag nått paradiset. Jag kan knappt stå upp när ändalykten lämnar sadeln. Det är stunder som denna jag önskar att jag vore sponsrad. Att det stod ett helt team och väntade på mig här vid etappmålet. Som tar hand om cykeln, servar upp den och lastar den på bilen. Ger mig mat, vatten och massage. Trär på mig rena och torra kläder. Skjutsar mig hem till sängen. Och som ger mig några high-five som bevis på hur grymt bra jag är. Men ingen möter mig, jag får göra allt det där själv. Jag klappar mig själv på axeln, stoppar ett torrt russin i munnen, drar en suck och lägger i ettan. Jag får iallafall träffa Äventyrshunden snart, tänker jag medan jag mosar en mygga mot bilrutan med baksidan av handen. 

Jaaaa, vi vann!

Fasen va roligt! Att vi vann! Schlagern alltså. (Så skönt att jag skriver "vi" fast jag inte har haft något med hennes seger att göra egentligen). Rätt låt vann äntligen! Det kanske är mer korrekt att säga så?

Foto: Olle Kirchmeier/SVT

52 adventures föreläser i Uppsala!

Den 29 september ska jag föreläsa i Uppsala på Fjällnora-dagen! Jorå, samma ställe som jag mountainbikade förbi alldeles nyss under Expedition 52. Det ska bli jättekul! Kom dit du också vetja! Förutom att jag ska föreläsa så kommer det bli kajakuppvisning, naturfotograf som har fotosafari, fårklippningsuppvisning, agility, fårvallning, försäljning av lite lokala hantverk/matprodukter, fikatur på motorflotte med dragspel, fågelholksbygge för barn, fotoutställning, visning av kolning vid kolmilan, äventyrsbana och massor mer! 

Vill du utmana dig själv?
Prova på Äventyrsbanan i Fjällnora den 29 september!
Foto: Naturcraft

Kolla in Fjällnoras facebooksida här! Ses vi i september? 

Mellan hägg och syren

Jag gillar nya traditioner. Festen som kallas "Mellan hägg och syren" här på skärgårdsön där jag bor är en tradition som jag gillar skarpt! En fest där öborna träffas, äter gott, har roligt tillsammans, minglar och dansar, någon gång när häggen har slagit ut och syrenen ligger i startgroparna. Mycket trevligt, mer sånt tack!

Festmingel på ön

I hemlighet

En gång var fjärde år händer det. Nej, nu tänker jag inte på OS, nu menar jag det faktum att Statens fastighetsverk öppnar upp några av alla de hemlisar till rum som finns i Sverige. Och sånt vill jag ju inte missa! Därför fick den gamla fästningen Oscar Fredriksborg besök av mig idag. Och inte bara av mig förresten, sambo, Äventyrshund, farsan, faster och farbror tog tillfället i akt de också, tillsammans med ungefär 2000 andra människor.
Oscar Fredriksborg utgjorde en viktig del i "Stockholms lås" under mitten av 1800-talet och fram till tidigt 1900-tal, då fästningen kontrollerade en av få vattenvägar in till Stockholm. Men redan Gustav Vasa insåg den strategiska seglingspassagen och började fylla igen sundet utanför fästningen med sten. 300 år senare var det klart och det gick att promenera över sundet torrskodd. Men då bestämdes det lite hastigt och lustigt att det skulle muddras och istället byggdes fästningen Oscar Fredriksborg som försvar. Tills för bara ett par år sedan fanns det faktiskt militär verksamhet här, om än i mindre skala.

Här nedan kommer en bildkavalkad som fotats av ingen mindre än Tomas Almbo. 

Lång kö när alla vill in samtidigt...
Foto:Tomas Almbo

Logementen som troligtvis var rätt fuktigt på vintern...
Foto: Tomas Almbo

Bäst och hålla tassarna i styr!
Foto: Tomas Almbo

Vid den magnifika dieselmotorn
fastnade farsan och farbror ett bra tag.
Foto: Tomas Almbo

En hemlig gång
som förbinder Övre och Nedre verket

Partystämning på borggården
Foto:Tomas Almbo

Vad kan det finnas här inne?
Foto: Tomas Almbo

Tittut!
Foto: Tomas Almbo

Nostalgikväll!

Ikväll lastade Björn och jag våra hojar för att reka bra stigar till nästa helgs mountainbiketur som 52 adventures anordnar. Vi cyklade på gamla stigar som vi hängde en hel del på för 10 år sedan. Så förutom en härlig nostalgikänsla blev det ett rejält träningspass för oss. Vi har nu tre olika slingor i olika svårighetsgrad som vi kan köra beroende på gruppens kunskapsnivå som ska hänga med. Ser fram emot nästa helg!

Funderar Björn på vad som kan vara
den bästa stigen månne?

Tjo, fadderittan! Den här delen är riktigt kul! 

Mot slutet var myggen obarmhärtiga. Man fick hålla igen käften och blunda i nedförsbackarna, men tamejtusan om man inte hade mygg precis överallt ändå.... (Innanför hjälmen och under pannbandet och in i örat...)

Helgens hemliga rum

Ville bara tipsa om att i imorgon lördag öppnar Statens fastighets verk några av sina hemliga rum runt om i landet. Gå in här för att se om det finns något nära dig. Kan bli ett riktigt spännande helgäventyr!

Foto: Tomas Almbo

Äventyrshunden får konkurrens!

Ikväll upptäcktes det att vi fått nya invånare på ön. Och inte alls objudna gäster, snarare tvärtom. Två kattuggleungar skådades i ekarna nära huset.  Mamma och pappa Kattuggla flaxade runt trädet för att hålla koll på sina telningar! Har Äventyrshunden fått konkurrens om att vara den fluffigaste sötingen på ön tro?

En helt vanlig tisdag...

Jag kan fortfarande inte fatta att jag bor i en sådan här lyx! Att jag, en helt vanlig tisdag, kan få ägna mig åt sådant här! Det är helt ofattbart hur lyckligt lottad jag är! :)

Det svåraste av allt?

Undrar om det är samma sak när det gäller friluftsliv? 

Sommarbröllop i fjällen

Näääe, det är inte mitt eget bröllop alltså, utan Anna och Jerrys, som går av stapeln i augusti i Åre. Det kommer bli en kanonkul happening! Tror det blir lite som sist vi var på bröllop i Åre, då Martina och Björn gifte sig i februari 2011. Bröllopsgästerna kommer dit några dagar tidigare än själva vigseln ska äga rum och liksom hänger. Umgås och göra roliga saker ihop. Klättrar, vandrar och kanske provar på skärmflyg. Så att när väl Dagen D infaller så känner man alla och det blir en hejdundrande kul fest! Känns som om att det är så det funkar om man gifter sig i Åre..! Nu väntar vi bara på att Anna och Simon också ska gifta sig, helst då på hösten i Åre, så har vi nästan betat av alla årstider bröllopsvis i Årefjällen!

Lillasyster och jag shoppade iallafall tyg igår till klänningen som ska bäras på Åres roligaste sommarbröllop. (Det är så praktiskt att ha en Lillasyster som är skräddare.) Det blir en turkos historia och jag har fått stränga order att inte ha t-shirtbränna då det är dags för bröllopsfest.

Vad tror ni, kan det här passa mig? 

Spännande möte!

Idag har jag haft ett spännande möte som jag hoppas kommer generera några roliga uppdrag i framtiden! Men jag kan inte säga så mycket om det än, men jag lovar, att det är här på bloggen ni kommer läsa det först!

När jag blir gammal....

.....då vill jag vara såhär smidig som den här tanten är! 

Tyvärr kommer det aldrig att hända... Skulle jag försöka göra det där som hon gör idag, skulle jag gå av på mitten....

Två bra saker...

...har hänt idag:

1. Äventyrshunden fick komma hem från sjukhuset!
Visserligen hög som ett hus på morfin och aningen stirrig och chockad av sin upplevelse på sjukan, men ändå hemma så vi kan kramas.

2. Båten sjösattes ikväll!
Helt otroligt, från att ha varit fastvuxen med propellern i en tall de senaste 20 åren ligger den nu på vår båtplats och guppar. :)

Totti är sjösatt, vår alldeles egna Gula Fara! 

Expedition 52:2 Ensam i vildmarken

-Här går det fan inte att cykla, säger jag rakt ut ut i tomma luften innan jag kommer på mig själv att jag faktiskt är ensam på Upplandsleden idag.

Äventyrshunden har återigen kastat in handduken och checkat in på Uppsala djursjukhus istället för att hänga med mig på Expedition. Jag övervägde länge att inte cykla alls, eftersom det här är ju hans och min gemensamma expedition. Bestämde mig till slut för att göra det ändå. Lite för att mina möjligheter att få tiden att räcka till för cykeldagar börjar rinna ut i sanden, men mest för att få något annat att tänka på än den ständiga oron över min Pälskling. Det känns inte helt rätt, det känns som om jag smyger och smusslar med att jag är här. Att jag sviker min kompanjon. Men samtidigt är det rätt skönt att få komma in i expeditionstänket. Det där när man bara har ett mål för dagen, att ta sig till etappmålet så smärtfritt som möjligt, äta och dricka ordentligt på vägen dit, och bara ta in intrycken av att vara ute en hel dag. Så det är det jag koncentrerar mig på.

Starten, etapp 2! 

Med tanke på hur det såg ut sista sträckan in mot Fjällnora på förra etappen har jag inte några höga förhoppningar om att kunna cykla alls överhuvudtaget. Jag är mentalt förberedd på att det blir tufft, förbannat tufft. Och det är precis vad det blir det.  Jag bär och kånkar, sliter och stånkar... Och svär en del. Men bara lite. Efter bara några kilometer spottas jag ut på en grusväg! Fattar ni, en GRUSVÄG! Jag kan alltså CYKLA på Upplandsleden. En euforisk känsla sprider sig i kroppen i säkert 300 meter innan skogen börjar igen. Men det är Länna Kyrkstig som jag cyklar på nu, och det är egentligen bara längs med Lötsjön som det är lite bökigt för cykeln. Annars går det faktiskt att cykla emellanåt.

Just här, var det lite tajt dårå...

Det är något med utsikt över vattnet som gör att jag förlåter den stökiga terrängen just där. Vatten gör mig lugn. Och inte ens när jag nästan kör över den tredje huggormen på stigen stiger min puls nämnvärt. (I vanliga fall genererar såna möten ett pulspåslag på 780).
Strax innan det lilla brukssamhället Länna blir jag omkörd av ångtåget Lennakatten. Ångvisslan tjuter och svart rök tuffar ut ur lokets skorsten. Japanska turister hänger ut genom passagerarvagnens fönster och tar minst 100 foton på mig var! Jag har svårt att förstå vad det exotiska är med en något lerig, extremt svettig och framförallt halvfet mountainbike-cyklist mitt i den svenska skogen? Men tydligen genererar det status och berömmelse hemma i Japan. Vad vet jag?
Jag piper vidare och efter en kortare (och väldigt tråkig) transport på asfaltsväg genom Länna kommer jag in i Harparbolunds ädla skogar. Träden står tätt och ibland är det svårt att ta sig förbi med styret mellan trädstammarna. In mot Almunge är det så jäkla fina stigar att jag blir alldeles kollrig i hela kroppen. Det är gudabenådat rolig cykling och hojen dansar fram i allt det gröna.

Såhär glad blir man  när man cyklar
i närheten av Almunge

Almunge är egentligen dagens etappmål, men resan hit har gått ruskigt fort och smärtfritt. Jag var beredd på att mestadels kånka och gå, men istället har jag kunnat forsa på i hög fart med ett leende på läpparna. Så jag cyklar lite till! Bara för att det är så roligt!

Stigen varierar mellan grusväg med stark hetta, himmelsk skogsstig, förbannad skogsstig för att sedan mynna ut i helvetes-kalhyggen utan ledmarkeringar.

Eeh, var fan ska jag?

Återigen skrockar jag uppgivet inombords åt formuleringen i broschyren om Upplandsleden "leden är väl röjd" .... Muhahaha. Tro mig, det är inte kul att kämpa sig över ett kalhygge med integrerad sumpmark, där ledmarkeringarna är obefintliga. Det är inte roligt med eller utan cykel. Jag tar ut kompassriktningen och antar att leden går åt det håll jag väljer att kånka. Det visar sig vara helt fel, för när jag kommer till kalhyggets slut så ser jag i ögonvrån skymten av något orange. Med 90 graders vridning är jag på väg över kalhyggsfanskapet igen. Solen steker obarmhärtigt och jag drar en lättnadens suck när jag får dyka in bland träden igen. Jag följer stigen som ringlar i kalhyggets utkant nu, och helt plötsligt står jag där jag var för 45 minuter sedan, när jag chansat med kompassen. GNAAAA!! Hade jag bara tagit två steg till in i skogen då hade jag sprungit rakt på leden där! Suuuuck...

Energin försvann i kalhyggspassagen, så första soliga glänta blir lunch-stopp. Det är sommaridyll på hög nivå, till och med myggen knackar på och vill vara med i mitt sommarparadis. Morr. Jag tar skydd under regnjackan och kastar i mig maten i sådan fart att jag knappt hinner tugga.

Åh, vad mysigt med lunch mitt i myggsommaren! 

Men jag kommer aldrig riktigt igen, orken och motivationen vill inte infinna sig. I Blomsteräng, en bit från Knutby lägger jag ner. Ger upp. Rullar ut till landsvägen och tar bussen tillbaka till Fjällnora. Och den här gången var busschauffören på glatt humör så jag får ta med mig hojen på bussen. Sweet.

Under mina 2,5 mil på Upplandsleden idag har jag inte mött en kotte (om man inte räknar med de japanska turisterna på Lennakatten då förstås). Jag har känt mig ganska ensam under dagen. Äventyrshunden har varit saknad. Jag har kommit på mig själv flera gånger att jag tilltalat Diesel och sen förvånat tittat mig omkring när han inte svarat. Vi snackar nog mer med varann än vi tror...

Men för att stilla mitt dåliga samvete över att ha cyklat utan min kompanjon försöker jag intala mig själv att det kanske var lika bra att han inte var med... Tänk om han blivit biten av huggisarna vid Lötsjön? Det hade inte varit någon rolig historia... Han slapp ju också asfaltsvägen i Länna som hade slitit på hans trampdynor i onödan...  Det var ändå alldeles för varmt för honom att vara på expedition idag.... Han undslapp även att höra mitt svordomsmaraton på kalhygget...
Eller egentligen... Han hade ju faktiskt älskat varje sekund av det! Precis som jag!

Nästa morgondag...

...hoppas jag blir bättre än den här. Jag hade hoppats få hem min Äventyrshund och att jag skulle få svar... Diesel är inte hemma och jag vet inte om jag blivit något klokare på de "svar" som veterinären ger. Proverna för njurarna verkar iallafall visa att de funkar som de ska. Så de verkar vara något med tarmen. Mer än så vet jag inte. Eller är det bara att jag har ludd i öronen och grus i ögonen som gör att jag inte förstår eller tar in vad som sägs mig...?

Jag hade sett fram emot hela dagen idag att jag skulle få hämta min lille trasselsudd ikväll, det kändes som om han var på G liksom. Så för att skingra tankarna tills jag skulle få besked har jag faktiskt smygcyklat på Expedition 52. Jag var tvungen att göra något annat än att stirra på telefonen. Men säg inget till Äventyrshunden att jag cyklade utan honom....

Det blev 2,5 mil från Fjällnora och halvvägs till Knutby. Riktigt fint bitvis och riktigt förjävligt några sträckor. Men mer om det senare när jag inte är så trött och har huvudet fullt av Äventyrshundens väl och ve.

Det här med kärlek

Svärmor och fåren 

Det är konstigt ändå, hur starka band man kan utveckla till ett djur. "Det är bara en hund...." säger en del.
Men det är inte så bara. En hund är en väldigt bra vän. Och Diesel kanske är en av mina bästa vänner? Han är den jag spenderar absolut mest tid med om jag ser till alla mina vänner. Han är den som vet alla mina hemligheter. Han har sett mig i alla slags mer eller mindre charmiga tillstånd. Han följer till och med mig när jag går på toa. Han tröstar alltid om jag är ledsen, han blir orolig om jag är sur, och skitglad om jag är munter. Han och jag blir precis lika lyckliga av att vara ute. Är vi bästisar då?
Visst vi pratar inte samma språk, men vi förstår varandra.

Diesels sjukhusbesök har tagit hårt på mig. Jag är är helt matt och orkar inte ta mig för något alls. Jag bara sitter och stirrar på telefonen och väntar på att veterinären ska komma med goda nyheter. Det enda jag fick veta idag var att han har någon slags inflammation i tarmarna och att eventuellt njurarna är skadade på något vis. De tar triljoner prover på honom, har rakat hela magen för att göra ultraljud och ger honom dropp med vätska och smärtstillande. Han vill inte äta och han verkar allmänt deppig. Tror fan det, om någon har snott ens snyggaste kläder på magen!

Imorgon hoppas jag att jag får svar om varför han mår dåligt och hur det ska behandlas för att han ska må bra. Men till imorgon är det långt.

Fan också

Äventyrshunden kräktes blod i natt och är nu inlagd på Uppsala djursjukhus. Det var inte det här han och jag skulle göra idag. Vi skulle ju cykelmysa längs upplandsleden hela helgen. Nu är det faktiskt inget roligt längre. Snart lägger jag ner expedition 52. Allt känns jävligt pissigt just nu. Och så är jag väldigt orolig för min bästa äventyrskompis.

Action på ön

Idag har det hänt grejer här vill jag lova. Ett mindre oljeutsläpp gjorde att både kustbevakningen och räddningstjänsten har hängt här mest hela dagen.. Så kan det gå när man klipper isär en stor tank utan att först kolla om den är tom...!

Det går inte så bra...

... för den här snubben: http://my52adventures.com/
Den amerikanska versionen av mitt projekt förra året.. Han har varit på äventyr nr 9 nu väldigt länge.. Kanske var det svårare än han trodde att göra ett äventyr i veckan?

Det hände något ikväll. .

. . . plötsligt slog träden ut och blommorna sticker upp ur marken. Det är grönt, grönt, grönt överallt. Det luktar nyklippt gräs. Det doftar vår! Härligt!