Äventyr 2012:9 Blå, blå himlar och hav

Jag vågar inte hoppas. Inte det minsta faktiskt. När jag bokade förra veckan tror jag egentligen inte att jag ska få se den mytomspunna Jungfrun. 
Förra året fick jag aldrig sätta min fot på ön. Det var inplanerat som äventyr 23. Jag var på plats, taggad och redo till tänderna, men båtturen blev inställd på grund av dåligt väder. Den helgen blev äventyret något helt annat än vad jag tänkt. Inte på något vis sämre, bara inte som jag tänkt.
Så nu är jag på't igen. Men utan några större förhoppningar om framgång. Det är tisdag och jag har bokat tur imorgon, på självaste nationaldagen. Jag jobbar på med mina vetenskapliga artiklar och låtsas som om inget annorlunda ska hända imorgon. Vid 17-tiden ringer jag skepparen för skutan och frågar vad oddsen är att han ska puttra ut till den blå ön imorgon. 99 procents chans får jag till svar. Det är ändå 1 procent risk att det inte kommer att hända...

Kommer drömmen bli sann
eller förbli en blåskimrande hägring?

-Men var det du som blev så besviken förra året när vi inte avgick, frågar han på sjungande dialekt.
Jag kommer ihåg dig, jag har haft dåligt samvete hela året för att vi inte gick den dagen, säger han.

Herregud, jag måste ha låtit alldeles förtvivlad i telefon förra året när vi pratades vid.... Men bäst för honom att han rattar fartyget mot Blå Jungfrun den här gången då! En timme senare har jag slängt in allt som behövs för att övernatta i Hotell Äventyrsbilen och är på väg söderut. Äventyrshunden har snabbt fattat galoppen och kopplat på upptäckarblicken. Han sitter käpprätt upp i bilen och spanar ut genom fönstret som om han skulle kunna lista ut var vi är på väg.
Vid midnatt har vi nått Oskarshamn, kollat var båten ska avgå ifrån och hittat en mysig plats att parkera bilen för några timmars sömn. Jag ligger och lyssnar på den tilltagande vinden. Det får inte blåsa imorgon, det får INTE blåsa imorgon, tänker jag maniskt innan jag somnar under duntäcket med Äventyrshunden hoprullad på armen.

Hotell Äventyrsbilen

På Nationaldagen skiner solen från en väldans blå himmel, men det ruskar oroväckande i trädkronorna. Blåser det för mycket kan inte båten lägga till eftersom det inte finns några fasta bryggor eller andra angörningsplatser. Dessutom kan vågorna skölja tio meter upp på klipporna, och då kan inte ens den skickligaste skeppare lägga till. Det är med viss bävan som jag trycker i mig frukosten. Tänk om jag får vända hem igen? Ytterligare en gång. Vågar inte hoppas....

Frukost i det fria

I Oskarshamns Norra hamn ligger M/S Solkust och gnager fender. Jag nästan smyger fram till skepparen Tomas och frågar knappt hörbart om han tänker åka ut idag... Hoppas, hoppas...
Och det tänker han! Fantastiskt! Jag kommer att få se Blå Jungfrun idag! Och det dessutom på årets första tur. På självaste Nationaldagen! Det är knappt några passagerare med. Det är nästan fler tillsynsmän med på båten än vad det är turister. Det är jag och hunden, ett schweiziskt par, lille Ture med mamma, mormor och morfar i släptåg, och en pratglad penionär.

Den engagerade skepparen Thomas berättar gärna anekdoter
om livet till sjöss för sina passagerare

Jag sätter mig vid tillsynsmännen och mjölkar dem på all information om Blå Jungfrun. De berättar om 1916 års Nobelpristagare Heidenstam som gifte sig på ön enbart för att inte svärmor gillade att åka båt. Bröllopsfesten i dagarna tre pågick utan svärmor, precis som Heidenstam förutsett. Blå Jungfrun är en mytomspunnen ö, precis som namnet. Egentligen heter ön Kullön, men dåtidens sjöfarare var så vidskepliga att de inte vågade kalla ön vid sitt rätta namn utan talade om ön som "Jungfrun" när de passerade. Tron var att om de bara hade ett oskuldsfullt namn så skulle inget ont kunna hända dem. Och det blå kommer förmodligen av det magiskt blå ljuset som ibland uppstår kring ön. Men just idag är det inte speciellt magiskt, det är mest bara väldigt blått runt omkring.

Maffiga klippor i Lervik,
en av få ställen som går att lägga till vid

Två havsörnar cirklar över våra huvuden när båten lägger till vid de mäktiga klipporna, som för att välkomna oss hit. Tillsynsman Magnus berättar att de även haft häckande havsörnar på ön vissa år. De som flyger över oss ser ut att vara en unge som får flyglektioner av sin mor i den dallrande termodynamiken. Sälar syns ibland i havet kring ön, men annars är tobisgrisslan den mest utmärkande invånaren. Det finns fladdermöss och skogshare också, men av dem ser varken jag eller Äventyrshunden ett spår.

De släta klipporna av rapakivigranit (jag vet, kul ord!) skimrar i rött och är nästan lika mjuka som sammet. De viger sig fint till det kornblå havet och den knallblå himlen. Jag är helt förundrad och har svårt att röra mig, jag bara gapar och försöker ta in allt det vackra. Jag försöker förstå att jag verkligen är här.

En sprallig Äventyrshund som har svårt
att sitta still! 

Tillsynsmännen sätter genast igång och tillsyner ön medan vi turister vandrar i ett utspritt lämmeltåg längs den utmärkta stigen. Jag stannar och fotar varje meter för att jag får syn på något som bara måste förevigas. Jag halkar efter de andra. Snart känns det som jag och hunden är helt ensamma på ön. En underbar och märklig känsla. Nyfikna fötter och pigga tassar flyter lätt över den lena graniten. Väderbitna spänger av det tjockaste virke jag någonsin skådat lyfter oss över de djupaste ravinerna. Strax är vi uppe på den 86 meter höga toppen. Utsikten är så hänförande att jag bestämmer mig för att äta lunch fast jag inte ens är hungrig, bara för att få en anledning att njuta lite extra av ögongodiset.

Pretty nice!

Stigen dyker plötsligt in i ädellövskogen och när den övergår till blockrik terräng håller jag nästan på att missa ingången till Jungfrukammaren för att jag koncentrerar mig på var jag ska sätta fötterna.

Klaustrofobisk entré,
men desto större på insidan!

Inuti Kyrkan

Både i grottorna Jungfrukammaren och Kyrkan har man hittat historiska lämningar från människor, men troligen har det aldrig funnits någon fast befolkning på ön. I början på 1900-talet började man dock bryta sten här som exporterades till bland annat Tyskland. Det sägs att regeringsbyggnaden i Tyskland vilar på sten från Blå Jungfrun. Och det var kanske därför det gick som det gick för Tyskland i världskrigen. Legenden säger att den som flyttar på något som tillhör Jungfrun kommer drabbas av olycka. Tillsynsmännen får årligen stenar skickade till sig från dem som ändå vågat trotsa folktron, men sedan bittert ångrat sig och velat lämna tillbaka olyckstingesten de förde med sig hem som gör att allt skiter sig.

Rester från stenbrottets tid

Står längre och fingrar på några fina stenar
för att ta med mig hem, men vågar inte utmana ödet...

1925 köpte Kreuger ön och bestämde att det fick vara nog med stenbrytning och skänkte ön till staten som gjorde den till nationalpark 1926. Jag funderar på hur ön hade sett ut om stenbrytningen hade fått fortsätta fram till 1950 som det var sagt från början, medan jag klättrar på den blockrika stigen. Jag fnissar för mig själv när jag kliver över stooooora stenar och konstaterar att det inte är så mycket lättare att ta sig fram fast jag inte har cykeln med mig på axeln.

Upplandsledens blockrika terräng
kan slänga sig i väggen, det här är äkta vara! 

Nyutslagna liljekonvaljer gör livet bland stenarna lite lättare och snart druttlar jag ut vid Trojeborgen, en labyrint som ingen vet hur eller när den kom dit. Även den här platsen är så klart mytomspunnen. Skeppare Tomas har berättat om en spirituell förening som hade en högst märklig upplevelse här med skakande människor som föll ihop i en hög precis samtidigt när de gick genom labyrinten. Jag vågar ändå ge mig in mellan de utplacerade stenarna, men nu måste jag även ta mig ut ur Trojeborgen, annars kommer jag förföljas av olycka för alltid.

Äventyrshunden fuskar i labyrinten,
hoppas att myten inte gäller hundar....

Ut kommer jag och snart har jag nått häxornas dansgolv. En stor öppen granithäll mellan tallarna sägs vara Blåkulla, den plats som häxorna flyger till på sina kvastar under påsken. Flata stenar stora som vattenbufflar omger platsen. Jag hoppar på den ena av dem och det låter som en trumma, en häxtrumma! Tänk om jag tillkallat något eller någon som jag inte borde?

Blåkullas eget danspalats

Jag skyndar mig därifrån och småspringer på en slät stenås med Stensliperiets strand nedanför mig. Inlandsisen har format Jungfrun till den form den har idag, och här man kan se stora jättegrytor som har nötts ner i berget. Vid Sikhamn kan jag inte motstå vattnets glittrande dragningskraft längre. Jag måste bada! Äventyrshunden håller flämtande med mig i värmen. Kläderna åker av och jag glider på rumpan på sjögräset som gör klippan såphal. En slags naturlig vattenrutschbana!

Först dricka innan man badar i samma vatten! 

Det är uppfriskande och jag vill egentligen inte gå upp, men måste om jag ska hinna med båten tillbaka.
När båten backar ut från ön som är omgiven av trolldom och magi, tänker jag på Carl von Linné som var här 1741. Han var inte stormförtjust över Blå Jungfrun och beskrev henne som "hiskelig". Jag håller med honom, Blå Jungfrun är hiskeligt vacker! Och vad kan väl vara bättre än att fira nationaldagen i den blå nationalparken?