Årskrönika 2011

Sådär ja, då ska vi se. En summering av året. Ja, vad annat kan jag säga än att jag har fått uppleva ett helt fantastiskt år! Jag har liksom inte riktigt smält det än. Det första som slår mig nu, när jag sitter djupt nersjunken i soffan och tänker tillbaka över året, är att jag gjorde det verkligen! Jag tog mig iväg och gjorde ett litet äventyr varenda helg i ett helt år! Det var bara inte tomt snack, utan det blev rejäl verkstad också. Jag fick verkligen "ändan ur" och gjorde det som jag har velat göra så länge. Jag har uppfyllt, inte bara en, utan flera drömmar. Det är med en fet skrattrynka i ögonvrån som jag ser tillbaka på året. Det är med ett glädjefyllt sinne som jag går igenom årets minnen på hjärnans hårddisk.

Tips för ett lyckat äventyrsår:
hitta en reskompis som aldrig säger nej till äventyr! 

Små, men ack så magiska, ögonblick dyker upp i mitt inre. Ett ögonblick som envist har etsat sig fast på näthinnan är när äventyrshunden och jag var inne på tredje sträckan av Fjällräven Classic. Den tidiga dagen hade börjat i lera och spöregn, men framåt eftermiddagen så tittar solen försiktigt fram mellan gråa moln. Uppehållet varar tillräckligt länge för att jag ska våga hänga handduken utanpå ryggsäcken för att torka upp. Mina fötter värker och skavsåren har utvecklats ovanpå varann, hundens tunga hänger nere vid tassarna. Vi balanserar på spängerna som är en välkomlig hjälp för att ta sig över steninfernot till stig. Det är då den perfekta rygg-lutar-stenen dyker upp. Trots att vi bara har ett par kilometer kvar till dagens etappmål kan vi inte låta bli att vila en lång stund. Jag tar av mig ryggsäcken och plötsligt känns det som om jag lättar från marken. Jag nästan svävar fram. Jag slår mig ner och lutar min ömmande rygg mot stenen. Aaaaaaaaah. Underbart. Hunden är inte sen att lägga sitt huvud i mitt knä. Molnen delar på sig och solen värmer nu mitt trötta ansikte. Jag sluter ögonen. Äventyrshunden drar en djup, men nöjd, suck. Jag känner hur mina fötter sakta återhämtar sig. Medtävlare passerar mig där jag sitter och halvsover med ryggen mot den perfekta stenen. Jag öppnar ena ögat halvt när jag hör fotsteg närma sig. Det värmer mitt hjärta när jag ser att de som passerar mig ler. De ler med hela ansiktet när de tror att jag inte ser. Jag tänker att jag borde be någon av dem som går förbi att ta ett foto av oss, som ett minne. Men snart inser jag att det behövs inte. För den här stunden kommer jag inte att glömma. Någonsin. 

Jag kommer ihåg sträckan på Roslagsleden från Wira Bruk till Penningby. Min mountainbike smeker sig fram över de kala klipphällarna. Hjulen rullar utan att jag behöver anstränga mig. Jag skriker rakt ut av lycka till äventyrshunden att det här är himmelriket. Han svarar mig med några ystra skall. Vi glider fram över stigen, studsar lite över rötterna. 

Jag kan tänka tillbaka på nattvandringen på Arholma med förtjusning. I pannlampornas sken trevar vi oss upp till Båken. Fötter som halkar och snubblar på den klippiga stigen. Fyrverkerier som fräser på långt avstånd. Havet som konstant brusar och susar i mina öron. Nattfrosten som biter tag lite i näsan. Hundens lyckliga nosande i buskagen. Pojkvännens lycka över att ha fångat den perfekta bilden. 

Jag minns mysiga tältkvällar där ugglor hoat i natten, jag minns ljusa tältmorgnar där måsarnas småtjafsande väcker mig harmoniskt. Jag minns muskler som gör ont, men som ändå trivs med att röra sig. Jag minns Antons kommentar på första fikarasten på väg upp för ett soligt Helags, den liksom säger allt: 

-Det här är livet på en pinne. 

Jag har fått vara med om upplevelser jag inte trodde var möjligt (höjdrädd Martina klättrar till exempel). Jag har fått träffa människor som jag aldrig hade träffat annars (Ana och Johan som bjöd på bågskytte för att nämna några). Jag har lärt mig saker om mig själv den hårda vägen och att allt går att lösa med lite silvertejp. Jag har lärt mig att leva i nuet. Och där har bloggandet hjälpt till. Jag säger som en god vän till mig skriver på sin blogg; att vara i fantasin gör mig mer närvarande i nuet. Fast i mitt fall handlar det kanske mer om att vara ute i naturen som gör att jag kan vara i nuet. Och precis som min vän skriver, så kan hon stå på busshållplatsen och verkligen se människorna runt omkring sig för att sedan gestalta dem i sitt skrivande. Och precis så känner jag också. Jag kan verkligen se naturen runt om kring mig, verkligen ta in varje liten beståndsdel för att sedan kunna beskriva det här på bloggen. Och det är väl kanske därför som jag har uppskattat att resa ensam ibland. För då kan jag uppleva på mitt egna sätt. 

Även om jag har fått vara med om stora upplevelser det här året så har kanske ändå den största behållningen varit den otroligt fina respons som jag fått på det här projektet. Något som egentligen startade som ett år av ego-tid för mig själv, blev till inspiration för så många andra. Och jag blir lika glad varje gång som jag får ett mail där det står att utmaningen är antagen. 52 adventures knoppar av sig och blir 12/12 eller Twelve365. Det värmer en vardagsäventyrerskas hjärta. 

Men det bästa av allt med det här året är ändå att jag på något sätt har satt standarden för resten av mitt liv.