Årskrönika 2012

Så har ytterligare ett år rusat förbi i mitt liv. Och fort gick det också. Jag hann liksom inte med riktigt kändes det som. En annan känsla som definierar året är att inget blev riktigt som det var tänkt.

Januari var en mörk månad. Dels för att snön vägrade att falla från himlen och bilda det vita snölager som i vanliga fall lyser upp den här tiden på året. Men det kändes också mörkt för att äventyrsåret var slut. Jag gick från att vara ute på äventyr varje helg till ingenting. Ett vakuum. Äventyrsdepressionen var ett faktum.  Jag tog mig liksom inte för någonting alls. Visserligen hade jag fullt upp med att packa upp flyttkartonger efter flytten, men ändå. Äventyrsvakuum. Identitetskris. Åldersnoja. Träningspanik. Jorå, allt på en gång.
Men självklart firade jag triumfen av att faktiskt ha lyckats med det jag föresatt mig, att prioritera äventyr i 52 helger. Jag firade med att gå in i den tyngsta förkylning som mänskligheten någonsin har skådat. Så januari kan vi nog bara stryka från 2012 helt enkelt.

Med lite mera eld hade det nog känts ljusare i januari...

I februari vände det sakta. Älsklingen lurade med mig på långfärdsskridskoåkning i Dalarna och min vän Paula tog mig med på vintervandring i skärgården och jag kände hoppet spira. Samtidigt började det trilla in förfrågningar om föreläsningar och reportage. 52 adventures verkade ha inspirerat många. En av mina drömmar gick i uppfyllelse när Utemagasinet hörde av sig och bad mig skriva om mitt år i tidningen. Efter det lossnade proppen och i en slags synergi-effekt halkade jag in på frilansskribent-gigen. Till en början skrev jag om 52 adventures år, men samlade så småningom mod och föreslog andra vinklar och idéer som jag gått och funderat på. De flesta förslagen föll väl ut och jag fick skriva, skriva, skriva! Och vilken befrielse att få skriva lite som jag ville! Jag skriver ju en hel del i mitt yrke som doktorand, men där har jag alltid känt mig styrd att följa en given mall. En mall som gör att artiklarna blir obegripliga att förstå vad de egentligen handlar om eftersom de till stor del handlar om att använda så många och svåra ord som möjligt. Men nu fick jag skriva om äventyr, precis så som jag upplevt det. Med mina tankar, känslor och ord. Vilken frihetskänsla!
Den här känslan skapar kreativitet och jag får för mig att jag och Äventyrshunden ska ge mig ut på en 52 mil lång expedition med mountainbike och kajak runt Uppland. Givetvis uppdelat på flera etapper och helger. Skönt, jag har hittat tillbaka till mig själv som helgäventyrerska igen.

På Finnhamn tänds hoppet igen

Mars måndad rullade på i rasande fart med Vildmarksmässa där Outside bjöd in mig att föreläsa på stora scenen (!). Jag får bra respons på mässan och det glädjer mig att så många har blivit inspirerade att själva börja äventyra på sina egna nivåer. Det känns som en seger, och det är värt slitet att medverka i alla intervjuer till höger och vänster. Mediahetsen når någon slags kulmen nu, kul men slitigt.
Fråga mig inte hur, men mitt i allt hinner jag med att både göra ett litet näräventyr, fara till Köpenhamn och hälsa på Lillasyster och snabb vända till Åre-fjällen för att hälsa på Chateaux Anna.

Peppar folk till äventyr på Vildmarksmässan

I april rycker det i kultur- och sportäventyrsnerven och jag går på konstvandring i Gästrikland och kollar in de outhärdligt spännande världsmästerskapet i Team-Konståkning i Göteborg. Jag hinner även med en vända till fjällen för att topptura och föreläsa på Fjällfesten. Men säg den lycka som varar. Äventyrshunden kastar in handduken och blir kräksjuk. Riktigt jävla kräksjuk. Det är första gången av många den närmaste tiden som han pendlar mellan hemmet och sjukhuset. Någonstans mitt i allt det här lyckas jag presentera min licentiatavhandling på jobbet.

Toppturer i Storulvån ger energi

Starten för Expedition 52 blir uppskjuten inte bara en, utan två gånger, på grund av Äventyrshundens kräkande.  Jag själv är allvarligt oroad över min kompanjons hälsotillstånd. I maj månad börjar 52 adventures anordna turer för de som vill följa med på äventyr, och jag måste fokusera på det trots att mitt hjärta egentligen är hos en sjuk Äventyrshund. Hundvandringarna och mountainbike-turerna är de som är populärast.
I mitten på maj kommer jag och Äventyrshunden äntligen iväg på den första etappen av Expedition 52 med mountainbike på Upplandsleden, som redan där och då visar sitt rätta ansikte. Att mountainbika på Upplandsleden är ingen lek, ska det visa sig.

Ett av få tillfällen som det cyklades på Upplandsleden..

Vi tar nya tag och juni börjar bra med en skön revansch. Jag och Äventyrshunden tar oss till Blå Jungfrun, som vi misslyckades med förra året! Kanske årets bästa äventyr, med helt rätt feeling rakt igenom.
Men det dröjer inte länge förrän Äventyrshunden checkar in på sjukhus igen och jag får fortsätta mitt mountainbikande på Expedition 52 alldeles allena på resterande cykeletapper, och det var ju inte så det var tänkt. Allt blev genast mycket tråkigare utan sällskap, de många kalhyggena, den eländiga terrängen och juni månads konstanta regnande gör ju inte saken bättre heller. Men på midsommar skiner solen och Äventyrshunden får följa med på äventyr till havs. Resten av månaden rehabar jag Äventyrshunden i form igen genom att göra lite stillsammare vardagsäventyr på Blå Leden..

I juli kommer det fram att jag ska bli författare! Åt Calazo förlag skriver jag en guidebok om Roslagsleden. Ytterligare en dröm går i uppfyllelse och reknings-arbetet börjar under sommarens enda värmebölja. I Expedition 52 påbörjas paddeletapperna men avslutas ganska kvickt när jag får en nära-döden-upplevelse.
Boken som ska skrivas stressar mig och jag slits mellan Expedition 52  och bokskrivande. Tiden räcker inte till, jag tappar äventyrslusten helt och lägger ner expeditionen tills vidare.

Äventyrshunden är nöjd med helgäventyrerskans nya bokjobb

Augusti handlar mest om att skriva guidebok, något av det roligaste jag någonsin gjort, även om tiden var knapp för att få allt klart i tid. Jag hinner dock klämma in en fajt med myggen i Färnebo nationalpark och göra mitt sista framträdande i ett långlopp. I samband med det senare stannar jag kvar och upptäcker vad Sälen har att erbjuda på sommaren. En galen multisportvecka i Åre ska inte förglömmas, då Anna och Jerry gifter sig och vi provar på nästan alla sporter som går att finna i Åredalen under minsta möjliga tid.

I september står det klart att det är en tuff höst för äventyrsbranschen och så gott som alla mina guidade turer ställs tråkigt nog in på grund av för dåligt intresse. Men jag surar inte för det utan drar till Grövelsjön och föreläser och passar på att vandra i de fantastiska fjällen som jag har kommit att älska. Passar på att utbilda mig inom Wilderness Medicine också när jag ändå är där. På vägen till Grövelsjön besöks det 52:a naturreservatet utanför Falun! Det uppsatta målet är nått!

Grövelsjön levererar alltid på topp! 

I oktober jobbar jag stenhårt med att reka turer till guideboken. Förläggaren tycker att boken behöver fyllas ut och jag mountainbikar för glatta livet för att hinna kolla alla stigar, skrymslen och vrår. Det ser ut att skita sig, men då dyker kartknarkaren PEK upp och räddar livet på mig med sin stigkunskap. PEK är en kul snubbe som har flera ess i underställsärmen och helt plötsligt har jag lovat honom att projektleda något slags mountainbikeprojekt i Norrtälje.
Dessutom bjuder Finnhamn på eldhelg och det är något en smygpyroman som jag inte kan motstå. Halloween firas med vänner och det stora avgörandet om vem som ska vinna Kulla-pokalen det här året.

Sagolik eldhelg på Finnhamn

November var ett stort bakslag. Det skojiga och annorlunda arbetet med guideboken har fått mig att börja fundera. På livet. På jobbet. På det stora antal timmar jag spenderar med saker som jag egentligen inte tycker är roliga längre. Jag krisar. Jag ifrågasätter min duglighet som forskare och tvivlar på min förmåga. Kris och panik. Beslutsprocessen rövar energi från mig. Flera äventyr blir inställda. Måste fundera, måste bestämma mig. Ältar hit och dit. Det sitter långt inne, men jag bestämmer mig till slut för att det inte kommer att bli någon doktorsavhandling. Jag ska fasa ut mig själv till nästa sommar. Bara avsluta de projekt som pågår tills dess. Vad jag ska leva på efter det är oklart.

Vägskäl i livet...

December kan väl kategoriseras med fler inställda äventyr, men årets sista äventyr i fjällen blir iallafall av. Dessutom får jag chansen att prova på skidskytte i simulator, ännu en dröm som går i uppfyllelse och december känns inte så trist ändå.

Full fart in i nästa år! 

Ja, vad ska man säga. 2012 var inte ett så pjåkigt år trots allt. Även om inget riktigt blev som det var tänkt.
Jag var fokuserad på att genomföra Expedition 52, men en sjuk Äventyrshund och bokskrivande "kom ivägen". I utbyte mot inställd expedition gick istället en av mina drömmar i uppfyllelse! Inte som jag tänkt, men grymt bra ändå!

Efterdyningarna av mitt äventyrsår 2011 visade sig också bli något helt annat än vad jag tänkt. Jag kunde börja skörda frukten, men inte i den form jag först planerat. Jag börjar föreläsa, skriva och ha guidade turer. De två första två går riktigt bra, medan den senare går mindre bra. Det var turerna jag trodde hade störst chans. Men så blev det inte. Jag hade tydligen talang för att skriva och prata inför folk. Så till den grad att jag på allvar börjar fundera på om jag delvis kan livnära mig på det. Inte alls som jag tänkt, men det blev ju bra ändå!

Tanken var att inredningen skulle bli klar här hemma i lägenheten efter flytten. Att vi skulle komma ifrån det här ikea-kasse-systemet som råder överallt. Lite mindre äventyrande och mer vuxet ansvarstagande helt enkelt  Men så blev det naturligtvis inte. Visserligen fick vi fläckvis belysning men Ikea-kassarna står kvar. Och räknar jag ihop antalet helgäventyr med Expedition 52:s helgetapper samt då jag varit ute och guidat äventyr blir det ändå 29 äventyr under 2012! Lägg dessutom till "arbetet" med att reka och fota inför guideboken så är jag nog uppe i minst 40 äventyr totalt! Inte som jag tänkt, men väldans bra (och kul) ändå!

Målet under året var även att besöka 26 naturreservat under 2012, för att då med 2011 års 26 besökta naturreservat komma upp i 52 stycken. Det klarades med bravur, 2 extra naturreservat fick till och med komma med på listan. Dessutom fick 3 nationalparker besök av mig. Så helt klart bättre än vad jag tänkt.

2012 har sannerligen varit ett omvälvande år då saker och ting ställts på sin spets. Inget blev som jag tänkt, det blev faktiskt bättre än vad jag tänkt.

Nu siktar vi mot nya höjder 2013!