Så olika

Tänk vad olika det kan bli beroende på om personen du möter gillar sitt jobb eller inte....

Ta till exempel i lördags. Jag hade nått dagens mål med cyklingen. Nöjd så klart, men också lerig ända upp till ögonbrynen, blöt ända in till trosorna, kall ända in i märgen och trött ända in i minsta cell. Jag har sökt skydd under taket på en busskur och håller som bäst på att försöka klura ut när bussen ska gå tillbaka till där jag ställt bilen, när en buss dyker upp. Jag vinkar glatt när den närmar sig och gör en frågande gest med händerna när den kör förbi. Bussen stannar en bit ifrån hållplatsen dock och jag springer så klart dit. Vis av tidigare busschaufförer som har muttrat över att det "sinkas i tidtabellen när det ska lastas cyklar.." så rycker jag snabbt upp bussens bagageutrymme och hivar in hojen och skuttar raskt på bussen med ett leende när följande dialog utspelar sig:

Busschaufför: Det där tyckte jag inte om. (säger han surt)

Jag: Va?  (säger jag förvånad)

Busschaufför: Så där beter man sig inte. (säger han ännu surare)

Jag: Vad är det jag har gjort? (frågar jag vänligt)

Busschaufför:.....(vägrar svara)

Jag: Hur funkar det här då, ska jag betala kontant eller sms:ar jag? (säger jag i så normal samtalston jag kan)

Busschaufför: Här tas inga kontanter. (säger han surare än en ruttnande citron)

Jag: Okej, då sms:ar jag.  Jag ska till Lövstabruk, vad kostar det? (säger jag hyfsat neutralt)

Busschaufför: Men jag åker inte dit! (spottar ur sig orden)

Jag: Nähä, men då kanske jag kan åka med dig till din slutstation och byta buss där då? (säger jag i en aning ansträngd ton)

Busschaufför: Du måste betala för cykeln! (väser fram mellan sammanbitna tänder)

Jag: Självklart! (hade ju inte tänkt något annat)

Busschaufför: Ska du betala 100 kronor för att åka ett par stationer bara? (skriker åt mig)

Jag: Näee, men det kanske är bäst att jag går av igen då, ursäkta att jag störde dig på din arbetsdag. (säger jag i så normal samtalston att jag förvånar mig själv för inombords kokar jag, krånglar ur min cykel ur bussen och trampar längs en astråkig asfaltsväg i motvind och hällregn mot bilen som står 3 mil längre bort)

Den gubben gillade inte sitt jobb och framförallt inte att behöva utföra det på lördagar...
Men idag, när jag var på den lokala pizzerian för att köpa "måndagsångestpizzan" så var tongångarna helt annorlunda. Pizzabagaren visslade glatt när han snurrade degen på långfingret till en perfekt rundning och nynnade på "Euforia" när han langade in den i ugnen. När jag frågar om pizzan hinner bli färdig innan färjan går tillbaka, svarar han "inga problem, jag hinner göra tio pizzor om du så vill. Vill du ha en pizzasallad också? Jag bjuder för att det är måndag!" Han pratar på om tekniken bakom att kunna snurra en deg på fingret medan han skrattar så att den stora magen hoppar. Han säger något på portugisiska till sin arbetskamrat och båda kluckar av garv.... Det är inte bara jag som småler medan jag väntar på pizzan.
Kort sagt, en kille som trivs på sitt jobb och som man blir glad av och som sprider sin glädje till hela arbetsplatsen och sina kunder...

Tänk så olika det kan vara....