tisdag 3 januari 2012

Äventyr 52: Le Grand Finale

Vi är en hundradels sekund från att glömma hela nyårsmenyn i bilen som ska stå kvar på kajen. När jag suktande slänger ett öga på medpassagerarnas överfulla matkassar som balanserar på passbåtens fördäck så slår det mig att vi har glömt något väldigt väsentligt. I grevens tid langar jag upp även våra matkassar på fördäcket. Både äventyrshunden och pojkvännen andas ut, för ingen av dem vill svälta på självaste nyårsafton.

Båten Monsun är proppfull med stojiga nyårsfirare som antingen ska hälsa på vänner på ön, eller ta in på vandrarhemmet som vi. Arholma välkomnar oss med en öppen lanthandel och skrindor att dra vår packning på till Bull-August gård där vi ska bo. Solen lyser från en fullständigt klarblå himmel och på marken ligger ett tunt lager frost som med en mängd fantasi kan fås till att se ut som snö.

Arholma välkomnar sina nyårsfirare
med strålande solsken

Vi kastar in våra grejer i "Stora Kammaren", ett mysigt rum med spetsgardiner och trasmattor vävda av Karin som är vandrarhemsvärd här. Men trots att vi har fått ett så hemtrevligt rum kastar vi oss lika fort ut igen. Vädret är alldeles för vackert för att sitta inne och uggla. Vi går norrut, för det finns en stig som jag länge varit sugen på att vandra. Vi börjar vår vandring i Österhamn och lufsar längs vattnet mot Batteri Arholma. Stigen knixar upp och ner på en mjuk bädd av barr och höstlöv. Vi kikar in i förut så hemliga försvarsbunkrar och passerar undangömda sommarstugor med terassdäck stora som Finlandsbåtar. Vi äter lunch på en omkullfallen stock vid vattnet. Solen värmer skönt i ansiktet och den varma chokladen har aldrig smakat så gott som just nu. Det är svårt att tro att det är sista dagen i december. Havet krusar sig för våra fötter och äventyrshunden måste prompt doppa tassarna bara för att.

Varm choklad gör sig bäst just nu

Vi lufsar vidare i långsamt tempo, för vi har verkligen ingen brådska alls. När vi närmar oss nordspetsen på ön river vinden i ordentligt. Vågorna piskar in mot klipporna och vrålet från havet är påtagligt. Men innanför havets mäktiga skådespel ligger en stilla insjö. Isen på sjön är nästan svart och har frusit i sjok som bildar ett mosaik-mönster av kristaller. Jag får ett väldigt sug efter att åka skridskor. Blåbärsriset kittlar på smalbenen när stigen smalnar av och vi viker av ut mot klipphällarna igen.Vi hittar små, men gudomliga sandstränder längs med stigen och det är nästan så att man vill hoppa i bada.

Sandstrand på nyårsafton och i Sverige dessutom! 

Batteri Arholma dyker upp ur tallskogen  med sina logementhus i brunlaserat trä och kanoner som stadigt blickar ut över havet. Under kalla kriget huserade det över 1000 man här som såg till att ryssarna inte vågade iscensätta sina krigsplaner. Vi lommar vidare längs grusvägen som tar oss förbi dansbanan och till slut är vi tillbaka vid vandrarhemmet. Darling och äventyrshunden kryper genast upp i sängen, kurar ihop sig bredvid varann och somnar tvärt. Jag får en stund för mig själv och mina egna tankar. Jag reflekterar över året som gått. Ett helt år av äventyr. Ett helt fantastiskt år.

När mörkret faller sätter matlusten in. Tur för oss att vi fick med oss våra matkassar! Vi lagar vår mat i vandrarhemmets gemytliga kök där vi får sällskap av Gabrielle och Bernt som också är här för att fira ett annorlunda nyår. Lagom till kaffet vågar även paret som bor i längan sig in till oss och förgyller vår kväll ytterligare. Jag vet inte om det är avsaknaden av civilisationen som gör att vi har så trevligt, eller det faktum att vi alla är här av samma anledning. Just det att vi ville göra något annorlunda på nyår?

Innan klockan slår tolv tar jag med mig pojkvännen och äventyrshunden på nattvandring till Arholmas kändaste siluett, Båken. Förr ett sjömärke och lotsutkik, numera utsiktstorn och konstgalleri. Pannlamporna kastar sitt vita sken över den steniga stigen som brant leder upp till Båkberget. Det känns lite spännande att vandra i mörkret. Båken är stängd nu men vi står en stund på höjden och tittar på fyrverkerierna som skymtar från fastlandet som några inte kunnat hålla fingrarna ifrån fast det inte är dags riktigt än.

Båken i egen hög person

På Arholma smäller inga fyrverkerier av klockan tolv. Istället går öbor med gäster i ett långt fackeltåg över ön för att samlas vid Arholma kyrka och lyssna på när öbon Frasse inlevelsefullt läser dikten "Nyårsklockorna" bättre än självaste Jarl Kulle. Kyrkklockorna får ringa in det nya året och stämningen är på topp när alla önskar varann ett gott nytt år. Gemenskapen är stark på ön och även fast vi inte är med i gänget så känner vi oss omfamnade av skärgårdsborna på tolvslaget.

Ett annorlunda tolvslag vid Arholma kyrka

En rejäl sovmorgon senare är vi på väg söderut på ön. Vi svänger av från grusvägen ungefär i höjd med Simesgården och vandrar i ospårad terräng. Skogen lutar sig tätt inpå oss och det gula gräset prasslar lite lätt under skosulorna. Jag spanar febrilt efter lodjur, för enligt ryktena ska det finnas två stycken här på ön. Vi traskar förbi ensliga bryggor med frostiga täcken på. Vinden har brutit upp den is som hann lägga sig i viken under natten och nu gungar den tunna isytan i takt med vågorna som väller in. Inga lodjur lokaliserar vi, men väl en supermysig lunchplats med utsikt över ett hav som snart ska ruskas om i kulingvindar. Den varma chokladen ur termosen smakar lika gott idag som igår.

Äventyrspolare

Innan vi tar båten tillbaka till vardagen går vi österut, mot minneslunden, för att hälsa på min mamma som på sätt och vis är grunden till att det här äventyrsåret kom till. Min mamma sa alltid att "pengar är till för att användas. Det är ingen idé att lägga dem på hög, för när man är gammal och skröplig orkar man ändå inte ha skojigt för dem". Så detta år har jag levt som hon lärde, och jag vill bara titta förbi hennes grav och tacka henne för det hon gett mig. För att hon gett mig äventyrshunden och modet att gå min egen väg.

Mammas hemmahak  numera

Solens strålar silas genom tallarna som omger stenlabyrinten där askan från mamma är spridd. Jag tänder ett ljus, och skickar en tanke ut över havet och hoppas på att mamma kan höra mig. Jag har saknat henne under året. Att få berätta om alla galenskaper jag råkat ut för. Att få beskriva alla tok-roliga och stolliga människor jag mött. Att få dela med mig av mina fantastiska upplevelser. Att få rapportera om alla missöden och framgångar. Att få höra henne mässa att jag ska vara försiktig och att jag ska ta hand om mig. Det enda jag kan göra nu är att sända henne ett tyst tack. Ett tack för att hon lärt mig att leva livet. Och att leva det nu.

Tack mamma. 

3 kommentarer:

  1. Här sitter jag och gråter en skvätt.

    Vi var på semester på Arholma sommaren 2009. Hade Irja på ryggen. Bodde på Bull-August. Vandrade till Batteriet. Besökte minneslunden och kom överens om att det var en fin plats att vila på.

    Vilken fin final, vilket fantastiskt år! Vad ska du göra nu? Kommer bloggen leva kvar?

    Kramar
    Elina

    SvaraRadera
  2. Ja, vad ska jag göra nu? Det är en bra fråga. Först ska jag njuta av att jag klarade av ett helt år av äventyr och liksom reflektera över vad jag egentligen har varit med om. Titta på alla foton från året och bara vältra mig i den underbara känslan av att ha uppnått mitt mål! Sen då? Jo, jag vill fortsätta äventyra. För jag trivs så infernaliskt bra av att vara ute. Jag har en svag plan om att eventuellt göra ett lite längre äventyr i sommar, på 52 mil med mountainbike och kajak! ;) Men jag hoppas att jag kommer att fortsätta att hitta på skojiga ute-äventyr på helgerna också... Och jag hoppas att bloggen får leva kvar, för jag tycker att det är så himla, himla roligt att skriva! Så håll ögonen öppna här på bloggen, för det kanske händer något spännande när du minst anar det! :) Stor kram från mig

    SvaraRadera
  3. Låter som ett jättefint nyår! Och din mor verkar ha varit en klok kvinna, tur att det gick i arv! ;-)

    Kram!

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.