Äventyr 2012:11 Vardagsäventyr på den Blå leden

Den Blå Leden är 3,5 mil lång och börjar (eller slutar) i Vaxholm och slutar (eller börjar) i Åkersberga, med anknytning till Roslagsleden för den som önskar vandra lite längre. Den Blå Leden passar den som vill göra kortare turer och inte vill gå så långt. Alltså passar den mig. För i veckan som gått har jag ägnat mig åt effektivt friluftsliv på hög nivå, kombinerat med lika effektivt arbetsliv. Originalplanen var att ta mig an leden med mountainbike, men med hojen på reparation blev det aningens trixigt. I brist på rullande fordon får jag  ta till fötterna. Med mig är Äventyrshunden så klart, spralligare än någonsin.

En del skulle nog säga att det jag ägnat mig åt, nästan varje förmiddag denna vecka, är en vanlig reguljär hundpromenad. Men jag hävdar annorlunda. Av tre orsaker. 

1) Jag och Äventyrshunden är på upptäcksfärd, vi vandrar i terräng som är ny för oss. Även fast vi bor ett stenkast bort är vi på spännande färd genom outforskade marker för oss. 

2) Vi har ett uppdrag, att vandra hela Blå Leden. Det är osäkert om vi kommer att lyckas, men vi är på väg att utforska den Blå Leden. 

3) Jag vandrar med en Äventyrshund, bara det gör detta till ett äventyr!

Slår man upp ordet "Expedition" så står det att det är en organiserad forskningsresa, även om inte forskningen behöver vara vetenskaplig utan lika gärna kan vara utforskning av naturen, kulturen eller den egna förmågan. Slår man upp ordet "Äventyr" står det att det är en aktivitet som innebär osäkert utfall men ger starka upplevelser. 

Därför hävdar jag att vi både är på expedition och äventyr! Punkt. 

Tisdag: Vaxholm-Bogesund 

Den Blå Leden börjar på kajen i Vaxholm, precis där Vaxholmsbåtarna lägger till. Idag när regnet öser ner så är jag och Äventyrshunden nästan ensamma på kajen när vi börjar vår vandring. Leden går längs med bryggorna och vidare upp på Vaxholms finaste gata. En dröm för hemnetknarkare. 

Very pittoresque!

Jag strosar förbi Roddarhuset där jag självklart måste springa in och utforska kulturen lite granna innan jag fortsätter på lummiga stigar som går längs med vattnet till Pålsundsbron. 

Det regnar, men vad gör det när man är på äventyr?

På Bogesundslandet vänder jag, det får räcka med äventyr för idag. Måste ju jobbas lite också. 

Spanar längtansfullt efter morgondagens etapp,
som tar vid efter Pålsundsbron

Onsdag: Bogesund-Kulla vägskäl

Vädret talar till sin fördel denna morgon då både jag och Äventyrshunden skuttar glatt ur sängen eftersom vi får börja denna dag med äventyr istället för jobb. 

Stigen ut mot Montebello-udden på Bogesund är så satans fin att jag mest går och grämer mig över att jag inte har hojen med mig. Snart är jag framme vid Tenö havsbad och Morfars café. Klockan är alldeles för tidigt för att det ska vara öppet, men jag lägger på minnet att hit ska jag gå någon annan gång. Jag traskar vidare i den gröna lummigheten, stigen slingrar sig längs med Karlsuddsviken och det är för fint för att inte stanna för en andra frukost här. 

Frukostsalongen

En pampig allé leder mig upp mot Bogesunds slott och Slottsvandrarhemmet och det är frestande att stanna på Parkvillan för deras välrenommerade sopplunch, men Äventyrshunden har redan skuttat vidare så jag följer hans spår. För första gången blir det nu lite snårigt längs leden, men framförallt lerigt. Jag funderar kring om leden heter just Blå Leden för att den går längs det blåa havet eller om det betyder att det är väldigt mycket vatten på stigen? Vid Ekefjärden kan vi inte låta bli att stanna för ett dopp. Det är nog därför den heter Blå Leden, för att den inbjuder till blåa dopp! 

Bad-dags! 

Leden ringlar sig över Bogesundslandet, genom tät skog och över Roslagsklipphällar. Ibland längs asfaltsväg och ibland på grusväg mitt i skogen. Förbi hästhagar och röda ladugårdar. 

Myspys i skogen

Leden är vältrampad och lättgången  på de flesta ställen (och helt perfekt att cykla på!) men väldigt geggig. 

Lerigt värre! 

På sista delen mot Kulla vägskäl kommer det. Kalhygget. Jaha. Här slipper jag det inte heller. Jag travar på och lyfter fötterna högt för att komma fram. Jag följer de blåa markeringarna och noterar inte när de blåa färgduttarna övergår till att vara blåa plastband. Plötsligt tar markeringarna bara slut. Mitt på kalhygget. Fan också. Precis som på Upplandsleden. Tur man har GPS i telefonen, hur gjorde man innan den fanns? Sakta går det upp för mig att de plastband jag följt den senaste kvarten är träd som är utmärkta att få vara kvar på kalhygget. Suck. Bara att gå tillbaka samma väg och börja om. 

Var de tvungna att markera med just BLÅ plastband? 

Leden går ju inte alls över kalhygget egentligen får jag snart erfara när jag hittar rätt igen. Den går ju naturskönt i Roslagsterräng ju. Snart är jag framme vid Kulla vägskäl och tar bussen tillbaka hemåt för dagens jobbskörd. Aaaah, jag gillar att vara effektiv!

Torsdag Kulla vägskäl-Stava

Ännu finare väder idag, vilket gör att trötta fötter och ömma höfter snabbt glöms bort. Det är bara tre kilometer till Rydbo och det går som en dans genom skogen och över ängarna. Jag drar fingrarna i de höga gräset och riktigt känner hur sommaridyllen tränger in i varenda por. 

Äventyrshunden försvinner nästan i spenaten

Jag tappar bort mig vid Västralunds gård för att leden är så dåligt utmärkt där och för att jag har huvudet någon annanstans. Men bonden som meckar med sin traktor på gårdsplanen hjälper mig rätt igen. Det är sankt i skogen och jag får gå långa omvägar för att inte bli blöt upp över knäskålarna. Vid Rydbo korsar jag Roslagsbanan och fortsätter på den hemliga grusvägen mot Stava. Det är lite tråkigt att vandra på grusväg, men det går iallafall fort. Kilometrarna avverkas i ett huj samtidigt som jag ringer några jobbsamtal för att maximera tiden som finns på ett dygn. Solen steker och det är nödvändigt med paus och brunch i skuggan ackompanjerat av fåglarnas kuttrande. 

Lämpligt nog dök en jättelik lunchstol upp precis då! 

När jag vandrar sista biten mot Stava hör jag hela tiden trafikens tjutande, leden går precis bredvid bilvägen. Visserligen vackert med klipphällar och mysig skog längs åar och vattendrag, men fågelkvittret kommer liksom av sig. Men Diesel är så glad av att vara på äventyr att jag rycks med i hans spontana glädjeyttringar och bryr mig inte så mycket om det uteblivna fågelkvittret. Från Stava blir det buss hemåt för att ta tag i resten av dagen. 

Fredag Stava-Domarudden Åkersberga

Solen ler mot oss när vi hoppar ut ur bilen för att starta den sista och avslutande delen av Blå Leden. Idag börjar vi knata genom ett sommarstugeområde och vidare över hästhagar med prickiga hästar. Innan jag kliver in i villaomårdet korsas Åkers kanal. Det är inte helt lätt att hitta, GPS:en går varm för det mesta. 

Åkers kanal

Mysig vägar längs med fårhagar och hästhagar

Ängar, fårhagar och hästhagar dominerar vyn innan grusvägen vid Grindtorp leder mig in i skogen vid Domaruddens friluftsområde. En sluss dyker upp när jag som bäst går och funderar på var alla åar leder som jag passerat.

Inte bara Äventyrshund, utan även slussvakt! 

Jag går längs Drängsjöns strandlinje på väg till Blå ledens slutmål. Skogen omsluter mig i en trygg famn av mygg, lera och grönska. När jag närmar mig Domarudden hör jag bongotrummor eka genom skogen. Igen? Välkomstkommitté även här? Men det visar sig vara en skolklass som har läger i de stugor som går att hyra här. De övar på någon slags uppvisning verkar det som. 

Snart framme vid målet!

Jag smiter snabbt förbi badstranden där hundar inte får vistas (hur är det tänkt att man ska kunna gå Blå leden som går förbi där om man har hunden med sig?) och halvspringer vidare mot busshålllplatsen som ligger några kilometer bort på en tråkig asfaltsväg. 

På bussen tillbaka till Stava där jag har bilen hinner jag reflektera över vår expedition eller vårt äventyr. Man kan kalla det både och. Vi har utforskat naturen runt omkring oss med nyfikna ögon. Jag har utforskat lite kultur i Roddhuset, inte Äventyrshunden dock, han fick inte följa med in. Jag har utforskat min egen förmåga (eller icke-förmåga) att läsa karta, Äventyrshunden har mest låtit nosen styra på den fronten. Men överraskande ofta har han haft rätt i fråga om vägval! Jag har testat gränserna för vad min fot klarar av att gå och Äventyrshunden har känt efter hur mycket han orkar efter sin långdragna sjukdom. Det var osäkert om vi skulle klara hela Blå Leden, men det gjorde vi, och det gav starka och oförglömliga upplevelser! Ja, man kan säga att vi både har äventyrat och varit på expedition. Så lätt kan det vara! Och framförallt så tog vi oss tid till friluftsliv, fast vi egentligen inte hade det.