I villervallan...

... har jag glömt att berätta att jag fått det här på posten:

Inte bara författarinna utan även licentiat.
Jovars, jag tackar! 

Mera sport!

Skönt! Nu är det dags för sport igen! Paralympics invigdes igår så nu kommer det streamas sport igen medan arbetet med boken fortgår. Ordningen återställd.

Kolla in Paralympics här.

Inte bara på äventyr...

.... som man behöver Tigerbalsam och Voltaren.... Tydligen även när man skriver böcker om äventyr...

Mumma för onda axlar...

Hämtar andan

Det är väldigt roligt att skriva bok, men ibland blir det för mycket text och ord som ska produceras och då måste jag liksom ta en paus och hämta andan. Så att jag får tillbaka fantasin och kreativiteten. Så det är det jag gör nu, hämtar andan på mitt smultronställe.....

Har du något smultronställe som betyder mycket för dig?

Inga ord över

Idag har jag skrivit guidebok så att tangentbordet nästan har börjat brinna av mitt intensiva knackande. Så därför har jag inte så många ord kvar till bloggen idag. Hoppas att ni har överseende med det.

Äntligen en placering!

Jo, ni som hänger med i bloggen kanske minns att förra året när jag körde Vasan på längdskidor var jag så dålig att jag inte ens fick en placering. Men i år, när jag rullade runt på cykel, då minsann fick jag en ganska fin placering!

Placering 826 av 9000 startande, inte så jävla pjåkigt! 

Henrik, ni vet han som hade lite andra förberedelser än vad jag hade slog mig visserligen och hamnade på en hedersvärd 200:e placering. Men 826! Lite stolt blir jag allt!

Men är det inte lite konstigt ändå att Ray och Daddy som körde på MYCKET snabbare tider än jag inte dyker upp i resultatlistan förrän på placering 3049 respektive 4709? För inte kan det väl ha blivit något fel? Kan det vara så att jag hamnade på den 8260: plats? Nääeeee, så kan det väl inte vara... Det känns betydligt bättre med 826, så jag kör på det! :)

Note to self

Före detta bruten fotled klarar fortfarande inte att gå i flipflop, hur gärna jag än vill. Aj.

Ibland är man blind...

...för vad man har hemmaplan. Trots att vi inte bott så länge där vi bor just nu och trots att det inte varit badtemperatur någon större del av den tiden, så insåg jag idag att jag faktiskt inte har badat på hemmaplan. Och då är det bara 100 meter ner till vattnet. Skäms på mig.
Men idag ändrade jag på det. Premiärdopp minsann på hemmaplan!

Varför har jag inte kommit mig för
förrän nu att inviga denna fantastiska strand?

Detta mediedrev!

Knappt har man kommit hem från semestern så är mediedrevet igång igen. ;)
Tidningen Hundliv har snappat upp om 52 adventures äventyrsår med Äventyrshunden!

Häng med på Äventyrshelg!

Andra helgen i september har du chansen att följa med på en "prova-på-äventyrs"-helg i Stockholms skärgård. Är du en sådan som gärna vill prova på friluftsliv men inte riktigt vet var eller hur du ska bära dig åt? Då är det här en helg för dig! Vi ger dig den spark i baken som du behöver! Häng med vetja! 

Finns knappast något bättre a
tt göra än att klättra och paddla kajak en helg
i  skärgården under september månad....! 

Häng med på en helg fylld av äventyr i Stockholms skärgård. Båten tar oss ut till Finnhamn där vi övernattar i charmiga stugor alldeles intill havet. Upplev skärgården i höstfärger och njut av känslan av att nästan ha naturen för er själva. Passa på att prova på kajak i Finnhamns vackra omgivning och om vädret tillåter så testar vi klättring på skärgårdsklipporna. Självklart rundar vi av äventyren med ångande varm bastu och uppfriskande dopp i havet. 

Varför: För att vardagsrutinerna håller på att ta över och det är kul att göra något annat en stund.

Vem: Passar dig som vill testa på friluftsliv såsom kajak och klättring men inte riktigt vet hur du ska göra. 

När: 7-9 september

Var: Finnhamn, Stockholms skärgård

Funderar du på Cykelvasan nästa år?

Har du inte riktigt bestämt dig för om du vill köra Cykelvasan nästa år? Här är en liten film om min färd på hjul i fäders spår....

Den 19 september kl. 9.00 släpps biljetterna för nästa års lopp, innan dess måste du ha bestämt dig, för det är många som vill delta!

En bra och en dålig nyhet

Jo, nu har jag tänkt klart. Det är ju såhär att när jag planerade för Expedition 52 så hade jag ju inte tänkt att jag skulle skriva en guidebok för Calazo om Roslagsleden mitt i alltihop.... Vilket gör att både Expeditionen och boken nu ligger i någon slags tidspanik-zon. Så efter mycket dryftande fram och tillbaka har jag nu kommit fram till att jag tyvärr inte hinner göra båda, hur mycket jag än vill.
Så därför, mina vänner, är den dåliga nyheten att Expedition 52 kommer ligga på is tills vidare, men den bra nyheten är ju att jag faktiskt får skriva en bok! Och dessutom om det blir så att Expeditionen inte alls hinns med under det som är kvar av året, vilket är det troliga eftersom höstens tidsschema är tajt som det är redan nu, så blir det ju en riktigt cliff-hanger till  nästa år! (Kan det räknas som en bra nyhet det med kanske? Försöker ligga på plus-sidan ju...)

Kommer jag att ta mig an den exponerade Östersjökusten igen?
Kommer jag paddla förbi Stadshuset och vinka till statsministern?
Kommer jag fixa Slussen utan att kantra?
Kommer Mälaren suga ut mina sista krafter innan jag når målet i Uppsala?

Frågorna är många och den som hänger med i bloggen till nästa år får se!!

Mer bröllopsfoton...

...hittar du här!

Och så bröllopsveckan på film!

Äventyr 2012:15 Bröllopsäventyr i Åre

Jomen visst. Då har man varit på sommarbröllop i Åre också. Och ett sommarbröllop i Åre skiljer sig egentligen inte så mycket från ett vinterbröllop i Åre. Okej, det är två andra personer som står vid altaret och säger "Jaarå" till varann och på marken finns ingen snö. Men annars är det sig ganska likt. Fortfarande någon slags kollokänsla där folk springer ut och in i stugorna till varann som yra tonåringar, ett allmänt skönt häng med mest roliga stunder men även en del pinsamma, och lägg därtill en herrans massa aktiviteter utomhus innan själva bröllopsfesten.

Kabinbanan, Åreskutans stolthet.
Foto: Paula Ljunggren

På onsdagen har de flesta samlats, iallafall från "Lulegang" som vi så fränt kallar oss, vi som pluggade ihop någon gång för 153 år sedan på Luleå Universitet. Numera är vi spridda över landet från Kiruna i norr till Malmö i söder, men några gånger per år händer det att vi alla sammanstrålar på ett bröllop, en roadtrip genom Norge, en sommarträff eller möjligtvis en Halloweenfest. Och då är det som om ingen tid har passerat, vi tar bara vid där vi var sist. Allt är precis som vanligt. Fast tittar man riktigt noga börjar gråa hår synas på någras hjässor och lyssnar man ordentligt så hörs ålderskrämporna mellan glädjetjuten. En och annan bebis tittar fram bakom Goretex-jackorna (eller heter det Gråtex...?). Men ändå, det är precis som vanligt. Lika kul och lika skruvat som alltid.

Matias drar klassiska rövarhistorier på Åre Strand,
tveksamt om Elin tror honom....
Foto: Paula Ljunggren

Redan på torsdagen är diskussionerna livliga om vilken aktivitet som ska företas. Vi kan enas så långt som att någon form av cykling ska företas. Paula och Elin tar med sig grabbarna för att visa var skåpet ska stå i  downhill-banan, medan jag och Ullis är nyfikna på att utforska Pyramiderna i Issjödalen med mountainbiken.

Har tjejerna redan kört slut på killarna?
Foto: Paula Ljunggren

Ullis har aldrig cyklat mountainbike förut, och ni vet hur det är när man själv tycker så mycket om en sport, då vill man gärna att den person man visar för ska få samma kick som man själv får när flytet infinner sig. Just i det fallet skiter det sig direkt. Stigen börjar brant uppför på en MYCKET stenig stig som är omöjlig att cykla på egentligen. Ullis fattar inte alls tjusningen med mountainbike just då men håller god min. Vi leder cyklarna på den bökiga stigen och hejar på vandrarna vi möter på väg neråt med stora ryggsäckar som skaver på deras axlar. Vi hinner ändå avhandla det mesta som hänt i våra liv sen sist vi sågs. (Jag som "cyklat" Upplandsleden i våras tycker inte att terrängen är sååå farlig ändå..) Men efter bara några kilometer planar det ut och en myr med färdiga hjortron breder ut sig och dekoreras av blåaktiga fjäll i bakgrunden. Det är oändligt vackert och vi är väl värda en paus med bränslepåfyllning efter att ha forcerat den första stigningen.

Hjortron funkar som fjällbränsle väl? 

Hjortrona sitter som en smäck i magen och med nya krafter tar vi oss an spängerna över myren, som till en början är breda och fina då det på förkrigstiden varit en hästgård här. Men tidens tand har gjort sitt, flera multna och bortfallna delar gör att vi får kånka hojarna på fler ställen än vi önskar. Någon håller på att laga de värsta, men har inte riktigt hunnit klart innan semestern lockade.

Det börjar bra på spången iallafall

Vid Stora Varg-tjärnen tar sig Äventyrshunden ett dopp för att svalka sig i den nästan tropiska hettan som råder i fjällen just nu. Efter tjärnen går det faktiskt att cykla, och det är ganska kul dessutom. Tycker jag iallafall. Ullis håller fortfarande god min.

Äventyrshunden på väg
för att guida Ullis rätt  på stigen

Sista stigningen innan vi når platån suger ur de näst-sista av våra krafter, men det är värt det när vi kommer upp ovan trädgränsen och skådar utsikten över Lunndörrsfjällen. Dessutom existerar de jämtländska pyramiderna! Något som vi trodde var en två äpplen hög grushög visar sig ju vara småstenspyramider av egyptiska mått.

Egyptiska, nej jag menar jämtländska pyramider! 

En tupplur i knott-riset och några matsäcksmackor senare är vi på väg runt pyramiderna på högplatån. Landskapet känns osvenskt och nästan lite månlikt. Vi är nu helt ensamma på fjället och cyklingen är fullständigt plan uppe på  platån. Det är nästan overkligt, men jag njuter i fulla drag. Det är så förbannat härligt att vara här i fjällen med en svettig kompis och en välrullande mountainbike!

Tillräckligt platt för Ullis också! 

Vi passerar ett ensamt tält som är uppställt vid floden vi vadar över och strax bär det brant nedför i ravinen några hundra meter innan stigen blir sådär himmelskt rolig igen då vi följer bäcken som rinner längs fjäll-kanten. Det sluttar lätt nedför och hjulen rullar mjukt medan jag nynnar glatt på en obestämbar melodi och skrattar för mig själv mellan varven. Äventyrshunden firar av ystra skall och skuttar glatt vid min sida. Stigen korsar bäcken några gånger och vid varje bro-passage väntar jag in Ullis. Och faktiskt, redan vid andra bron säger hon att hon känner flytet! Hon har förstått mountainbikens innersta väsen och tycker att det är fantastiskt roligt! Jag menar på att det var en medveten strategi från min sida att börja med det svåraste för att sedan leverera det lättare delarna senare på turen.... Hrmm... Just det ja. Helt planerat...!
Men jag kan inte annat än att hålla med henne, det är helt makalöst kul att rulla nedför fjället med vinden i håret, solen i ryggen och frånåkta mygg bakom öronen.

Vad är en liten bro-passage
när resten är himmelskt rolig cykling?

En heldag på fjället gör vem som helst nöjd med livet, men kvällen är ung. Nästa aktivitet på schemat är bro-pendling?!? Ingen av oss har egentligen någon aning om vad det är, men när vi ansluter vid bron är redan hela gänget där och pladdrar oavbrutet om vem som ska göra´t och inte. Brudgummen riggar de sista och knyter sen själv in sig i det tunna repet för att testa om konstruktionen håller. Bruden och deras lilla dotter Ellen står lugnt på bron och vinkar hej då när pappa försvinner under bron för att genast pendla upp igen och sedan gunga fram och tillbaka några gånger innan gänget hissar upp honom igen.

Okej, Jerry klarade sig.
Då borde det vara lugnt eller? 

Där och då, bestämmer sig några för att inte utföra detta stunt-trick. (En av dem är jag). Andra övertalar sig själva att de ska göra det, men när de väl står med benen på andra sidan räcket tar de förnuftet till fånga. Någon skyller på höjdrädsla för att slippa och någon på att de håller i ett barn. En ber mamma om förlåtelse och en annan meddelar att han hatar oss alla innan han kastar sig ut från räcket högljutt skrikande.

Yabbadabbadooo! 

Adrenalinet sprutar ur öronen på dem som hoppat och på de som inte hoppat smyger förnuftet bakom dem som en osynlig skugga. Det är nog ingen som kan sova den här natten.

Fredagsmorgonen gryr och det dröjer inte länge förrän debatten är igång gällande vilken aktivitet som det ska sportas med idag. Det visar sig att Ullis inte blivit skrämd av mitt sällskap igår utan hänger glatt med på skärmflygning på förmiddagen, medan några underhåller sig med klättring och andra drar fler repor i Åres downhill.

Skärmarna lastas på Kabinbanans tak
i något slags ordnat kaos. 

Ullis ska flyga med en galen norrman, Henning, och jag ska få åka med token Oliver, båda från Åre Skysport. Kabinturen upp till toppen är förväntansfull och en aningens nervös måste medges. Jag får inte många minuter på mig att tänka efter förrän Oliver låter skärmen lyftas av vinden från den snöfria marken på toppen och skriker åt mig att springa. Jag kutar för allt vad jag är värd, men kommer ingenstans egentligen och helt plötsligt blir allt tyst omkring mig och vi seglar högt över Åreskutan och renarna som joggar över de lilla snöfält som finns kvar ovanför Östra ravinen.

Inte ofta man får se Åre från ovan

När vi flyger över kanten vid Hummeln suger det till i magen och till vänster om mig ser jag Ullis göra en trippel spinn med skruv och tillhörande förfärat skrik med sin pilot. Jag säger strängt till min skärmkille att så ska vi INTE göra. Självklart ska han testa mina gränser och sätter även vår skärm i spinn, men slutar genast när jag bryskt meddelar att jag kräks snart....
Åresjön blänker stilla och blank och vi kan se vår spegelbild i sjön när vi går in för landning. Givetvis glömmer jag att springa när vi ska stila framför verandan på Draklanda, men Oliver löser det på något sätt. Trots hans heroiskt räddade landning med klumpig helgäventyrerska framför knäna får vi inga applåder av publiken som hänger på verandan till Draklanda-villan. Konstigt....

Efter flygturen ansluter vi till klättergänget som hänger på Välaberget öster om Åre. Det känns som ett sagolandskap när vi kliver över det stora klippblocken för att nå fram till själva klätterväggen. Ullis och jag flåsar i värmen och beklagar oss lite över all packning som vi bär med oss, men tystnar tvärt när vi ser att det står en barnvagn inkilad mellan de största stenarna. Det var nog inte så jobbigt att gå in till klippan iallafall... Hrmm... Vi hinner bara klättra några vändor innan armarna värker och det är dags att flänga vidare på nästa aktivitet.

Jon på väg upp...

Matias håller koll så att Jon inte ramlar ner..

Ett envist regn sveper in Åredalen i ett grått dis när vi närmar oss grillplatsen vid sjön, men stannar inte kvar tillräckligt länge för att släcka grillkolet. Regnbågen kikar fram bakom Renfjället och snart skiner solen över bröllopsgänget igen. Vi firar Anna och Jerrys sista kväll som ogifta med grillning och brännbollsturnering. Imorgon ska vi fira deras första kväll som gifta med en rejäl bröllopsfest.

Paula tycker att köket jobbar lite långsamt...

Brännbollsturneringen där alla kämpar på liv och död,
men ingen som vet vilket lag som vann...!

Tiden går fort när man har roligt med Lulegang och det är redan lördag, dagen vi egentligen kom hit för allihop. Jerry och Annas bröllop. Vi dristar oss till en sovmorgon, mest för att skönhetssömnen ska verka och göra oss så snygga som möjligt. Det går sådär för oss, desto bättre för Herr och Fru Bengtsson som lyser upp hela Jämtland med sina lyckliga leenden.

Brudparet och Susa rockar sig genom vigseln

Självklart gör de sorti på Segways! 

Bröllopsfesten går verkligen inte av för hackor med skönsång om tallar, afrikanska trumtakter och episka tal om Ferdinands korkek. Det är precis lika roligt att fira bröllop i Åre på sommaren som på vintern. Nu återstår att se vilka som kommer att gifta sig på våren och hösten, för Åre har fortfarande fler äventyr att erbjuda. Inte trodde ni väl att vårt tajta aktivitetsschema lyckades beta av allt som finns att göra i denna dal?

Smakprov från Åre

Här kommer ett litet smakprov på vad vi roade oss med i Åre som uppladdning inför bröllopsfesten!

Åre Skysport vet vad de pysslar med där uppe i det blå!

Och där kickade OS-depressionen in....

...med full kraft... Ja, jag vet att OS slutade för en vecka sedan, men jag har haft så roligt i Sälen/Åre att jag liksom glömt bort post-OS-känslorna... Men nu såhär tillbaka i vardagen, med sjuttio ton tvätt att ta reda på,  bäddade den in mig i en luddig längtan efter stora sportögonblick i OS-eldens sken....

Men för att trösta mig lite så kanske jag ska titta på den här, den prisbelönta dokumentären "Medaljens pris" som handlar om medaljernas baksida. Väl värd att se och fundera över...

Foto: SVT

Ett tecken?

Undrar om den gigantiska tvätthögen tyder på att vi har haft roligt i Åre??!?

Hur är det ens möjligt att skapa såhär mycket tvätt på en vecka?

Åre, here we come!

Okej, då byter vi en fjällmiljö mot en annan. Åre-fjällen är nästa anhalt. Undrar vad Åre erbjuder för äventyr den här gången?

Äventyr 2012:14 Med en sportstuga som bas

Efter Cykelvasan fick vi låna Kristins och Henkes sportstuga i Sälen.
De har byggt den helt själva och den är så smakfullt inredd
i svartvitt Dala-tema att jag nästan blir avundsjuk.

Dagen efter Cykelvasan var en lugn återhämtningsdag
med mestadels viloläge och älgsafari från altanen.

En fika med övriga Cykelvasakompisar
orkades dock med innan de åkte  hemåt.

För de som inte cyklat Vasan
blev det till att promenera upp för Sälen -backarna
ett par gånger...

..för att sedan flyga neråt lika många gånger.

Kristin menar att Henke har byggt en dansbana till altan,
men jag vill  hellre hävda att den är anpassad
att vika ihop speedriding-skärmar på! 

På måndagen hade jag hämtat mig efter Cykelvasan
och var sugen på mountainbike igen.

Hela familjen testade stigarna i Rörbäcksnäs
som var väldigt bra markerade, ingen risk att cykla vilse här. 

Stigen vi valde hette Kalugapasset
och innehöll fenomenalt rolig cykling!

Vi tog det lugnt och stannade för vila ganska ofta faktiskt.

Fina vyer bjöd stigen på också. 

Helt sagolikt rolig cykling, något annat går inte att säga! 

Runt husknuten hittade vi fin vandring
och en inbjudande skogstjärn.

Där Äventyrshunden kunde ta sig ett dopp. 

Tänk vad roligt man kan ha med Kristins och Henkes sportstuga i Sälen som bas.

Men rätt bra ändå?!

Nu när jag smält Cykelvasan lite mer och dessutom slutat jämföra mig med mina kompisar som cyklade i raketfart, så har jag kommit fram till att jag ändå är rätt nöjd. Jag gjorde det bästa jag kunde just den dagen, med de förutsättningar jag hade just då. Jag körde mitt race helt enkelt, och kom därifrån med en helt okej kropp trots allt. Och jag har dessutom kommit fram till att det var rätt kul att köra Cykelvasan och jag kan faktiskt tänka mig att göra det igen. Men kanske med lite mer träning innan isåfall...Och definitivt med hejarklack igen! För en hejarklack gör susen!

Fler foton från Cykelvasan

Några fler foton från Cykelvasan ligger här för den som är intresserad.

Vinnaren i tid-tippar-tävlingen

Då är det dags att avslöja vem som vann vandringsstrumporna från Smartwool. Ni som tippade tider i mitt Cykelvasalopp har verkligen höga tankar om mig. De flesta trodde att jag skulle rulla in på 4 timmar och någonting. Det tackar jag för. Att ni tror på mig. Mina näraste och käraste tippade på tider runt 7 timmar, men sanningen landade på 6 timmar och 23 minuter. Men den som prickade tiden med bara 10 minuters marginal, som satsade på att jag skulle komma in på en tid av 6 timmar och 33 minuter och därmed vinner ett par Hiking Medium vandringstrumpor från Smartwool är....... TOMAS!!!! Stort grattis!

Äventyr 2012:13 "Favorit" i repris

Så var jag där igen då. I Sälen för start i ett nytt Vasalopp. Den här gången på cykel istället för skidor. Men likväl 9 mil. Eller rättare sagt 9,5 mil som speakern meddelar i starten. Till och med det. Jag skulle ju inte sätta min fot här igen, men här står jag nu. Och inte har jag tränat ordentligt den här gången heller. Men några förändringar har jag gjort sen sist.

1. Jag har bytt ut snarkorkestern och hårt golv i dammigt klassrum i Mora mot mysig sportstuga i Sälen med riktig säng och fluffiga täcken där det enda som hörs är vindens svaga brus utanför fönstret.
2. Uppladdningskosten har bytts från Ahlgrens bilar till pasta, om än några dagar för sent, men iallafall. 
3. Några timmar oroligt slumrande har bytts ut mot ostörd nattsömn i åtminstonde 8 timmar.
4. Jag parallell-renoverar inte två badrum som uppladdning inför Vasan.
5. Jag har låtit proffs serva cykeln innan starten istället för att dumsnåla och göra det själv. Visserligen för över en månad sen, men iallafall. 

Fredag kväll anländer jag och min personliga hejarklack bestående av pojkvän och Äventyrshund till Kristins och Henkes sportstuga som är varje inredningstidnings drömreportage. Finare än såhär blir det inte. Henke har lagat pastamiddag till oss och Kristin har svängt ihop en gudagod efterrätt med nyplockade blåbär till. Fjällluften är frisk och deras avslappnade sällskap gör att förmiddagens stress-hysteriska packande och kaotiska bilfärd är ett minne blott. Men ju mer jag pratar med Henke, som också ska köra Cykelvasan, inser jag att våra förberedelser har sett väldigt olika ut. Ska vi göra en jämförelse kanske? 

Två Cykelvasadeltagare med olika uppladdningar
Foto: Kristin Gulleryd

• Henke har cyklat ca 25 mil i veckan för att bygga cykelmuskler. Gunnika har cyklat 25 mil totalt. 
• Henke har testat sin maxpuls för att veta exakt hur mycket han kan trycka på i uppförsbackarna utan att krampa ihop. Gunnika har "cyklat" Upplandsleden och vet exakt efter hur många mil hennes humör tryter och cyklingen blir tråkig. 
• Henke har införskaffat diverse slimmad cykelklädsel för minsta möjliga vindmotstånd. Gunnika har köpt de fladdrigaste shortsen som gick att hitta på marknaden för att hon hatar kläder som sitter för tajt. 
• Henke har under en längre tid druckit olika näringsdrycker för att maximera sin prestation. Gunnika har mest svalt saltvatten under hennes paddlingsexpeditioner i Östersjön. 
• Henke har införskaffat "Vasalopssdäcken" för bästa materialval för just den här tävlingen. Gunnika undrar om det finns olika sorters däck?
• Henke har laddat upp med ett helt kitt av olika syntetiska energigivare (kräver en egen bag fäst på cykelns ram) som ska intas på exakt rätt tidpunkt längs med banan för maximerat utfall. Gunnika får en överbliven powerbar från Henke som han efter noga övervägande inte kommer att behöva trots allt. 
• Henke har putsat varje länk för hand på sin hojs kedja, smörjt omsorgsfullt och noga kvällen innan loppet. Gunnika tittar ner på sin väldans torra kedja på väg till start och undrar lite förstrött om hon kanske borde smörja kedjan? 

Är det så här man ska se ut alltså?
Foto: Kristin Gulleryd

Låt oss se vem som det gick bäst för i loppet. 

Av någon anledning blir det lite bråttom precis innan start. Startgrupp 25, som jag tillhör, står redan prydligt uppradade i sin fålla medan jag har tänkt mig att hinna blogga, få en lektion av hejarklacksansvarige i hur filmkameran fungerar som sitter på mitt styre som ska dokumentera loppet, värma upp, köpa energikickar på burk och nervöskissa någonstans på det stora gärdet i Sälen där ingen ser mig.... Jag hinner väl mest det sista, för det var liksom det mest akuta. Med två värktabletter i magen och hela kroppen insmord i Voltaren gel känner jag mig ändå redo. 

I startgroparna

När starten går bestämmer jag mig för att dagens mål får bli att hålla mina kompisar, som också cyklar loppet men startar i senare startgrupper, så länge som möjligt bakom mig. Ungefär 30 sekunder in i loppet kommer mjölksyran. Fantastiskt. Det börjar (oj så oväntat) med en uppförsbacke. Men inte vilken uppförsbacke som helst, en uppförsbacke som aldrig tar slut. Jag trampar så lugnt jag kan, men mjölksyran trycker på i låren iallafall. Jag kan ju för fan inte börja med att gå!? Jag har ju knappt börjat cykla ju. Jag biter ihop, men gråten är nära när både startgrupp 26 och 27 blåser förbi mig i ett omänskligt tempo. Jag fattar inte hur jag tar mig upp, men plötsligt planar grusvägen ut och fartvinden i håret som nu uppstår känns oväntat bra. Det känns helt makalöst bra faktiskt. Landskapet viner förbi och jag får tillbaka peppet. Vilken skillnad mot förra Vasaloppet, det fladdrar i håret och jag tar mig framåt i rasande fart. Jag kör till och med om en och annan cyklist. Vilken känsla. Jag känner mig helt plötsligt fräsch och trampar på för liv och lust. Det här var ju kul ju! Första kontrollen i Smågan svischar förbi utan att jag hinner reagera nästan. Det var här jag förra året fick släppa Paula för att jag nästan hade gått in i väggen. Det blir mer skogsterräng från och med nu, men inget som är svårt. Mest kul. Det går lekande lätt framtill Mångsbodarna och jag är nöjd med mitt tempo. Jag hinner till och med registrera det fina landskapet med glittrande insjöar som dyker upp mellan de glesa träden. Ljungen har slagit ut med sin lila karisma och breder ut sig mellan myrarna. 

Pittoreskt längs banan

I Mångsbodarna ska min hejarklack stå redo med pompom-bollar och glada hejarop. Jag ser fram emot det så mycket att jag trycker på lite till. Jag stannar i vätskekontrollen och tar blåbärsdricka, banan och bulle samtidigt som jag spanar efter hejarklacken. Jag försöker ringa hejarklackschefen, men kommer inte fram. Vill vidare, hålla mina kompisar bakom mig så länge det går. Hoppar upp på cykeln och drar iväg. Precis i det gropigaste partiet i nedförsbacken ut från kontrollen ringer det i fickan, och dum som jag är så svarar jag. Jag håller på att stå på huvudet för att jag fumlar med telefonen, räddar det i sista sekund och får samtidigt veta att hejarklacken fastnade i bilkö. Nåja, känns ju ändå bra att jag cyklade snabbare än de med biltransport! 

Jag kliver in i "nöta-på-läge" och har fastnat bakom en rumpa som det står "Vi ses i Motala" på när jag hör Henkes "Heja, heja Gunnika" bakom mig. Han har blåst förbi mig innan jag ens har hunnit svara. Jaha, inte ens till Risberg höll det. Märkligt ändå, hur det faktumet påverkar mitt tempo. Alltså, jag VISSTE ju att jag skulle bli omkörd, men ändå så tappar jag lite motivationen och börjar slötrampa istället. Men jag har ju fortfarande Ray och Björne bakom mig. Vad jag vet iallafall. 

I Risberg står jag halvt dold bakom en reklamskylt och försöker smörja in den ömmande vänstra skinkan med tigerbalsam så diskret som möjligt när jag hör Björnes stämma eka över stojet i vätskekontrollen:

-Smörjer du in stjärten, Mammy? (Mitt smeknamn, lång historia...) 

-Eeeh jaaaa...., svarar jag dumt.

Men Björne är snart förlåten och det är trevligt att trängas tillsammans i vätskekontrollen för att roffa åt sig så mycket käk som möjligt på kortast möjligast tid. Vi följs åt en bit efter Risberg, men jag kan inte hänga med i hans tempo särskilt länge och innan han drar iväg som ett dammigt streck skriker han att Ray är före honom. Typiskt, nu har jag inget att kämpa för längre.

Och där flög Ray förbi

Och Björne drar ifrån han med

Efter Risberg har de alltså kört om mig allihop, de kompisar som startade efter mig. Och helt plötsligt går det tungt, förbaskat tungt. Vet inte om det beror på att banan sluttar svagt uppför hela vägen till Evertsberg som är den högsta punkten, men mer troligt är det att det är jag som är helt slut. Dessutom har nackspärren slagit till med full kraft. Och plötsligt blir kilometrarna sådär evighets-långa som de bara kan bli när man är alldeles utpumpad och man vet att man bara har gjort hälften av det man ska.  Jag sporrar mig själv att jag ändå ska få (förhoppningsvis) träffa hejarklacken i Evertsberg. Sista biten in mot kontrollen går på gräs som suger fast mig som kvicksand, men jag vägrar gå, för jag har skådat hejarklacken och hejarklacken står och fotar. Jag försöker le mot kameran, men tror det blir mest ett grin. Det bästa med en hejarklack är att man bara kan slänga sig raklång på rygg i gräset och pusta ut, och ändå bli servad med mat, dryck, nackmassage och heltäckande ansiktspussar. Det går ju inte att inte bli glad av det?! 

Puss på dig!

Nackspärren släpper och jag känner mig betydligt bättre till mods. I den långa nedförsbacken som följer Riskväg 70 åker hejarklacken bredvid i bilen och hejar/piper för fulla muggar. Och det går riktigt, riktigt fort tills jag svänger in i skogen igen. 

Och här går det tokfort! 

Det är stenigt och i nedförsbackarna har det bildats vallar som är lite svårmanövrerade. Jag har svårt att koncentrera mig och bestämmer mig för att sänka tempot innan jag gör illa mig. Mina reflexer känns kola-sega och huvudet blytungt. Det är två led av cyklister i skogen, ett långsammare till höger och ett omkörningsfält till vänster. Jag håller mig för det mesta i snigelfältet till höger. Henkes bortskänkta powerbar slinker ner under den skakiga färden, och det klarnar något på hjärnkontoret.  Men jag känner mig mer "shaken, not stirred" när jag når Oxberg för vätskeintag. Något har jag dock lärt mig sen mitt förra Vasalopp, och det är att min mage inte pallar sportdryck. Så jag har snällt hållit mig till vatten eller blåbärssoppa och magen funkar finfint fortfarande. Lustigt nog har jag inte heller så ont i rumpan som jag trodde att jag skulle ha vid det här laget... 

In med mer bränsle

Men jag har ingen kräm i benen, orkar inte trycka på överhuvudtaget. Får gå i uppförsbackarna. Så har det varit ganska många mil nu. Känslan av deja-vù infinner sig när jag någonstans innan Hökberg plötsligt inser att det är helt tomt på cyklister runt mig. De långa leden som förr ringlade sig genom skogen är nu mer enstaka cyklister som tappert sliter på mot målet. Flaggvakterna som ska visa vägen har lämnat sina poster, står gäspande och blippar på sina mobiler en bit bort. Ingen publik orkar längre stå längs spåret och heja. Vätskekontrollen i Hökberg håller på att packa ihop. Jag känner mig som en tragisk figur i cykelhjälm som borde veta bättre än att tro att hon kan cykla.  Det är åtminstone inte mörkt än, tröstar jag mig med. 

Efter Hökberg blir jag omkörd av Morgan Alling, och inte förrän efter Eldris tar jag min första kisspaus bland smågranarna i elljusspåret. Med 5 kilometer kvar till Mora, passerar jag en stor skylt med en tänkvärd text. 

Det undrar jag med...

Istället för att få den euforiska känslan av att närma mig målet när jag skådar klocktornet i Mora, känner jag mig lite dum. Med 3 kilometer kvar kommer nästa skylt: 

"Och här sitter du och latar dig in i mål, åk skidor istället" Jaha. 

Cykelspåret går över en camping där grillarna redan är tända och köttet redan marinerat. Ingen bryr sig om mig. Det är som om en vanlig kväll i stan. Moras invånare flanerar i kvällsssolen, några tillsammans med sina hundar. När jag svänger in på upploppsrakan har festen börjat för länge sedan, den är nästan över. Jag hör speakern uttråkad säga:

- Vi tackar de få som orkat stanna kvar här i målet och heja, vi har ett hundratal cyklister kvar ute på banan.

Jag skakar på huvudet och skrattar uppgivet åt mig själv. Jag är nästan sist igen. Fast det inte alls var min ambition. Av 9000 cyklister är jag på plats 8900 någonting. Hrmmphh. Jag har inget att skylla på. Vädret har varit soligt. Temperaturen lagom. Underlaget hårt och torrt. Utrustningen har hållit sig hel. Inga vurpor. Bara överkomliga smärtor, inga nära-döden-upplevelser. Det är bara mina lårmuskler som har saknats i ekvationen. Det kanske är bättre att faktiskt satsa på att vara sist? För då kanske jag kan få fira för en gångs skull när jag går i mål? 

Halvtam målgest, men kanske ändå bättre än sist?

Nu har jag ingen lust att fira, jag gör inte ens min tilltänkta målgest som jag funderat ut under hela loppet när jag korsar mållinjen under det klassiska baneret i Mora. Ingen märker att jag går i mål, förutom min egen hejarklack. Men de är å andra sidan väldigt glada att se mig! Och tur är väl det, för jag tjurar mest över min egen prestation och känner mig allmänt dålig. Jag har liksom inte så speciellt ont heller att jag kan skylla på det. Lite stel i benen och nacken, och något öm i baken. Men annars hyfsat fräsch. 

Det är dags att sluta med de här dumheterna nu. Det här med långlopp är nog inte min grej helt enkelt. Japp, så får det bli. Nu är det nog.  

Så min sista tid i mitt sista långlopp då, vill ni veta det? Okej, okej. 6 timmar och 23 minuter. Där har ni det. Inget att skryta med, men ändå nästan en halvering i tid vad gäller Vasaloppssammanhang för min del. Målsättningen var ju att allt under 9 timmar skulle jag vara nöjd med. Så jag nådde ju mitt mål. Får nog vara nöjd ändå. 

Henke in action

Men Henke då? Vad körde han på? Vems uppladdning var den bästa? Jag tror att hans 3 timmar och 27 minuter talar för sig självt....