Expedition 52:5 En simtur mellan bruken

Jag drar en suck när jag tittar på kartan. För att ta mig mellan de två bruken, Österbybruk och Lövstabruk, så måste jag passera Florarna. Visserligen ett naturreservat, men också ett blötmarksområde. Jag tyckte att jag simmade tillräckligt igår... Men det är inte så mycket att göra annat än att hoppas på att det är spångat längs leden.

Jag parkerar bilen strax norr om Österbybruk på en gammal farbrors innergård. Han proppsar på att jag ska stå där så att han kan ha koll på bilen åt mig under dagen (!).
Första biten blir en brottningsmatch i oröjd terräng som slutar med att jag smygtassar i kanten på åkern istället. (Jag vet, man får inte, men jag nuddade marken bara liiiite). Lite förvånad blir jag när jag står på bron Kyrkspången som tar mig över Filmsjön, för enligt broschyren står det att den inte längre är farbar... Hmm, inte många rätt i den där broschyren inte... Kyrkspången ser alldeles ny ut också, det är nog bara jag och huggormen som har passerat på den i år.

Fräsch och alldeles väldigt farbar Kyrkspång! 

Förr i världen tog invånarna i Film den här vägen för att slippa ranta runt sjön varje söndag när de skulle till kyrkan. När jag snirklar mig runt åkrarna och bänglar mig förbi färistarna funderar jag på om invånarna i Film gillar film? Hehe, något måste man ju roa sig med under tiden man är på expedition.

Är de här som framtidens regissörer pluggar tro?

Jag lämnar samhället Film bakom mig och viker av på den gamla Malmkörarstigen. Jorå, järnmalm har brutits här  (finns inte bara i Kiruna) och på någon väg ska den ju fraktas till intilliggande bruk för att förädlas. Dannemora gruva var stor på sin tid och bryter nu faktiskt malm igen. Stigen hade kunnat vara jätterolig om den inte var så sank. Det tar faktiskt mindre energi att gå med hojen än att försöka trampa sig fram. Lite skrattretande när det för en gångs skull inte är något fel på själva terrängen rent cykelmässigt.

Hoppas för de hästar och hästkarlar som
transporterade malmen
att vägen var bredare då! 

En grusväg tar mig till sjön Vika där jag gör en avstickare ner till sjön för att spana efter Storlom, men ser ingen. Men stället passar bra för lunchmatsäck iallafall.

Var kan Storlommen gömma sig? En liten utter då?
Skulle en sån kunna tänka sig att visa sig?

Jag behöver all energi jag kan behöva, för nu börjar Florarna. Det är dags att bli blöt. Första biten in i naturreservatet, som är känd för varje uppsalian med självaktning, är rent himmelsk cykling! Jag skrattar mig fram på den barrtäckta stigen och tänker att det här var ju en lätt match! Men skrattar bäst som skrattar sist. Snart börjar mini-helvetet. Leden går över blötmarkerna och slingrar sig fram över små öar där det är torrt men oerhört stenigt och fullständigt ocykelbart. När leden går över myrarna är det faktiskt spångat, så jag behöver inte bli det minsta blöt. Alltid något positivt!

Har du tur kan du få se tranor och höra orrspel på Florarna

Jag spanar efter hjortron och orkidéer som ska växa här. Mest ser jag skvattram som omger spängerna som leder över de värsta blötmarkerna. Fjärilarna dansar över marken och beckasinerna drillar i sommarluften.

Kan det här vara en orkidée?
Måste rådfråga svärmor...

Jag vet inte om det är gårdagens helvetes-etapp som satt sina spår eller om det är det faktum att myggorna har utsett mig till ofrivillig blodgivare som gör att jag blir så trött. Jag tar helt slut och orkar inte riktigt njuta av de vackra Florarna. Jag borrar mest ner huvudet och vill bara komma fram, ut ur myggens högnäste och vidare mot Lövstabruk. Drar regnjackans huva över hjälmen och nöter på, med ett och annat frustrationsskrik längs vägen. Den 500 meter långa Kungspången (ditmonterad till Kungens födelsedag) känns som om den aldrig ska ta slut.

Inte dåligt att få knata på Kungens spång! 

 När jag äntligen vinglar ut på parkeringen på Florarnas norra ände tittar ett fikande par på mig med stora förvånade ögon. Jag förvånar faktiskt mig själv, som har antagit den idiotiska utmaningen att hoja på Upplandsleden....

Jag blåser på längs grusvägen mot Lövstabruk, men med 6 km kvar storknar krafterna helt. Jag bromsar in och lägger mig raklång på rygg mitt på grusvägen. Flåsande tittar jag upp i himlen och hoppas att en bil inte ska komma just nu, för jag orkar inte flytta mig en millimeter för tillfället. Tänker att det vore gott med Åre choklads blåbärsenergikaka som räddade livet på mig under Vasaloppet. Samtidigt som jag tänker den tanken kommer jag på att jag snodde ju med mig svärmors kardemumma-kaka i morse! Gräver i ryggsäcken och efter bara några tuggor kan jag tänka klart igen. Bestämmer mig för att ta av mig regnstället eftersom det inte regnat på hela dagen och  jag är ganska varm vid det här laget. Jag bestämmer mig även för att vända tillbaka till bilen och inte ta de sista kilometrarna till Lövstabruk för då kommer jag inte orka ta mig tillbaka. Grusväg och asfaltsväg tillbaka kommer gå fort och myggen kommer inte nå mig. Hej och hå, en sista kraftanstränging så är jag i etapp-mål. Jag har nog bara cyklat ett par minuter innan himlen öppnar sig och skyfallet är ett faktum. Jag hinner inte ens tänka tanken att jag borde dra på mig regnstället igen innan jag är dyblöt. Det regnar in i skorna och snart har jag lika mycket vatten i kängorna som hela Vällensjön rymmer en sommartorr dag. Kallt vatten sprutar upp i rumpan och kyler ner hela baksidan av låren. Handskarna halkar på styret för att de är så blöta, det droppar så mycket vatten från skärmen på hjälmen att jag inte ser var jag cyklar. Jag fryser så jag skakar fast jag har högt tempo och borde vara tokvarm. Pojkvännen ringer och undrar vänligt hur det går och allt jag får fram till svar är ett något hetsk: VAD VILL DU? Lägger på luren och koncentrerar mig på att inte frysa så mycket. Regnet smattrar på asfalten och jag peppar mig själv att det är bra träning för psyket inför Cykelvasan, för värre än såhär kan det väl inte bli?

50 minuter senare är jag tillbaka vid bilen och precis då tittar solen fram. Jag fumlar med kalla fingrar på blöta kläder som inte kan bytas fort nog. Ungefär lagom till att jag står med rumpan bar och försöker tråckla på mig torra trosor kommer den gamla farbrorn ut på gården och frågar hur det gått.

-Jo, tack bra, säger jag och drar tischan över huvudet så snabbt att jag river upp sömmen i ärmen.
Farbrorn verkar inte märka att jag är halvnaken och pratar på om alla lodjur han sett på innergården, precis där jag står nu. Det hade varit en belöning för dagen att få se lodjur, tänker jag, medan jag tackar farbrorn för parkeringen och kör ut från gården. Allt jag har sett av djurvärlden idag är för många mygg och möjligtvis en mård....

2,5 mil genom skogsterräng och över Florarna, och sedan 1,5 tillbaka till bilen på asfalt är dagens sträckning.